Varje dag påminns jag om hur ensam jag egentligen är. Vill inte att någon ska tycka synd om mig eller så men vill bara dela med mig om hur ensam man kan könia sig. Man setfolk på stan med sina vänner, folk man känner pratar om sina vänner eller saker de ska hitta å med vänner. Man ser folks bilder, statusar på Facebook eller instagram om vad de gör med sina vänner. Jag känner mig så utanför vänskap, världen.

För att återblicka över mitt liv med tanke på vänskap så har jag ALDRIG haft någon sann vän. Har alltid varit den där extra vännen som funkar när ingen annan kan. Aldrig blivit inbjuden på fest i alla fall inte i första hand. Jag var ett ensamt barn som liten,. Det är inte hur lätt som helst att skaffa vänner för alla. Men jag har försökt men jag är den som alltid får kämpa för att hålla kontakten. Varför är det så?!

Givetvis blir det att man börjar reflektera över sig själv. Vad är problemet? Är jag sån jobbig person som man inte orkar vara med? Är jag för tråkig? Är jag dum, äcklig, för tjock för att umgås med? Är det konstigt att man börjar fundera? Jag försöker alltid att vara öppen, vara social. Men får ändå känslan av att ingen bryr sig. Detta är en känslig punkt för mig så givetvis sitter man här med tårar. Varför ska vänskap vara så svårt???

Klart att man har haft vänner på plats så att säga i skola, jobb. Men har inte haft någon att umgås med på fritiden. De jag hade som barn var bara att man fick följa deras schema typ. Att umgås med dem bara när de kan, vill liksom. Är det den sanna vänskapen?

Visst jag är vuxen nu och har fästman men även om det bör räcka så gör det inte det. Jag saknar att ha någon/några att umgås med som inte är min fästman. Någon/några att snacka om ja allt som inte min kille förstår hehe. att gå ut och hitta på saker. Jag älskar min fästman och att hitta på saker med honom är jättemysigt men jag behöver vänner också. Men som sagt det är svårt. Och ju äldre man blir desto svårare blir det.

Sen har vi ju kära Facebook. Där har man vänner, men vad är det för vänskap egentligen? Man kan kommentera varandras statusar eller gilla dem. Eller gilla någons bilder. Men även där märks ju att man har brist i riktig vänskap då det mest är släktingar eller så som bara kommenterar, gillar etc.

Då jag lever med depression gör det att jag blir väldigt osäker och inåt agerande. Det gör ju saker inte lättare.

Hur skaffar man vänner som också visar intresse, engagemang i en som inte försvinner?

Förstår ni hur jävla ensam man känner sig ibland. Man försöker lära känna folk på arbetet eller genom annat man kommer i kontakt med men det blir liksom bara ytligt. Det är ju inte så att folk frågar ska vi hitta på något. Eller när folk planerar något känns det som att man har tur om man får vara med på ett hörn.

Jag känner mig totalt lost när det kommer till vänskap. Vill så gärna ha vänner. Kanske försöker jag för mycket? Jag vet inte. Vad kan jag göra åt det? Jag vet inte.

Jag vet inte.....


Likes

Comments

Nytt år, ny start!

Ja då har man kommit in i året 2017. Livet rullar verkligen på fort.

Men ja nu har man hamnat in här och skaffat sig en ny blogg. Varför?

Ja det vet jag inte riktigt, tycker det är kul att skriva och det är skönt att skriva av sig ibland så det är väl det som kommer ske mest här inne. Man har ju lite funderingar om saker här i livet eller att saker och ting sker som man måste nerarbeta och att skriva hjälper till mycket just för bearbetande i alla fall för mig.

Om jag kort ska lyfta vem jag är. Ja jag är en göteborgs tjej som har hämnat i lilla alingsås sen 4 år tillbaka. Ingen spännande historia alls. Är en vanlig svensson haha. Har levt ett vanligt liv, med visst en del tuffa tider och annan skit men vem i dagens läge har inte det likson? För att inte bli för långdragen så ja det som störst i mitt lilla liv är att jag har gjort en Gastric sleeve operation som jag kommer gå mer in på en annan dag. Annars är allt annat som vanligt.

Nu blir et lite softande innan sambon kommer hem och vi ska laga mat.


Likes

Comments