Allting har en början och ett slut. Nu har det gått ett år och därmed är det dags att bege mig tillbaka hem till Sverige. Jag har väldigt blandade känslor inför det. Självklart ska det bli otroligt kul att få träffa alla nära och kära igen - som jag längtar! Det ska bli skönt att få duscha i lagom varmt vatten, laga mat utan att behöva bekymra sig för att gasen ska ta slut och att slippa sova i underställ. Jag längtar efter ljusa sommarnätter, gott kranvatten, doften av skog, rena gator, att folk kommer i tid, bollnäsfil, att plocka blåbär och kantareller, ja en hel massa saker. Men ändå är det så oerhört vemodigt att lämna Valparaíso; denna stökiga, smutsiga, färgstarka, underbara stad som kommit att bli mitt andra hem.

Jag måste faktiskt säga att jag är ganska stolt över mig själv som på egen hand byggt upp ett liv och en vardag på andra sidan jorden. Det här har varit ett väldigt spännande och lärorikt år, fullt av upplevelser som jag aldrig kommer glömma. Jag har sett fantastisk natur, fått fina vänner från världens alla hörn, utvecklat min spanska (och chilenska haha) något så oerhört mycket, slitit mig i håret över krånglig administration, pluggat massor på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. Jag har också rest, fått nya matvanor, vant mig vid att ha ett världshav strax utanför dörren, bekantat mig med gatuhundarna och damen i kvarterets lilla affär, bytt musiksmak, ändrat dygnsrytm, provat på nya sporter, blivit kär, levt med enbart de tillhörigheter som ryms i en 23-kilos resväska, bott i kollektiv, dansat hela nätter utan en tanke på morgondagen, ätit orimliga mängder avokado, upplevt jordbävningar, blivit bestulen och ordentligt sjuk, vant mig vid att hälsa med kindpussar, börjat gilla fotboll. Jag har också längtat hem, hittat hem och lärt mig att livet är så mycket mer än noga följda planer, effektivitet och prestationer.

Kort sagt; jag har förändrats väldans mycket under detta år och jag är nervös för hur det ska gå att återvända till mitt liv i Sverige. Jag kommer aldrig mer att vara som förut. En del av mig kommer alltid stanna kvar här i Chile och en liten bit av Chile kommer följa med mig hem till östgötaslätten. Jag är väldigt sentimental över detta avsked, men ändå fullt övertygad om att det kommer bli bra. För saker har ju en tendens att bli just bra, oavsett vad man på förhand tror. Jag är oerhört tacksam över det jag upplevt här och glad över allt kul jag har att se fram emot hemma, men det är omöjligt att inte fälla tårar över allt jag lämnar.

Gracias por todo Valpito - como tu no hay otra igual!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Om allt gått enligt plan skulle min termin sluta den 12e juli men som vanligt i Sydamerika blev det inte så. Det har under en längre tid pratats mycket om strejk i skolan. Studenterna kräver bland annat gratis och jämlik utbildning samt ett skolväsen som är demokratiskt, transparent och fritt från censur. Högst rimliga krav som rektorer och politiker vägrar lyssna på. För att väcka uppmärksamhet belägrade därför ett gäng studenter en skolbyggnad. De slog helt enkelt upp sina tält i entrehallen och flyttade in så nu fungerar ingenting där. Sedan i onsdags är det dessutom strejk på obestämd tid vilket betyder att ingen undervisning bedrivs, tills vidare. Därav oredan med mina kurser. Eftersom jag har en icke ombokningsbar flygbiljett och ett visum som går ut relativt snart har jag varit ganska angelägen om att få avsluta mina kurser ändå. Efter en hel del pusslande med att skriva tentor i smyg på lärarens kontor och andra speciallösningar har jag nu, alldeles nyss fått mitt sista slutbetyg här. Dock blev det några färre högskolepoäng än planerat, men å andra sidan bär jag med mig andra typer av kunskaper som jag gissar att jag kommer ha stor nytta av i framtiden. Det betyder att ett efterlängtat lov är här, men också att jag aldrig mer kommer ha en lektion på Universidad Técnica Federico Santa Maria. Två terminer av förvirring, språkproblem, föreläsningar, labbar, läxor, trerättersluncher, mängder av prov, frustration, nya lärdomar och allmänt kaos i ett slott invid havet är nu till ända. Det var med en nöjd och stolt men samtidigt vemodig Sofia som lämnade detta universitet idag, kanske för sista gången. Trots allt strul är jag säker på att jag kommer att sakna detta ställe.

Likes

Comments

Förra veckan var intensiv med fem skriftliga prov och en muntlig presentation så på lördagen när jag kom ut från sista salstentan var jag rätt trött. Jag gick därför hem och vilade ett par timmar men sen var det dags för midsommarfirande. Det var mulet och cirka 15 grader så det var inte vidare somrigt, men det är det ju å andra sidan sällan i Sverige heller på midsommar.

Hur som så gick jag hem till Gustaf, en svensk kille som bor här och så lagade vi till en midsommarbuffe. Det blev köttbullar, gravad lax, sill, snaps, potatissallad, knäckebröd, ost och jordgubbar med glass och kaffe efteråt.

Vi hade bjudit in ett tiotal personer till, chilenare, colombianer, svenskar, tyskar och serber, men en halvtimme efter utsatt tid var vi bara ett litet tappert gäng på fyra svenskar och en chilenare. Det här med att passa tider är ju inte så viktigt här. Vi bestämde oss dock för att äta ändå och det var faktiskt ganska mysigt att vi inte var så många.


Senare dök resten av gänget upp och då band vi kransar och sjöng snapsvisor. Jag hade förberett ett gäng lekar men de glömdes bort mitt i allt. Därefter gick vi ut och dansade, ännu med blommorna kvar i håret. Allt som allt blev det en riktigt lyckad midsommar.

Likes

Comments

Det var värst vad tiden springer iväg. Jag kände att det nog var ett tag sedan jag skrev något på bloggen, men inte trodde jag att det gått flera veckor. Jag som så stolt lyckats hålla mig till att skriva ungefär en gång i veckan hela året; nu sprack det. Jag har åtminstone en godtagbar ursäkt, nämligen den att jag blivit sjuk. Jag har under flera veckors tid varit småförkyld mer eller mindre hela tiden, men i förra veckan blev jag sängliggande med hög feber i tre dagar. Just när jag var på väg att bli frisk fick jag sedan plötsligt oerhört ont i öronen och det svullnade i halsen så att jag knappt kunde svälja ens lite vatten. Dessutom hade jag jätteont i alla fyra visdomständer som bestämt sig för att växa nu, olägligt nog. I lördags morse gick jag därför, i sällskap av en av mina roomies, till doktorn. Efter en snabb undersökning konstaterade läkaren att jag har öroninflammation i båda öronen samt någon slags halsfluss/svalginflammation. Så nu går jag på antibiotika och mår betydligt bättre, men är fortfarande helt slut och skulle helst av allt bara vilja sova hela tiden. Men det går inte för sig, för nu är det verkligen slutspurt på terminen och bara den här veckan har jag en presentation och fem stora prov.

Mellan förkylningar och allt plugg har jag hunnit klämma in lite roliga saker också. Jag har lärt mig baka det chilenska pumpabrödet sopaipillas, varit på bio och sett Mujer Maravilla, varit på en födelsedagsfest med den godaste tårtan jag ätit i mitt liv, haft grillkväll och sett många fotbollsmatcher på tv. Imorgon skulle jag ha ett prov kl 14, men det blir flyttat på grund av matchen mellan Chile och Tyskland i Copa Confederaciones. Snacka om att fotboll är viktigt här.

Just det , en annan viktig sak som hänt på sistone är ju att jag fyllt år. Det var kul att prova på att fylla år på hösten för en gångs skull. För att fira min och Iris födelsedag, som råkar vara samma dag, bjöd vi in ett trettiotal av våra vänner hit till oss på fest med bubbel, snittar, tårta och lekar. Det blev väldigt lyckat! På själva födelsedagen var det passande nog skolstrejk så jag fick vara ledig. Det blev en lugn dag med frukost på sängen, långpromenad, film med en kompis mitt på dagen, tårta med mina roomies och så tog jag hål i öronen. Jag tyckte att det kanske var på tiden att göra det nu vid tjugoett års ålder.

Likes

Comments

Hej! Jag har haft finbesök från Sverige här i lite drygt en vecka. Jättekul! Det ska jag berätta lite mer om när jag hunnit titta igenom alla bilder också. Så länge bjuder jag på en liten inblick i mitt plugg den här terminen, för det har mormor och morfar önskat.

Anledningen till att jag inte skrivit så mycket om plugget nu är dels för att jag läser en kurs mindre nu än förra terminen så jag pluggar inte riktigt lika mycket och dels för att jag är ganska missnöjd med mina kurser nu. Kvalitén på kurserna här varierar väldigt och upplägget beror mycket på lärarnas tycke och smak. Förra terminen måste jag ha haft tur i mina val av kurser för då fungerade det ändå relativt bra. Visst, det tog ett tag att förstå vad som förväntades av mig i de olika ämnena men det fanns ändå en plan och ett syfte med allt. Nu är de mest bara kaos och jag måste lära mig jättemycket fakta som jag vet att jag aldrig kommer behöva. Därför är min studiemotivation väldigt låg just nu. Ett exempel är min logistikkurs. Den skulle kunna vara bra, intressant och relevant men fokuset i kursen är, enligt mig, helt fel. Jag hade velat lära mig om hur man möter de krav på komplex logistik som morgondagens teknik och ökad globalisering ställer. Men istället handlar det om att lära sig olika lyftkransmodeller, standardmått på lastpallar och 18 olika sätt att förpacka meloner. Sådär intressant...

Liknande problem finns i alla mina kurser och generellt är föreläsningar, uppgifter och prov helt osammanhängande. Trots att jag blivit lite mer mañana mañana under mina drygt 10 månader här så uppskattar jag fortfarande när det finns en plan och en struktur i arbetet, men så är inte fallet tyvärr.

Som tur är så är i alla fall industripsykologin intressant, gestión de operaciones någotsånär organiserad och spansk grammatik är ju alltid nyttigt att fräscha upp.

På det hela taget kan man alltså säga att utbildningen är en av väldigt få saker jag inte kommer sakna härifrån.

Likes

Comments

I veckan som gått har jag haft lov. Varför är det ingen som vet, men lovet går under namnet "la semana antisuicidio". Helt enkelt en vecka för att vila upp sig mitt i terminen när det är som stressigast. För att ta till vara på ledigheten ordentligt åkte jag, Iris och Astrid söderut. Först flög vi till Purto Montt och därifrån gjorde vi utflykter till närbelägna platser såsom den lilla gulliga byn Frutillar där vi gick långpromenad längs havet och drack blaskigt kaffe och till Petrohue där vi åkte båt i ösregn och tittade på fina vattenfall i nationalparken Vicente Pérez Rosales. Den parken kan jag varmt rekommendera! Nära dessa platser finns det flera stora vulkaner men på grund av tjocka, gråa, regntunga moln kunde vi inte se några av dem. Lite trist.

Från Puerto Montt tog vi bussen till Castro som ligger på chiles största ö, Chiloé. Där fick vi snällt nog bo hos Astrids fadders kompis Rodrigo och hans familj. De var jättetrevliga och gulliga. Första kvällen gick vi till casinot och drack drinkar med Rodrigo och en av hans kompisar och dagen därpå lovade han att visa oss runt på ön. Efter en rundtur i Castro, med obligatoriska turistfoton vid husen på pålar i vattnet, åkte vi över till den lilla ön Quinchao. Där gjorde vi en roadtrip runt hela ön, på böljande små landsvägar och stannade till vid diverse utsiktsplatser och hamnar. Vi hittade krabbor på en strand och får som åt alger (!!) i en liten fiskeby. Väldigt mysigt och pittoreskt alltihop. När vi blev sugna på lunch begav vi oss till Dalcahue, en by som inte är mycket mer än en hamn. Där slog vi oss ner på en restaurang med underbar utsikt genom runda fönster, det var nästan som att sitta ombord på en båt. Vi beställde in papas rellenas, kryddstarkt kött inbakat i en potatisbaserad massa och väldigt goda ost-empanadas.

Dagen därpå klev vi upp tidigt, medan det ännu var mörkt ute och två grader inne, för att åka till andra sidan Chiloé, till nationalparken närmare bestämt. Först hade vi siktet inställt på Muelle de las Almas som är en stor brygga med magiskt vacker utsikt. Vi fick höra av flera lokalbor att den var avstängd för reparation men eftersom några bekanta till oss var där två dagar tidigare ignorerade vi alla förmaningar och traskade glatt på längs leriga stigar men tacksamt nog med solsken i ansiktet. Efter drygt 2,5 timmes promenad kom vi fram och mycket riktigt var det stängt. Havet är allmän egendom i Chile så alla ska ha möjlighet att ta sig fram till stranden, men ändå har mannen som äger gården invid Muelle de las Almas satt upp taggtrådsstängsel runt om och låst med hänglås. Vi tänkte först försöka klättra över men fick sedan syn på ägaren. Vi frågade snällt om vi inte kunde få komma in bara en liten stund, men han sa bestämt nej, så vi hade inget annat val än att gå hela vägen tillbaka. Sen gick vi in i själva parken som tyvärr inte var så mycket att hurra för. Men vi fick se papegojor och en liten uggla, så det var ju kul. När vi gick ut från parken stötte vi på två andra utbytesstudenter från Santa Maria och de var påväg till en annan liten ö som jag inte ens minns namnet på, men vi hängde i varje fall på dem dit. Där besökte vi en klassisk gammal träkyrka och flera fina utsiktsplatser uppe på ett berg. När vi kom "hem" på kvällen så hade Rodrigos pappa lagat den klassiska rätten curanto till oss. Det är musslor tillagade på varma stenar och det var heeelt otroooligt gott!

På fredagsmorgonen tog vi bussen till Chiloés norra udde, till staden Ancud, där vi bestämt träff med vår salsalärare Camilla. Hon kommer därifrån och var hemma hos sina föräldrar på lovet så när hon fick höra att vi skulle dit ställde hon gladeligen upp som guide. Först gick vi en tur bland statyer och historiska platser i staden och Camilla berättade några av de många sägner och myter som finns på ön. Ancud var gulligt men ganska anspråkslöst, men efter rundturen i staden hämtade Camillas pappa upp oss i bilen och så åkte vi till flera stränder på landsbygden ikring. Där plockade vi stenar, lekte med krabbor och insöp atmosfären med svart sand, dramatiska klippor och stormigt hav. Så fint! Därefter gick vi en sväng på en hantverksmarknad och sen åt vi på en mysig skaldjursrestaurang. Jag åt caldo de mariscos som kort och gott är skaldjur i buljong med ris och potatis. Jag har tidigare varit väldigt skeptisk till chilensk mat men på Chiloé har jag helt ändrat åsikt. Egentligen är inte maten där så värst speciell men råvarorna är väldigt fina och smakrika. Potatis, jordgubbar, honung och skaldjur. Det behöver inte vara så mycket krångligare än så. Faktum är att både maten och naturen på Chiloé är ganska lik Sverige.

Från Ancud fortsatte vi vidare norrut till Valdivia där en annan av Astrids kompisar lät oss bo i hans gillestuga. Regnet vräkte ner i Valdivia igår men vi tog oss ändå ut på en promenad genom botaniska trädgården, längs hamnen och runt ett gammalt fort som spanjorerna byggde när de erövrade Chile. Sedan besökte vi ölbryggeriet Kunstmann där vi åt tysk tapas (en ny upplevelse) och provsmakade öl. Det var lite märkligt att se att södra Chile fortfarande är så starkt influerat av tyskarna som flydde dit för länge sedan, men det var skönt att för en gångs skull vara omgiven av andra blonda och blåögda.

​Igår kväll satte vi oss på bussen igen och tolv timmar senare vakande vi upp i Valpo. Resan har varit helt underbar men det kändes ändå skönt att komma hem. Nu ska jag ta tag i plugget, strukturera upp veckan och försöka kurera min förkylning. Ha det fint därhemma i våriga Sverige. 

Likes

Comments

Tanken med utbytesstudier är ju att det ska vara just ett utbyte mellan universiteten, dvs att lika många studenter som åker från LiU till Santa Maria ska åka från Santa Maria till LiU. Så när det i torsdags anordnades en liten mässa här för att inspirera chilenare att plugga utomlands kändes det viktigt att ställa upp och promota Sverige. Jag och de andra två svenskarna här plus två chilenare som redan varit på utbyte i Sverige stod därför i ett par timmar och delade ut broschyrer om svenska universitet. Generellt är det många chilenare som är nyfikna på Sverige och övriga Europa, men de flesta är lite för hemmakära för att vilja eller våga åka så långt bort. Hursomhelst så fick vi svara på många frågor om kyla och snö (kan man verkligen gå ut när det är minusgrader??), vikingar, kungafamiljen, DJ Mendez och minimilöner. Fast det roligaste var en kille som kom fram och sa att han lärt sig massa svenska svordomar genom att titta på Pewdiepie på youtube. Det är ju också ett sätt att bekanta sig med Sverige haha.

Annars har det inte hänt så mycket roligt den senaste tiden. Jag har sovit väldigt dåligt för jag har haft en del att grubbla över och alldeles för mycket plugg. Därför vaknade jag idag med extrem huvudvärk, sådär så att det inte går att öppna ögonen ordentligt för att det blir för ljust, så jag bestämde mig faktiskt för att vara hemma från skolan idag. Det är verkligen inget jag brukar göra, men det kändes nödvändigt att ta en liten paus från allt. Så hela förmiddagen har jag legat i sängen och halvslumrat till klassisk musik och alldeles nyss kom posten med ett paket hemifrån. Det innehöll lite blandade saker såsom marabou, lakrits, kaffe och fyrfärgspennor (har konstigt nog inte hittat det här och min var slut). Efter vilandet och denna glada överraskning känner jag mig lite piggare, så i eftermiddag ska jag nog orka plugga lite. Jag har ju trots allt fyra examinationer den här veckan.

Avslutningsvis måste jag också rapportera lite om vädret, för det är lika kaosigt här som jag har förstått att det är hemma. Först vräkte regnet ner konstant i två dygn, igår var det strålande sol och ca 25 grader och idag är det ett par ynka plusgrader och tät, vit dimma. Konstigt konstigt!

Likes

Comments

Att Chile och särskilt Valparaiso är ett seismiskt område råder det inga som helst tvivel om. Nästan varje dag skakar marken litegrann så jag är numera van vid det och tycker det är lite mysigt att bli påmind om att Jorden lever. De små skalven, runt 3-4 på richterskalan, märker jag inte ens alltid av. Det kan lika gärna vara en lastbil som kör förbi eller om jag är hemma, tvättmaskinen som centrifugerar och får marken att skaka till. Men i måndags kväll när jag och Iris var på väg till salsakursen blev det ett ordentligt skalv och chilenarna sprang ut ur sina hus och stod på gatan och kramades. Då förstod vi att det var på allvar; chilenare är inte de som blir rädda för skalv i första taget. Strax därefter började tsunamivarningen att tjuta så vi sprang så fort vi kunde till universitetet som ligger uppe på en kulle. Där mötte vi dock två av våra roomies som hade pratat med en vakt som sa att det var bättre att vi tog oss hem eftersom vår kulle ligger ännu högre upp. Därför satte vi oss på första bästa micro (minibuss). Fast polisen hade uppmanat alla som bor i hus som inte är jordbävningssäkrade att lämna sina hem. Därför var gatorna fulla med folk så vi kom inte så långt med micron innan vi insåg att det skulle gå snabbare att ta sig fram till fots. Vår kulle som normalt är väldigt lugn och ödslig kryllade den kvällen av liv. Vi fick veta att det berodde på att det brann i andra änden av staden och att många därför tagit sig till våra kvarter för att söka skydd. Så länge tsunamilarmet ljöd tyckte jag att situationen var riktigt obehaglig men så fort det tystnade blev jag lugnare och vart vi än tittade såg vi så fina exempel på medmänsklighet. Folk bjöd in främlingar i sina hem, delade ut frukt, kramades och försäkrade sig om att alla mådde bra. Ett gäng ungdomar satte sig mitt i horden av människor och började spela gitarr, flöjt och bongotrumma och sjunga helt magiskt fina sånger på något indianspråk (misstänker att det kan ha varit mapudungun, men kan fortfarande inte skilja det från de andra språken som urbefolkningen här i regionen talade förr). Dessutom bjöd denna kväll på vad jag tror kan ha varit den finaste, mest fluffigt rosa solnedgången jag någonsin sett.

Väl hemma läste vi om jordskalvet som de uppmätte till någonstans mellan 6,9 och 7,1 beroende på vilken mätutrustning man vill lita på. Sedan har det skakat hela veckan, drygt 400 gånger och det är mycket till och med för att vara här. Det har därför varit lite svårt att hålla fokus på plugg i veckan och det händer ibland att jag vaknar till på nätterna av att det skakar rejält. Igår stängde universitetet på eftermiddagen och alla skickades hem som en säkerhetsåtgärd. Experterna vet inte varför det är såhär just nu och de kan heller inte säga om skalvet i måndags var det största och att alla de andra är efterskalv eller om det är tvärtom så att detta är upptrappningen till det verkligt stora skalvet. Borgmästaren uppmanar till försiktighet och uppmärksamhet, men säger att det viktigaste är att behålla lugnet. Jag har packat iordning en liten nödväska med extrakläder, lite mat, vatten, ficklampa, pengar och pass och på natten sover jag med jacka och skor invid sängkanten. Vi har plockat ner tavlor och prydnadsföremål samt låter ytterdörren vara olåst. Mer än så kan vi inte göra. Jag är konstigt nog inte alls rädd. Visst, det är en ny och ovanlig upplevelse för mig men så länge chilenarna är lugna är jag också lugn. De vet ju trots allt bäst.

Likes

Comments

Med mindre än tre månader kvar här börjar jag få riktig separationsångest. Just nu är det ingenting, förutom familj och vänner förstås, som jag saknar med Sverige och jag kan inte förstå hur det ska gå till att jag ska leva utan den här naturen, kulturen, språket, människorna, mentaliteten, dofterna, stöket, färgerna, musiken... Därför försöker jag njuta till max av varje dag, varenda liten sekund känns viktig. Som tur är finns ju Chile kvar och jag kommer garanterat att åka tillbaka förr eller senare och tacksamt nog kommer alla fina minnen och erfarenheter göra att Chile ständigt förblir en del av mig. Det är antagligen först när jag kommer tillbaka till Sverige som jag kommer inse hur mycket den här upplevelsen förändrat mig.

Det som jag verkligen vill få med mig härifrån är förstås språket. Eller rättare sagt språken, för chilenska och spanska är minsann två olika språk. Jag hade hoppats att jag efter ett år skulle vara flytande på spanska men jag inser att jag kommer få ligga i om så ska bli fallet. Visst, jag kan klara av alla vardagliga konversationer, se filmer, läsa böcker, lyssna och anteckna på föreläsningar etc etc och det mesta går numera på automatik men jag saknar fortfarande både ordförråd och grammatik för att känna att det är mitt språk. Men jag kämpar på och jag har ju fortfarande 1/4 av tiden här kvar (nästan).

Här i huset övar vi ofta spanska genom att plugga in texterna till chilenska låtar vi gillar. Det är förvisso inte den mest korrekta grammatiken eller de allra bästa, mest användbara orden men det är ett bra sätt att lära sig fasta fraser och uttryck samt melodin i språket. Så vi kan nästan säga att vi pluggar när vi har karaoke på förfesterna haha. Idag tragglar jag dock oregelbundna verb och konjunktiv och då hjälper inte musik särskilt mycket tyvärr. Dessutom ska jag plugga det sista inför provet i gestion de operaciónes som jag har imorgon. Det handlar om optimering av inköp och produktion så där är det mest matte; tur att matte är ett universellt språk i alla fall.

Avslutningsvis kommer lite bilder från veckan som gått. Den innehöll utöver plugg och dansträning, långpromenad i höstig natur, besök på ett palats i Viña och firande av roomien Oscar som blev 21. En bra vecka måste jag säga. Idag är det ju också världsbokdagen så jag ska nog unna mig en stund med en god bok och kaffe i solen i eftermiddag.

Likes

Comments

Förra veckan var intensiv på pluggfronten eftersom många lärare ville klämma in examinationerna mellan "festveckan" och påsk. Jag hade tre tentor men det är antagligen ganska ointressant att läsa om mitt plugg så istället skriver jag om vad jag haft för mig på sidan av skolan den senaste tiden.

Förra söndagen åkte jag, Vera och Astrid till Casablanca som är ett område mitt mellan Santiago och Valparaiso. Där finns en liten mysig by med samma namn som vi strosade runt lite i men framförallt är Casablanca känt för sina vinodlingar. Faktum är att det finns hela tretton vingårdar där så när vi klev av bussen i Casablanca bad vi taxichauffören att köra oss till den vingård han tyckte var bäst. Han tog oss till en ekologisk och biodynamisk gård som heter Emiliana och vi blev verkligen inte besvikna. Det var så fint där! Istället för att använda besprutningsmedel på druvorna så har de planterat massor av olika växter med särskilda dofter eller färger som håller skadeinsekterna borta. Därför var gården full av vackra blommor. Dessutom fanns där alpackor, höns och olika sorters gäss. Vi fick en guidad tur på gården då vi lärde oss om druvor, skördning och vintillverkningsprocessen. Sedan avslutade vi med en vinprovning med fyra av deras viner. De var goda men om jag går på vinprovning någon mer gång i mitt liv ska jag göra det med äldre personer för nu valde de ut de sötaste vinerna som de trodde att ungdomar gillar, men jag är inte så förtjust i sött vin. Vi gjorde provningen tillsammans med ett brasilianskt jättetrevligt par som bor i Santiago på grund av att mannen jobbar där. Han hade också pluggat industriell ekonomi så jag fick hans visitkort och han sa att jag gärna får höra av mig om jag blir sugen på att komma tillbaka till Chile för exjobb eller jobb. Snällt!

Nu i helgen var bara jag, Astrid och Iris hemma för alla andra är på resande fot. Så vi har haft en riktigt mysig tjejhelg. På lördagskvällen gick vi på konsert med två chilenska trubadurer som spelade och sjöng väldigt melankolisk musik på ett ställe i centrum som heter El Jardin (=Trädgården). Det är en ruff innergård omgiven av fallfärdiga tegelhus där det finns en liten scen inklämd mellan tomatplantor och lummiga buskar. Just den här kvällen hade de dekorerat gården med massor av ljusslingor, gjort upp en brasa och serverade varmt vin i glasburkar. Det var verkligen mysigt där. Kvällar som den känns livet himla enkelt och fint. Fast mot slutet blev det riktigt kyligt; det märks att hösten är påväg.

På söndagen sken solen och vi var på promenadhumör så vi gick till Parque cultural som ligger i andra änden av stan, högst uppe på en kulle. Det är ett gammalt fängelse som har gjorts om till kulturhus med lokaler för teater, dans och utställningar. Där finns även en fin park, några caféer och ibland även marknader av olika slag. Där tillbringade vi eftermiddagen med att sola på gräsmattan, se en utställning, köpa böcker och dricka iste. Sedan visade de en film om den chilenska författaren Maria Luisa Bombal. Jag kände inte till henne men vi såg filmen ändå och den var jättebra. Lite som en chilensk Monica Z och ni som känner mig vet ju hur många gånger jag sett den filmen, så det är onekligen ett bra betyg. Jag tror för övrigt att jag förstod varenda litet ord i den 1,5 timme långa chilenska, otextade filmen. Är väldigt stolt över det.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bild från hur fint det var på universitetet igår kväll när jag gick hem. Det känns som att den lite kyligare höstluften gör att solnedgångarna blir ännu mer guldiga och fina. Njuter verkligen varje dag!

Likes

Comments