Header

En lördag i november. Omringad av alperna, Österrike, Slovenien och det adriatiska havet, med andra ord med massor av alternativ på var dagen ska föra en, är vi överens om att nationalparken Triglav i Slovenien får bli dagens resmål.

Jag lämnar endast bilder och en rekommendation. Det kändes som att besöka årets fyra årstider inom loppet av bara någon timme. Helt fantastiskt.

Ett trevligt återbesök till Bled var inte helt tokigt heller. Solen hade precis gömt sig för dagen, så sjön låg stilla och spegelblank med bergen i bakgrunden...

Eh jo, om man kör bil här glöm för guds skull inte motorvägsbiljetten för 15€ som ska klistras på rutan (giltig 7 dagar). Upprepar: Glöm. den. inte.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är inte alla som har turen att vakna upp till färdigskuren frukttallrik. Melon, banan, äpple, apelsin och ananas, majoriteten av dem närodlade inom en radie på 10 mil eller så. (Mindre.) Mätta och belåtna sätter vi oss i vår vältankade mini-cooper och låter vägarna leda oss till dagens utkiksplatser.

Ett av dagens stopp var Ribiera dos Caldeirões, en naturpark här på ön São Miguel. Snacka om taget ur en saga! Hur många gånger kan jag egentligen säga det?

Vi åkte även förbi Ponta do Sossego, en fantastisk plats och vy. Kan hända att upplevelsen förstärktes av platsens små katter som strövade omkring. Mycket vilda till utseendet men jäklar också! Keligare katter får man leta länge efter.

Denna bild skulle till mamma men den får läggas upp här. Är som genuint lycklig typ

Vi passerade även byn Nordeste, där vi köpte och delade på portugisiskt fika från en bar (eh konditori är nog att rekommendera men...äsch jag saknar ursäkt (-: ). Utomhuspoolen vid Caloura var väldigt fint. Vinden fick oss dessvärre att avstå från ett dopp.

Tillbaka mot Ponta Delgada kör vi förbi Ilhéu da Vila Franca och den "hemliga" stranden Ribiera das Taínhas. Om den är hemlig eller ej går väl att diskuteras men den är i alla fall mindre och mer avsides än de större stränderna...;-)

Efter att ha sett den östliga sidan av ön körde vi tillbaka till hotellet. Växlande molnighet gjorde att vi svenskar placerade oss vid poolen. Beställde in en smoothie och pommes... lagom till när de kom passerade en regnskur. Som blev ganska stor. Eh skam den som ger sig men vi befann oss snart på lägenhetsbalkongen och soakade lite sunlight där.

Vädret idag (onsdag) är mycket bättre så vi placerar oss vid havskanten. Vid klockan tre skulle vi få en guidad tur.

Likes

Comments

Tänk om man började dagen på kvällen med middag, drink och eventuellt lite dans, sedan vila följt av jacuzzi-bad och upptäcksfärd? Det får lov att provas på i Sverige under midnattssol. Utan den blir ett vanligt typ av dygnsupplägg man får lov att leva efter.

Fast för det behöver ju ett vanligt dygnsupplägg inte nödvändigtvis betyda en vanlig dag. Jag, Karin och Lisa, till exempel, vi började med att utforska den västliga sidan av Azorerna (vilket man då uppenbarligen inte gör varje dag). Första stopp längs vägen blev Vista do Rei, med en vy över kratern Sete Cidades och tvillingsjöarna. Tvillingsjöarna, Lagoa Verde och Lagoa Azul, har som namnet antyder två olika färger! Skröna eller ej får man avgöra själv, men den korta versionen av legenden säger att en blond, blåögd prinsessa förälskade sig i en mörkhårig och grönögd fåraherde. Den ensamstående kungen, rädd över att förlora sin dotter, lär ha förbjudit det unga paret att ens träffa varandra! Prinsessan lär då ha smugit ut för att meddela detta till sin kärlek och deras sista farväl lär ha vållat så många tårar att det två sjöarna bildades...

Den naturvetenskapliga förklaringen är mer hjärtekrossbesparande och menar på att den blåa sjön reflekterar himlens färg, och för sin mörkare nyans av skuggan från kratern, medan den gröna reflekterar algerna på dess säng och grönskan runt omkring.

Vi blev även informerade av vår privata informatör att det precis bredvid utsiktsplatsen låg ett övergivet hotell! Hur coolt!? Må nästan vara höjdpunkten under dagen! ;) jag och Lisa krängde oss över muren som skiljde hotellet från allmänheten och sprang sedan omkring och kollade hur de gamla rummen såg ut. Vi tittade in i ett "No-go" som visade sig vara ett mörk gap efter ett gammalt hiss-schakt. Vyn över tvillingsjöarna från den stora terassen var fantastisk.

Väl inne i Sete Cidades såg vi hur dieselmätaren ändrade sig med allt mellan 72 till 85 km kvar tillgodo. När varningen "vi går på jättereserv nu" började pipa och vi befann oss 30 minuter från närmsta tankstation, vände vi tillbaka till Sete Cidades. Med lite omvägar och viss googling gick vi in på byns pub. "Bom dia, eu não falo português" klargjorde jag och fortsatta på en rå chansning: "para fazer diesel?" Männen i puben utbyter blickar. Efter fler chansningar och några frågor befann vi oss på hans gård och fick vår bil tankad. Jäkla tur. Då var den dagen räddad!

Efter en macka körde vi vidare till nästa ställe: Mata do Canário, här fick båda Lisa och Karin rivsår vid sjön, jag tog istället på mig blöta skor och lera. Haha.

Vi följde även trailen Mata do Inferno som tog oss upp över med utsikt över Gruta do Inferno och Sete Cidades-sjön. Hmh. Denna utsikt ska jag inte ens försöka beskriva.

Här är det helt sinnessjukt vacker miljö. Jag tappar ord och förstånd och får för en sekund för mig att det är här jag ska bo. Haha. Jaja. Lite kalla satte vi oss i bilen. Innan var jag dock tvungen att springa upp och kolla de första 150 meterna av Serra Devassa. Hade vi haft ordentligare hikeutrustning (aka varit förberedda) skulle det vara en mycket förnöjsam upplevelse att även där.

Istället sprang jag tillbaka till bilen, tog en frukt och sedan körde vi mot Mosteiros, en liten by med en fin fyr och utsikt.

Sista anhalten för dagen var Ferreira. De har en väldigt fascinerande naturlig pool här, men trots att vi faktiskt val välmunderade med både badlakan, bikini och chips så var vågorna alldeles för stora gör att göra det hela ofarligt. Tänk er att gigantiska vågor slår in mot den lilla naturliga stenpoolen. Hehe. Mindre skoj. Det är dock perfekt här vid lugnare väder, då poolen i sig en riktigt varm källa men samarbetar med havet för att göra temperaturen badvänligt. :-) se bilden nere till höger.

Innan vi begav oss tillbaka till lägenheten stannade vi vid ytterligare en utkikspunkt. Här låg det stora lavalämningar (de svarta stenarna) och vattnet bar en turkosblå färg mot land.

Färgen syntes dock fattigt på bilderna, men det är väl det som gör att man måste se och uppleva sådana här platser själv. Härligt med ovanliga dagar. :-)

Likes

Comments

För de som inte vet tillhör Azorerna Portugal och ligger 150 mil väster om Lissabon, en pärla mitt i Atlanten alltså. Förra året vann de pris för världens vackraste plats enligt National Geographic.

Klockan nio inbefinner vi oss i lobbyn med packade ryggsäckar, picknick-pack samt badlakan, och står precis redo för att skriva på pappren till hyrbilen. Bara en kvart tidigare var vi i hotellrummet och Karin ropade efter mig: "jag tror att ditt badlakan har ramlat ned till våningen under." Jag gick själv fram och lutade mig över balkongräcket, attans också. Där låg både badlakanet som måste ha blåst ner under Ofelias visit och mitt Linné sedan två dagar tillbaka. Typiskt. Med svansen mellan benen gick jag ner till lobbyn och berättade om min tråkiga incident. Vem hänger ens ut saker på tork om det ska storma och spöregna? Må hända att det nu inte stormade, men regnat hade det allt gjort friskt under hela kvällen.

Jaja, nu befinner vi oss i lobbyn. Jag fick byta ut mitt blåa badlakan mot hotellets gula. Smart drag där.

Vi befinner oss snart i allas vår drömbil: en mini cooper! Så cool! Och vi intar vägen...

Vårt första stopp blir i Furnas, en liten by med termalområden. Snacka om att vara glad att man ingen ätit ägg till frukost! Sulfatlukten sprider sig fort med ångorna och är väl inte den mest favorittippade lukten, men jag antar att det är sådant man står ut för att få se och uppleva områden som detta! Landskapet runt om påminner om något skapat av Hayashi Miyazaki och jag känner mig lika hemma och vilsen som Chihiro.

Det är rent en fröjd att promenera i sådana här miljöer och det slår mig återkommande gånger att livet går ut på sådant här. Att gå runt och bara må bra. Och hästar, såklart. På väg tillbaka till bilen går vi förbi en likörbutik där vi blir efterropade. "Hallå, det är gratis provsmakning!" Då gratis är gott är vi snabba fram till ståndet och det tar inte lång tid innan vi smakat Portugals guldlikör med "tangerine"(mandarin) och deras silverlikör "de leite" (mjölk). Till både min och Karins förvåning vinner mjölklikören med hästlängder! Den hade tydligen vanilj och kakao-arom i sig, vilket kan tänkas vara förklaringen till vårt omdöme. De har även ett x antal övriga likörer, men mjölk och kanel är min favorit! Jag menar... vem tackar nej till en kanelbulle i likörform?

Tydligen gör jag det för med mig hem följer endast en mjölklikör. Fast jag måste erkänna att kanelen var riktigt god den också.

Direkt från Furnas svänger vi av mot den botaniska trädgården Terra Nostra. Här börjar vi med att bada i den ungdomliga källan; en naturligt varm källa med så pass hög järnhaltiga att vattnet tycks grumligt eller rent ut sagt smutsigt. Men som sagt, det är bara järn. Jag trotsar mina naturliga instinkter att inte stiga i, och glider lite haltnervöst ner i vattnet där Lisa redan gjort sig bekväm. Eh. Väl i mår man ju som en dröm.

Det vatten som kommer ut från...vattenkastaren? Ne... fontänen? Ne.... eh. Vattnet som kommer ut till poolen är riktigt varmt, min hud rodnar rent när jag låter vattnet skölja över kroppen. Gradvis? Beh, 38 grader i poolen och närmare 50 ur vattenkastaren (eller 60 jag vet inte).

När vi tycker oss nog orangea går vi upp. Det är varmt ute men när solen går i moln känns det nästan svalt. Vi får en hund på besök som jag tycker verkar bo hör på området. Lite som hunden vid Pompeii. Sådant ser man i ögonen på dem. Den i Pompeii smälte liksom in i omgivningen där, liksom denna smälte in i naturen här...

Själva trädgården är stor, vi går förbi grottor, svarta svanar, trädkonst, vackra sjöar, underliga och hänförande växter och doftande Eucalyptusträd.

Och såklart även hortensior! Azorernas blomma! De växer längs vägkanten på huvudvägen och gör den annars krokiga vägen rätt fröjdfull.

Jag får lite ont i hjärtat när jag stöter på sådana här platser. Det är som om mitt inre jag sliter sig från mitt yttre och säger "stanna här för evigt och skriv en saga om varje sak du ser", och innan jag vet ordet av har jag två färdiga berättelser i huvudet vetandes att de aldrig kommer att skrivas ned eftersom de varken är fördigprocesserade eller har tid att fullföljas. Så då får jag ont i hjärtat ja. Men det är inte så konstigt egentligen. När man omger sig av så mycket levande, både växter som djur, blir det liksom tyngre och jobbigare att se någonting man vet vill leva dö.

Vi åker även förbi Caldeira Vehla, ser Azorernas tydligen enda varma vattenfall (bild uppe till höger)! Vilken natur. På väg ned därifrån går vi förbi en varmbadskälla, där det bara 10 meter från badstället står varningsskyltar för en annan vattensamling dr det står "perigo! Água em ebulição": vattnet där är mellan 60 och 140 grader varmt. så coolt. Tänk att jorden skapar små bubblande platserna på jorden. <3

Längs vägen stöter vi på tonvis med kossor som nöjt står och betar i deras underbart stora hagar! Tänk att de får ha det på sådant här vis året om och slipper att stå i trånga illaluktande ladugårdar. Usch och fy för kohållning i Sverige. Nog för att vädret talar emot men kom igen. Bättre villkor åt korna!!!

Vi stannar till vid många utkiksplatser, vid en av dem bestämmer vi oss för att följa en stig och sätta oss högst upp (på vadå kan frågas). På kullen. Här blåser det mer än vi tidigare kunnat ana och dukar fram lika snabbt som vi äter och dukar av. Hehe.

Efter lunchen bär vi av vidare till Lagoa do Fugo (eldsjön). Satani så vackert. Lämnar bara bilder här.

Innan vi åker tillbaka till hotellet så hinner de resterande molnen från Ofelia att avlägsna sig, så vi beslutar oss för att svänga förbi Ponta delgadas närmaste strand (Praia do pópulo). Här badar jag i meterstpra vågor och för över en lavastenarna för att sedan lägga mig och torka med Lisa och Karin i gräset vind sidan om. Vi hinner även med en timme vid poolen på hotellet innan vi går upp och äter lite.

tenha um bom dia!!!! Beijos!!!

Likes

Comments

Häromveckan satt jag på jobbet och inväntade nattens arbetskollega så att kvällsrapporten skulle kunna börja. Jag satt grubblande och övervägde och försökte planera de möjligheter jag egentligen hade att göra ett mindre taktiskt studentdrag. Lisa, en vän till mig, hade bara ett par dagar innan länkat ett par billiga flygbiljetter med lägenhet, destination Azorerna, till mig. Och jag kunde inte få ur det i huvudet. Så vi pratade lite om utlandsresor. När min arbetskollega väl anlände var bland det första hon sa "ja, för några år sedan gjorde jag i alla fall min drömresa till Azorerna, och det lever jag länge på." Eh. Var det någonting jag väntade på måste det vara ett tecken av liknande slag. 12 timmar senare var biljetterna bokade.

Så 150 mil väster om Lissabon befinner sig jag, Lisa och Karin nu! Vi landade i torsdags till lagom 25 grader sol. Jag hann bara med en timmes poolhäng och smoothie innan jag skulle ha lektion...Aja. Skam den student som ger sig.

Första kvällen åt vi bara här på hotellet, enkelt och smidigt. Sedan beundrade vi solnedgången :)

Denna bild är så fin på dem. <3

Fredag steg vi upp med tuppen och begav oss till Futurismo-centret och förberedde oss för att få simma med vilda delfiner! Fantastiskt! Såg ett dussintals stycken i flock och vi fick sammanlagt simma 3-4 gånger. Snacka om dream come true. Jag kommer bara ihåg när jag var 9 år på Sea World någonstans i USA, och mamma frågade om jag ville simma med delfinerna där. Jag är djupt och innerligt glad att jag sa nej då jag inte klarade av att hålla i döda fiskar (det klarar jag dock inte ens än idag). Det betyder så mycket mer att få se dem i deras naturliga miljö. Där man vet att de har det bra.

En bekant till mig (sedan en vecka) berättade att de är väldigt mån om att skydda de delfiner och valar som finns vid ön.

Tydligen var vi en väldigt tursam grupp. Fick se hur många som helst :-D

Lördag och himlen avslöjade att stormen Ofelia stod bakom dörren. Titta bara himlen. :-) vi har endast tagit en promenad idag och gått till Gruta do Carvão, en av nationalparkerna här på ön och grotta. Vi tog endast kortturen på cirka 30 minuters guidning, men det räckte gott och väl. Mycket information!

Därefter köpte vi bara diskmedel och gick hem. Regnet blev bara mer och mer tilltagande. Men vi överlevde.

Nu befinner vi oss inne i lägenheten och har hunnit ner till jacuzzin ett tag, nu precis har vi sippat på en smoothie och ätit nötter. Frukterna hör är färska och goda. Mmh. Imorgon blir det bilhyrning och upptäcktsfärd runt ön!

Likes

Comments

Att blogga är ingenting jag saknar, men sierska som jag är kan jag lova att jag kommer att sakna inlägg här i framtiden, så here we go: recap of summer 2017.

Är ju i princip vegetarian nu (men gör undantag med lax ibland). I sommar har jag tillagat ett par goda rätter här och ett par goda rätter där, dock hittade jag bara bild på en god tårta, en sparrispaj och en svamprisotto. Satan i gatan så gott.

En midsommar hade jag världens mysigaste förfest med favoriter (var on TOP), sedan gick vi förbi och grattade Jaz och så vidare.

Var förbi på en eller annan drinkkväll också och hade kul en dag på PDOL.

I juli lyckades jag få ledigt sex dagar så då kom jag mig iväg på bröllop i Italien. Vackra och fina Laura och Eddy gifte sig i Cento. Det var en fantastiskt fin ceremoni. Efter bröllopet åkte alla till en villa i närheten och till bringade en mycket trevlig kväll där. Det skönt när det blev svalare ute (men missunna ej myggen...). Under dagen låg det nämligen på 38 grader i skuggan.

Jag och Joel tog på oss sommarens mest utmanande uppgift (efter att träna Sasha, eh). VI SKA LÄRA OSS RYSKA. Ja, jag måste skriva ska, för det har uppenbarligen inte hänt ännu. Efter två ryskamöten stod vi båda ansikte mot ansikte med livets hårda krav. Han fick istället sätta sig vid pianot och låta en ljuv blandning noter spelas och sprida sig i rummet i form av en av Chopins preluder. Mycket trevligare. (Men ryskan, den kommer.)

Min syster har fyllt 26 år så jag har firat henne också. Och Frans baby-shower. Och hans ankomst till jorden. Fina bebis.

Jag var hos frissan steg 1 för att få lite ljusare hår. Sååå bra Emilia är. Nu har det dock hunnit solblekas och går i höstens färger. Men ett till besök ska väl gå att få in för att få till den där kallare tonen. Annars har jag fått besök X2 från Italien. Eller räknas ett av dem från Texas? Hmm.

Det var verkligen kul att Mackenzy kunde komma innan hon åker tillbaka till Texas. Vi klättrade berg med Lisa och Jarrod sen red vi ut också.

På tal om höstar har jag hängt väldigt mycket i stallet med en vit skönhet som jag har fallit pladask för. Hon var väldigt omusklad och tunn efter en vår med lite mindre näringsfyllt hö, men nu jäklar vågar jag nästan säga att hon musklat på sig och fått upp flåset. Hon är men pärla. Så mycket personlighet.

Får nöjas här. Sofiagjirde inte så mycket mer än detta plus jobb. Jo fan!! Läste äntligen Kafka. Fin. A.

Likes

Comments

Kör enkla bilder med kort text för här skrivs det inte längre. Inviger med en selfie på mig och V-ledaren. Blir någon förvånad över att han inte alls hade samma mesiga röst när han talade med sin kompanjon? haha.

Berg-och-dalbane-karriär för en del och allmänt turistande i eget land för en annan. Jag har tappat räkningen på hur många museum vi gick på men även det ska väl göras. Vi bodde på Hotel Anno 1647 på Söder, bra pris och bra frukost.

Likes

Comments

En insomnia lagom till sommarens sista dagar. Ko-koo. Ko-koo.

En sak jag har svårt att förstå mig på är folk som bara halvhjärtat hängiver sig till någonting där man måste infinna sig aktivt åtminstone två timmar dagligen. Beh, jag förstår det inte, men jag beundrar det. För det är någonting jag aldrig klarat av att göra. Först och främst rörande hästarna, sedan med skolan, och sist såklart mig själv. Trots all inneliggande stress rörande allt vill jag bara tacka övernaturliga makter för mitt ljus, för hästarna. Tänk vad tid som läggs där i strävan efter förbättring och utveckling. Två steg framåt och ett tillbaka. Checka av uppnådda mål och bygga en relation.

Shit, vilken tur jag haft med Sasha. Det måste nästan vara sommarens bästa.


I vintras medan jag befann mig i Italien fick stallet hemma i Sverige ett tillskott, en femårig American Paint Horse som var riden i två månader. Från slutet av december fram till slutet av januari red jag fortfarande Miramis rätt så ofta, men började så smått att gå på promenader med den nya blåögda donnan, och satt så småningom upp kortare stunder.ag har allt något klipp från en av de max 5 gånger jag red henne, där hon stannade var och vart annat steg.

När jag på vårsidan åkte tillbaka till Italien reds hon cirka 3-4 gånger i veckan av en toppenduktig tjej i stallet. Tack vare henne var Sasha redan "grundriden" när jag kom hem i slutet av maj. Mycket säkrare under ryttare och i omgivningen. Dock var hon väldigt tunn i kroppen- även för den nättare modell som hon är.

I skrivande stund har hon lagt på sig ordentligt över rygg och rumpa, mycket tack vare kost, gröngräs men även såklart mer ridning och krävande träning. En häst fungerar ju som en människa, utan rätt träning blir det inte muskler. Det är som om vi går ut och bara joggar, det tappar vi ju vikt av, medan om vi vill bygga så måste vi utmana musklerna. En rumpa byggs inte på ett konstant travande, utan främst i galopparbete i uppförsbacke eller övegångar då hästen måste "sätta in"bakbenen för att bära sig själv och ryttaren i balans. Detta har faktiskt gått fantastiskt bra med Sasha tack vare hennes lyhördhet och den vana jag har fått av bästisen Miramis. Det behöver inte vara svårt, nej herregud. Ursäkter är bortförklaringar! Jag vågar nästan säga att ordentliga övergångar och galopparbete är bland det mest essentiella när det kommer till muskelbygge, med Sasha som levande bevis på det!

Visst kan det ta tid, och hon är fortfarande i början av sin utbildning, men det viktiga är att varje nytt pass sikta ett steg fram. Det är trots allt bättre att vara på väg mot ett mål än långsamt tyna bort från det. Det ligger någonting rogivande i att sätta upp små mål, gärna ta före och efterbilder, se förändring och diskutera lösningar och komma fram till nya nycklar till att låsa upp lösningarna till de svårigheter man stöter på under vägen. För att nå ett uppsatt mål krävs förändring, och förändring tar tid. Shit, det krävs tålamod. Och enda sättet att finna tålamod att slutföra påbörjade projekt är att ta ett steg i taget och ha en typ av helhjärtad hängivenhet till det man gör. Ett steg i taget och det blir bra.

Aja, nu återgår jag till min höstinsomnia med tankar som inte följer ett. Hejdå.

Likes

Comments

En halvgrå dag när klockan slagit god eftermiddag sätter vi oss i bilen och påbörjar vår färd till Luleå. Inte bara för Gianna, men även för mig, vankas det premiärbesök för att se vad Båten har att erbjuda, men innan timman slår slagen placerar vi resväskan på Emils lägenhetsgolv, beställer mat och spelar FIFA till ett glas öl eller femton.

En god sömn och en frukost likaså senare är vi (typ) redo att åka till Storforsen. Vädret visar sig turligt nog från sin bättre sida men likafullt finner man en viss Sofia väl påbyltad i dunjacka. Fint bar det, i alla fall.

Jag må erkänna att det förefaller mig nästintill förpliktigat att i alla fall ta av mig jackan när fotona ska tas, vilket jag gör. Det är inte förrän elden först är uppe som jag faktiskt lägger den åt sidan. Ett tag. Hehe. Där äter vi bröd med jalapeño-ost, kakor och dricker chokladhavredryck.

Summa summarum: härlig dag med härliga människor.

Likes

Comments

Det är en sommarkväll i augusti och pinnbrödsdegen är nedpackad i en gammal SIA-glasskartong som precis träffade botten av ryggsäcken. Jag hinner inte tänka på att stoppa ner den enkomt köpta choklad-oatlyn som jag tidigare- ungefär hela dagen- har suktat efter.

Vi ger oss av för att hämta ved och parkerar sedan nedanför gångstigen. Sedan går vi upp. Solen har precis börjat anta en svag brytningar av sin annars typiskt horisontella sommarbana, vilket jag i nästa stund ger som förklaring till det numer svala brisarna som viner förbi oss där vi sitter för grillning och prat.

Nå väl, vi gick inte vilse på hemvägen så mitt mål med kvällen var nått.

Likes

Comments