Hej och hallå dagboken!

Tusen år sedan sist. Behöver man blogga i min ålder? Ja, kanske mer än någonsin egentligen. Ändå gör jag inte det. Anser mig väl inte riktigt ha tid.

Jag HAR tid. Jag är lycklig och glad. Mår bra. Har nytt jobb och stött på hinder inför kommande års månad nummer tre. Varför kan jag inte gå in på ordentligt, men låt oss säga att det som icket skulle anas verkar ha anats ändå. Av Gud eller något sånt, för det är omöjligt att det kan ha skett på annat sätt.

Jag var i Ö-vik igår/idag. Fick göra sambesök med Maria. Bodde på hotell och sket ner toaletten. "Gjorde stan".


Love my life. And mah boyfriend. 14 februari idag och han fiskar i Storuman medan jag ska sova. PUSS!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hallå i stugorna!

Första snön för detta år har trillat mot marken. Om den landar och stannar får vi se. Jag trippar på tå runt parken, och faller.. det gör jag med.

Det händer en del i mig. Vad eller varför varken kan eller vill jag gå in på. Inte så det blir tydligt, i klarspråk och utan krusiduller i varje fall. Om någon följt min sargade blogg eller läst ikapp några av de inlägg jag senast skrivit, så skall ni finna en bitter underton och en aningens uppgivenhet. Jag har väl varit där. Är där. Typ.

Allt jag vill är att livet ska kännas bra. Problemet är inte att jag har ett dåligt liv. Tvärtom! Jag anser mig inte ha rätten att känna det jag känner när det inte finns en enda sak att klaga på. Jag känner något som jag själv tycker är obefogat. Jag vet inte exakt varför, men jag vet att jag inte vill att det ska vara så. Därför är målet tydligt. Kanske till och med enkelt?

Jag såg ikapp det senaste avsnittet av Wahlgrens Värld. Familjen åker till Spanien för att fira Pernillas pappa som fyller år. Hennes pappa väckte något i mitt huvud som jag kände att jag ville ha. Han var oerhört kärleksfull, livsglad och kanske aningens naiv. Lite som Phil Dunphy från TV-serien Modern Family.
En glad och lite ovetande/obrydd människa som är proppfull med kärlek.

Det är aningens mycket på jobbet. Det är aningens mycket i livet (trots att det ändå inte är det, men ni vet, mycket i MIG). Det är aningens mycket tankar om framtid, dåtid, nutid och alla sidoprojekt jag vill ha. Det är aningens lite träning, men det är så aningens lite att det tar upp aningens mycket i mitt huvud. Det blir ett problem när små petitesser som tillsammans formar det vi kallar vardag och fritid får en central roll för mig i mitt liv. En sådan enkel sak som att äta middag, bränslet som får våra människokroppar att rulla, kan ta upp en hel helg för mig. En middag kan förstöra 90% av min fredag, lördag och söndag. Så kan jag inte ha det.

Det är kryptiskt från min sida nu. Ingenting är tydligt. Inte för dig, inte för mig och inte för någon. Jag märker mer än någonsin att människor vill ha SVAR, men jag kan inte ge oss svaret. Hade jag haft det så hade jag inte suttit här med frågor. Så pass intelligent är jag, att jag inte ältar ett problem som jag har en lösning på.

Imorgon har vi styrelsemöte med dansföreningen jag sitter med i. Jag vill lägga all tid i världen på alla möjliga saker, men en människa måste lära sig att veta sina begränsningar. Engagemanget i detta får inte bli aningens för mycket, för det har inte jag råd med. 

TACK.
​Min sambo tipsade mig om att skriva ner mina tankar.  Jag har ganska länge nu haft en, vad jag vill kalla, period då jag sover dåligt. Det tar fruktansvärt lång tid att somna och många nätter vaknar jag mellan 5-10 gånger per natt med något som vissa vill beskriva som panikångest. Jag vaknar i högt tempo med en känsla av att någonting har hänt, händer, eller kommer att hända. Jag kan dock aldrig knyta det till en faktiskt händelse och där kommer en del av helvetet in. Så min fina pojkvän sa att jag kanske borde skriva ner mina tankar och känslor före jag lägger mig. Det låter logiskt för en känslomänniska som har rabalder fulla skallen, och speciellt med tanke på hur ofta och mycket jag tidigare har bloggat. Tyvärr är jag inte så sugen på att skriva när allt jag har att säga handlar om det som är jobbigt och svårt att förstå för den som inte bor i mitt huvud. 

Med facit i hand känns det jätteskönt. Jag ska gå till sängs med goda förhoppningar om en rensad hjärna, och insikten om att det inte får bli aningens för mycket. Tack Sebbe.

Godnatt.

Likes

Comments

Snart har min favorit av alla årstider passerat. Hösten går mot förvinter, den värsta årstiden av dom alla. Mörkt. Kallt. Ensamt.

Folk använder sina bebisar som accessoarer, pyntar dom som julgranar. Ser ut ungefär som att någon blev less på dyra handväskor och behövde något nytt att krydda sina bilder med. Trend? Ska det vara så? Tror verkligheten skvallrar om smutsiga och underbara små barn med utslag och plommonpuré i hela ansiktet. Varför får vi inte se verkligheten?

Kommer bli tufft att vakna upp och känna att alla tror att ens liv är något det inte är. För det måste väl hinna ikapp? Eller går det dö lycklig ändå?

Likes

Comments

Det fanns en tid då jag bloggade regelbundet. Funderar på att börja göra det igen.
Hela jag är lite oregelbunden och i obalans just nu, så det kanske vore bra att kontinuerligt skriva om både viktiga och oviktiga saker någonstans?

Idag har jag tagit ut en ledig dag på grund av möte med obalansen.
Till middag ska jag göra teriyakikyckling och sen ska jag och Sebbe bada på Mio. Härligt!

Likes

Comments

Är det bara jag som känner att jag inte bryr mig ett jävla skit (ibland) om folks liv, alltså informationen som läggs ut på instagram och via snapchats äckliga STORY?
Typ "nu har jag bokat hotell i Lerum", eller "åker förbi en äng med grönt gräs", eller "KOLLA MIN STORA GLASS", eller "jag har spytt i min mun och måste därför pluta konstigt med mina läppar. Tråkigt eftersom det får mig att se så oerhört ointelligent ut".

Förväntar mig dock att alla ska vara jätteintresserade av skiten jag själv lägger ut. Varför är det så? Varför är andras liv så ointressanta när mitt liv är värsta Se&Hör? WHY?



DETTA är till exempel oerhört intressant. Folk borde tänka "vad ska hända när hon tömt den där jäveln, tro?".

Likes

Comments

En vecka på Island. Bada i Blue Lagoon och rida islandshäst.

En vattentät walkman som alltså går att simma med (vart FASEN var denna när jag tävlade?!).

Det är väl inte så mycket begärt?


Likes

Comments

Om det är någonting jag tycker om så är det att fylla år.
Speciellt när ens sambo verkar minst lika exalterad, och kliver upp ur sängen för att springa ner till bilen och hämta paket så fort klockan passerat midnatt.


Jag kan inte sätta fingret på varför jag tycker så mycket om årfyllandet. Till stor del beror det nog på att det är MIN dag. Som den egoist jag är gillar jag när saker och ting handlar om mig.

Födelsedagsfirande i dessa dagar handlar inte om någon stor fyllefest. Fylla kan det definitivt handla om, en dagsfylla med yatzy och kubb kan nog toppa alla svarsalternativ på frågan om vad jag helst gör en ledig dag.
Men för det mesta har det faktiskt gått åt skogen de gånger jag siktat på ett stort firande. För varje år som gått så blir ambitionerna lite, lite mindre.


Jag kan inte undgå att tänka sönder detta. För varje år som går, så blir alla ambitioner lite mindre. I alla fall för mig. Världen är inte längre ett nöjesfält där du fått ett åkband som aldrig tar slut. Du får betala dyrt för ett endaste åk i en berg- och dalbana som säkerligen kommer ta livet av dig.
Och det är otroligt att vi gladeligen betalar pengar för att utsätta oss för dessa risker. Ju äldre jag blir, desto mindre sugen är jag på att dö.

* Jag åker inte karuseller längre. På äldre dagar har jag blivit höjdrädd, snurrig och sumpat balanssinnet så att jag vill spy så fort det snurrar. Framförallt litar jag inte ett dugg på några pariserhjul eller flygande jävla mattor.
* Jag använder inte tubtoppar längre. Mest för att mina bröst är inte gjorda fören axelbandslös BH. Dessutom har jag inte synkroniserat biceps och triceps med bra hållning ännu.
* Jag tycker inte om alla människor, och det låtsas jag inte heller att jag gör. Detta är en befrielse. När jag var yngre och vi försökte umgås i ”stora tjejgäng” där alla älskar alla så kände jag mig mycket förvirrad. En stor soppa av rövslickeri där alla säger saker dom inte tycker. Detta upplever väl alla hela tiden, men jag fick nog och gjorde dock slut med den tillmötesgående och rövslickande versionen av mig själv 2014. Sent, men inte FÖR sent. Detta betyder dock inte att jag saknar respekt och/eller acceptans. Alla får vara med, men alla är inte mina bästisar för det.

* Jag ger inte lika mycket längre. Egentligen är det bara ett resultat av att jag aldrig får lika mycket tillbaka. Jag älskar att ge av mig själv och vara givmild, men på senare tid har jag lyckats lista ut vilka människor som förtjänar mig när jag är som bäst, och vilka som får den evige PMS-djävulen.

* Jag går inte ut ensam efter klockan 21 på kvällarna. Ett oerhört tråkigt kvitto på världen idag eftersom det är ett resultat av att jag läser tidningen och ser på nyheterna (och läser deckare).

* Jag orkar inte med människor som söker dramatik eller som på något vis alltid ser till att det blir dramatik. Jag hatar redan världen och allt hemskt som finns i den. Jag vill slappna av när jag umgås med andra människor, det vill säga skratta. Inget annat.

* Jag saknar att bo utomlands och ha helg hela veckan.
När jag bodde utomlands saknade jag dock struktur och höstväder, så min hjärna är ett perfekt exempel på att gräset aldrig är grönare någon annanstans.


Det går att säga att jag är realist. En del skulle nog säga pessimist. Ibland kallar jag mig själv optimist. Impulsiv har jag alltid varit, även om det lugnat sig på senaste.


Vad jag egentligen vill säga är att ju äldre jag blir, desto mer påtaglig blir verkligheten. Jag lär mig mer, jag ser mer, jag hör mer och jag förstår mer. Världen är hemsk! Det gör mig ledsen och arg! Bitter!
Människor är det bästa och det värsta som finns! Det är vi som får världen att seut så här.
Men människor får också varandra att skratta och älska. En mer komplex varelse kommer nog aldrig att finnas. Människor tar upp 97% av min hjärna dagligen, och det gör mig rädd.
Rädd för att älska, rädd för att hata och rädd för att inte kunna lita på någon alls eller kanske lita på någon för mycket.
​Det finns någonting fint med att vara blåögd och obrydd. Jag vill tro att sådana människor inte är lika skeptiska till livet.

Jag blir alltså 26 år idag, och jag kan förstå om jag målat upp mitt liv och mina känslor som ett helvete. Det är så långt ifrån sanningen som går att komma, men det jag vill poängtera är att jag på bara 2-3 år blivit slagen i huvudet av det jag ovan redogjort för och gärna vill kalla realism.


Vi har alla saker att jobba på. Världen får jobba på sina saker så att jag kan jobba på mina. Under arbetstid förstås, för på fritiden vill jag bara slappna av.
Mitt liv är underbart, men fler liv borde vara underbara. Jag är oerhört tacksam över allt jag har och jag är oerhört tacksam över att fylla år.

Nu ska jag gå från bra till bättre!

Likes

Comments

Jag brukade ändå vara fyndig. Vad hände med det? Nu är det bara bittra existensiella frågor som tävlar i hjärnan, och så får jag sockerdricka i benen när jag bajsar. Sammanträffande?

Min bästa bloggtid var typ när jag jobbade på Statoil och skrev om korv. Eller utlandet och alla sjuka historier plus värme, bad och äventyr.
Nu då? Måndag till fredag. Byråkrati. Någon kompis. Soffpotatis. Ostimulerad. Inte jättelätt att snabbt bara ändra på.

Likes

Comments

Får lätt PANIK över att snart fylla 30 och inte riktigt ha åstadkommit något.
Vad vill jag ens åstadkomma? Kanske inget? Men varför känns det så i sådana fall? VAD GÅR LIVET UT PÅ?
Är fett less på att gå omkring och vara medelnöjd hela tiden, alltid vilja lite mer pga "ambitiös och driven" men ändå komma ihåg hur bra en har det pga född i Sverige och därför inte gnälla.

Livet är allt bra tillräckligt otillräckligt. Och lite äckligt. Men framförallt BRÄCKLIGT.

// HELVETETS GNÄLLSATANS TJURFAN

Likes

Comments