Header

Nu var det en erfarenhet sedan sist, så det är väl dags att uppdatera lite. Tycker kanske någon. Tisdag den 14 mars tog jag tåget till en familj i Toscana. Precis plats lämnar jag onämnt, då jag vill undvika utlämnande av personlig information. Paret som skulle ta in mig i sitt hus och låta mig bli en del i sin vardag bodde i ett hus byggd under medeltiden (1500-talet), med en sagolik trädgård och pricken över i:et: djur.

Huset var väldigt rikt, då vardagsrummet var utfyllt med äkta litteratur, där majoriteten förövrigt var på franska. Inte heller skadade det att känna närvaron av en flygel heller. Sedan hade jag blivit varnad om avsaknaden av en TV. Men om "avsaknad" är rätt ord tvekar jag på. För saknad var den inte.

Efter fantastiska solnedgångar var det ofta tid för middagsförberedelser, eller plugg med katterna. Mina uppgifter var främst att förse djuren med mat: Tre katter och två hästar. Dagen började vid klockan åtta för att gå ut och fodra hästarna. Detta tog cirka tjugo minuter, innan jag sedan gick in och förberedde och åt frukost tillsammans med Joseph. Frukosten blev många dagar ett tillfälle att starta dagen med en lång, djup konversation som ofta förde med sig en viss filosofisk ton. Andra dagar hade vi etymologilektion. Efter frukost åkte vi antingen iväg på uppdrag av olika slag eller så tog jag en timmer eller två till att plugga.

Efter lunch, en dag, fick jag mig ett gott skratt då jag upptäckt var en av katterna tagit vägen. Erhm. Ända till Miet bestämde sig för att ta ett av sina nio liv. Men erkänn. Uttrycket på andra bilden är obeskrivbar.

Eftermiddagarna tillbringade jag minst en timme om dagen kring hästarna. Mer om jag hann. På helgerna passade jag och Isabelle på att ta oss en ridtur eller två. Jag skulle säga att vi snittade två-timmars turer som bar oss upp och ner över toscanska kullar och förbi medeltidstorn.

Ridhjälperna var mig helt nya, men efter hård ansträngning från min sida lyckades jag till slut att vinna hennes tillit. Det roligaste var att det var så stor skillnad från första ridturen mot för sista. Under den första ridturen tänkte jag "Så bra att Isabelle går först med Morena, jag tror inte att Genuine hade gått fram för mina- inte så intränade- hjälper." Vi pratar om mjuka, men energirika rörelser- som jag vid det laget inte riktigt ännu hade bemästrat.

Sista ridturen gick vi först utan några som helst problem.

Sedan kom den 17:e dagen och jag lämnade hästarna med en morot var och ett "på återseende!"

I övrigt har jag suttit i en fransk helikopter och skymtat en häst i fettet som flyter på vattenytan. Så coolt. Nu väntar nästa äventyr.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det finns en hemsida vid namn WorkAway, som fungerar som medlare mellan registrerade volontärer och platser som söker volontärer. En av ställena jag har haft i kontakt med bestämde sig jag och mamma för att besöka, dels för att få vara kring hästar, dels för att se hur det verkar.

Därför satte vi oss i vår hyrbil Polo och påbörjade vår roadtrip till vindistriktet Chianti... väl framme vid agrikulturstället, parkerar vi bilen och går ut.

Hästarna i den närmsta hagen står nöjda och betar med solens varma strålar som värmer deras ryggar. Bakom dem skönjas en stor kulle, där ett slott främjas bland växterna. Här skulle Miramis och Jack passa jättebra, tänker jag per automatik, innan vi rundar hörnet och går till stallet.

Hästarna kommer in och vi borstar upp dem, sadlar och tränsar, sedan är vi redo för en ridtur i den vackra miljön. Stardust, som jag rider, kom till gården med ett tyngre bagage med sig, och tränas nu för fullt för att bli en passande turisthäst. Vi går genom sagoskogar, stigar, vägar och en mindre slottsgård.

Stardust är visst en linslus! Medan jag groomar hans hovar ställer han glatt upp på bild... haah.
Det är just det här med att bara vara omkring hästar som ger en sådan hemmakänsla. Alltså, jag känner mig hemma på många ställen men i stallet sätter sig en mjuk boll i magen som bara gör att allt är bra. Typ.

Vi pratade om kommande period. Så vi för se hur det blir med allt i april/maj. Det var så fint.

Likes

Comments

Napoli. Enda jag egentligen vet om Napoli (förutom att det är Italiens tredje största stad och en väldigt levande sådan) är att man inte vill befinna sig i fel kvarter vid fel tillfälle, och att man kanske bör hålla ett extra öga och hand på sin väska då staden kryllar (lite mer än andra) av ficktjuvar.

Efter att ha betalat överpris på en taxi från stationen, checkar vi in vid b&b Medea, som för sitt pris visar sig ligga väldigt centralt i den historiska delen av staden. Vi rekommenderas att äta vid pizzagatan Tribunali- mer specifikt på Gino Sorbillo då vi söker den bästa pizzan i Napoli. Ett litet plus i kanten är väl att pizzan inte bara är bäst i Napoli, utan även bär förstapris från italienska pizzamästerskapet! Dröm. :')

När Sorbillo visar sig ha siesta där vid klockan fyra, när hungern minst sagt var påtaglig, tar vi istället en promenad genom staden och slår oss ned vid ett café för att lugna våra sönderkurrade magar. Efter det flanerar vi runt i butiker och affärer till dess att vi kommit oss tillbaka till Sorbrillo som denna gång har öppet. Vi får direkt ett bord på övervåningen. Tur det. För när jag, som normalt inte är så förtjust i pizza tycker att det är gott, ja. Då är det gott.

Och se så rätt det är! När vi lämnar restaurangen är det fullt av folk utanför som väntar på att få komma in och stilla sin hunger. Jag och mamma lämnar ett bord ledigt till dem, och går själva mätta och belåtna därifrån.

Likes

Comments

Boende: Villa delle Palme. Rekommenderas. Hundra gånger tusen gånger tio gånger om. Vi lämnar väskorna i rummet, byter om och fixar till oss. Ljudet av regnet som kämpar mot terasstaket får fylla musikens funktion. Ett par timmar senare lugnar det ner sig, och vi vågar oss ut på Positanos gator. Vi går ned till stranden och vi går vilse i små gränder. Jag tappar mitt lillfinger och vi hittar en öppen bar där vi beställer in aperitivo i form av prosecco, ostar med marmellad och en vy jag tidigare bara fått se på bild.

På morgonen vaknar vi klockan 8:00 med frukost på rummet. Efter att ha avnjutit flingor, mjölk, cappuccino, yoghurt, nybakade pain au chocolat och bröd med ägg, ost och marmelad, gick vi ut än en gång.

När kvällen närmar sig väljer vi att göra det enkelt för oss, så vi går till den av receptionisten rekommenderade familjerestaurangen. Inte nog med att det låg precis bredvid vårt hotell, vi hade även 10% rabatt där, eftersom samma familj driver hotellet som vi bor på. Passande, tänker vi och går in någon minut senare än vår bokade tid. Väl inne i restaurangen är i princip vartenda bort upptaget, och en servitris visar oss till vårt bord, där vi snart får in både mat, vin och lite avrundning med en Tortina al limone.

Hotellet är verkligen fantastiskt, och inredningen, färgerna och servicen var över all rekommendation. Helt perfekt för en natt i Positano...

Likes

Comments

Att resa solo är uppskattat. Nästan varenda ögonpar man möter längs en gata bär möjligheter till någonting nytt, och ofta känner jag mig mer lyhörd till att besvara den där blicken, runda det där hörnet eller hålla konversationen levande när jag befinner mig någonstans just ensam. Annat är det för mig när jag reser med någon. Jag stänger dörren till min omkrets och håller den säkert låst. Inte för stor, inte för liten.

Sedan finns ju dock de här ögonblicken i livet när man tittar ut över något som liknar, påminner eller uppnår en likvärdig nivå till det allra vackraste man sett, och istället för att fortsätta titta och njuta av det fina, vänder man sig snabbt till sin kompanjon, bara för försäkra sig om att även denna ser och upplever det ljuvaste av vyar. Och kanske också för att försäkra sig om att det verkligen är på riktigt.

De senaste dagarna har jag befunnit mig längs Amalfikusten, och jag är glad över att ha gjort gjort det tillsammans med någon som jag vet dels förstår sig på mig, dels fungerar på ett liknande sätt som jag själv (där spontanitet är en viktig ingrediens). Därför är jag mer än glad över att befinna mig här med den person som känner mig bäst: Min mamma.

Med en hyfsat god middag, med desto godare vin och efterrätt, går vi fnittrandes till sängs för att på morgonen igen förbereda oss för avfärd till Pompeii. Dagen efter går vi på favoritfrukoststället We Love Puro, och timmen senare befinner vi oss på väg till nästa destination: Positano.

Sättet vi fick våra väskor nedskickade på vid utcheckningen, resulterar i en mamma som ropade: "Sofia, Sofia, ta en bild, jag får inte fram min mobil!", och en dotter som lite motvilligt tog fram mobilen för att knäppa en bild. Jag tittar på den under bussresan och ler lite inombords, sedan tittar jag ut genom bussfönstren. Det är nog bäst att inte ta ögonen från vägen, då kustlinjen inte precis är raka E4, utan liknar mer en tripp upp till himlen med skärselden i form av kurvor innan slutdestinationen Paradiset är nått.

Likes

Comments

Klockan ringer redan halv åtta och jag är först upp för att borsta tänderna. Jag sköljer ansiktet med kallt vatten, rätar på mig, och hinner precis sträcka mig efter tandborste och tandkräm då jag möter mina ögon i spegelbilden och ser mig själv famlandes baklänges. Mitt balanssinne är fortfarande intakt efter gåraftonen, men låt gå, det är inte varje dag en flaska Amarone står på middagsnotan. Tänderna borstar jag länge, och jag passar på att borsta igenom håret samtidigt. Påklädd och klar kryper jag tillbaka in under täcket och trycker lite lätt på mamma och säger desto bestämdare: "Gå nu, jag är ju redan klar." Klockan åtta står vi redo att åka. Må det vara första gången världens två största tidsoptimister är i tid: vår guidetur är nämligen inte förrän klockan 11, men när vi inte vet hur lång tid transportsträckan tar, så väljer fröknarna Forssman att för en gångs skull vara jättetidiga.

Vi stiger av vid tågstationen, och köper kaffe för sammanlagt 7,50€. Det är dyrt som fasiken här, då två kaffe normalt brukar gå på 3€. Lite irriterat går jag iväg och med ett blint öga läser jag på en skylt där det står "free toilet service, but feel free to leave a tip." Pff. Aldrig i livet, tänker jag och stänger tossidörren efter mig. Eftersom resan dit har gått snabbare än vad vi har räknat med, ber vi om att få gå med klockan 10-gruppen istället. Vilket går toppenbra. Så....

Benvenuto a... Pompeii.

*ljud av en sida som vänds*

Guiden börjar med att berätta lite historia om staden. Pompeii grundades redan på 500-talet f.Kr., och är beläget i Kampanien, Italien. Med sitt läge nära floden var det en välutvecklad- till och med utmärkt- handelsstad. År 62 e.Kr. försatte en kraftig jordbävning staden i spillror, därför var staden fortfarande under restaurering år 79... De mindre tegelstenarna som syns bakom orkesterringen vid scenen, användes under restaureringen, och är ett av sätten att känna igen de "nyare" delarna av staden.

Berget, som enligt invånarna gav en enormt skön förgrund till staden, visade sig år 79 bjuda på så mycket mer än bara en fin vy. Som du nog vet är Kampanien speciellt känt som husvärd till en av världens farligaste (och än i dag aktiva) vulkaner: den välkände Vesuvius. Vid utbrottet, den 24 augusti, år 79 e.Kr, begravdes den 66 hektar stora staden Pompeii under ett stenregn som pågick under 24 timmar. Åren gick, och när jordmån fått fäste på det 7 meter höga asktäcket, började snart växtligheten att frodas och staden Pompeii blev bortglömd under kommande sextonhundra år...

Det är ledsamt att gå på samma marmorplattor som lades för över 2000 år sedan; det är vemodigt att se hur... civiliserat det var. Det inger verkligen en sorgmodig känsla, och det är lätt att påpeka nu i efterhand att "det fanns så klara tecken" på ett kommande utbrott, men bor man bredvid en vulkan som inte har haft utbrott på 1800 år, då är det svårt att försöka föreställa sig att det där stora berget som ger staden sådan vacker bakgrund, är någonting direkt livshotande.

När vi går ut på gatorna stöter vi på dessa stenar, som jag sätter mig och fotar medan guiden pratar på om hur snabbmat fungerade på den tiden: "You can tell that this is an old shop, since they used these pots to prepare and store food, and because of the line down here, that used to hold a wooden slide door, making it possible to close and open- like a shop today!". Hon förklarar sedan idén med dessa stenar. Tydligen kan det regna rätt ordentligt här, vilket orsakar en lätt ström med många ting som sköljs ned över gatorna. Stenarna fungerar som ett sorts "övergångsställe", som gjorde det möjligt för folket att korsa gatorna utan att blöta ned sig. Självklart hade de även mätt ut mellanrummet, så att enbart Pompeiis vagnar skulle rymmas (smart för affärerna, va?).

Titta noga i bilden nedan, så ser du hur vägen har format sig efter hjulspåren.

Vi får sedan besöka ett exempel på ett nobel-ägt hus. Med många rum och större trädgård än majoriteten kunde ägaren till denna villa visa sig störst, bäst och vackrast. I ett av rummen har arkeologerna funnit ett par slavar (dömt av antalet stålföremål de bar vid dödstillfället), som förgäves försökt ta sig ut ut det låsta rummet, med stålverktyg i hand och ett påbörjat hål i väggen...

Forskare har funnit ett sätt att få ut formen på offren under Vesuvius utbrott, genom att beräkna ihålighet i den stelnade askan. Istället för att borra förbi ihåligheten och ta fram skelettdelar, kan man därför få se vad folket gjorde vid sina sista ögonblick i livet... Här nedan till vänster råder jag dig att klicka på bilden och lägga märke till hårbandet som hon har knutit runt huvudet. Detta var troligtvis en slav, då hon bar ett bälte runt livet.

Jag är tvungen att fråga Mackenzy om även hon har sett denna vovvsing vid hennes besök, vilket hon har. Hon berättar att hon såg honom utanför den tragiske poetens hus, vilket komiskt nog hade texten "cave canem" (varning för hunden) skrivet på en mosaiktavla. Vi ser honom utanför den ädles hus, och tror honom vara döv, då han inte svarar på tillrop, men han verkar i alla fall uppskatta ett kli bakom örat.

Tänk om lille hund har levt genom andra hundar fram till idag.

Guiden tar oss även genom dåtidens "Red Light District", där vi även får ett provsmak på hur TripAdvisor fungerade på den tiden. Trots att bordellen bara erbjöd stensängar, hade många fått bra betyg, av väggen att läsa vill säga. Som recension lämnade de inristningar i rummens väggar. Man kunde fortfarande tyda vilka sorters... tjänster... som erbjöds, genom freskerna som där fortfarande var i gott skick. När vi vandrar mot SPA avdelningen (du vet, salus per aquam, "hälsa genom vatten"), stannar vår guide och pekar ned på gatan. Det tar ett tag innan jag inser vad det är men börjar sedan skratta gott när guiden berättar att "den pekar mot bordellen, så att de som hade lust visste åt vilket håll de skulle gå."

Väl inne på spa:et, slår det mig hur väl genomtänkt allting var. I det varma rummet gömde sig en ugn bakom väggen, som ledde varmluft in under golvet i bastun. Som alla vet stiger varmluft, vilket ledde till att golvet värmdes upp samtidigt som ånga steg längs väggarna upp till taket genom lerpipor (rör?). När värmen når taket, följer den sedan väggen ner tillbaka till golvet, och bildar ånga, och vips så har man en bastu!

Efter två timmar tillsammans med guiden och ett par andra människor, infinner vi oss på piazzan där även hunden har tagit sig. Molnen har börjat att skingra sig och Vesuvius vågar sig fram lite grann.

För att vara en sådan turisttät plats, så måste jag säga att Mars är en lagom månad att besöka ruinerna i. Vädret var bekvämt, trots lite återkommande puderregn, men när solen väl visade sig blev det genast mycket varmare...och vilken vy! Tänk vad som visade sig ligga gömt under gräskullen söder om Napoli. Snacka om att gräva guld, och hitta det!

Likes

Comments

Tåget anländer på beräknad tid i Rom klockan 13:05, och de första tio minuterna på planmark irrar jag omkring mer likt en höna än en resenär. Jag bestämmer mig snart för att ta tag i timmarna jag har i väntan på mamma, och går med min ryggsäck på ryggen och lilla lila väska bakom mig med bestämda steg mot en av Roms många parker. Solen ligger på, och jag tvingas ta av mig min annars perfekta vårjacka då den helt plötsligt bestämt sig för att vara alldeles för varm.

Två timmar i parken med läsning och ren avslappning mot en stolpe, går jag tillbaka till stationen Termini och möter efter ett par men och inga om upp mamma. Vi sätter oss på ett fik för att förse oss med den dagliga kaffedosen och lite energi i form av brioche och yoghurt med müsli. Det kommer att behövas, för alldeles strax sitter vi på tåget till Napoli, där vi sedan inte hinner äta innan vi rör oss vidare till slutdestinationen Sorrento.

Väl i Sorrento, efter en magkurrande incheckning, nästan springer vi nedför trapporna och ut genom porten för att snabbt som attan hitta ett ställe som fortfarande erbjuder mat. Klockan har nämligen redan hunnit bli halv tolv, och jag är något nervös att restaurangerna redan ska ha stängt köket. Restaurangen framför B&B-porten är Michelin-märkt, och efter en snabb granskning av menyn går vi in. "Avete una tavola per due? È ancora possibile mangiare?" Vi blir visade till ett bord. Direkt efter en servitör lämnat oss menyerna, kommer nästa och fyller upp vatten i våra glas. Maximal uppassning och farligt god mat, gör att vi går nöjda därifrån en och en halv timme senare.

Efter en sådan middag somnar vi ganska direkt i sängen, och vaknar än nöjda och belåtna i matväg. Till frukost tar vi därför bara en latte och en cappuccino och lite yoghurt. Det blåser rätt ordentligt utanför, och vi funderar på vad vi ska göra av dagens alla erbjudna timmar. Efter en koll på vädret har vinden lugnat ned sig, och när detta visar sig vara den enda regnfria dagen de kommande 3 dagarna, bokar vi snabbt biljetter till Capri, du vet, den där vackra ön som man alltid bara ser på bild och suktar efter att få uppleva själv...

Varken jag eller mamma fotograferar med mobilen speciellt mycket, då vi båda istället turas om att använda systemkameran. De bilderna delar jag med mig av senare, då jag vill låta dem genomgå en lätt redigering först. I skrivande stund är vi återkomna till hotellet, och medan mamma ligger nedbäddad, sitter jag i skräddarställning med datorn i knät och fingrarna automatiskt tryckandes på tangentbordet, som det kan bli ibland, medan regnet har börjat droppa mot takfönstret som inte längre släpper in solens ljus. Det säger nog, nu ska jag också vila mig lite, innan vi går ut på en aperitivo senare i afton.

Likes

Comments

Sofia infinner sig i skrivande stund på ett tåg, och istället för att läsa tänker hon att det är lika bra att skriva. Eller så inser hon snart att det här är resultatet av att köpa en bok med aningen högre språknivå än vad hon är kapabel att fullt förstå sig på. Hon kommer ihåg att språket till och med på svenska var delvis förlegat, ja till och med högtravande! Med ett sådant vackert språk har hon nu insett att det ibland blir lite svårare att läsa än vad man först hoppats på, och att man av den anledningen blir lätt som en fjäder i valet och kvalet mellan att följa vinden och sätta sig och skriva, eller att gömma sig bakom en sten och förlora sig i litteraturens värld.

Därför återtar jag skrivandet idag. Dels eftersom jag undviker att läsa, dels eftersom jag har en underbar dag i Bologna att förtälja. Efter lunch hemma hon familjen de Maio, tar jag min lilla lila välpackade resväska och promenerar till Centos busstation. När bussen väl kommit fram i Bologna, och jag går för att checka in, märker jag i korridoren på väg till mitt rum att de har säkerhetsfilmkameror. Shit, tänker jag. Det är alltså så vi kommer att ha det... Jag textar Catherine om min upptäckt, med lösningen att vi får leka hemliga agenter när vi ska smuggla in henne i enbäddsrummet. Efter min lektion, går vi först på Impero för en aperitivo, sedan gick vi upp till Piazza Maggiore för att prova på en ny vinbar: Signorvino. Efter lite övervägande bestämmer vi oss för att beställa in en flaska vin att dela på, till våra samtalsämnen om...allt möjligt.

Nästkommande dag har jag egentligen inga speciella planer, men Catherine tipsar under vår himmelska frukost på good-feeling baren "Pappare'" att ta en promenad till en park i närheten. Catherine åker efter frukosten iväg för lektion i Forlì, och när vädret ser så pass lovande ut, bestämmer jag mig för att ta min lilla lila väska på promenad genom hela Bologna.

Det är inte helt lätt, och jag offrar både svett och andnöd för att ta mig fram till il Giardini Margherita. Ljudet från fontänen i dammen bredvid, den blå himmeln och den värmande solen gör att jag snabbt förlåter min dåliga kondition, och jag bäddar upp en plats på gräset, tar fram min bok och... pluggar in hörlurarna för att lyssna till podcasten #learnitalianshow av fina fina Alberto Arrighini. Efter varje avsnitt slumrar jag till en kort stund, innan jag sedan startar ett nytt avsnitt.

Det ligger någon slags Carpe Diem känsla över hela mig. Jag vet att mitt humör ändras med solen, men såhär mycket? Låt det vara, låt det vara i alla fall. Kan man verkligen bli lycklig av sol? eller är det landet? eller vad?

Jag vill läsa nu. Jag är liksom klar med mitt lilla berättande och suktar efter läsning. Tåget är förvånansvärt bekvämt och om det då beror på att tåget tar sig fram med hela Toscana som fönstervy, eller på om guppen planas ut av hastigheten på 250 km/h, det vet jag inte. Men solen skiner, himlen är blå och gräset är grönt. Snart kommer jag att få infinna mig i Rom och krama om min mamma som just nu befinner sig någonstans över Skåne. Åh, vad jag ser fram emot Amalfi.

Likes

Comments

Det var en gång en ny gång i Italien, som hittills efter fem dagar har visat sig vara minst lika bra som tidigare gånger, om inte bättre. Här kommer lite bilder från Karnevalen i går! Karnevalen i Cento räknas till Europas officiella, och går årligen av stapeln i februari och tar plats under fyra till fem söndagar. Varje lag tävlar med sin vagn som körs genom staden, där man vid torget får 15 minuter till att framträda en koreografi som helst ska ha med vagnens tema att göra. Temat för Toponi i år var "Fermate il mondo, io voglio scendere", vilket krasst översatt betyder "stoppa världen, jag vill kliva av."

Vagnen att tyda, ser ni att det handlar om hur mycket vi i dag egentligen lever genom våra telefoner och sociala medier... När vagnen väl kommer in i piazzan transformeras hela vagnen (eller snurrar runt...) och vi i kostymerna tar av oss hjärnhatten och kappan och återgår till hur det var förr i tiden, när man kunde uppskatta det sagolika i att bara vara... "c'era una volta..."

Kläderna går typ att se här, där Mackenzy bär en kappa, medan Gianna bär...en massa färgglada, inte så moderna, men färgglada(!) kläder.

Catherine kom från Forlì, vilket uppskattades för min del! Har saknat henne!! Låt oss ta en sekund eller femtio till att uppskatta det som går att se på bilden här nedan. Vad kan vi räkna ut? Jo, att Catherine är i KLÄNNING. Solen värmde som attan, och jag höll på att svettas ihjäl i kostymen när vi gick gatan fram!

När mörkret hunnit lägga sig blev det desto kyligare, men faktumet att vi (till och med jag) konstant dansade gjorde de svalare graderna omärkbara.

Karnevalen brukar bjuda in en känd person/personlighet varje vecka, och allt från fotbollsfruar till Mischa Barton har varit där. Gissa vems tur det var i går... Simba!!!! Nä, skämt å sido. I går vet jag inte vem det var, och förra veckan var en italiensk artist där. Du fattar grejen. Allt detta är väldigt tycker jag är väldigt coolt... för att vara en ganska liten stad med endast 30 000 invånare... Ingenting går upp mot när en hel stad (nästan åtminstone) samlas för att få dela glädje.

Att följa vagnen in till piazzan är en sak, men det måste vara fantastiskt även att stå i publiken och se all konfetti, koreografin och alla människor där. Hoppas jag hittar någon film jag kan dela. Annars får det vara. Hehe: Puss hej. Tack för mig.

Likes

Comments