View tracker

Heej vänner!!

IDAG är det torsdag och bara TVÅ dagar kvar till julafton! Helt sjukt, jag längtar massor då det ska bli så mysigt. Min första jul med Kristofer också, kan inte bli bättre <3. I söndags fyllde jag ju år förresten, 22 hela år är jag nu wiho! Älskar faktiskt att fylla år i december, fast än att jag alltid fått höra att det verkar jobbigt ;) men tänk vad härligt det är att fylla år under årets mysigaste tid när det är julpynt överallt och granen är uppe. Min födelsedag var den bästa på många, många år. Kristofer serverade mig pannkakor på sängen på morgonen och paket. Sen sprang jag runt och städade, Kristofer frågade om jag verkligen ville göra det på min födelsedag? Men jag älskar när det är nystädat så det ville jag gärna haha. Vi bakade sedan lussebullar och efter det åkte vi till mamma och pappa dit familjen + farmor och farfar kom för att fira mig. Fick en jäättefin kofta från Odd Molly som jag önskat mig, en dammsugare (farmor fixar allt som behövs till hushållet ;)) och smink o ett halsband av lillasyrran o brorsan. Jag köper ju allt jag vill ha till mig själv så kände mig väldigt bortskämd och SÅ tacksam över presenterna. Bästa familjen. Dagen avslutades med kinamat på Bambugården med Kristofer, Ewe och Ami. Bästa, bästa finisar.

IGÅR var jag och hälsade på på mitt nya jobb!! JA, ni läste rätt. Har varit väldigt osäkert hela december vad jag vill göra, när jag orkar jobba och när jag kommer må bra. Men något har vänt denna vecka och efter arbetsintervjun i måndags kände jag mig LEVANDES igen :) satt och pratade med rektorn på Rödsleskolan i 1,5 timme, berättade precis allt om mig, bra såväl som dåliga. Vi pratade om elevernas psykiska ohälsa och deras jobb med detta på skolan. Igår blev det klart att jag börjar jobba hos dem 9 januari, kommer ansvara för en slags resursgrupp för elever som mår dåligt och behöver stöd för att orka. Dessutom kommer jag vara lärarresurs på lektioner i svenska och engelska + att jag har en klass i engelska!! Wihi. En liten buffé kan man säga men det känns bra för mig. Att dessutom ha garanterat jobb och lön i minst ett halvår känns hallelujah!! Tack livet.

NU ska jag duscha, göra mig iordning och sedan åka till Vimmerby med Ewsan <33 tacksam som bara den att jag får ha så underbara människor i mitt liv.

Pussar!

Likes

Comments

Har ni sett något finare?

I helgen var vi i Malmö, bodde på hotell, var på julgala, åt julmat, umgicks med härligt sällskap, såg Miriam Bryant, Plura, Petter osv osv. OCH åt supergod hotellfrukost, vilken helg alltså.

Mannen här över är helt overkligt bra alltså. Jag kämpar på i vardagen just nu, har fått lite jobberbjudanden och anstränger mig som bara den för att få lite bättre, skapa mig en stabilitet i vardagen igen. Han håller min hand genom hela processen och varje kväll innan vi somnar säger han "väck mig om det är något", för han vet att jag drömmer mycket mardrömmar och sover oroligt om nätterna.

Min älskling.

Likes

Comments

Hej vänner!!

Nu var det länge sedan jag skrev här. Som jag tidigare skrivit om så har det varit en tuff höst, jag förstår knappt hur jag har tagit mig igenom den. Det har inte känts bra i kroppen de senaste månaderna, jag har kämpat så _jävla_ mycket med att bara ta mig upp och genomgå vardagen. Tillslut rann bägaren över, i mitten på november hände något. Det blev äntligen tydligt för mig att jag inte kan fortsätta såhär.

Mitt liv kan bestå av mer. Jag vill vara mer levande, göra saker för min skull och för att jag vill. Plötsligt blev jag så djävulskt trött på att prestera, leva upp till förväntningar, hitta med, vara till lags, leva efter en 'perfekt' vardag. Fy fan. Nej, usch. Hela kroppen skrek NEJ och när jag försökte ta mig till föreläsningarna tog det tvärstopp. La ner allt och åkte till Kristofer. Bröt ihop, ifrågasatte allt, gömde mig.

Jag har en otroligt stark intuition. Min magkänsla tar mig alltid åt rätt håll. Det var den som tog mig till utbildningen, till min nya lgh, bort från dåliga relationer, till Kristofer. Plötsligt visste jag exakt vad jag skulle göra, men i o med att jag har en tendens att vara impulsiv (heehe) så bestämde jag att vänta i två veckor innan jag "gjorde slag i saken". Förberedelser, planering osv fixade jag med under tiden. Och så äntligen, denna vecka, skickade jag in ansökan om studieuppehåll. NO MORE STUDIES!. Jag var också hos chefen och sa upp mig från amanuensjobbet, plus att jag faktiskt sa upp lägenheter i Växjö.

Jag visste precis vad jag behövde, och när jag funderat så pass länge att jag insåg att jag inte kommer ångra mig så bara körde jag på. HEJDÅ VÄXJÖ! Känner jag just nu hehe... Vad mycket fint och lärorikt du gett mig (som jag tidigare skrivit tycker jag om Växjö) men någonstans insåg jag att man kan inte bo någonstans bara för studier, jobb och för att lägenheten är fin. Vad är det för liv?

Studier och jobb har varit en perfekt täckmantel de senaste åren när livet egentligen varit åt HELVETE. Det är vad som fått mig att fortsätta framåt, det har varit kul men också gett en slags bekräftelse. Tills jag insåg att vem fan är jag utan den bekräftelsen då? Om jag inte får bra betyg eller jobbar som amanuens? Vad tycker jag om mig själv? När jag träffade Kristofer började en ny del av mitt liv. För första gången i mitt liv kan jag känna mig värdefull och lugn precis som jag är, precis som det är. Jag behöver inte jaga något, jag får vara som jag är. Någonstans trumfade den fantastiska känslan och kärleken studier och jobb. Plus att jag är helt slutkörd. Det är den största anledningen till att det blev ett "magplask" såhär mitt i terminen. Jag orkar fan inte mer. Jag VILL inte mer. Jag skulle vilja kalla det världens bästa magplask.

Jag vill fortfarande bli lärare, jag kommer bli en så bra lärare. Den är den jag är. Men livet och jaget måste vara i fas, man kan inte bara köra på även om man har en målbild. Framgång är inte spikrak. Jag är inte intresserad av framgång öht just nu, inte jobbmässigt åtminstone. Nu ska jag leva, älska, andas.

Puss!

Likes

Comments

Hej vänner!

Veckans mål är att ta det så lugnt som möjligt OCH hinna med mina måsten. Det blir en utmaning, men veckan har börjat bra iaf.

En av mina största utmaningar är att ha tillit till livet och släppa kontrollen. Fasen vad läskigt det är, jag är ju livrädd för att hamna på ruta ett. Min psykolog belyste för mig att allt står inte och faller på om jag gör en sak eller inte. Jag överlever ju ändå, och någonstans inom mig känner jag att jag aldrig kommer hamna på ruta ett. Jag är ju mitt i en stor, viktig process. Hela livet är väl en process. Så, jag ska give myself some slack nu.

Pussar!

Likes

Comments

Detta. Denna quote var precis vad jag behövde läsa. Jag har gett för många dåliga människor chanser, jag har blivit bränd orättvist många gånger av dessa människor. Men skulden ligger inte på mig, det är inte jag som ska känna skam. Allt jag gjorde var att vara mänsklig. Jag gav, jag hade förtroende, jag visa omtanke. Allt förgäves, har jag tänkt. Men det är sådan jag är och det är sådan jag vill vara.

Puss!

Likes

Comments

Haha, skönaste elvaåringen, lilla Tildis <3

Tänkte visa några bilder från när vi firade mamma 45 år för ett par veckor sedan. Den 20 oktober fyllde hon år och då var det exakt 21 år sedan jag lärde mig att gå, haha. På mammas 24årsdag var jag ca 10 månader och jag bara ställde mig upp och spatserade genom hallen haha. Detta är något som mamma och pappa alltid har pratat om och jag tycker det är lite symboliskt för min relation till min mamma. Vår relation är väldigt komplex och vi har bråkat så mycket, men vi är också väldigt lika. Hon har alltid kommit och hämtat mig mitt på natten om det har behövts och har alltid varit närvarande i mitt liv. Man skulle nog kunna säga att det är hon som har hjälpt mig upp på fötterna.

På lördag kommer familjen hit och hälsar på mig. Ser fram emot det så mycket, de är en så stor del av mig.

Kramar!

Likes

Comments

Hej vänner!

Idag är det torsdag och det känns härligt. Fick en tanke som jag ville skriva om, sen dök det upp en annan och sedan ytterligare en, hehe. Så ska försöka få ihop ett blandat inlägg med dagens tankar.

Jag vaknade strax efter sju efter en natt med massa drömmar. Jag drömmer varje natt, och det är drömmar som känns extremt verkliga. Mars-juli drömde jag mardrömmar varje natt, nu är de mest konstiga och förvirrande. Det är så tydligt att mitt undermedvetna skriker till mig. Det ropar, febrilt, och försöker få mig att förstå. Men jag förstår ju, tror jag, och jag vet inte vad jag kan göra. Ärligt talat så orkar jag inte analysera mina drömmar, det är för rörigt. Jag drömmer 6/7 nätter per vecka om personer som brukade vara en del av mitt liv, som fick mig att må dåligt. Allra oftast drömmer jag om gamla kompisar från grundskolan, vilket får mig att må riktigt dåligt. Tänker att det är väldigt representativt för hur låg självkänsla (snarare icke existerande) jag hade som liten och hur många människor som jag lät styra över mig och som jag mentalt kände var överlägsna mig. Dessa människor är ju såklart inte hemska människor i sig, det är väl snarare situationen och min känsla av mig själv som orsakar den ångest jag känner av dessa människor. Inatt drömde jag bl.a. att en gammal "vän", som behandlat mig som skit om och om igen, ropade glatt på mig och ville kramas. I drömmen sa jag hej och gick bara förbi, och det var en kraftansträngning. Alltså precis det som jag önskat att jag gjort i verkligheten. Bara gått förbi, sett förbi det som har en negativ påverkan.

Från drömmar till verklighet. Under praktiken fick en av mina klasser läsa boken Fahrenheit 451 som är en dystopi föreställande ett samhälle där människor inte känner saker, utan är helt upptagna av elektronik och regler. I en diskussion med några elever om boken tog en elev upp meningen "It doesn't like or dislike, it just functions". Denna mening hade även jag lagt märke till, och en intressant diskussion om vårt samhälle idag följde. Eleverna reflekterade över hur vi lever idag i vårt samhälle, att vi förväntas vara så flitiga som möjligt, att vila nästan ses som skamligt. Vi pratade också om hur mobiltelefoner och media tar över vårt sinne för reflektion. Citatets mening har följt mig sedan dess, jag vill inte bara fungera! Jag vill leva. Så, idag när jag gick upp strax efter sju och tänkte - vad bra, då hinner jag gå till gymet tidigare och så får jag massor gjort! Så insåg jag efter ett tag att trots att jag varit så jäkla effektiv hela denna vecka så mår jag inte bättre för det. För jag fungerar bara. Jag vill känna, leva, vara autentisk. Så, jag bestämde mig för att skippa gymet idag och bara ligga i sängen, kolla på serie, skriva lite, läsa och känna. Inte bara fungera.

Detta ska jag göra fram till 11 åtminstone, för då har jag tvättid hehe :)

Puss!

Likes

Comments

Rätt så gamla bilder (med dålig kvalle). Här mådde jag dåligt, jag mådde dåligt på i princip alla bilder tagna mellan 2013-2016. En lång, förjävlig gråzoon orsakat av en extremt manipulativ människa. Och så min icke existerande självkänsla och allt självhat. Jäklar vad mycket självhat det har fått plats i denna lilla kropp. Men det är slut på det nu, det var faktiskt ett bra tag sedan jag klev ut ur dimman. Det är mer än ett halvår sedan jag började leva mitt liv, och på den tiden har jag hunnit känna myycket mer lycka än vad jag gjorde 2013-2016. Jag förtjänar detta, jag förtjänar att leva ett bra liv. Pusslet fortsätter och byggnationen av självkänslan är in progress. Den måste alltid vara in progress, det är inte något man uppnår en gång och sen finns det bara där.

Tyck om dig själv, bättre sent än aldrig <3

Likes

Comments

Hej vänner. Känner att jag vill kompensera gårdagens negativa inlägg med massa kärlek. Här ser ni mina systrar, de människor som betyder mest för mig i hela världen.

Likes

Comments

Hej på er.

Jag sitter i sängen med en skål havregrynsgröt i knäet och är precis hemkommen från ett yogapass. Det var det första yogapasset jag prövade på och det var version "soft". Tyvärr känner jag mig inte så fridfull just nu som jag kanske hade hoppats, hehe. Jag känner mig arg. Jag är aldrig arg, fast nu är jag det. Hela mitt liv har mycket energi gått åt till att vara arg, vilket jag avskytt. I samband med att jag valt bort fler och fler personer med en negativ inverkan på mig i mitt liv så har ilskan försvunnit. Jag har aldrig varit arg på Kristofer. Jag är aldrig arg på mina systrar. Jag är aldrig arg på vänner.

Jag har alltid varit snäll mot andra, men inte lika snäll mot mig själv. Det låter klyschigt kanske men min självbild har varit så.... fel. Detta gör mig ledsen, och vad som gör mig arg är alla idioter genom mitt liv som har utnyttjat detta. HUR kan människor se en person som uppenbart är för ödmjuk för sitt eget bästa och sedan UTNYTTJA detta gång, på gång, på gång. Fy fan vad jag hatar er. För ja, det är hat som har tagit upp mig idag. Jag gillar det inte, men det är en process i att kunna släppa det. Dessutom medför det en himla massa känslor av skuld och skam mot mig själv för att jag har låtit dessa människor finnas i mitt liv. Fast å andra sidan, de finns inte kvar längre. JAG valde bort DEM. JAG är för bra för DEM.

Tystnad.. Jag vet att detta hat grundar sig i hur jag känner för mig själv. För min självkänsla och självbild som jag börjat bygga upp senaste halvåret vacklar till ibland, speciellt senaste tiden, och då finns det utrymme att älta och hata, istället för att känna sig lugn och fokuserad i sig själv. Jag hade aldrig skrivit detta inlägg om jag kände att jag älskade mig själv ikväll. Istället tycker jag synd om mig själv. Det är så synd att jag råkade växa upp på ett ställe så överfyllt med människor med de lustigaste värderingarna och som kan tänka sig köra över andra utan tanke.

I princip varenda relation som jag startade innan jag var 18 år (förutom familj och släkt såklart) har jag avslutat. Varenda vän och kille vad fel för mig. Tänk så många snälla, fina människor det finns och så ändå hamnade jag med dessa. Jag vet precis vad det beror på, det är ännu en djup del av en människas psykologiska utveckling. Om du tidigare fanns i mitt liv och läser detta, om jag valde att avsluta en relation med dig så kan jag bara säga att jag är ledsen att jag inte gjorde det tidigare.

Lite hårt inlägg, och nu har havregrynsgröten svalnat. Mitt hjärta består till 98% av kärlek, men de sista 2% känner sån jäkla frustration över att andra människor inte fungerar likadant.

Likes

Comments