View tracker

Hej vänner!!

Nu var det länge sedan jag skrev här. Som jag tidigare skrivit om så har det varit en tuff höst, jag förstår knappt hur jag har tagit mig igenom den. Det har inte känts bra i kroppen de senaste månaderna, jag har kämpat så _jävla_ mycket med att bara ta mig upp och genomgå vardagen. Tillslut rann bägaren över, i mitten på november hände något. Det blev äntligen tydligt för mig att jag inte kan fortsätta såhär.

Mitt liv kan bestå av mer. Jag vill vara mer levande, göra saker för min skull och för att jag vill. Plötsligt blev jag så djävulskt trött på att prestera, leva upp till förväntningar, hitta med, vara till lags, leva efter en 'perfekt' vardag. Fy fan. Nej, usch. Hela kroppen skrek NEJ och när jag försökte ta mig till föreläsningarna tog det tvärstopp. La ner allt och åkte till Kristofer. Bröt ihop, ifrågasatte allt, gömde mig.

Jag har en otroligt stark intuition. Min magkänsla tar mig alltid åt rätt håll. Det var den som tog mig till utbildningen, till min nya lgh, bort från dåliga relationer, till Kristofer. Plötsligt visste jag exakt vad jag skulle göra, men i o med att jag har en tendens att vara impulsiv (heehe) så bestämde jag att vänta i två veckor innan jag "gjorde slag i saken". Förberedelser, planering osv fixade jag med under tiden. Och så äntligen, denna vecka, skickade jag in ansökan om studieuppehåll. NO MORE STUDIES!. Jag var också hos chefen och sa upp mig från amanuensjobbet, plus att jag faktiskt sa upp lägenheter i Växjö.

Jag visste precis vad jag behövde, och när jag funderat så pass länge att jag insåg att jag inte kommer ångra mig så bara körde jag på. HEJDÅ VÄXJÖ! Känner jag just nu hehe... Vad mycket fint och lärorikt du gett mig (som jag tidigare skrivit tycker jag om Växjö) men någonstans insåg jag att man kan inte bo någonstans bara för studier, jobb och för att lägenheten är fin. Vad är det för liv?

Studier och jobb har varit en perfekt täckmantel de senaste åren när livet egentligen varit åt HELVETE. Det är vad som fått mig att fortsätta framåt, det har varit kul men också gett en slags bekräftelse. Tills jag insåg att vem fan är jag utan den bekräftelsen då? Om jag inte får bra betyg eller jobbar som amanuens? Vad tycker jag om mig själv? När jag träffade Kristofer började en ny del av mitt liv. För första gången i mitt liv kan jag känna mig värdefull och lugn precis som jag är, precis som det är. Jag behöver inte jaga något, jag får vara som jag är. Någonstans trumfade den fantastiska känslan och kärleken studier och jobb. Plus att jag är helt slutkörd. Det är den största anledningen till att det blev ett "magplask" såhär mitt i terminen. Jag orkar fan inte mer. Jag VILL inte mer. Jag skulle vilja kalla det världens bästa magplask.

Jag vill fortfarande bli lärare, jag kommer bli en så bra lärare. Den är den jag är. Men livet och jaget måste vara i fas, man kan inte bara köra på även om man har en målbild. Framgång är inte spikrak. Jag är inte intresserad av framgång öht just nu, inte jobbmässigt åtminstone. Nu ska jag leva, älska, andas.

Puss!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej vänner!

Veckans mål är att ta det så lugnt som möjligt OCH hinna med mina måsten. Det blir en utmaning, men veckan har börjat bra iaf.

En av mina största utmaningar är att ha tillit till livet och släppa kontrollen. Fasen vad läskigt det är, jag är ju livrädd för att hamna på ruta ett. Min psykolog belyste för mig att allt står inte och faller på om jag gör en sak eller inte. Jag överlever ju ändå, och någonstans inom mig känner jag att jag aldrig kommer hamna på ruta ett. Jag är ju mitt i en stor, viktig process. Hela livet är väl en process. Så, jag ska give myself some slack nu.

Pussar!

Likes

Comments

View tracker

Detta. Denna quote var precis vad jag behövde läsa. Jag har gett för många dåliga människor chanser, jag har blivit bränd orättvist många gånger av dessa människor. Men skulden ligger inte på mig, det är inte jag som ska känna skam. Allt jag gjorde var att vara mänsklig. Jag gav, jag hade förtroende, jag visa omtanke. Allt förgäves, har jag tänkt. Men det är sådan jag är och det är sådan jag vill vara.

Puss!

Likes

Comments

Haha, skönaste elvaåringen, lilla Tildis <3

Tänkte visa några bilder från när vi firade mamma 45 år för ett par veckor sedan. Den 20 oktober fyllde hon år och då var det exakt 21 år sedan jag lärde mig att gå, haha. På mammas 24årsdag var jag ca 10 månader och jag bara ställde mig upp och spatserade genom hallen haha. Detta är något som mamma och pappa alltid har pratat om och jag tycker det är lite symboliskt för min relation till min mamma. Vår relation är väldigt komplex och vi har bråkat så mycket, men vi är också väldigt lika. Hon har alltid kommit och hämtat mig mitt på natten om det har behövts och har alltid varit närvarande i mitt liv. Man skulle nog kunna säga att det är hon som har hjälpt mig upp på fötterna.

På lördag kommer familjen hit och hälsar på mig. Ser fram emot det så mycket, de är en så stor del av mig.

Kramar!

Likes

Comments

Hej vänner!

Idag är det torsdag och det känns härligt. Fick en tanke som jag ville skriva om, sen dök det upp en annan och sedan ytterligare en, hehe. Så ska försöka få ihop ett blandat inlägg med dagens tankar.

Jag vaknade strax efter sju efter en natt med massa drömmar. Jag drömmer varje natt, och det är drömmar som känns extremt verkliga. Mars-juli drömde jag mardrömmar varje natt, nu är de mest konstiga och förvirrande. Det är så tydligt att mitt undermedvetna skriker till mig. Det ropar, febrilt, och försöker få mig att förstå. Men jag förstår ju, tror jag, och jag vet inte vad jag kan göra. Ärligt talat så orkar jag inte analysera mina drömmar, det är för rörigt. Jag drömmer 6/7 nätter per vecka om personer som brukade vara en del av mitt liv, som fick mig att må dåligt. Allra oftast drömmer jag om gamla kompisar från grundskolan, vilket får mig att må riktigt dåligt. Tänker att det är väldigt representativt för hur låg självkänsla (snarare icke existerande) jag hade som liten och hur många människor som jag lät styra över mig och som jag mentalt kände var överlägsna mig. Dessa människor är ju såklart inte hemska människor i sig, det är väl snarare situationen och min känsla av mig själv som orsakar den ångest jag känner av dessa människor. Inatt drömde jag bl.a. att en gammal "vän", som behandlat mig som skit om och om igen, ropade glatt på mig och ville kramas. I drömmen sa jag hej och gick bara förbi, och det var en kraftansträngning. Alltså precis det som jag önskat att jag gjort i verkligheten. Bara gått förbi, sett förbi det som har en negativ påverkan.

Från drömmar till verklighet. Under praktiken fick en av mina klasser läsa boken Fahrenheit 451 som är en dystopi föreställande ett samhälle där människor inte känner saker, utan är helt upptagna av elektronik och regler. I en diskussion med några elever om boken tog en elev upp meningen "It doesn't like or dislike, it just functions". Denna mening hade även jag lagt märke till, och en intressant diskussion om vårt samhälle idag följde. Eleverna reflekterade över hur vi lever idag i vårt samhälle, att vi förväntas vara så flitiga som möjligt, att vila nästan ses som skamligt. Vi pratade också om hur mobiltelefoner och media tar över vårt sinne för reflektion. Citatets mening har följt mig sedan dess, jag vill inte bara fungera! Jag vill leva. Så, idag när jag gick upp strax efter sju och tänkte - vad bra, då hinner jag gå till gymet tidigare och så får jag massor gjort! Så insåg jag efter ett tag att trots att jag varit så jäkla effektiv hela denna vecka så mår jag inte bättre för det. För jag fungerar bara. Jag vill känna, leva, vara autentisk. Så, jag bestämde mig för att skippa gymet idag och bara ligga i sängen, kolla på serie, skriva lite, läsa och känna. Inte bara fungera.

Detta ska jag göra fram till 11 åtminstone, för då har jag tvättid hehe :)

Puss!

Likes

Comments

Rätt så gamla bilder (med dålig kvalle). Här mådde jag dåligt, jag mådde dåligt på i princip alla bilder tagna mellan 2013-2016. En lång, förjävlig gråzoon orsakat av en extremt manipulativ människa. Och så min icke existerande självkänsla och allt självhat. Jäklar vad mycket självhat det har fått plats i denna lilla kropp. Men det är slut på det nu, det var faktiskt ett bra tag sedan jag klev ut ur dimman. Det är mer än ett halvår sedan jag började leva mitt liv, och på den tiden har jag hunnit känna myycket mer lycka än vad jag gjorde 2013-2016. Jag förtjänar detta, jag förtjänar att leva ett bra liv. Pusslet fortsätter och byggnationen av självkänslan är in progress. Den måste alltid vara in progress, det är inte något man uppnår en gång och sen finns det bara där.

Tyck om dig själv, bättre sent än aldrig <3

Likes

Comments

Hej vänner. Känner att jag vill kompensera gårdagens negativa inlägg med massa kärlek. Här ser ni mina systrar, de människor som betyder mest för mig i hela världen.

Likes

Comments

Hej på er.

Jag sitter i sängen med en skål havregrynsgröt i knäet och är precis hemkommen från ett yogapass. Det var det första yogapasset jag prövade på och det var version "soft". Tyvärr känner jag mig inte så fridfull just nu som jag kanske hade hoppats, hehe. Jag känner mig arg. Jag är aldrig arg, fast nu är jag det. Hela mitt liv har mycket energi gått åt till att vara arg, vilket jag avskytt. I samband med att jag valt bort fler och fler personer med en negativ inverkan på mig i mitt liv så har ilskan försvunnit. Jag har aldrig varit arg på Kristofer. Jag är aldrig arg på mina systrar. Jag är aldrig arg på vänner.

Jag har alltid varit snäll mot andra, men inte lika snäll mot mig själv. Det låter klyschigt kanske men min självbild har varit så.... fel. Detta gör mig ledsen, och vad som gör mig arg är alla idioter genom mitt liv som har utnyttjat detta. HUR kan människor se en person som uppenbart är för ödmjuk för sitt eget bästa och sedan UTNYTTJA detta gång, på gång, på gång. Fy fan vad jag hatar er. För ja, det är hat som har tagit upp mig idag. Jag gillar det inte, men det är en process i att kunna släppa det. Dessutom medför det en himla massa känslor av skuld och skam mot mig själv för att jag har låtit dessa människor finnas i mitt liv. Fast å andra sidan, de finns inte kvar längre. JAG valde bort DEM. JAG är för bra för DEM.

Tystnad.. Jag vet att detta hat grundar sig i hur jag känner för mig själv. För min självkänsla och självbild som jag börjat bygga upp senaste halvåret vacklar till ibland, speciellt senaste tiden, och då finns det utrymme att älta och hata, istället för att känna sig lugn och fokuserad i sig själv. Jag hade aldrig skrivit detta inlägg om jag kände att jag älskade mig själv ikväll. Istället tycker jag synd om mig själv. Det är så synd att jag råkade växa upp på ett ställe så överfyllt med människor med de lustigaste värderingarna och som kan tänka sig köra över andra utan tanke.

I princip varenda relation som jag startade innan jag var 18 år (förutom familj och släkt såklart) har jag avslutat. Varenda vän och kille vad fel för mig. Tänk så många snälla, fina människor det finns och så ändå hamnade jag med dessa. Jag vet precis vad det beror på, det är ännu en djup del av en människas psykologiska utveckling. Om du tidigare fanns i mitt liv och läser detta, om jag valde att avsluta en relation med dig så kan jag bara säga att jag är ledsen att jag inte gjorde det tidigare.

Lite hårt inlägg, och nu har havregrynsgröten svalnat. Mitt hjärta består till 98% av kärlek, men de sista 2% känner sån jäkla frustration över att andra människor inte fungerar likadant.

Likes

Comments

Ångest, ångest är min arvedel. Pär Lagerkvist sa det bra hehe.

Jag är så GLAD att jag förstått att jag har generaliserad ångest. Oj, kanske någon tänker nu, kanske någon som inte vet hur det är att leva med ångest. Då är jag glad för din skull, för ångesten är en riktig energitjuv. MEN, det jag skulle komma fram till var att det är så skönt att få grepp om något som man levt med halva sitt liv. Att plötsligt känna sig inte ens hälften så förvirrad och bottenlös som tidigare är fantastiskt. Jag är så glad för att jag lever i en tid där psykisk ohälsa är ett ämne som fler och fler vågar ta upp, ångestpodden är mitt tips till er alla. Den podden har hjälpt mig så mycket mer än vad jag kunnat tro.

Jag har haft det svintufft ett tag nu. Jag är så duktig på att fortsätta fungera, att inte låta det gå ut över studierna, och vid detta laget har min hjärna vant sig vid att återhämta sig bäst den kan. Idag är en återhämtningsdag för min del och efter mycket panik, flykt, gråt och rädsla så har jag börjat landa i mig själv. Själen tackar och bockar för det, man måste lyssna på sig själv. Tänk att man kan gå och må dåligt och använda sig av reservkrafter i flera veckor och sen tar det bara ett par dagar innan man är återställd. Kroppen och hjärnan är fantastisk, men såklart ligger det mycket förarbete bakom detta. Prio ett är att lära känna sig själv och analysera tillfällen då man mår dåligt. Svårt, ja. Men det är ett vinnande koncept. Vad är det som triggar igång ångesten? Vad är din impulsiva ångesthantering? Vad behöver du långsiktigt för att må bättre? Tre enkla frågor som kan ta tid att svara på men när du har gjort det kommer nästa ångestattack gå så mycket enklare.

Något som triggar min ångest är att inte få egentid. När jag är bland andra människor för intensivt ger jag instinktivt upp mig själv, jag är ingen prioritet för mig själv längre, och jag börjar tyna bort. Detta är dock en ganska långsamtgående trigger. Någon som kan trigga ångesten på två sekunder är någon annan människas starka känsloyttringar. Det händer när vi kollar på The Walking Dead att vi får pausa mitt i ett avsnitt för att jag mår så dåligt av att någon i serien mår dåligt, hehe. Allra oftast gäller det dock riktiga människor såklart, och allra mest de som jag bryr mig om.

Min impulsiva ångesthantering är alltid att fly. Bort, bort. Jag glömmer (fast inte längre) att det jobbiga sitter inom MIG, inte i väggarna på det ställe där jag befinner mig. Detta är anledningen till att jag flyttade runt som en galning i några år. Jag har sagt upp många relationer på stört på grund av detta (de allra flesta var dåliga relationer som jag är glad inte finns kvar, MEN det är inte ett bra tillvägagångssätt). Vad jag behöver för att långsiktigt må bra? 1. Tänka logiskt. Förstå att man är i affekt = man ska inte ta några beslut just då. Påminn dig själv om strukturen i ditt liv. 2. Se till Marslows behovstrappa - har jag sovit, ätit, druckit ordentligt? Har jag fått frisk lust eller tränat idag? Har jag satt mig ner och skrivit om mina tankar? Prioritera i den ordningen, det är så fundamentalt viktiga grejer.

Hejhopp, nu ser jag fram emot att gå tillbaka till E (min underbara psykolog) nästa vecka!!

Likes

Comments

Kvällens outfit när vi firade mamma som fyllt 45 år med middag på Corallen. Hela familjen (10 platser haha) var med och det var så mysigt. Måste säga att jag kände mig riktigt fin för första gången på länge, är så dålig på att sminka mig/fixa håret osv. Massor av bilder från kvällen kommer givetvis upp vid ett senare tillfälle!

Likes

Comments