*står som alla bloggare i Stockholm gör på bilder*

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej på er,

Idag är det måndag och den 12e juni. Halva året har gått, och bara ett halvt år kvar till ett nytt år. Idag känner jag att jag behöver skriva här, reda ut lite i tankarna och bara försvinna bort i texten lite. Jag har det väldigt bra, jag har klarat kursen jag läst nu i maj (jippi!!) och för det mesta har jag en skön känsla i kroppen av att jag njuter av livet. Men det är såklart svårt också, vad hade livet varit annars. Svårt att balansera upp kreativitet och vilja med orken och vardagen. Att veta hur mycket jag faktiskt orkar och vad som passar i mitt liv, så att jag faktiskt hinner med mig själv. Att dessutom våga tillåta sig själv att få en viktig plats i ens liv, att våga göra sig själv lycklig. Ta dig själv först, vara din egna vän. Det är min livslånga utmaning och vilja att alltid försöka med. För vad är mitt liv om jag bara lever det på andras villkor? Vad är jag om jag bara vågar följa strömmen, kraven, förväntningarna? Det är fasen så mycket mer underbart att våga vara du, känna sig älskad och våga vara lycklig.

Förra veckan fick jag spontant hoppa in och börja städa på en förskola. Så himla roligt! Jag trivs jättebra med arbetsuppgifterna, tiderna, miljön. Men det är så lätt att lova bort sig själv och så svårt att känna efter före. Vips så hade jag lovat bort mig själv på heltid, hela juni. Bara tre veckor av ett helt liv, men de veckorna kan göra mycket skada om man nyligen varit utbränd. Igårkväll fick jag ett stress-breakdown som jag så fint kallar det, och när jag sedan inte kunde somna på kvällen förstod jag direkt att huvudet sa ifrån. Kroppen skulle lätt orka, men huvudet är ju skört. Så idag kunde jag inte jobba. Jag vet precis hur det hade blivit om jag hade gått upp och åkt iväg ändå, det är ju exakt samma mönster som tidigare. Jag är stolt att jag vågade ta min hälsa först, men skulden och skammen har bränt i mig hela dagen. Jag har misslyckats. Jag har lovat något som jag inte kunde hålla och nu har jag gjort andra besvikna, igen. Lite väl dramatiskt, jag vet, men det blir lätt så när man glömmer att vara sin egna vän. Sen kommer jag på att det är ju MITT liv och det är jag som är ansvarig för att jag mår bra och jag känner mig själv så väl att jag vet vad jag behöver för att må bra.

Från en sak till en annan, jag har köpt en himla massa böcker den senaste tiden nu när jag faktiskt orkar läsa massa nytt (wiho!). En av böckerna, som jag satt och läste i innan när skammen brände i bröstet heter "Det är mycket man inte måste". Jag älskar ju böcker som är lite mer åt fakta/filosof-hållet snarare än skönlitteratur och denna bok är en samling av 77 kloka krönikor av en föreläsande man. Väldigt lättsmält och väldigt klokt, det får mig på banan igen. En annan bok jag köpt heter "När själen får grönska" och är en slags 'guide' i hur naturen påverkar välmåendet, jag föll pladask för den. En bok som jag fick hem i fredags är "Mod att vara sårbar" som är skriven av en amerikansk forskare i sociologi som jag sett en föreläsning av på Youtube tidigare, hon är genial och boken är precis i min stil. Mycket filosofisk och feel-good hehe :) tror jag får ta och läsa lite i den idag och påminna mig om att jag är faktiskt väldigt bra på att visa min sårbar och det är en oerhörd styrka. Faktum är att vi människor mår alltid lite bättre när vi får visa oss sårbara, och lite sämre när vi ständigt försöker verka starka. Det är något som jag har fått lära mig det senaste året.

Så, nu ska jag gå och vara sårbar. Tjohej!

Likes

Comments

Hej i det soliga vädret!

Hoppas det är bra med er. Jag, som är den mest icke-svenniga svensken och avskyr värme, njuter faktiskt lite av vädret också. Kan sitta sisådär 15 min på balkongen i solen men sen förflyttar jag mig till skuggan haha. Har dessutom kommit på att om jag behåller en tröja på blir det inte lika varmt och jobbigt, hallelujah! Minns att jag alltid varit känslig för solen och när jag var liten fick jag alltid ha på mig en t-shirt på stranden, medan Robert o Ewe satt där nakna o lekte haha.. Aja, alla är vi olika :)

Jag tänkte uppdatera er lite om livet idag faktiskt, eller kanske egentligen mest för att ha utvecklingen lite dokumenterad här på bloggen där man enkelt kan gå tillbaka och läsa i framtiden. Det är väl därför jag alltid bloggat (på riktigt sen jag var 13 år.. jösses), dels för att jag älskar att skriva men också för att jag har så mycket att gå tillbaka och se och läsa. Kul tycker jag! För ett par månader sedan beskrev jag hur jag mådde och vad det innebär att vara utbränd och inte kunna göra allt det där som man vill. Otroligt svårt att beskriva och omöjligt att förstå när man själv inte varit där. Rätt intressant att tänka tillbaka för ca ett år sedan, då trodde jag att jag hade oändligt mycket energi att ta av och att bara viljan styrde vad jag kunde göra. Just därför var jag hård mot mig själv under hösten och vintern och tänkte, vad lat jag är, att jag inte ens orkar göra det där! Helt sjukt att man är så självkritisk. Tråkigt verkligen, jag kommer definitivt tjata på mina framtida elever om självbild, egenvärde och integritet. DU bestämmer över ditt liv! Låt ingen annan lägga en definition i dina händer av vad du är värd.

Idag, mina vänner, vågar jag faktiskt säga att jag mår bra. Men att må bra innebär ju inte heller samma saker som det gjorde för ett år sedan. Att må bra går nu i mycket mer långsam (och trivsam) takt. Jag upplever att jag förr behövde göra något eller uppnå något för att kunna luta mig tillbaka och känna att, nu är det bra. Nu blir det lite mer att jag kan göra absolut ingenting en hel halv dag och ändå känna, åh vad bra! Jag hade inte migrän, jag orkade göra och äta lunch, jag kan ligga här i sängen och njuta. Visst var jag effektivare innan, herrejösses vad jag fick saker gjorda. Jag brukade ha pluggat klart innan klockan tio, åkt till universitetet och jobbat nån timme, gått direkt till gymet och tränat, jobbat lite till när jag kom hem, gått och handlat och lagat mat. Sen stupa i soffan resten av kvällen. Om jag kände mig bra som hade presterat? Ja. Om det var samhällets normer som jag levde upp till och därav kände mig bra? Ja. Det är både och det där. Igår kom jag på att jag verkligen saknar de där kickarna, fasen vad gött det kändes när jag rivigt av dagens jobb och stolt tänkte - mhm, jag jobbar på ett universitet. Men också sorgligt att det var något som fick att känna mig lite bättre, det var ju inget flådigt med det egentligen. Varför jobba mer än 100%? Varför skryta på facebook om att man har jobbat såå mycket, håhå jaja. Nu vill jag istället skryta med att häromdagen när jag mådde dåligt så struntade jag i att plugga. Och jag överlevde!

Jag ser fram emot hösten och att förhoppningsvis få tillbaka lite av de där kickarna, av att läsa en kurs eller bara känna att det jag gör är meningsfullt. Men jag hade faktiskt inte velat vara utan den här upplevelsen, hellre gå igenom det jag har gjort nu än att fortsätta leva på det sätt som jag gjorde innan. Prestera, 140% plugg och jobb, ytligheter. Blir ju lätt att det låter som att mitt liv är så lätt och perfekt och det är det ju aldrig, men jag gillar verkligen hur det är nu. Jag låter det vara lite mer som det är, men det är en träningssak :)

Pussar!

Likes

Comments

Hej vänner!

Det ekar ju ofta tomt här och det känns som att jag har missat att berätta endel grejer senaste månaderna, såå vi kör en liten punktlista:

Kristofer och jag har förlovat oss! Den 6 mars närmare bestämt, så det är ju faktiskt några månader sen nu :) jag la ut en bild här efter det och skrev att vi firade men aldrig vad hehe. Vi har varsin guldring på fingret med "Kristofer <3 Sofia" ingraverat. Han och jag. Om drygt en vecka har vi varit tillsammans i ett år! Helt sjukt :)

Vi har skaffat en kaniin! Världens sötaste och underbaraste lilla dvärgvädur flyttade hem till oss i april. Pricken heter han och är världens underbaraste. Så himla tam och vill vara med överallt. Vet inte hur jag ska kunna leva utan honom en dag.

I juli flyttar vi till hus!! Aah, pirr i magen. Vi ska hyra ett hus i underbara Lilla Sinnerstad med världens finaste utsikt över gröna åkrar. Det känns fortfarande inte verkligt men vi börjar förstå nu hehe.. äntligen ett riktigt HEM!


Jaa.. det var väl de stora nyheterna haha :) i övrigt pluggar jag ju igen men i Kalmar denna gång, känns okej men fortfarande ovant. Jag är ju inte återställd än men klarat ändå av att läsa, i min takt iofs :)

Puss o kram!

Tittar man noggrant ser man en vit liten prick nere till höger av bilden, där ska vi bo!

Likes

Comments

Jag lyckades göra inbakade flätor häromdagen, trots min korta lugg. Yey!

Förresten, ser ni ringen?☺️

Likes

Comments

Hej på er.

Jag har tänkt skriva ett inlägg som är rätt tufft och känsligt för mig men samtidigt väldigt behövligt..

Idag respekterar och älskar jag mig själv. Jag lever ett väldigt tryggt och lyckligt liv och har ett lugn inom mig som aldrig tidigare funnits. Men jag har bara lärt mig att älska det som jag är idag. Allt som jag tidigare varit och gjort, samt människor som jag umgåtts med och hur jag tillåtit mig att behandlas skaver mycket. Det räcker med att tänka på mina tonår, att se en person som påminner om min tidigare självbild och så är klumpen i magen där direkt. Jag har hittills använt ilska och frustration mot detta för att kunna hantera det men jag börjar förstå att det kommer inte göra något bättre. Jag behöver försonas, förstå och förlåta. Jag skuldbelägger mig själv något fruktansvärt i allt detta, därav blir det så känsligt att tänka tillbaka. Jag drömmer dagligen mardrömmar om gamla vänner, pojkvänner, händelser och känslor. Det knockar omkull mig ibland och det är som att hjärnan desperat försöker få mig att förstå att jag behöver acceptera. Tidigare i veckan satt jag och försökte förlåta mig själv för sånt som varit... sen insåg jag att jag har ju inte något att förlåta mig själv för. Kanske handlar det om att förlåta andra, kanske om att acceptera mig själv som jag var.

Jag har alltid varit ängslig, känslig och lite för mig själv. Som barn "ska" man ju leka med vänner, spela innebandy eller fotboll osv. för att passa in i normen. Jag mådde allra bäst när jag var hemma med familjen. Alla minnen jag har från att leka med kompisar under mina första år är att det var läskigt, jobbigt, någon var dum, det bråkades och jag var ledsen. Skolgången var både jobbig och rolig. Jag är ju väldigt social men har alltid haft ett stort trygghetsbehov vilket ofta gjort mig ängslig. Mellanstadiet var otroligt jobbigt, dåliga vänskapsrelation, en kille i klassen valde ut mig som den som alltid gick att trycka ner. Jag var oftast hemma några dagar i veckan från skolan. Jag kom i puberteten tidigt och fick former, och jag var så förvirrad.

Att börja sjuan och högstadiet var en fruktansvärd panikkänsla. Kommer jag ha några vänner alls i klassen? Ska jag bli ännu mer retad nu? Jag hade länge varit livrädd för äldre elever. Under högstadiet tog jag på mig rollen att vara oseriös, ytlig, högljudd och trög. Det var på det sättet jag kunde synas och jag var mest glad för att jag inte var retad längre. Men paniken och ångesten var ju där hela tiden för jag visste aldrig vad jag ville, vem jag var. Jag tyckte inte om mig själv och kunde ofta se på andra och tänka, de är riktiga människor. Mer fullständiga, värdiga. Tillskillnad från mig. Att välja gymnasium viftade jag bort och sa bara att jag ska göra något som inte är jobbigt. Min gymnasieperiod var nog ännu jobbigare. Det finns ett stort svart hål i bröstet efter de två första åren. Det är tufft att tänka på människor som figurerade i mitt liv under den tiden, att bara se ett namn eller någons facebook ger ångest. Tredje året på gymnasiet hade något hänt, jag började så smått bry mig om mig själv under sommaren innan och bytte på eget initiativ gymnasium. Hade väl fortfarande en oseriös roll men var ändå mer mogen och självständig. Sökte till högskolan, fick sommarjobb, fixade boende i Växjö helt själv. Köpte möbler för egna pengar och började plugga. Hade tagit körkort, klarade studierna, tog hand om mig själv och min ekonomi. Började hjälpa mina föräldrar med att skjutsa syskon osv. Samtidigt så fanns ju den där bristen på självrespekt som alltid varit en självklar del i mitt liv kvar och jag valde en partner som i princip personifierade den känslan. Nu i efterhand när jag lärt mig mycket om psykologi och förstår mig själv och mina val förstår jag att anledningen till det valet av partner var just den inlärda bristen på kärlek till mig själv, för det var inte så att han hade egenskaper jag tyckte om. Han råkade bara vara någon som fyllde ut tid, kommunikation och samtidigt eldade på den där självklara känslan av absolut tomrum. Låter det lustigt? Det är så logiskt i mina ögon såhär i efterhand. Och jag ser detta mönster överallt, vi människor styrs ju av omedvetna psykologiska processer som byggs upp under barndomen och som liksom bara finns där. Vilket ju absolut är en anledning för mig att inte känna skuld, vad skulle jag göra?

Jag har länge hyllat min utbildning och även jobb som amanuens på denna och min tidigare blogg. Det var liksom det som jag tillslut levde för. Allt annat i livet kändes skit och gav mig ångest, men jag trodde helt enkelt livet skulle vara så. Fasen vad jag är STOLT över mig själv nu när jag ser tillbaka. Nu när jag skriver detta (extremt långa) inlägg så bara förstår och accepterar jag det lite mer. Det var väl helt enkelt därför jag ville skriva det här.. För jag undviker medvetet att tänka på, se bilder, träffa människor som skulle kunna påminna om allt i mitt liv före 22 års ålder haha. Lite komiskt ändå, det är ju inte så att det inte har funnits bra delar, allt detta har ju stärkt mig trots allt. Tidigare idag när jag vågade mig på att gå in på en gammal blogg (som jag medvetet alltid undviker för jag skäms för hur jag var då) så kände jag bara, näe det här är ju också en del av mig, det här var ju mitt liv. Hur ska jag kunna älska mig själv om jag hela tiden undviker en del av mitt liv?

Likes

Comments

Hej fina!

Idag är det söndag och sista april, HUR SJUKT? Att man alltid är lika chockad att tiden går så fort haha. Imorgon fyller en av mina älskade småsystrar år, hela 15 år! Helt sjukt det också. Hon vill åka och äta sushi så imorgon drar vi tjejer till Växjö för en mysig dag tillsammans.

Angående bilderna ovan (tagna från Elin Johanssons frisörblogg) så har jag tänkt att en liknande färg ska pryda mitt hår inom ett par månader!! Jag har ju som ni sett klippt lugg nyligen vilket jag är så glad att jag gjorde, men nu ska jag låta den växa ut för att till sommaren kunna sätta upp en tofs lite smidigt :) det är mycket styr med en lugg för att det ska bli snyggt. Mitt hår växer ju fort som tur är (surt att jag för några dagar sedan klippte typ en halv cm på luggen hemma för den blivit så lång o nu har jag bestämt för att växa ut den haha..) och jag har även tänkt att inte klippa en bob snart igen, utan helt enkelt låta längderna växa också + färga mocca blonde i juni nån gång. Blir nog fint till min kusins bröllop i sommar som vi ska på :)

Nog om mitt hår haha. Nu är det bara två dagar kvar av min sjukskrivning, tänk att jag varit sjukskriven i två månader? Tiden har swishat förbi och det har verkligen varit behövligt att bara vila. Känner hur stressen har smugit sig på redan inför studierna som börjar på tisdag. Den ständiga planeringen i huvudet, att man är två-tre dagar framåt i huvudet istället för i nuet. Det känns jobbigt men jag är så medveten och fortsätter att ta hand om mig själv så jag vet att det inte kommer bli som innan. Dessutom påbörjade jag en kurs i mindfulness förra veckan som håller på i åtta veckor framåt. Det är ett ställe som heter Ejagården här i kommunen som är helt fantastiskt och vi är en grupp med åtta personer som alla vill jobba med att vara närvarande och lite snällare mot sig själva.

Idag är planen att verkligen försöka ta det lugnt, slappna av, inte försöka kontrollera livet. Idag är det ju valborgsmässoafton också så det blir trevligt att umgås med lite vänner ikväll. Puss!

Likes

Comments

Godmorgon fina!

Idag är det måndag och jag börjar dagen med en mumsig smoothiebowl. Jag är fortsatt sjukskriven men snart börjar studierna! Iiih, så pirrigt. Jag hoppar på nästa kurs som börjar andra maj, så tills dess är jag hemma och tar det lugnt. Idag tänkte jag ta en springtur, ringa till vårdcentralen och duscha. En mycket simpel to do-list men det är så det får se ut när man återhämtar sig från lång tids utmattning. Jag mår i varje fall bra både fysiskt och psykiskt men visst finns det oro för att jag inte ska orka att börja plugga igen. Men magkänslan är såå bra och kraven på mig själv kommer vara väldigt låga.

Puss på er och ha en härlig måndag!

Likes

Comments

Hej vänner.

Idag är det sista mars och sista dagen på min nuvarande sjukskrivning. Min anställning på Rödsleskolan valde vi, jag och rektorn, att avsluta. Jag har blivit fantastiskt bra bemött av rektorn och även andra på skolan. Såklart var jag rädd att någon skulle tycka och tänka saker om mig men rektorn var tydlig med att han är glad att han anställde mig trots detta (jag var ju väldigt ärlig innan jag fick jobbet också vilket såklart underlättade). Jag fick med mig fina ord från det mötet och det känns bra. I varje fall så var jag på vårdcentralen idag igen för uppföljning av sjukskrivningen, tyvärr inte hos samma fantastiska läkare som innan men det gick bra ändå. Läkaren förlängde sjukskrivningen med två veckor, jag själv sa att jag inte tror jag behöver mycket mer än så, men det är ju såklart svårt att veta nu. Jag skrev häromdagen om att min magkänsla sagt sitt och därmed satt upp ett 'mål'. Jag har under min sjukskrivning varit besatt av att söka jobb (haha så lustigt dels pga 1. jag hade redan ett jobb 2. jag har ju studierna att gå tillbaka till) men det blev som ett slags beroende, en känsla av att jag måste fixa framtiden och se till att allt löser sig. Jag fick dock släppa de idéerna och även idéer om att börja plugga så snart som möjligt. Livet fick vara pausat helt enkelt. Efter dessa veckor då jag varvat ner mer och mer, försökt ändra mitt sätt att leva, få motion och frisk luft så känner jag definitivt att jag längtar efter att komma tillbaka till studierna. Och nu handlar det inte om känslan att behöva ordna upp framtiden, ekonomin osv utan om att jag vill fortsätta. Jag längtar efter att dels komma iväg hemifrån, dels att gå på föreläsningar (!) och framför allt efter känslan av att lära sig, att bli motiverad, att ta del av ny kunskap. Ni vet det där som jag alltid tjatat om att jag älskar.

Jag har en förhoppning och vilja om att komma igång igen i april. Dock så är det ju en heldel att styra med (avsluta studieuppehållet i förtid, bli registrerad på kursen, kontakta kursansvarig osv) och dessvärre upplever jag att människor jag är i kontakt med vad gäller detta är något besvärade av min situation. Inte att de personligen tycker något negativt, utan mer att det blir komplicerat, rörigt, omständigt. Jag har fått höra flera gånger att "det är väl bättre du väntar till hösten istället" och ja, jag förstår att det är bättre ur deras synpunkt. Men ur min synpunkt, i mitt liv och mitt välmående så finns det absolut inget bättre än att få fortsätta med den sysselsättning som har passat mig så bra i flera år. Det är liksom lite 'balsam för själen'-feeling över det hela. Något av det viktigaste som jag har insett under min sjukskrivning är att saker är inte okomplicerade, och att leva med bilden av att allt ska klicka, inget får gå fel eller bli rörigt är PRECIS vad som gjorde att jag blev utmattad. Det är jävligt skönt att känna att, JA saker är röriga och inte perfekta men det är ju mitt liv och jag kan fortfarande må bra i det.

Puss!

Likes

Comments