Jag är en sådan där knasig person som gillar måndagsmorgnar. Trots att jag inte har lektion förrän 11.30 så är jag gladeligen uppe först i huset och fixar frukost som jag äter medan solen går upp. Det är ett lugnt och behagligt sätt att börja veckan på tycker jag. Idag var det dock lite besvärligt att ta mig upp ur sängen. Inte för att jag var trött utan för att jag har ont på så många konstiga ställen i kroppen efter gårdagens roliga men ack så svåra surflektion som gav mig både träningsvärk och en massa blåmärken.

Jag och Astrid, en av mina colombianska roomies, hade aldrig surfat förut så vi passade på igår när en studentförening anordnade en ytflykt till Playa la Boca som är känt för att vara bra för nybörjarsurfare. Vi var ett litet gäng på åtta personer som krånglade oss i våtdräkter, värmde upp och fick en två timmar lång lektion. Det var mycket svårare att ta sig upp på brädan än vad jag trodde och det köndes som att jag svalde halva havet haha. Men vilken härlig känsla det var de gångerna jag väl lyckades stå upp och segla fram på vågorna! Kul kul!

Annars så här veckan i vanlig ordning innehållit mycket plugg och även terminens första svensklektion för min chilenska kompis. Vi tränade läsförståelse och jag måste säga att det ibland är väldigt klurigt att förklara hur prepositionerna ska användas. I min spanskakurs som jag tar den här terminen fick vi i läxa att köpa den chilenska populära dagstidningen La Cuarta, välja en artikel och översätta all slang till riktig spanska. Chilenska är verkligen ett helt annat språk när de drar på ordentligt så jag var tvungen att ta hjälp av en chilensk kompis för att få ordning på alla ord. Ibland ifrågasätter jag verkligen mitt val av land för att lära mig spanska i; jag gör det inte lätt för mig minsann!

Även denna vecka kommer jag behöva lägga mycket tid på skolarbete men planen är att också hinna med en salsaklass, en födelsedagsfest och fotbollskväll med Mauricio och hans gäng på torsdag då Chile möter Argentina.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nej jag ska inte åka hem nu, men om sisådär fyra månader. Nu har jag nämligen bokat hemresa så den 18 juli återvänder jag till svensk mark. Trots att jag då och då har längtat hem jättemycket så var det otroligt vemodigt att köpa flygbiljetten. Jag vill inte alls åka tillbaka till Sverige för jag har det så otroligt bra här. Det känns väldigt tråkigt att jag nu kan se slutet på detta äventyr. Men samtidigt så har jag ju en tredjedel kvar så jag ska verkligen försöka njuta av varenda sekund.

I veckan har jag haft fullt sjå med att sätta mig in i plugget och få ordning på mitt schema. Jag ska ta fem kurser den här terminen varav jag tror att industriell logistik kommer bli den roligaste och reglertekniken kommer utan tvekan att bli den svåraste. Den sistnämnda kursen läser jag tillsammans med 55 killar som pluggar elektro så de har alla väldigt mycket mer förkunskaper på området än jag, men det betyder ju i och för sig att jag har goda möjligheter att få hjälp när jag kör fast.

Den här terminen kommer jag, som det ser ut just nu i alla fall, att vara ledig på fredagar lyxigt nog så i fredags passade jag och en av mina roomies på att hänga på stranden halva dagen och sedan gick vi en grafitti-tur på vår grannkulle Cerro Polanco. Eftersom Valpo består av 45 kullar och folk målar grafitti i princip överallt så finns det många konstverk som är lätta att missa om man bara rör sig i de turistiga områdena. Därför var det kul att gå den här turen och se en massa nya målningar men också utforska delar av staden jag aldrig varit i förut.

Igår åkte jag och de tre colombianerna jag bor med till Quintay som är en liten by strax utanför Valpo. Där finns regionens bästa stränder så där tillbringade vi hela dagen med att sola, bada, titta på fiskar, spela strandtennis, ha tacos-picknick och läsa böcker. Vi gjorde också en liten hike på två timmar längs den klippiga kusten upp till en utkiksplats. Quintay ligger tydligen mitt på skarven mellan två kontinentalplattor vilket gör bergen väldigt dramatiska. En riktigt härlig dag som avslutades med en stor fest. Det är nämligen så att nästan alla klubbar här anordnar varsin välkomstfest för oss utbytisar och los mechones, som de kallar n0llan, men alla studenter på vårt universitet är välkomna. Där fick vi en massa glowsticks och dansade tills vi fick skoskav tillsammans med några av de som jag pluggade med förra terminen och dessutom min fadder från min första vecka här. Det var så kul att se alla igen!

Idag har jag sysselsatt mig med att läsa reglerteknik och en långpromenad i eftermiddagssolen. Som svensk är man ju så besatt av att skynda ut så fort solen kikar fram, något som chilenarna har noll förståelse för. Mina chilenska kompisar kan med gott samvete vara inne och titta på serier en hel dag fastän det är bra väder, för med största sannolikhet skiner solen även imorgon. Efter åtta månader har jag fortfarande inte vant mig vid det.

På eftermiddagen idag utbröt en enorm skogsbrand här så det har legat tjock rök över Valpo och Viña och vi har varit utan elektricitet. De senaste nyheterna jag läste berättade att över 70 hektar tallskog har brunnit ner och att de ännu inte fått kontroll på elden. Som tur är verkar inga människor ha skadats i all fall. Det råder värmebölja nu med 30-35 grader och elden gör hela staden ännu varmare så vi får se om jag lyckas somna nu trots hettan.

Likes

Comments

Sedan jag kom tillbaka till Valpo har jag verkligen försökt ta tillvara på de sista sommarlovsdagarna. Jag har sovit ut om morgnarna och legat kvar i sängen och läst till långt in på förmiddagarna, varit och gjort manikyr, solat och badat samt ägnat en hel dag åt att beställa ett nytt chilensk id-kort. De nya utbytesstudenterna har haft välkomstvecka nu och eftersom jag bor med några av dem lyckades jag smita med in på två av deras fester. Kul kul!

I lördags var alla vi som bor i Casa Barón bjudna hem till hyresvärden Carolina så vi tog metron 45 minuter till grannstaden Villa Alemana. Där hängde vi hela dagen och grillade, badade i poolen, lekte lekar, drack kaffe och spelade Uno. Fast precis när vi kom dit sparkade vi lite fotboll med Carolinas man som ramlade och bröt foten så han och Carolina blev tvungna att åka in till sjukhuset. Det blev lite konstig stämning då och vi var lite osäkra på om vi skulle åka hem eller om vi kunde fortsätta bada och ha kul ändå. Vi bestämde oss för det sistnämnda och det blev en väldigt mysig dag, trots incidenten. Jag trivs väldigt bra med det nya gänget jag bor med och jag tror definitivt att detta kommer bli en superrolig termin.

Igår började jag dagen med att springa en sväng längs havet. Det var ganska jobbigt eftersom jag inte tränat alls på min resa, dvs. på över två månader, men som alltid så var det skönt efteråt. Då åt jag en rejäl frukost; havregrynsgröt, salamimackor och svenskt kaffe. Lite senare begav jag mig till bussterminalen för att möta upp Rebecca. Vi åt kinamat och sen tog vi bussen till Viña för att trängas på stranden bland alla andra som också ville maxa sin sista sommarlovs-/semesterdag. Tyvärr står solen i någon särskild position som gör tidvattnet extra starkt just nu så därför är det enorma vågor här vilket innebär att det inte är vidare badvänligt. Så när det blev alldeles för varmt gick vi och svalkade oss med varsin jättestor italiensk glass - det var inte helt fel!

Igår kväll visade sig Valparaiso från sin bästa sida genom att bjuda på en alldeles ovanligt rosa solnedgång. Ett fint avslut på denna tre månader långa ledighet. Jag måste erkänna att det känns lite motigt att gå tillbaka till skolan nu, mest för att jag vet att dessa första veckor kommer att vara smått kaosartade innan jag fått ordning på alla mina kurser och schemat. Men samtidigt ser jag verkligen fram emot vardagens rutiner och att lära mig massor av nya saker. Idag har jag bara en föreläsning så det blir en väldigt behaglig mjukstart. Glad måndag till er allesammans!

Likes

Comments

Jag märkte nu att bilderna inte publicerades i det förra inlägget så de kommer separat nu istället. Jag och teknik går visst inte så bra ihop...

Likes

Comments

När man både bor och jobbar ihop med samma gäng dygnet runt i fyra veckor så kommer man varandra väldigt nära; speciellt när man tillsammans ställs inför de stora utmaningar som volontärjobbet innebar. Därför var det ganska svårt att ta farväl av mina härliga nyfunna vänner men vi fick i alla fall en väldigt trevlig avskedsmiddag hela gänget och det faktum att jag hade fler roligheter att se fram emot gjorde avskedet betydligt enklare.

Direkt efter att jag avslutat min månad som volontär mötte jag upp Rebecca i La Paz. Vi utforskade stan litegrann men enades ganska snabbt om att bortsett från de coola, moderna linbanorna som fungerar som kollektivtrafik så måste La Paz vara en av världens fulaste, tråkigaste städer. Mer eller mindre alla hus är gjorda av tegel och allt är väldigt förfallet. Trots det oerhört fina läget, i en dal mellan snötäckta bergskedjor, får bolivias huvudstad inte många stilpoäng. Därför bestämde vi oss för att ta oss till Copacabana och sagt och gjort så åkte vi dit och kollade in Titicacasjön. En liten trevlig, väldigt turistig stad med en vacker kyrka och magisk solnedgång. Tyvärr blev Rebecca matförgiftad där och det övergick i någon slags magsjuka som gjorde att vi höll ett väldigt lågt tempo i några dagar. Jag blev inte sjuk men sov ändå kopiöst många timmar, men det var nog nödvändigt för att orka med de kommande dagarnas äventyr. För efter några dagar flög vi till Quito i Ecuador, "smidigt" nog med en mellanlandning i Miami så nu har vi varit i USA också haha. Dagen därpå anslöt även Ellen och tillsammans utforskade vi Quito, bland annat genom att trampa trampbåt i en mysig park och traska på ekvatorn.

Sedan fick vi för oss att vi ville passa på att se Amazonas också så vi bokade en tredagars djungeltur, men vi hade verkligen inte räknat med att det skulle innebära att dela sovrum med råttor, grodor, kackerlackor och en enorm vargspindel. Vi hade inget internet och bara tillgång till el fyra timmar per dygn, så vi fick förlita oss på våra små ficklampor och varandras sällskap som underhållning (vilket inte är så pjåkigt!). Jag tror verkligen inte att jag kommer återvända till djungeln, det var alldeles för många äckliga insekter och det var jobbigt att allt, allt, allt var fuktigt precis hela tiden, men jag ångrar verkligen inte en sekund att vi gjorde det. Vi fick se så fin natur, gjorde jättehärliga båtutflykter och tittade på fåglar och apor av alla möjliga slag. Höjdpunkterna för mig var när vi åkte ut i en lagun och tog ett kvällsdopp i solnedgången och när vi fick se krokodiler och delfiner.

När vi sedan återvände till civilisationen gjorde vi en lååång bussfärd till kuststaden Salinas där vi unnade oss några lyxiga dagar med sol, bad och brunch på ett våffelställe där vi åt så mycket att servitrisen inte kunde hålla sig för skratt när vi sa att vi ville beställa in mer. Avslutningsvis hade vi en dag i Guayaquil men tyvärr störtregnade det så vi kände inte för att göra någon walking tour till stadens sevärdheter precis. Istället gick vi på bio och såg La La Land; väldigt passande med tanke på att det var Oscarsgalan den dagen. Uppenbarligen är jag ingen filmkännare för jag förstår inte alls filmens storhet. Jag tyckte handlingen var ganska tris, slutet väldigt snopet och de sjöng inte så himla bra. Men det är absolut en sevärd film, i alla fall tycker jag som älskar både musikaler och jazz det.

Igår fortsatte Ellen och Rebecca till Peru för att därefter bussa sig ner genom Chile, men jag som börjar skolan redan på måndag flög hem direkt. Eller ja, direkt och direkt; jag tog det billigaste av de hemskt dyra flygen och fick på köpet åtta timmar i Panama City. Det visade sig vara en oväntat fin stad som jag gärna återvänder till någon dag. Apropå att återvända så var det väldigt skönt när jag tidigt i förmiddags kom hem till Valpo. Resan har varit otroligt rolig, utmanande, fartfylld och lärorik och det kommer ta tid innan jag lyckas smälta allt jag varit med om, men nu känns det väldigt skönt att vara tillbaka på känd mark och det är efterlängtat med vardag och rutiner. De kommande dagarna har jag lite administration och pappersfix att göra inför skolstarten men mest av allt ska jag njuta av de sista lediga dagarna. Det vankas värmebölja så det är inte en gissning helt tagen ur luften att man kommer hitta mig på stranden. Jag ska också försöka komma iordning lite på mitt nya rum. Jag bor kvar i samma hus men har bytt upp mig till ett lite större rum med stora fönster och havsutsikt - inte illa. Självklart ska jag också bekanta mig med mina nya roomies. De har redan börjat skolan så jag har bara träffat dem som hastigast idag nu på kvällen och de verkar trevliga allihop. Extra kul är det att två av dem är I:are! Efter 26 timmar på resande fot och bara tre timmars hackig sömn på planet är jag nu rysligt trött men jag ska försöka hålla mig vaken till ett avsnitt av Melodifestivalen för jag har lyckats missa alla program i år och så kan vi ju inte ha det.

Jag ska försöka bli lite bättre på att hålla bloggen uppdaterad nu när jag har internet och inte flänger runt så mycket. Vi hörs snart igen!

Likes

Comments

Här kommer de utlovade tinku-bilderna!

Likes

Comments

Jag kan verkligen inte sluta fascineras av de mäktiga bergen som omger vårt hus. Snart är det dags för mig att åka härifrån och jag kommer verkligen att sakna detta vardagsrum och utsikten, men framförallt kommer det bli tråkigt att lämna alla kompisar jag fått här och alla underbara barn jag fått jobba med. Tar med mig många fina minnen från denna månad i Bolivia.

På sistone har det varit väldigt mycket jobb. Jag har gjort frukost (milkshake med papaya och mango samt maracuyajuice) till apor och minileoparder på zoo, målat staket på dagiset, gjort armband med barnhemsbarnen och gjort hembesök hos en familj för att hjälpa deras äldsta dotter med gymnastik som förhoppningsvis ska göra så att hon kan gå i framtiden, trots att hon lider av en svår hjärnskada. Den familjen har de väldigt gott ställt och barnen har en hel våning fylld av leksaker; de har till och med bungyjump-gungor inomhus. När jag är där bjuds jag också på fika såsom nygrillade mackor, småkakor och ginger ale och familjen är supertrevlig. Inte minst mormodern som är oerhört påläst på allt som rör det svenska kungahuset. Mitt i all lyx där kan jag inte låta bli att fundera över vad som hade hänt med den flickan om hon fötts in i en mindre privilegierad familj.

Förra torsdagen avbröts allt jobb på eftermiddagen för då var det äntligen dags för danstävling. Ända sedan jag kom hit har vi flera gånger i veckan tränat på den bolivianska folkdansen tinku. Vi utrustade oss med lånta fjädrar och dräkter och dansade sedan genom grannbyn Mallasa i drygt 3 timmar i 30-gradig värme, tillsammans med ett 50-tal lokalbor. Det var svettigt och svårt men såå kul! Extra roligt var det när vi fick reda på att vi vunnit över de andra tre lagen som uppträdde med andra danser. Efteråt blev det fest med alla i hela byn och det var verkligen ett utmärkt sätt att bekanta sig mer med kulturen och traditionerna här.

En annan rolig sak som hänt är att Loreleï, en fransk tjej som jag lärt känna i Valpo, kom hit i helgen för att också hon volontära i några veckor. I helgen ställde vi därför till med knytislunch för alla volontärer, familjen samt de som jobbar på gården. Jag och Ramone bidrog med en chokladkaka till efterrätt och den blev uppskattad, trots att vi klantade till oss rejält när vi skulle räkna om mängden bakpulver som skulle användas. Det här med att baka på hög höjd kräver lite matte som vi borde kunna, men vi skyller på att vi har sommarlov.

Idag har jag jobbat min sista dag så nu återstår bara en avskedsfest och packning innan jag reser vidare.

Kramar till er alla därhemma!

Ps. Vårt internet här är väldigt dåligt så jag lyckades inte ladda upp bilderna från tinkudansen, men de kommer en annan dag.

Likes

Comments

Nu har ännu en vecka gått här i Jupapina och jag är redan halvvägs genom volontärprojektet - tiden gå verkligen fort! I veckan har vi varvat jobb på barnhemmet, i stallet och på zoo och dessutom har vi slipat och målat alla fönster och dörrar på dagiset så att det är fint tills barnen kommer tillbaka från sommarlovet. Det är kul att jobba med så pass olika saker; visserligen blir jag inte så djupt insatt i något projekt men jag blir heller inte rastlös, vilket jag antagligen hade blivit om jag bara hade matat aporna på zoo varje dag i en månad. Jag är alltså väldigt nöjd med upplägget som denna organisation har.

Den här veckan invegs också alla Alascitas-marknader i Bolivia. Det är marknader där man kan köpa alla tänkbara saker i miniatyr. Alla saker symboliserar något och tanken är att man ska ge bort de små tingen till nära och kära med förhoppningen att symboliken ska bli sanning. Till exempel betyder sköldpaddan att man får ett långt liv, tupp eller höna betyder att man kommer gifta sig och en husgrund betyder att man kommer lyckas ta tag i ett projekt som man skjutit upp alldeles för länge. På vår lediga tid har vi besökt två av dessa marknader och det var verkligen roligt att se alla lustiga saker som fanns där. På marknaden i La Paz passade vi också på att prova boliviansk fika, närmare bestämt api och bunuelo. Api är en dryck som smakar ungefär som saftsoppa med vanilj och kanel och bunuelo är ett slags friterat bröd med florsocker på.

I fredags kväll var jag, Ingrid och Lisa (tjejerna jag bor med) bjudna på en fest inne i La Paz hos en boliviansk kille som fyllde år så vi gick dit en stund. Det var kul att få träffa lite lokalbefolkning i vår egen ålder, men festen var ganska tråkig så vi gick vidare till en annan fest på ett hostel istället. Där var det betydligt färre bolivianer, men desto bättre stämning så där blev vi kvar tills de stängde. Sedan var vi mer danssugna. Såvi fortsatte vidare till två klubbar och kom inte hem förrän närmare sex på morgonen. En riktigt rolig tjejkväll! Tyvärr slutade nkvällen mindre roligt för i taxin på vägen hem upptäckte jag att någon hade tagit både min mobil och plånbok. Som tur är hade jag bara med mig ett av mina te kort och inte särskilt mycket kontanter. Mobilen hade några år på nacken och fungerar inte särskilt bra längre så jag hade ändå behövt köpa en ny snart. Det tråkigaste var nog därför att jag blev av med alla bilder från peruresan. Himla trist att bli av med saker och väldigt irriterande att behöva ägna tid åt så tråkiga administrativa saker som att spärra kort, polisanmäla och ansöka om nytt chilenskt id-kort, men å andra sidan känns det som att detta är något man får räkna med om man är ett år i Sydamerika. Så om någon har försökt nå mig via telefon, whatsapp eller liknande och inte fått svar så vet ni nu vad det beror på.

Idag ska vi ha grillfest vid lunch här på gården med alla volontärer, familjen som äger organisationen och de som jobbar med stallprojektet. Därefter ska vi iväg och titta på cholita wrestling. Det blir spännande.

Ha en fin söndag!

Likes

Comments

Sedan ungefär en vecka tillbaka befinner jag mig i Jupapina utanför La Paz i Bolivia. Här ska jag vara i fyra veckor och volontärjobba på en organisation som heter Up Close Bolivia. De bedriver många olika projekt men jag kommer främst att vara på ett barnhem för barn som blivit utsatta för olika typer av våld och/eller övergrepp inom den egna familjen. Två dagar i veckan är vi där och gör någon form av aktivtet som tränar språk, kreativitet eller finmotorik. Den här veckan har vi vikt origami och barnen var verkligen jätteduktiga. Den tredje dagen i veckan som vi är på barnhemmet ägnar vi oss åt lekar utomhus och nu den första gången blev det skattjakt och fotboll. Alla barnen där har skyddad identitet och får inte ta emot besök, så därför får vi inte heller fota där eller berätta någonting om barnen men jag måste ändå säga att de är oväntat glada och lekfulla med tanke på allt de varit med om.

Det andra projektet jag jobbar med är på en hästgård där barn med olika muskelsjukdomar och liknande får rida och umgås med hästar för att träna upp sin rörlighet. Ett väldigt fint och innovativt projekt men eftersom jag aldrig har varit någon hästtjej så är detta en riktig utmaning för mig. De senaste dagarna har jag därför fått lära mig grunderna i hästskötsel och ridning. Det är faktiskt ganska mysigt att pyssla i stallet och jag kände mig väldigt stolt igår när jag lyckades trava och till och med stå upp på hästryggen (fast då stod den stilla). Dock har jag insett att jag inte känner mig tillräckligt trygg i sällskap av hästar för att våga ha ansvar för både en häst och ett barn samtidigt så istället ska jag hjälpa stallpersonalen att bygga ett café och konstruera en behållare som samlar upp och renar regnvatten som hästarna kan dricka. Det känns som mer passande uppgifter för en blivande ingenjör, men jag hoppas att jag ändå kommer få fortsätta rida lite då och då.

De andra projekten som organisationen bedriver är ett dagis, engelsklektioner, ett zoo med djur som skadats i trafiken och en ekoturism-camping fast dessa projekt kommer jag inte hinna med att jobba med. Men vi volontärer bor precis bredvid campingen så jag får i alla fall se lite av vad de gör där. Jag bor i en stuga med två andra tjejer, en norsk och en österrikisk. I huset bredvid bor de andra två volontärerna, en amerikan och en kille från Schweiz. Alla är väldigt trevliga och jag trivs jättebra här. Inte minst för att byn är omgiven av den finaste bergskedja jag någonsin sett och varje kväll är himlen full av fler stjärnor än vad jag trodde fanns.

Likes

Comments

Nu har jag äntligen både tid och möjlighet (läs: tillräckligt bra internet) för att kunna berätta vidare om vår resa i Peru. Efter att ha varit ganska så kulturella i både Lima och Arequipa så tyckte vi att det var dags att uppleva mer av landets fina natur så vi bestämde oss för att åka till den lilla byn Cabanaconde. Vi trodde att bussturen dit skulle ta tre timmar men vi hade missförstått tidtabellen och dessutom regnade det så kraftigt att många vägar var avstängda så vi fick åka en ordentlig omväg. Väl framme i byn lyckades vi också gå vilse så när vi åtta timmar senare var framme på vårt hostel, som märkligt nog ägs av en fransman och en jamaikan, var vi väldigt trötta, blöta och hungriga. Då satt det fint med soppa och nybakt bröd framför en öppen brasa. Tyvärr visade det sig sedan att fönstret i vår sovsal var trasigt så det regnade och blåste in hela natten, men kaffet till frukosten var väldigt gott så det kompenserade nästan för den dåliga nattsömnen. Tidigt på morgonen gick jag, Erika och en 75-årig fransk dam iväg för att vandra i Cañon de Colca som är världens näst största kanjon. Vi startade på en bergstopp ovan molnen och gick ner bland kaktusar, avokadoträd, vattenfall, fina fåglar och ända ner till floden i dalen. Där sa vi hejdå till damen som skulle fortsätta vidare för att campa i skogen medan vi andra två vände tillbaka upp. Att bestiga berget var rätt jobbigt men vi var ändå ganska snabba eftersom åskan mullrade på håll och vi ville inte bli kvar i grytan mellan bergen under ovädret. Lyckligtvis hann vi upp igen innan stormen och åskan kom.

Nästa stopp på vår resa blev Puno, en i sig själv ganska ful stad men med väldigt vackert läge invid Titicacasjön. Puno ligger på ca 4000 meters höjd och trots alla varningar om höjdsjuka var vi inte beredda på att det skulle kännas så mycket. När vi först kom dit fick vi båda extrem huvudvärk, blev trötta, andfådda, yra och lätt svimfärdiga så vi skippade våra planer på att gå upp på berget i staden och tog istället en båttur ut på sjön. Där hälsade vi på hos några familjer som bor på öar som de själva byggt av vass. Trots att de var fattiga och levde oerhört spartanskt verkade de trivas väldigt bra där och de var så stolta över sina smarta byggnadskonstruktioner. Byledaren skämtade om att de kunde göra allt där som vanliga människor gör på fastlandet, förutom att spela basket eftersom bollar inte studsar så bra på vass.

Sedan var det äntligen dags för det som skulle komma att bli resans höjdpunkt, nämligen Machu picchu. Först ägnade vi nästan en hel dag i Cusco åt administration av olika bussresor, biljetter, studentkort och allt möjligt annat som behövdes. Det finns massor av olika sätt att ta sig dit på men vi valde att åka buss från Cusco till Hidroelectrica och därifrån promenera i djungeln längsmed järnvägen i fyra timmar till byn Aguas Calientes. Trots att regnet vräkte ner var det en ganska mysig vandring och Aguas Calientes visade sig vara väldigt gulligt. Det var lite som en skidort med timrade hus och där alla gick omkring i träningskläder.

Vi övernattade i byn och nästföljande dag gick vi upp till själva Machu picchu. Det var en promenad på 1,5 timme uppför branta trappsteg så när vi nådde den magiskt vackra historiska platsen var vi lite slitna i benen. Dock hade vi tagit oss lite vatten över huvudet och köpt biljett även till berget och där hade vi en viss tid att passa så det vara bara att fortsätta uppför fler trappor i 2 timmar till. Vi tvivlade några gånger på om vi verkligen skulle hinna upp i tid men efter en rejäl kraftansträngning tog vi oss upp och utsikten därifrån var helt klart värd vartenda trappsteg. Det var så fint att se Machu picchu från ovan, inbäddat bland grönskande kullar. Sedan tog vi oss ner igen och vandrade runt på området, tog massor av bilder och klappade lamorna. Detta är verkligen en upplevelse jag kommer minnas och glädjas åt länge!

På kvällen återvände vi till Aguas Calientes, glada men med trötta knän och fulla av myggbett. Vi hade förutsett att dagen skulle vara lång och ansträngande så vi tog faktiskt tåget tillbaka istället för att gå. Det var mysigt att glida fram i 45 km/h i ett gammalt tåg och personalen ombord serverade kaffe och popcorn på silverbrickor. Fint ska det vara minsann!

Vår sista dag tillsammans ägnade vi oss åt shopping och museibesök i Cusco, en väldigt mysig stad med många fina gamla byggnader. Den påminner lite om Visby faktiskt. På kvällen åt vi en lyxig middag och avslutade med några drinkar tillsammans med några tyskar på vårt hostel. Allt som allt har det varit en intensiv men väldigt rolig och spännande resa. Trots att jag och Erika inte kände varandra jättebra sedan innan så har det funkat väldigt bra att umgås dygnet runt i två veckor. Igår var det därför lite sorgligt att ta farväl av henne men hon var tvungen att åka tillbaka till Tyskland. Själv befinner jag mig i skrivande stund i Puno igen där jag tillbringar en dag och en natt på min resa mot Bolivia. Men mer om det en annan dag!

Likes

Comments