Mina fingrar är som uttorkade vindruvor (aka russin) efter mitt försök att ta en snabbdusch. Så bra gick det. De senaste veckorna har jag funderat liksom hundratusentals gånger tidigare varför jag bloggar. Det är kul när folk läser, det är kul med respons. Men mest bloggar jag väl ändå för mig själv. Med det sagt kickar vi igång 2017, öppnar dagboken och gör den tillgänglig för den som vill ta del av den.

För att dra ett kommande halvår kort, ligger ett antal kilometrar framför mig.

  • På en vecka åker jag till Gambia med Cecilia. Om någon behöver en anledning till varför jag åker (det är faktiskt mest jag som behöver det) så kan vi väl säga att jag firar 30 avklarade hp-poäng.-


  • Följande februarimånad kommer jag mestadels tillbringa i stallet, en halvtimme på vårdcentralen för vaccin, och förhoppningsvis mycket jobb. I början av mars vinkar jag hejdå till Sverige igen för Italien. Där väntar karneval, roadtrip och förhoppningsvis en månad på Sicilien.


  • I mitten av april- även känt som påsk- åker jag nog till Portugal en vecka med Giannandrea, varpå jag tar en buss till Spanien för födelsedagsfirande där.

Maj månad tillbringar jag antingen i Svearike eller Italien. Vem vet. Jag visste inte ens vad jag skulle göra nästa vecka för tre dagar sedan. Med det sagt så hoppas jag att hela mitt liv blir så. Jag har en magkänsla av att man lever som allra lyckligast om man bara följer sitt hjärta och skippar alla krav och yttre påtryckningar. Det är så jag i alla fall lär mig uppskatta det som sker här och nu.

Likes

Comments

Ey hej what's up?

Lördag 14 januari 2017 var en jäkla bra dag. Perfekt på sitt sätt. Men det tar vi sen!! Quick re-cap! Det har varit fukking freezing ute (läs med norsk språkmelodi). Tur att man fick i sig lite kolhydrater till att hålla värmen på Tages, och en hotellnatt för att tinas upp! Ett plus i kanten var väl att vi fick våfflor med nutella till frukost!!

Sorry 2-beningar, men denna 4-bening är bäst i världen. (Fast, mamma, du är också bäst.) Det enda stället i världen där man bara seglar omkring i ett töcken av glädje är på denna häst.

Oj oj oj, jag gick tillbaka i arkivet och såg att i princip varenda bild har mitt ansikte med som motiv. He he. Jamen, det är jag glad för. Ah, fortsätter väl i samma spår.

Vi har ju haft snöstorm (lol klass 1 bara), och ingen snö i världen har väl hindrat oss tidigare? Ponnyn var mindre nöjd. Han sa att han fått snö i öronen. Då svarade jag "va!?", varpå han återupprepade sig. Då sa jag "va?!?" Igen, och så fortsatte det till dess att jag sa "va?!? Jag hör dig inte, du har snö i öronen."

Jack har gått och blivit supergammal också. Han hade just hunnit halvvägs till grått hår när han bestämde sig för att kolla in grannen sin. Han sneglade över till Sascha och kunde såååå inte se sig själv i ljusa färger. Så han hann bara halvvägs innan han ångrade sig.

Aja, sedan tänkte jag plugga men när katten sätter sig på boken så bokade jag en liten resa till Gambia istället.

Likes

Comments

När isabel hälsade på tog vi en dagstur till Padova. En ganska stor stad med världens äldsta akademiska botanikträdgård. Inte varje dag. Såg en 25 miljoner år gammal myra och ett gammalt brev från Carl Von Linné. Nu sitter jag i Svea rike med snön yrandes i en stormdans utanför fönstret:)

Är ledig idag, så jag måste ta tag i sista plugget nu också.

Likes

Comments

Vinkar av första lägenheten nu! *vinkvink*

Likes

Comments

19:51 nyhet
19:52 samtal
20:25 mental bild av en som också är där
20:46 hon kom dit
20:58 öde
21:00 förrätt kommer in
21:12 förrätten är slut
21:19 jag känner mig kall
21:26 jag säger att jag är kall. Inte frusen. Bara kall.
21:32 mamma ringer

Tre dagar var tydligen för länge.

Droppar träffar madrassen, tankar går varma och det låter som att det regnar i mitt huvud. Jag vet att du vet var jag var för att du hittade mig i afton. Så mycket jag önskar jag vore där, så mycket önskar jag att du kan vara med mig inatt. Det är svårt att inte känna sig ensam när man har minnen men ingen att dela dem med. Så jag önskar att du kan vara med mig i natt. Och där hemma också. Men lite med mig.

Likes

Comments

Filmen går på bio och är helt klart sevärd (fantastiska vidunder), men har du inte hunnit se den och känner att du hellre upplever handlingen själv än att se den på filmduken, så rekommenderar jag att du packar väskan och tar första bästa flyg till Bologna, och sedan ett tåg till staden Forlì. Jag har planerat på att göra det sistnämnda, men då Gianna hellre håller mig på den säkra sidan och sig själv på den lugna, bestämmer han sig i sista minuten för att följa, vilket betyder bil istället för tåg. Väl framme möter vi upp Catherine. Hon har redan varit där tidigare, i parken, och hon är den mest välinformerade om vidundren...

Innan vi kan stiga in i parkens värld,rekommenderar hon oss att dricka en kiwi-juice. Tydligen ska den innehålla bästa bränslet för det som komma skall. Hon har varit där förut, hon har sett vidundren tidigare, hon vet vad som krävs.

Sedan går vi. Dimman lägger sig tätare och tätare ju närmare parken vi kommer. Väl där ligger allting öde, förutom ett och annat löv som prasslar till i vindens spel. Intet en själ syns till. En kall kåre går längs ryggraden. Vad har jag att förvänta mig? Jag är i trygga händer i alla fall. En som vet vad hon sysslar med, och en som bär ett svart bälte.

Jag tar ett djupt andetag och fortsätter att gå. Plötsligt ropar någon "Titta, titta där!" Min blick följer det utsträckta fingret och min blick söker sig genom och går över löven som prasslar i rad efter varandra. Är det... det är...det är ett av vidundren! Den är genomskinlig! Den syns inte, men vi hör den helt klart! Vi går närmare, sätter oss på huk och försöker att locka fram den till synlighet...

Efter ett tag dyker inte bara en upp, utan flera stycken. Catherine, som har gjort detta tidigare, sitter fortfarande på huk när en av dem kommer fram. Den verkar snäll, ändå, men jag har aldrig sett någonting liknande. Antenner på huvudet och ögon svarta som svart spinell. En av dem praktiserar till och med stridskonst och jag börjar genast tvivla på Giannas jiu-jitsu kunskaper ska räcka till...

Någonting prasslar till och jag vänder mig direkt mot ljudkällan för att ta reda på vad det är, jag går från att vara glad och lättsam till försvarsställning inom loppet av 0,5 nanosekunder. En varelse är... den är nära mig. Den håller sig stilla. Jag riktar upp min kamera mot den, fokuserar...*klick* Sedan är den borta...

Vi går vidare när en sång plötsligt uppenbarar sig. Det låter lite som radiohiten "Stereo Hearts", eller är det "Firestone?" Jag tänker precis fråga vilken låt de tror att det är när volymen plötsligt radikalt stegras. Jag hör inte längre mina tankar, det enda jag uppfattar är en rad skrikande vidunder som kommer mot oss. En hastig blick kastas mot Catherine, och jag ser att hon kastar en hastig blick mot Gianna, som i sin tur kastar en hastig blick mot mig. Jag skriker till. Vi springer.

Vi hittar en sten att gömma oss bakom, och Catherine förklarar till deras bakrundsskri att de alltid börjar med att sjunga klassiska radiohits, så att bytet (aka den radiolyssnande människan) blir måttligt förvirrad, sedan byter de ut låten mot ett skrik vars källa är odefinierbar, som gör att bytet blir extremt desorienterat. De tystnar. Det är säkert för oss att gå fram igen. Deras ben fungerar nämligen bara en gång om dagen, så missar de bytet vid försöket, så missar de helt enkelt dagens mål. Drottningen, som aldrig jagar själv, kom till och med fram och sa hej. Tydligen känner Catherine henne sedan tidigare, så de pratade lite om gårdagens fångst...och om vidundren som hade kommit dit och ätit...gulp...andra vidunder.

Drottningen pekar vägen framför oss, och varnar oss för honom. Vidundrens vidunder. Efter att ha gått en bit, möts vi av en mörk ryggtavla, täckt av en krusig pälsmassa, och morrhår som sträcker sig långt utanför kinderna. Öronen är riktade bakåt, så han har säkerligen hört att vi är här. Det skrämmer mig, då vidunder som äter vidunder alltid också äter människor.

När han vänder sig om blir jag förskräckt. Hans tänder droppar av blod. Till min förtröstan måste han nyss ha ätit, tänker jag, sedan ropar Catherine efter mig. Fan, hon har redan hunnit springa ett tiotal meter. "Blodet kommer från han själv, ju hungrigare de är, desto mer äter de på sig själv och därifrån kommer blodet!" Fan. Fan. Fan. Jag backar men snubblar över ett av kaninhålen och ramlar. Jag kravlar mig liggandes baklänges och försöker få fäste för att kunna röra mig snabbare därifrån, men jorden under mina fötter är hal. Vidundret kommer närmare. Jag blinkar. När jag öppnar ögonen igen är det inte bara en där- utan två.

Mina ögon tåras och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hjärtat bankar hårt mot bröstkorgen. De andra har redan hunnit gömma sig, och vidundret är redan uppe på gräset. Det finns ingenting i hela världen som kan rädda mig nu. Jag kommer att dö. Nu. Han stannar. En halv meter framför mig. Det är såhär de jagar, tänker jag. Jag andas inte. Den tittar på mig. Jag. Andas. Inte. Är jag död ännu?

Jag blinkar. Fan, jag rörde på mig. Jag sväljer och blundar hårt och väntar på någonting. Vet inte vad. Någonting låter bredvid mig och jag kisar försiktigt ditåt. Det är en fågel. Den lämnar någonting i min famn. Jag blundar hårt igen. Det rör på sig. Sedan hör jag ett svagt läte, men jag blundar för hårt för att höra exakt vad.

Någon knackar på min axel. Jag tittar försiktigt upp. Catherine och Gianna står där. Knytet i min famn är kvar och rör på sig. Jag tittar ner och möter ett par kristallblå ögon.

Catherine förklarar att vindundrens värsta fiende är katter, och att fågeln hade lämnat katten till mig. Jag tackar missen genom genom att hålla ett finger ovanför dess panna och kommunicera via tankar. Sedan tackar jag fågeln med en klapp på näbben. Drottningen tackar jag däremot inte.

Hon verkar lite stött, där hon (lite nonchalant) simmar iväg.

Likes

Comments

Onsdag 7 december. Jag har förmånen att sitta exakt fyra och en halv meter ifrån min bästa vän. Hon landade i går från Bryssel, och stannar fram till lördag. Hittills har vi hunnit gå på en examen i stadens slott, dansat lite, sovit, ätit frukost och studerat. Nu ska vi packa upp för dagen, gå förbi DeSpar (supermarket) och inhandla ingredienser för bakning. Jag tror även att jag ska ge mig fan på att få till en pumpapaj, som Giannas mamma brukar göra. Det är bland det godaste. Någonsin. Hon är underbar. Och hennes cheesecake. Och hennes son.

Nåja, kort uppdatering av en glad Sofia som äntligen får träffa ISABEL IGEN. Fan vad jag saknat henne, hon är som dajmen i grädden (som är jättebra).

Likes

Comments

Tutto cominciò come un scherzo, ma dopo un giorno a Forlì, tutto cambiò...inesorabilmente...

Since this post will not have anything to do with neither swedes nor Sweden (except Stieg Larsson's book), I will write this in English.

If you ever wonder what the most common book title in Italy is, feel free to call Catherine or I, or just take a closer look at these pictures. Because we, my dear, we have the answer.

It is still an unanswered question how well girls actually sell, but taking history's bestseller lists in account, we can now proudly announce that we have found one of the secret ingredients in "how to write a bestseller." It is, in fact, as simple as having a title that starts with "la ragazza" (aka the girl)!

If you would happen to know whether to laugh or cry, this is your chance to make up for us showing you this...ehm..extremely valuable information. Eh. Heh.

Likes

Comments