Header

Sun, semester and seaside

Welcome to Rimini.

Onsdag förra veckan kom Amanda och Julia hit på besök. Vi möttes upp utanför Rimini och tillbringade en och en halv dag tillsammans med sol, bad, piadinaluncher och restaurangbesök innan jag åkte tillbaka mot inlandet för ett annat ärende.

Polpette, pasta and park,

Welcome to Bologna

Söndagen träffades vi upp i Bologna där det vankades middag på Bolpetta. Många intressanta bollar där. Allt från alla typer av köttbullsbollar till ricottabollar med pistage i pumpasoppa och sallader. Vinet var dock ingenting att hänga hängmattan på. Fick inte nog med stöd av oss.

Måndagen chillade vi i parken hela dagen med en paus för lunch. Vid klockan sex befann vi oss på hotellet för uppfräschning innan vi gick ut på en sista middag på Ristorante Donatello. Efter 40 minuters väntande där anslöt sig även Gianna, och vi satt till stängning och pratade. Myste på. Livet. <3

Jag är verkligen glad att de kom.

Jag uppskattar Italien.

Och solen.

Och dem.

<3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

urkasst skrivet Utah detaljer men vad gör

man inte

Ey vad är på gång? Jag har förflyttat mig till Rimini idag för ett par dagar vid havet. Har varit lite halvirriterad idag och igår på grund av omständigheter som skett som jag känner Give me some damn respect.

Tågresan började bra och fortsatte att vara bra även när en kostymnisse gick förbi, tittade på vad jag läste och sedan bestämde sig för att sätta sig mitt emot mig.

- Åh jag visste inte att det fanns ungdomar som läste Verga än idag!

Il marito di Elena.
Jag förklarar lite hastigt och harkligt att jag har fått boken som gåva, men att jag ser fram emot att se vad den har att erbjuda.
"Du kommer snart märka att Elenas man är riktigt cattivo" dum, typ.

En intressant heltimme och en halv senare stiger jag av vid Rimini. På min väg till biljettkiosken fortsätter han att prata om saker jag nu glömt. Sedan säger han "nu, lunchdax! Skulle jag kunna erbjuda dig en lunch? Det finns ett par riktigt fina restauranger här."

Nej tack. Visst att vara trevlig under en tågresa men att bjuda på mat? Med han? Vad tror han? Inte för att ålder ska spela roll men jag känner mig irriterad nu, så jag klargör läget och säger:

"Jag är inte så hungrig, jag ska bara hitta rätt buss sedan måste jag till hotellet och förbereda för mina vänner."
- kan jag i alla fall få bjuda på en taxi?
"Nej jag tar bussen, då vet jag när jag ska av sen ikväll också."
- kan jag i alla fall få köpa biljetten?
"Nej, den köper jag själv."
Jag går fram till biljettkiosken.
"linje fyra." Mannen i kiosken frågar hur många. Jag höjer mitt pekfinger och förtydligar mitt meddelande med ett kort "uno."
Tydligen fanns det ingen kö bakom mig för plötsligt är han fram och köper...
- en likadan.

Jag går till hotellet och han pratar på om konferensen han ska på i afton klockan fem.
- det är bara att du kommer om du vill!
"Nej tack jag måste förbereda för när mina vänner kommer"
- men de kommer väl sent?
Typiskt att jag sagt det tidigare, redan på tåget.
"Ja men jag måste hinna skriva också."
- Är du en författare?
"Skriver ibland på fritiden. Men en skoluppgift nu."
- vilket sammanträffande, jag har skrivit mycket teatralisk.
Jag tar upp mobilen och kollar var hotellet ligger.
Och går.

Han följer.

"Men du bor väl inte här?"

- nej, första gången här.

"Så vad gör du här?"

- jag ville erbjuda lunch men alla bra restauranger är i rimini. Finns det något jag kan erbjuda? En kaffe? Något?
"Nej. Ingenting. jag är nöjd med det jag har."
- men ingenting? I sådana fall ger jag dig pengar. Till en taxi sen för dina vänner? Han tystnar och tillägger sedan lite på skämt: eller 500€.
"Mig skulle pengar aldrig intressera."
Jag ser hotellet.

"Jag ska gå nu." säger jag.
Han insisterar på att ge mig någonting. En lunch eller pengar till taxi eller Gud vet vad.
Innan jag hinner vika av mot hotellet viker han in:

- men jag kan väl få ditt mobilnummer?

"Varför?"

- det skulle vara kul att ses igen, eller om du behöver hjälp eller tips på matställen i Rimini.
Ja men jag vill inte se dig. Och vill inte ha din hjälp.
"He..h."

Ett tidigare möte på flygplatsen spelades på repris i mitt huvud, gången då jag rabblade upp fel nummer och han provade ringa. Enda sättet att liksom få gå är om de tror att de fortfarande kan få tag i mig. Fast nä, men jo. Jag ville bli lämnad verkligen ifred nu. Så jag rabblade upp det. Och tro det eller ej, men efter det gick han. Måste man ge ut sitt telefonnummer för att få folk att gå!?

Står man själv med en främmande man på en gata som inte precis är välfylld med folk vill jag bara säga att man INTE hanterar situationen efter huvud utan mest efter ja hej jag vill härifrån. Typ nu.

Hur kostymnisse tog sig tillbaka har jag ingen aning om.


Här sitter jag på hotellrummet i Rimini och mobilen plingar till. "Ciao, ti penso. Se ci fosse bisogno di me, ci sarei, ed essendone onorato.
Buona serata." Halvtaskigt översatt till: Hej, jag tänker på dig. Om du behöver hjälp vet du var jag finns, och jag skulle vara hedrad of that. Trevlig kväll.

Och där blockerade jag numret.

Och detta efter en dag i Bologna där jag blev stalkad av en man på torget. I en timme glodde han ut mig. Dock var han vidrig. Den idag var inte pervers av något slag/antydde på närmanden.

Full med denna halvirritation över att vara svag och feg i dagens samhälle var jag tvungen ta ut mina känslor på något sätt, så jag tog ett dopp i havet (som för övrigt var varmt!) och sedan tog jag ett par random bilder som hänger med inlägget.

Likes

Comments

and what is good Phaedrus,

-and what is not good,

Need we ask anyone to tell us these things?

-r.m.p

Likes

Comments

Torsdag idag och jag är på väg tillbaka från Treviso för andra gången denna vecka. Eftersom detta Treviso- besök inte har gått i många knop då den mest bestått av väntan tar jag tillfället i akt och visar vad vi gjorde under det tidigare besöket.

Eller, rättare sagt efter det tidigare besöket. Gianna blev klar tidigare än väntat, så vi beslutade oss för att ta bilen och fortsätta upp norr. Nu snackar vi norr norr. En timme från Slovenien och en timme från Österrike. Två från Tyskland. Eheh. Vi började med att äta lunch och redan med de kilometer vi lämnat bakom oss måste jag säga att det var det skillnad på menyn! Jag hade polenta med grillad ost (som påminde om halloumi) som vegetariskt alternativ. Det var då den godaste polentan jag förtärt.

Mätt och nöjda strosade vi längs gatan i Tolmezzo innan vi åkte till Cavazzo för att titta på en lägenhet. Jag måste säga att Cavazzo är ett väldigt mysigt område, nära till natur och nära till Tolmezzo. Och nära till sjön... som vi åkte förbi en sväng efter lägenhetsvisningen.

Lago di Cavazzo, jag hade inte väntat mig att det skulle vara så grönt vatten. Sjön var väldigt vacker och fin att flanera kring. Hela området är omringat av berg vilket inviger en mer "hej jag har ramlat ner i ett underland"-känsla.

Svårt att beskriva en sagolik miljö annat än med epitetet jag gav substantivet tidigare i meningen.

Woop woop. Ska jag vara ärlig är det en stor förändring samtidigt som alla förändringar på ett eller annat sätt stärker en. Eh.

En sak jag har kommit till insikt om efter mina tre månader i centrala Ferrara och min tid på landet i Toscana är att för mig spelar ingen roll om jag bor en bit från centrala stan.

Nära till ett apotek? Bra, men är jag sjuk kan jag ändå inte röra mig så 10 minuter gång eller 10 minuter bil gör ingen skillnad.
Nära till en bar? Ja vore kul om jag fann nöje i att socialisera mig bland högt ljud och med fler än tre personer åt gången.
Nära till affärer? Ja visst för jag går verkligen och köper en tröja om dagen.

För mig finns liksom inget nöje i att gå och köpa ett par byxor,handla en gång om dagen eller köpa frukost på närmsta bar. Känns som mina tre månader i Ferrara räckte för en livstid. Eh.

Det enda jag känner att jag behöver i vardagen utöver studier kommer att vara djur och helst då hästar.
För dem saknar jag redan.

Likes

Comments

Med ryggsäcken på ryggen och paraplyet över huvudet går jag med raska steg till busstationen. En del ställen har det regnat så mycket på att vägarna jag ska korsa mer liknar sjöar än faktiskt transportmöjliga landsträckor. Making my way downtown- hur som- och befinner mig inom ett långt kort, bokläsning och ite korsord i Milano.

Efter en lång promenad från centralen, till duomon och runt i stan, sätter jag mig vid ett kafé och läser. Vid klockan tre går jag för att möta upp Dora. Hur coolt är det inte att hon kommer från Turkiet men har studerat ett gymnasieår i Sverige (Piteå), och nu läser hon mode i Milano! Vi pratar och skrattar, går runt och stannar i ett par affärer. Vi provar ett par klädesplagg och fastnar för bara ett par.

Så skönt att träffa folk som man känner är sådär genuint bra. Jag är så glad att hon tog sig tid att tillbringa med mig.

Vi tar en liten pre-middag på eat&go, där jag beställer en vegansk risblandning och hon en parmesanveg-bagel. Snacka om gott. *rekommenderas*

I skrivande stund sitter jag på tåget tillbaka till Bologna. Ikväll lär det bara bli mys, kanske framför en film eller med handen på korsordstidningen jag och Gianna köpte igår. Heeeh go korsord.

Likes

Comments

Tänkte "varför inte kasta in en liten uppdatering" då jag inte har något bättre för mig i detta ögonblick. Kan väl vara kul att om femton år se "aha den 8 maj satt jag i en bilkö på väg till Treviso." Sen uppstår ju säkerligen problem för inte skriver jag vad som ska göras där nä. Stackars mig i framtiden som inte kommer ihåg. Och Ne bilköer är inte det softaste. Nu har den släppt så nu ska jag sjunga lite istället. YEAAAAH

Likes

Comments

Jag bör sitta och plugga till mitt italienskaprov men istället hamnade jag här. Lika bra att ladda upp bilderna från Spanien, tänker jag. Jag har nästan idogt väntat på att få bilder skickade från andra men aja. Mina får väl räcka. Tills vidare...

Spanien matväg:

Hotellet låg precis vid havet där 150 restauranger med samma meny ligger efter varandra. Riktigt gemytligt va? Hehe. Tyvärr talade hungriga magar framför god mat, så den enda kvällen jag åt riktigt god mat var på en italiensk restaurang. Där fick jag först in en fruktig sallad och sedan en hemmagjord pesto med min nya favoritpasta linguine. Tur att jag och mamma sista kvällen gick runt i Torremolinos. På så sätt hittade vi en genuin restaurang, med hemmagjorda efterrätter. Så vi beställde in en Torrija. Typ fattiga riddare fast godare.

Dock åt vi ju gott lördag också på Claes 40-års fest. I alla fall jag som fick in en veg-meny. Resterande kan jag inte yttra mig om, men de verkade alla väldigt nöjda!

Spanien folkväg:

Det var helkul att få träffa släkten. Ni vet känslan av att infinna sig i ett rum omgiven av främmande människor och man vet liksom varken ut eller in? Lite så har det känts när man varit hos farmor och farfar som barn och släkten från fjärran (aka södra Sverige) har kommit förbi. På grund av omständigheter och tack vare möjligheter har vi kunnat träffas allt mer i år men tjoho. Det har varit riktigt uppskattat från min sida. Känns som att vi kommit närmare. typ,.

Sammanfattning:

Bok som jag aldrig lyckas läsa i solen, bad och återfunnet trolleritrick.

Fyrtioårsfest, trevliga människor och spansk musik (baiiiilaaaamos).

Vacker utsikt, storm, sol och mysiga kvällar.

Om jag inte får några bilder skickade så är nästa inlägg vara från Italien igen. Hehe.

Likes

Comments

Vid min mellanlandning i Lissabon går jag med lugna steg mot min boarding till Málaga. 21:20. Gate A43. Klockan har precis slagit 21:20 och jag tittar mig lite förvirrat omkring. Med boardingdisken framför mig får jag ut ett halvknackligt: "Donde está el avion para ir en Málaga?" En ung kille tittar upp på mig, sedan växlar han en blick med sin kollega. "Det lyfter nu."

"Nej?" svarar jag i ett försök till hopp.


"Sofia?" säger han utan frågetecknet. Typiskt, tänker jag och söker någonting som blicken inte lyckas fästa sig på. Allting är det de är, utom det enda jag önskade de vore: en mardröm.


Klockan är redan 22:00 och jag står vid informationsdisken för TAP Portugal. Istället för att eventuellt få plats på ett flyg till Málaga i morgon, kommer vi överens om att omboka mig till Madrid redan i afton. Så där landar jag. 01:00. Utan vidare biljett till Málaga. Och utan vidare matställe öppet för middag.

Efter många om och men- där hälften har handlat om hotellproblem och andra hälften om fullbokade tåg- köper jag första bästa flygbiljett som avgår på morgonen. Natten tillbringas på en stol. Jag går förbi McDonalds tre gånger för att fråga när de öppnar sitt McCafé, innan jag den fjärde gången kommer på att de säljer latte även på McDonalds.

Halv sex köper jag mig frukost.

45 minuter innan boarding infinner jag mig vid gaten.

Väl i rätt stad möts jag av en helvetes storm. Jag tar tåget till Torremolinos, där jag i en blandning av envishet och snålhet går från stationen till hotellet. Stundvis håller jag på att blåsa bort. Min resväska har dessutom gått sönder.

Direkt ankommen vid hotellet går jag och mamma iväg till hotellfrukosten. Med välfylld mage gick jag till sängs, medan resterande åker ut på en biltur. Efter en god sömn gick vi ut och åt vid en av de 150 identiska strandrestaurangerna.

Hehe. Alltid ska man vara med om något va. Hehe.

Likes

Comments

tre sammanfattade veckor

Jag ser den blå himmelen och känner den värmande solen mot mina bara armar. Jag känner inte längre oron över att månen med dess mörker inom snar tid kommer och stjäl allt ljus. Det är allt vad jag tidigare längtat. Natten är inte längre den känslomässiga process som ofta benämns som "separationsångest", vid detta lag börjar jag sakta vänja mig vid tanken om att mörkret bara absorberar dagens ljus, för att sedan skänka oss en ny dag med en än klarare himmel än den föregående. Den svalare temperaturen som nalkas skrämmer mig inte längre. Jag finner mig utanför lägenhetsdörren med blicken fixerad på den nu svarta natthimmelen som ärat bär upp månen och de tusentals stjärnorna som frivilligen förlänar sitt ljus till byggnaden framför mig.

Hela bilden med bladen som pricken över i:et ramar in mitt synfält bekräftar bara mina omkringcirkulerande tankar om att allt bara måste vara en dröm.

Under tre veckor har jag fått äran att ta del av ett underbart liv. På en gård i Toscana- närmare bestämt Centro Ippico della Berardenga, har jag blivit välkomnad med öppna armar för att i utbyte mot en hjälpande hand få husrum och mat. En agriturism (bygdegård) som av namnet att tyda även är ett ridcenter, där man finner 24 välskötta hästar som dagligen går i flock i stora gräshagar, om de nu inte råkar vara på dagsutflykt bland Toscanas kullar. Hade dagarna inte varit fyllda av saker att göra, skulle jag med lätthet kunna vila blicken ett par extra minuter här vid hagen, där man precis skönjar ett medeltida slott byggt under 1100-talet (eller tidigare...).

En dag för mig har börjat klockan åtta på morgonen med lunch klockan ett, och sedan ytterligare två/tre timmar på eftermiddagen. Det har varit allt från arbetet i stallet till en ridtur (eller tre) ute i den sagolika miljön: Aldrig för mycket av den ena och för lite av den andra.

Stunden när man blickar ut över en panoramavy som aldrig är den andra lik, eller när man korsar floden för att sedan följa den steniga, lite snirkliga vägen upp mot slottet, eller när man passerar slottsentrén och med en förundrad blick följer murgrönan som sträcker sig uppför slottstornet; det är stunder som närvarat och närvarar. Guldkornsstunder som förblir- inte via bild, nej- stunder som blir när jag sluter mina ögon och tänker tillbaka.

Ridcentret erbjuder ridlektioner på ridplan likväl som uteritter. Donatella och Sadio har varit mer generösa med ridningen än jag tidigare hade kunnat föreställa mig; de erbjöd mig deltaga i ett x-antal lektioner; dressyr likväl som hopp, om det nu inte handlade om en uteritt med lilla ponnyn Isotta, eller mjukgöra den lite större Aurora själv.

Trots att centret är beläget på landet, är det mer än välbesökt. Nästan varje eftermiddag är det lektion. Min personliga favoriteftermiddag blev torsdagar, då deltagarna i den sista lektionen, efter lektionen träffas uppe i huset för knytkalas. De som vet, de vet att aldrig äter man så gott som efter att ha varit ute i stallet ett par timmar!

Ett litet guldkorn efter ett av eftermiddagspassen var att se fina 3-åriga Rupetto vara så lugn vid första uppsittningen!

Buona Pasqua!

Torsdag under påskveckan blev alla rum uppbokade, så jag förflyttades från lägenheten till klubbhuset. De har alltid gett mig så mycket "eget rum" som möjligt utan att någonsin exkludera mig (jag var alltid inbjuden att vara med dem) Extra varm i hjärtat blev jag när jag mötte en korg med närodlad frukt och grönt framför min provisoriska dörr och fick ett chokladägg, hembakat bröd och en Gran Colomba...

Söndagen hade Donatella och Sadio förberett för picknick för turisterna, så klockan 9:30 begav sig de som ville av till häst, medan resterande tog bil. Klockan 11:30 stod hästarna uppbundna vid träden nedanför vingården Félsine, med både hö att äta och vatten att dricka, och under tiden hästarna vilade upp sig där passade vi människor på att få oss en guidad tur i gårdens kantin.

Solen låg på, så det var ett givet drag att ha vinprovningen ute i solen. Det var sådär perfekt i sin enkelhet att finna sig där, sittandes bland det gröna gräset, de lavendelfärgade blommorna med ett glas rött vin i handen. Men det gällde att inte släppa efter för smaken, för det var snart dags att sätta sig till häst igen och fortsätta den sista biten till picknick-stället.

Uppdukat och klart satte vi oss alla till bords och började med ostbricka och hembakat bröd, innan den givna pastan dukades upp. Från picknickbordet hade vi möjlighet att se ut över kullarna... det var dock hästarna som fångade min blick. Att se dem beta där förnöjt medan vi sitter och har det trevligt. Ögonblick av fullständig förnöjsamhet helt enkelt.

På tillbakavägen gick vi förbi fler än en sagolik plats, och om än kameran inte gör rättvisa alls, kan en bild i alla fall söka närma sig det vi såg. Alla bar med sig stora leenden, "turisternas" avslöjade att de var mer än nöjda över att vara tillbaka... för många av dem hade redan varit där tidigare- ett kvitto på att de nöjs med ridningen och upplägget! De flesta kan välja att rida mellan 1-2 gånger om dagen, om man inte väljer att ta hela dagsturer som denna. Det var intensivt, men när dagarna passerar som en vindpust som lämnar en som ett frågetecken, undrandes vad som just har hänt, är det ingenting som skadar. Det enda jobbiga är att man ibland kan fråga sig huruvida lördag är tisdag, och om det visar sig vara tisdag kan man börja undra var dagarna egentligen tog vägen.

En av kvällarna efter en ridtur blev jag bjuden över till ett par som hade lägenheten bredvid mitt rum, så på kvällen tillbringade jag ett antal timmar där med pizzamiddag och härliga hästiga historier!

När vi återigen hade stallgården i sikte hade klockan redan hunnit närma sig halv sex. När jag och Trilli passerat gårdsentrén sveper jag blicken till vänster över gårdsplanen, och jag hinner precis vända mig till höger innan hjärnan hinner registrera det jag sett. Jag vänder mig tillbaka. "ma chi sei...nooo daii", är det enda jag får fram. Han står på gårdsplanen med ett påskägg i ena handen. Ett leende klär läpparna. Vilken påsköverraskning! Så fort jag fixat i ordning Trilli skickades jag iväg för kvällsledigt. Efter att ha tackat så varmt för dagen, åkte jag och Gianna iväg för en middag ute. Vi körde utan egentligt mål. Men som vanligt försäkrar hans intuition oss till god mat, för plötsligt tittar han över axeln, lägger på blinkersen, bromsar och svänger mumlandes "spiro, lo spiro" (tror jag i alla fall? typ, ha en inre feeling) in vid en restaurang.

Förirrat sökande efter ingången till restaurangen stannar jag upp framför en panoramavy. Det är solnedgång.

Dagarna efter påsk hade vi en del som var redo för påsklov. (eller så hade de sovit ute med vildsvinen som stört) ;-)

Sista veckan kom nya turister, varav tre stycken var barn. Sista dagen hjälpte jag dem (eller så hjälpte de mig) att förbereda sju-taliga hästar. Det är ganska kul när ett av barnen efter ett uns betänksamhet för att undvika att offesa mig frågar: "Du har en svag accent, varifrån kommer du?"

En sista ridtur för denna gång gjordes i måndags. Innan jag gick till lägenheten för att packa ihop, lämnade Jessica mig ett litet paket där det stod skriver "Per Sofia." Får tårar i ögonen när jag tänker på det. Vid klockan åtta gick jag upp till familjen och fick ett brev, ett halsband, och en tröja som jag i skrivande stund har på mig, med trycket: "Love is all you need." Vi hann ta oss ett glas vin också, innan Gianna meddelade att han var utanför.

Dagen efter gick jag upp för att köra en sista tvättmaskin, sopa ihop och packa de sista grejorna, sedan svängde jag och Gianna förbi Castelnuovo och hade turen att hitta en öppen gelateria (25 april är röd dag i Italien). Jag köpte en cheesecake för att ta med till avskedslunchen.

Sedan saknades det bara att säga hejdå till hästarna. Jag tittade ut över hagarna och de viftande svansarna och gnäggningarna från höger och vänster hade här aldrig känts så bekanta. Det är ett hemma.

Likes

Comments

Nu var det en erfarenhet sedan sist, så det är väl dags att uppdatera lite. Tycker kanske någon. Tisdag den 14 mars tog jag tåget till en familj i Toscana. Precis plats lämnar jag onämnt, då jag vill undvika utlämnande av personlig information. Paret som skulle ta in mig i sitt hus och låta mig bli en del i sin vardag bodde i ett hus byggd under medeltiden (1500-talet), med en sagolik trädgård och pricken över i:et: djur.

Huset var väldigt rikt, då vardagsrummet var utfyllt med äkta litteratur, där majoriteten förövrigt var på franska. Inte heller skadade det att känna närvaron av en flygel heller. Sedan hade jag blivit varnad om avsaknaden av en TV. Men om "avsaknad" är rätt ord tvekar jag på. För saknad var den inte.

Efter fantastiska solnedgångar var det ofta tid för middagsförberedelser, eller plugg med katterna. Mina uppgifter var främst att förse djuren med mat: Tre katter och två hästar. Dagen började vid klockan åtta för att gå ut och fodra hästarna. Detta tog cirka tjugo minuter, innan jag sedan gick in och förberedde och åt frukost tillsammans med Joseph. Frukosten blev många dagar ett tillfälle att starta dagen med en lång, djup konversation som ofta förde med sig en viss filosofisk ton. Andra dagar hade vi etymologilektion. Efter frukost åkte vi antingen iväg på uppdrag av olika slag eller så tog jag en timmer eller två till att plugga.

Efter lunch, en dag, fick jag mig ett gott skratt då jag upptäckt var en av katterna tagit vägen. Erhm. Ända till Miet bestämde sig för att ta ett av sina nio liv. Men erkänn. Uttrycket på andra bilden är obeskrivbar.

Eftermiddagarna tillbringade jag minst en timme om dagen kring hästarna. Mer om jag hann. På helgerna passade jag och Isabelle på att ta oss en ridtur eller två. Jag skulle säga att vi snittade två-timmars turer som bar oss upp och ner över toscanska kullar och förbi medeltidstorn.

Ridhjälperna var mig helt nya, men efter hård ansträngning från min sida lyckades jag till slut att vinna hennes tillit. Det roligaste var att det var så stor skillnad från första ridturen mot för sista. Under den första ridturen tänkte jag "Så bra att Isabelle går först med Morena, jag tror inte att Genuine hade gått fram för mina- inte så intränade- hjälper." Vi pratar om mjuka, men energirika rörelser- som jag vid det laget inte riktigt ännu hade bemästrat.

Sista ridturen gick vi först utan några som helst problem.

Sedan kom den 17:e dagen och jag lämnade hästarna med en morot var och ett "på återseende!"

I övrigt har jag suttit i en fransk helikopter och skymtat en häst i fettet som flyter på vattenytan. Så coolt. Nu väntar nästa äventyr.

Likes

Comments