Okej. En del har hänt och dom två senaste veckorna har vart mer än intensiva.
För två veckor sedan lämnade jag familjen jag bott med i sex månader, ett halvår alltså.
Mycket hände på en och samma gång och det bara fungerade inte. Sorgligt.
Jag gick in i en så kallad rematch där jag skulle hitta en ny familj att bo med! Dagarna gick, intervju efter intervju och ingenting klickade som det skulle, jag fick mejl om att boka biljett hem till Sverige och paniken bara växte dag efter dag.
Vad skulle jag göra hemma? Lämna allt jag byggt upp här?

I onsdags smsade min kontaktperson mig och sa att jag hade en intervju på Torsdag, dagen min tid var ute för att kunna hitta en familj.
Torsdag 15 Juni 2017 matchade jag med min nya familj, samma stad, helt underbara!
Tänk att jag skulle få ett lyckokorn iallafall, ett mirakel! Två helt galet söta barn och underbara föräldrar.

Det jag vill säga med detta, till andra Au Pairer, om ni inte känner er nöjda med det ni har, om ni känner att det är fel, stå inte ut med er utan kontakta era lcc's eller kontaktpersoner. 

Jag valde mellan att stå ut, se tillbaks på mitt år i USA som något jag ska vara stolt över för jag stog ut och klarade det. Eller om jag faktiskt skulle chansa och se vad som hände. Nu kommer jag se tillbaka på detta året som något av det starkaste jag gjort, jag stod upp för mig själv när jag inte levde som jag förtjänade. Jag valde att göra något åt det, jag valde mig själv före någon annan för det är de vi behöver göra vissa gånger i livet. Stå upp för dig själv. 

Jag är helt utanför min trygghetszon här, på andra sidan av jorden. Utan min familj, utan pappa som skulle brännt av en refräng även om det var på engelska för att hjälpa mig, jag har inte mamma här som jag kan krama om när det blir svårt, min bror som skulle stå upp för mig vilken dag i veckan som helst. Inte mina närmsta vänner som hade hjälpt mig välja orden jag skulle säga. Jag har ingen annan än min själv i dom svåraste situationerna, jag kan ringa mamma och pappa men dom kan inte hålla mig uppe på benen när jag nästan faller. Jag, bara jag. (Ska inte glömma att jag har otroligt fina vänner här också som hjälpt mig så mycket dom kan, även min pojkvän, vad hade jag gjort utan honom tänker jag.) 

Ingen ska behöva leva på ett sätt som inte är rättvist. Jag var rädd, vad skulle hända liksom, jag riskerade att behöva åka hem igen! 

Men kolla på mig nu, det är nu jag lever precis som en au pair ska leva. Precis så som andra lever, som min faster berättade att hon levde när hon var au pair.

Va inte rädda, ni är värda det bästa och allt händer för en anledning, jag har insett det nu. Jag är så otroligt stolt över mig själv att jag valde att göra som jag gjorde. Jag kan inte föreställa mig hur jag hade sovit inatt om jag valt att vara stå ut. Du är viktig och ingen annan än du själv kan inse det, det som är så viktigt. Du är guld. 
Godnatt på er allihopa!
Inatt somnar jag gott.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Var ju i San Diego på weekendclass för två veckor sedan. Med underbara Ida. Själva skolan va väll kanske inte jättekul, fast vi gjorde massor med utflykter så skulle nog säg att tiden vi spenderade i klassrummet var mindre kul.
Vi var på Feed America/San Diego för att volontärarbeta. Vi sorterade, tejpade och kollade datum på mat och godis som skulle delas ut till familjer som behövde. Ett riktigt stort företag och lokal. Himla fin sak att göra, dessutom kul!

Sedan var vi på ett ställa som hette La Jolla, det är en strand med sjölejon och fin utsikt. Mys!

Vi var även i Old Town, pappa hade älskat de stället!

Träffade även två andra svenska tjejer, goingarna!
Det var en himla kul helg, jag och Ida stannade även kvar en dag efter i San Diego och bodde på hostel, ett helt AMAZING hostel!!!!
Vi provade att surfa, haha. Ja, de var kul, den tiden vi faktiskt var ovanför vattnet och inte under ytan. Har aldrig skrattat så mycket i mitt liv tror jag. Haha!!!

Här kommer några bilder jag hade kvar på kameran, det fattas några men några är bättre än inga ;)

Likes

Comments

Helgen 9/7 - 11/7 var jag hos Johan i South Dakota! Som jag har saknat honom, ett halvår har gått sedan vi träffades senast!

Likes

Comments