View tracker

Filmen går på bio och är helt klart sevärd (fantastiska vidunder), men har du inte hunnit se den och känner att du hellre upplever handlingen själv än att se den på filmduken, så rekommenderar jag att du packar väskan och tar första bästa flyg till Bologna, och sedan ett tåg till staden Forlì. Jag har planerat på att göra det sistnämnda, men då Gianna hellre håller mig på den säkra sidan och sig själv på den lugna, bestämmer han sig i sista minuten för att följa, vilket betyder bil istället för tåg. Väl framme möter vi upp Catherine. Hon har redan varit där tidigare, i parken, och hon är den mest välinformerade om vidundren...

Innan vi kan stiga in i parkens värld,rekommenderar hon oss att dricka en kiwi-juice. Tydligen ska den innehålla bästa bränslet för det som komma skall. Hon har varit där förut, hon har sett vidundren tidigare, hon vet vad som krävs.

Sedan går vi. Dimman lägger sig tätare och tätare ju närmare parken vi kommer. Väl där ligger allting öde, förutom ett och annat löv som prasslar till i vindens spel. Intet en själ syns till. En kall kåre går längs ryggraden. Vad har jag att förvänta mig? Jag är i trygga händer i alla fall. En som vet vad hon sysslar med, och en som bär ett svart bälte.

Jag tar ett djupt andetag och fortsätter att gå. Plötsligt ropar någon "Titta, titta där!" Min blick följer det utsträckta fingret och min blick söker sig genom och går över löven som prasslar i rad efter varandra. Är det... det är...det är ett av vidundren! Den är genomskinlig! Den syns inte, men vi hör den helt klart! Vi går närmare, sätter oss på huk och försöker att locka fram den till synlighet...

Efter ett tag dyker inte bara en upp, utan flera stycken. Catherine, som har gjort detta tidigare, sitter fortfarande på huk när en av dem kommer fram. Den verkar snäll, ändå, men jag har aldrig sett någonting liknande. Antenner på huvudet och ögon svarta som svart spinell. En av dem praktiserar till och med stridskonst och jag börjar genast tvivla på Giannas jiu-jitsu kunskaper ska räcka till...

Någonting prasslar till och jag vänder mig direkt mot ljudkällan för att ta reda på vad det är, jag går från att vara glad och lättsam till försvarsställning inom loppet av 0,5 nanosekunder. En varelse är... den är nära mig. Den håller sig stilla. Jag riktar upp min kamera mot den, fokuserar...*klick* Sedan är den borta...

Vi går vidare när en sång plötsligt uppenbarar sig. Det låter lite som radiohiten "Stereo Hearts", eller är det "Firestone?" Jag tänker precis fråga vilken låt de tror att det är när volymen plötsligt radikalt stegras. Jag hör inte längre mina tankar, det enda jag uppfattar är en rad skrikande vidunder som kommer mot oss. En hastig blick kastas mot Catherine, och jag ser att hon kastar en hastig blick mot Gianna, som i sin tur kastar en hastig blick mot mig. Jag skriker till. Vi springer.

Vi hittar en sten att gömma oss bakom, och Catherine förklarar till deras bakrundsskri att de alltid börjar med att sjunga klassiska radiohits, så att bytet (aka den radiolyssnande människan) blir måttligt förvirrad, sedan byter de ut låten mot ett skrik vars källa är odefinierbar, som gör att bytet blir extremt desorienterat. De tystnar. Det är säkert för oss att gå fram igen. Deras ben fungerar nämligen bara en gång om dagen, så missar de bytet vid försöket, så missar de helt enkelt dagens mål. Drottningen, som aldrig jagar själv, kom till och med fram och sa hej. Tydligen känner Catherine henne sedan tidigare, så de pratade lite om gårdagens fångst...och om vidundren som hade kommit dit och ätit...gulp...andra vidunder.

Drottningen pekar vägen framför oss, och varnar oss för honom. Vidundrens vidunder. Efter att ha gått en bit, möts vi av en mörk ryggtavla, täckt av en krusig pälsmassa, och morrhår som sträcker sig långt utanför kinderna. Öronen är riktade bakåt, så han har säkerligen hört att vi är här. Det skrämmer mig, då vidunder som äter vidunder alltid också äter människor.

När han vänder sig om blir jag förskräckt. Hans tänder droppar av blod. Till min förtröstan måste han nyss ha ätit, tänker jag, sedan ropar Catherine efter mig. Fan, hon har redan hunnit springa ett tiotal meter. "Blodet kommer från han själv, ju hungrigare de är, desto mer äter de på sig själv och därifrån kommer blodet!" Fan. Fan. Fan. Jag backar men snubblar över ett av kaninhålen och ramlar. Jag kravlar mig liggandes baklänges och försöker få fäste för att kunna röra mig snabbare därifrån, men jorden under mina fötter är hal. Vidundret kommer närmare. Jag blinkar. När jag öppnar ögonen igen är det inte bara en där- utan två.

Mina ögon tåras och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hjärtat bankar hårt mot bröstkorgen. De andra har redan hunnit gömma sig, och vidundret är redan uppe på gräset. Det finns ingenting i hela världen som kan rädda mig nu. Jag kommer att dö. Nu. Han stannar. En halv meter framför mig. Det är såhär de jagar, tänker jag. Jag andas inte. Den tittar på mig. Jag. Andas. Inte. Är jag död ännu?

Jag blinkar. Fan, jag rörde på mig. Jag sväljer och blundar hårt och väntar på någonting. Vet inte vad. Någonting låter bredvid mig och jag kisar försiktigt ditåt. Det är en fågel. Den lämnar någonting i min famn. Jag blundar hårt igen. Det rör på sig. Sedan hör jag ett svagt läte, men jag blundar för hårt för att höra exakt vad.

Någon knackar på min axel. Jag tittar försiktigt upp. Catherine och Gianna står där. Knytet i min famn är kvar och rör på sig. Jag tittar ner och möter ett par kristallblå ögon.

Catherine förklarar att vindundrens värsta fiende är katter, och att fågeln hade lämnat katten till mig. Jag tackar missen genom genom att hålla ett finger ovanför dess panna och kommunicera via tankar. Sedan tackar jag fågeln med en klapp på näbben. Drottningen tackar jag däremot inte.

Hon verkar lite stött, där hon (lite nonchalant) simmar iväg.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Onsdag 7 december. Jag har förmånen att sitta exakt fyra och en halv meter ifrån min bästa vän. Hon landade i går från Bryssel, och stannar fram till lördag. Hittills har vi hunnit gå på en examen i stadens slott, dansat lite, sovit, ätit frukost och studerat. Nu ska vi packa upp för dagen, gå förbi DeSpar (supermarket) och inhandla ingredienser för bakning. Jag tror även att jag ska ge mig fan på att få till en pumpapaj, som Giannas mamma brukar göra. Det är bland det godaste. Någonsin. Hon är underbar. Och hennes cheesecake. Och hennes son.

Nåja, kort uppdatering av en glad Sofia som äntligen får träffa ISABEL IGEN. Fan vad jag saknat henne, hon är som dajmen i grädden (som är jättebra).

Likes

Comments

View tracker

Tutto cominciò come un scherzo, ma dopo un giorno a Forlì, tutto cambiò...inesorabilmente...

Since this post will not have anything to do with neither swedes nor Sweden (except Stieg Larsson's book), I will write this in English.

If you ever wonder what the most common book title in Italy is, feel free to call Catherine or I, or just take a closer look at these pictures. Because we, my dear, we have the answer.

It is still an unanswered question how well girls actually sell, but taking history's bestseller lists in account, we can now proudly announce that we have found one of the secret ingredients in "how to write a bestseller." It is, in fact, as simple as having a title that starts with "la ragazza" (aka the girl)!

If you would happen to know whether to laugh or cry, this is your chance to make up for us showing you this...ehm..extremely valuable information. Eh. Heh.

Likes

Comments

En hastig ögonblick; ett par bekanta ögon, kinder som blossar upp i samma nyans av rosenrött som hennes läppar får när hon försöker bita fast det leende som inte lyckas gömma sig bakom hennes generat nedfälld blick,

Och sen?... sen? Aldrig har ett par ögon varit så främmande förut.

Likes

Comments

Härom veckan gick jag runt en av stadens boklådor tillsammans med Catherine, och jag tror att vi kom fram till vilken boktitel som tar priset som mest frekventa: Böcker som börjar med "La ragazza"- aka 'flickan'. Sju böcker efter en snabb titt. Sju. När vi sagt hejdå och jag gått hem och tagit upp min egna bok går sju över till åtta. Så, detta gjorde lördagens tema väldigt enkelt att bestämma. La ragazza al Cioccoshow... Häng med!

Väl i Bologna promenerar jag med långa steg för att möta upp Catherine. Gianna undrar varför jag måste springa, och jag tar upp mobilen och tittar på klockan. "16:40", säger jag. "Vi skulle träffa henne för en timme sedan." Jag har inte tankarna inställda på att sakta in, men jag visar mig inte ha mycket annat till val när gatan är fyllt av människor. Vad i helvete ska alla vara här för, ville jag tänka men blev avbruten av en halv axelryckning och en låg kommentar om att Justin Bieber är i Bologna. Jag stannar upp. "Du sa...vadå?" Tiden står stilla och jag söker en glimma skämtsamhet i hans ögon. "Justin Bieber är här idag." Folk skriker och vakter står borta vid hotellentrén. En gammal vän visar sig plötsligt knacka på, och utan att tänka på att år förändrar, hälsar jag mitt fjortonåriga Bieber-älskande jag välkommen och springer mot folkmassans centrum. "Come oooon, Sofia. Come on! Really?" Det finns inga ursäkter. Jag är tappad. Förlorad. Sedan hittar jag plötsligt mig själv och går lite halvt generat därifrån. Catherine väntar. Jag undrar om hon vet att Bieb... Vi går mot Piazza Maggiore och folk skriker till. Jag ser toppen av någon mössa och för två millisekunder kastar jag mig dit igen. Ugh. Aldrig mer. Jag får hålla mig till Harry Potter fan, för det får man väl vara för evigt? Och Tokio Hotel? Nähä. Aja. Vi får se när den stunden kommer.

//Vi såg förövrigt Animali Fantastici e Dove Trovarli dagen innan. Den var bra.

Väl vid piazza Maggiore har chokladlukten redan tagit fäste och min hjärna kan egentligen bara fokusera på en sak: chokladen. Vi tar en sväng upp i palatset innan vi hugger in vid chokladstånden. Först köper vi lite siciliansk apelsin med mörk choklad, sedan söker jag och Catherine upp vår all time fave tradition...chokladsalamin. Vi tar 50 gram var, sedan strosar vi runt på piazzan, tar en kort visit i katedralen och sedan går vi vidare. Chokladen är mer mättande än vad jag hade räknat med, så mer av den sorten blir det inte i dag... Istället svänger vi till Sala Borsa (som jag för övrigt trodde var ett börshandelställe) och sätter oss på ett kafé där. "Don't fall in love, fall in coffee", och liknande citat står skrivna över väggen, och jag beställer in en svalkande päronjuice för att släcka törsten som chokladen har...tänt? Kan man tända törst om man kan släcka den?

Efter det vandrar vi fram och tillbaka i centrum, stannar till och lyssnar på lite gatumusik, tittar när ett konstverk blir till och går förbi piazza San Stefano som påminner mer om Hogwarts än Bologna. När vi sedan går in är jag fullkomligt övertygad om att vi måste ha bytt dimension eller liknande, för antingen vandrar jag runt i Hogwarts eller så behöver jag uppsöka hjälp. Till och med katten där talade så klart.

När klockan närmar sig nio och vi har dödat lite mer tid på vandring fram och tillbak utan mål, möter vi upp ett par vänner för middag. Vi går in i en mindre restaurang, där det första jag ser är ett piano, och en ung kille som sitter med en gitarr i sin hand bredvid. Medan gästerna äter, brukar de tydligen spela musik och sjunga- och det är fritt fram att sjunga med om man känner för det. Jag och Gianna delar pasta som vi får in efter en ostbricka.

Minst sagt fullproppade av mat lämnar vi baren och går än en gång runt bland människor som fortfarande befinner sig ute på middag, medan andra stumblar fram mot piazza Verdi för en utekväll vid universitetsområdet. Hade jag inte varit så mätt hade jag följt med Catherine som svängde av för att möta upp ett par vänner där, men då jag tenderar att bli väldigt trött efter en stor middag så får det bli en annan gång. Istället gick vi runt ett tag, innan vi bestämde oss för att lämna Bologna för kvällen.

Likes

Comments

23 november, kvällen bjuder på bokhandelsstuderande och en konsertprovspelning. Vid klockan sju möter jag upp Gianna på DeSpar som är det närmaste supermarket med sina 2 minuters gång från lägenheten. Vi köper lite mat som vi hastigt lämnar av innan vi beger oss till Via Savonraola. En person jag ser upp till väldigt mycket ska dirigera. Vi blir välkomnade av en kortare, äldre man som förklarar vart vi ska gå. Sedan tar vi plats i rummet bakom violinisterna. Det är verkigen skillnad när man får komma så nära inpå. Under de två, två och en halv timme, som ungdomsorkestern spelar hinner många tankar gå genom huvudet.

Mycket av det jag läser om i en av kurserna handlar om ordning- generativ, implicerad, explikativ...superimplicerad som är av generativ ordning...*ja fattar vinken* För mig verkar noterna till Haydn helt oläsliga, medan violinisten framför mig läser och tolkar dem och överför dem till fingertopparna som omsluter halsen och stråken som dras över strängarna som går över kroppen och framkallar de ljuvaste av toner. När vibrationerna av en ton smälter samman med nästa ton, och den tredje smälter samman med den första och man hör nästan redan den femte för att alla noter är delar av varandra. Plötsligt avbryter Nino; någonting stämmer inte. Någonting där vid 19. Diciannove. Sedan börjar de igen, alla spelar sitt instrument efter de rätta noterna, med rätt känsla och takt och fullständigheten bakom verket uppenbarar sig. Som magi. Det är finesser. Detaljer och takt. Tänk om människan lever i en sorts feltakt? Som vid uppenbarelse skulle hamna i djup harmoni? Äsch.

Jag tänker även på dagen innan. Tisdag den 22 november, när jag efter en tekopp, lite youtube-sök efter kassa jullåtar och prat om Marocko med en vän, blir visad en lampa med tre färger: blå, grön och röd. Glaset runt om lampan är vinklat i liksidiga trianglar, som vid rotation ger upphov till tre lika, men olika färgbanor. I taket tycks var färg flyta var för sig, i sin egna bana. När jag fäller ned blicken närmare golvet, tycks banorna samlas till något o-urskillningsbart, som små vassa konfettipapper som kaosartat åker runt, runt rummets väggar. När jag vänder mig till höger tycks mönstret jag tidigare sett i taket att projektera sig på väggen, bara denna gången i en större skala; de påminner om fraktaler av sig själv, som i ständig rörelsere befinner sin på olika nivåer av utveckling.

Beh, jag är tillbaka och funderar på hur mycket som ter sig oplanerat egentligen kommer med en djupare mening. Sedan är de klara med L'arian.

Likes

Comments

Un caffè per colazione stamattina, domattina e ogni mattina.
Dev'essere il modo migliore per iniziare la giornata

Likes

Comments

17 nov utdrag ur skalle:

plågad text om inget.

Trevlig kväll, nu är juleljus tända över staden och jag ska stänga in mig med en bok. Varför gör jag det? Jag undrar jag vet inte. Det känns fel att säga nej till sociala aktiviteter för att jag hellre läser eller ritar, och när jag väl gör det får jag dåligt samvete över att jag inte gör som jag borde.
Värst av allt är ändå när jag gör det jag inte vill och märker att det är det jag vill göra.
Splittrad.
Nu.
Impuls av att vilja olika.
Så nu vill jag ligga och stirra tre timmar i taket.
Och klättra upp för ett berg...


plågad text om inget.


om man bara väntar på att saker ska hända, att en vilja ska kicka in...


Nä. Jag får liv imorgon.

Likes

Comments

Klippte luggen lite mer och fick en impuls att klippa den superkort sen tittade jag på mig själv i spegeln och bara "nae". Nu ska jag ut och läsa för det gör mig lycklig o gla' o rund o go'!

Likes

Comments

Med datorn placerad framför mig stirrade jag stint på orden. Vad betyder de? Har jag skrivit det där? Har jag uttryckt hans tankar såhär? En man kommer fram till bordet som totalt har sex platser. Jag och två andra studenter har omedvetet placerat oss med lika stort mellanrum mellan varandra, i en sorts jämvikt runt bordet. Mannen verkar lite ställd. Var kan han möjligtvis sätta sig utan att störa oss och bordets balans? Efter att ha dragit ut och ställt in stolen framför en av studenterna, går han runt mig och sätter sig där istället. Han lägger upp sina böcker på bordet. Han rör på sig. Drar ett djupt andetag. Läser kanske ett ord. Sedan börjar han prata. Intensivt och mycket. Halvt intressant, halvt goja, tänker jag. En sådan där man kan lyssna på utan att behöva tro på varenda ord de säger. När han gått sin väg efter ett tvåtal timmar, kommer på mig själv att jag inte stirrar lika stint på orden framför mig längre. Det är någonting bekant med dem...

I förrgår gick jag tillbaka till bokhandeln för att få lite studier överstökade. Och där sitter han. Jag är alldeles för okoncentrerad för att plugga, så när han säger "Ma...è tu! Come stai? Tutto apposto?" svarar jag snabbt. Sedan spinner det vidare och jag frågar om häftet som ligger framför honom. L'energia tachionica. En energi jag aldrig hört om tidigare... En halvtimme senare har en av studenterna som var där veckan innan kommit tillbaka och satt sig bredvid mig. När mannen har gått börjar vi prata. Det är helt enkelt inte en dag för studier i dag. Efter två timmar...plugg (aka konverserande med varandra) bestämmer vi oss för att slå igen datorn och böckerna för att istället gå och fika. Denna tjej är så trevlig och rolig och lättsam och...naturlig. Utan att konstla till något bara är man. Tydligen är hon från Napoli, så det förklarar väl saken...;-)

Likes

Comments