Listan Àr lÄng pÄ vilka jag vill tacka för allt.
Men alla Àr för olika anledningar.

Ni har gjort mig till den jag Àr idag, och ni fick mig att inse hur livet kan se ut för vissa.
Och det Àr jag evigt tacksam för, dÄ jag nu kÀnner att jag kan finnas dÀr för andra.

* Först och frĂ€mst vill jag tacka min mormor, för att du alltid fanns dĂ€r nĂ€r jag behövde, Ă€ven fast jag kanske inte ville inse det. Jag Ă€lskar dig till jordens Ă€nde & du Ă€r obeskrivligt saknad. Vi ses ❀

* Sedan vill jag sÄklart tacka mamma och Jens, ni gjorde allt för att hjÀlpa mig fast jag bara isolerade mig frÄn er. Men ni ska veta att jag idag uppskattar det enormt, Àven fast jag inte gjorde det dÄ det behövdes som mest.

* Amanda, min allra bÀsta moster, för att du alltid funnits dÀr och torkat mina tÄrar och Àven kommit med bra rÄd. Och för att du alltid fanns dÀr nÀr psykologen och kuratorn inte orkade lyssna, och nÀr jag inte vÄgade prata om allt med mamma.

* Mina mobbare, de som misshandlade mig psykiskt och fysiskt och de som skrev till mig som jag aldrig ens trÀffat. Jag vill sÀga att ni kan brinna i helvetet, men det vill jag inte. Det jag vill Àr att ni ska utsÀttas för exakt samma som ni utsatte mig för. Men utan er hade jag inte varit den jag Àr idag.

* Linda, för att du har bett om ursÀkt orÀkneliga gÄnger och försöker varje dag att gottgöra det du gjorde fel. Och du vet att jag har förlÄtit dig. Och jag Àlskar dig, det vet du!

* Rasmus, för att du alltid torkar mina tĂ„rar och lyssnar pĂ„ mig nĂ€r jag vĂ€ljer att öppna mig Ă€nnu ett steg! Och att du Ă€lskar mig för den jag Ă€r betyder sĂ„ oerhört mycket för mig. Älskar dig sĂ„ mycket som inga ord kan beskriva!

* Maja, för att du lyssnat till mina problem och alltid finns dĂ€r! TaizĂ©-resan Ă€r det bĂ€sta jag gjort, sĂ„ glad att vi klickade sĂ„ bra vi gjorde dĂ„. KĂ€nns som vi kĂ€nt varandra i evigheter. Älskar & saknar dig sĂ„ det gör ont!

* Stina, för att du funnits dÀr sedan dag 1, bokstavligen! Du Àr den vÀnnen som jag haft som lÀngst, och jag Àlskar dig obeskrivligt! Vi mÄste hitta pÄ nÄgot snart!

* Maggan och Jimmy, för att ni pĂ„ nĂ„got konstigt vis fick komma in i mitt liv under den perioden dĂ„ jag var som mest rĂ€dd för mĂ€nniskor. Och jag Ă„ngrar det inte en sekund, tvĂ€rtom! Älskar & saknar er över hela mitt hjĂ€rta. Vi mĂ„ste ses snart!

* Min klass, för att ni visade mig att det var mĂ€nniskorna i min förra klass det var fel pĂ„! Älskar er alla!

* Kyrkan, utan den sÄ hade jag inte fÄtt nÄgot att tro pÄ eller vÀnda mig till under de jobbigaste perioderna.

* Gud, för att du alltid lyssnat nÀr jag haft nÄgot att sÀga.

* Resten av min familj, för att ni gav mig lycka och fick mig att hÄllas vid liv! Love you all!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag gÄr i korridoren, men min sjÀl lÀmnar jag i klassrummet..

Jag har alltid varit rÀdd för att gÄ i korridoren, men jag har aldrig riktigt insett varför.
Men en dag gick det upp för mig att det Àr pÄ grund av allt som hÀnde pÄ grundskolan..

Jag kan inte gÄ pÄ toa pÄ skolan, dÄ jag Àr rÀdd att nÄgon ska försöka öppna dörren.
Jag Àr rÀdd för att gÄ nÀra de som Àr i korridoren, man vet aldrig vad de kan göra mot en.
Jag Àr rÀdd för att sitta med ryggen mot de som sitter i fiket, man vet aldrig hur de kollar pÄ en eller vad de sÀger om en.
Jag kan inte sitta med ryggen mot fönstret i dörren in till klassrummet, man vet aldrig vem som gÄr förbi och som sen vÀljer att skada en nÀr man gÄr ut.

Det vÀrsta med det hela, Àr att jag vet att inget egentligen skulle hÀnda.
Inget av det dÀr kommer att hÀnda pÄ skolan jag gÄr pÄ nu.

Men det Àr mitt förflutna som skaver i bakhuvudet pÄ mig.
Jag vet inte vad som gör mest ont, att de valde att skada mig sÄ hÄrt psykiskt eller att jag nu insett faktum och att jag Àr psykiskt sjuk.
För jag blev sÄ djupt skadad, och jag har svÄrt gÄ vidare frÄn det.

Jag har faktiskt inte förlÄtit nÄgon.

Eller jo, Linda - du vet att jag förlÄtit dig. För du vet att det var fel, du har bett om ursÀkt orÀkneliga gÄnger, och jag vet att du Ängrar dig, och jag vet att du försöker gottgöra det varje dag. Jag vet allt, för du valde att berÀtta hur det lÄg till med allt som hÀnde.
Men du var den enda.
Du Àr den enda som faktiskt bryr dig om att du skadat en mÀnniska.

Jag skulle kunna förlÄta alla andra ocksÄ, om jag bara fick ett "förlÄt".
Ett litet ord som betyder sÄ sjukt mycket.

Men det Àr faktiskt försent nu, det har gÄtt flera Är. InsÄg de inte det för nÄgot Är sedan, kommer de inte inse det i framtiden heller. Och det Àr nÄgot jag bara mÄste intala mig sjÀlv..

Ta hand om varandra
Skada er inte
Gör du nÄgot fel, be om ursÀkt.
SnÀlla.

Likes

Comments

Jag vet att jag skriver mycket som mÄnga anser som vÀldigt personligt.
MÄnga upplever det Àven som kÀnslosamt.
MÄnga tror att jag gör det för uppmÀrksamheten.
Andra har Àven mÄtt dÄligt av att lÀsa mina inlÀgg.

Men nu ska jag förklara hur det ligger till.

Jag vet sjÀlv att jag redan som 12-Äring gick igenom mycket en sÄn ung tjej inte skulle behöva.
Jag vet att det förstör mig Àn idag.
Och jag vet Àven att jag inte Àr sjÀlv.

Det som hÀnder och sker bakom stÀngda dörrar SKA INTE vara tabubelagt, vi mÄste vÄga prata om det, och det Àr just exakt det jag gör.
Jag tycker inte att jag ska behöva skÀmmas över vad jag egentligen gÄtt igenom.
Jag vill inte att mÀnniskor ska tycka att jag Àr Àcklig, nÀr sÀkert nÄgon utav deras nÀrmsta ocksÄ gÄtt igenom samma sak fast ingen vet om det.

Jag tycker helt Àrligt att Sverige mÄste ta och vakna och inte vad som egentligen sker.
Sak samma vad Trump sÀger om vÄrt lilla land.
Inget sÄnt spelar nÄgon roll om ni inte vÀljer att öppna era jÀvla ögon.

PÄ riktigt sÄ blir jag förbannad pÄ sÄna som Àr sÄ naiva och Àven vÀljer att se bort.
Jag förstÄr verkligen inte hur ni klarar av att bara se förbi...

SÄ fort jag ser nÄgot som skulle kunna leda till brÄk eller att nÄgon skulle rÄka illa ut, sÄ kan jag inte fortsÀtta gÄ. Jag sitter som fastlÄst.

Det har hÀnt flera gÄnger att jag gÄtt emellan i ett brÄk, spelar ingen roll hur, var eller vem. Jag kan bara inte bara stÄ och se pÄ. Och jag berÀttar inte detta bara för att mÀnniskor ska tycka bra om mig eller sÄ.
Det enda jag vill fÄ ut av det, Àr att - kan jag sÄ kan alla -

För liksom, jag Àr en tjej pÄ 18 Är (om nÄgra dagar), jag Àr inte ens 170cm lÄng, jag Àr inte stark, jag Àr inte modig, jag Àr inget sÄnt. Jag Àr en helt enkelt vanlig mÀnniska som alla andra. Men jag gÄr in med ett mÄl - att se till att ingen skadas. Och jag ger inte upp förrÀn allt Àr lugnt.

SÄ snÀlla,
AnvÀnd era ögon och sluta vara sÄ jÀvla naiva.

Likes

Comments

Min "riktiga" pappa nÀmns aldrig, vilket jag har fÄtt ett par frÄgor om.
Och i detta inlÀgg sÄ tÀnker jag inte ljuga.

Vi har absolut ingen dÄlig relation!

Mamma & pappa skiljde sig nÀr jag var endast nÄgra mÄnader gammal.
BÄda hittade en ny nÀr jag hade fyllt 1 Är.

Grejen Àr den, att pappa har genom alla Är jobbat dygnen runt och i perioder vÀldigt lÄngt bort. Vilket ledde till att jag ofta bodde hos mamma. SÄ automatiskt sÄ "kÀnde" jag mamma och Jens bÀttre Àn pappa.

Sedan sÄ flyttade jag till Frösön med mamma och hennes familj i april det Äret jag gick ut 9an. (2015)
Det gjorde till att det blev svÄrare att ses. Sedan sÄ har vi ytterst liten kontakt via telefon ocksÄ.

Men under sommaren nÀr folkracesÀsongen Àr igÄng sÄ ses vi oftare sÄ fort det Àr tÀvlingar eller bÄda Àr lediga.

Det finns inte sÄ mycket mer att sÀga om det, men det Àr sÄ lÀget ligger.
Jag kan sÀga att jag inte lider utav det idag, jag vet att han alltid finns dÀr och att han Àlskar mig Àven fast han inte ringer och sÀger det varje dag.

Jag Àr inte den personen som riktigt behöver den bekrÀftelsen frÄn mina förÀldrar.
Jag och mamma skriver vÀl nÄgot varje dag, och pratar emellanÄt och sÄ Äker jag vÀl dit högst en gÄng i veckan. Men jag kÀnner inte att jag behöver mer Àn sÄ, huvudsaken enligt mig Àr att jag vet vart dom finns nÀr jag behöver vÀnda mig till nÄgon och det vet jag ju!


FörlÄt för eventuellt trÄkigt & meningslöst inlÀgg,
men valde att svara pÄ mÄnga personers
gemensamma frÄga.

Sköt om er

❀


Likes

Comments

5 mÄnader efter jag hade fyllt 17 Är sÄ flyttade jag hemifrÄn

Det kan vara nÄgot utav det bÀsta jag gjort. Att leva tÀtt inpÄ sin familj Àr ganska pÄfrestande..
Jag och mamma Àr dÄ vÀldigt lika sÄ vi brÄkade lÀtt, om ingenting, jag ska inte ljuga. Men jag Àlskar ju sÄ klart henne över allt annat. Hon Àr ju den som uppfostrat mig till den jag Àr idag.

Mamma skÀmde bort mig rÀtt mycket nÀr jag var liten och Àven nÀr jag bodde hemma, men hon lÀrde mig saker som jag dÄ inte fattade att jag behövde idag. Jag kommer ihÄg att jag kunde skrika pÄ henne för att jag var sÄ less pÄ att hon tjatade pÄ att jag skulle göra olika saker.

Men idag sÄ inser jag
TÀnk om hon inte lÀrde mig att tvÀtta, hur man vek tvÀtten, laga mat, hur man skulle göra med disken och att hon inte tvingade mig till att hjÀlpa till hemma. Hur hade jag dÄ klarat av att bo sjÀlv?
De som hon lÀrde mig Àr nÄgot utav det bÀsta hon gjort för mig.

Idag klarar jag mig helt sjÀlv.

Jag betalar min hyra, alltsÄ en rÀkning.
Jag lagar mat hemma.
Jag stÀdar min lÀgenhet.
Jag jobbar.

Visst, ibland Àr det lite svÄrt att hinna med allt, men jag har lÀrt mig eftersom.
Jag har ju bott i egen lÀgenhet i ca 6mÄn nu.
Och bara för att jag jobbar sÄ har jag inte hoppat av skolan!! Det tycker jag att andra ska inse, bara för att man kÀnner att man vill börja jobba, sÄ behöver man inte ha sÄ brÄttom att bli vuxen. Man kan gÄ skola samtidigt, det enda som Àr, Àr att man ska hitta ett jobb som funkar bra ihop med studierna. Vilket jag lyckats göra!

Jag hör ofta folk som klagar, och sÄna som pratar mycket om att dom vill flytta hemifrÄn, vill skaffa jobb eller nÄgot annat liknande. Varför gör ni inte det dÄ? Vad hindrar er?
Men det jag tycker att ni ska komma ihÄg att frÄga er sjÀlva om ni ska flytta, Kommer ni klara av att försörja er sjÀlv? Eller kommer ni behöva frÄga om pengar? Kommer du behöva ringa dina förÀldrar och be om pengar? Kommer lÀgenheten att se ut som ett bombnedslag eller liknande?
Om svaret blir att ni antagligen kommer att behöva frÄga om pengar eller inte kommer att klara av att stÀda den osv, dÄ ska du nog bo hemma tills den dagen dÄ du kan klara dig pÄ egen hand.

Inte för att skryta, Àven fast det kan lÄta sÄ, sÄ har jag aldrig ringt mamma och frÄgat om pengar. Den dagen jag skulle göra det sÄ skulle jag skÀmmas sÄ mycket, för dÄ har jag bevisat att jag inte kan ta mitt ansvar att klara mig sjÀlv.

Mamma hjÀlpte mig dock med att leta jobbannonser och lÀgenhet, dÄ hon hade mer tid Àn mig eftersom jag jobbade hela sommaren, typ dygnen runt ungefÀr 7 dagar i veckan. Hon visste dock att jag skulle klara mig sjÀlv och sÄ var lÀgenheten ganska nÀra dÀr hon bodde "pÄ den tiden". (De flyttade för nÄgon mÄnad sen)

Jag fÄr ofta höra att jag bara glider genom livet pÄ en rÀkmacka, men ni har sÄ jÀvla fel.
Jag har jobbat röven av mig, jag drog mig ur soffan för att fÄ det livet jag ville ha.
Jag har kÀmpat med sÄ jÀvla mycket i livet, sÄ ni förstÄr inte ens. Ingen förstÄr, för ni var inte med 100% av min tid. Och jag tycker inte att man ska prata om nÄgot som man inte har en aning om.

Hoppas ni fick nÄgon typ av motivation eller nÄgot av detta inlÀgg.

Och kom ihÄg, inga drömmar Àr för stora!

Likes

Comments