Känsligt innehåll.
Mina nära kan ta illa vid att jag berättar detta.
Jag har inte berättat detta för någon, men nu tog jag beslutet.
Jag ska få inre frid och öppna mig.
Tack.

Det var en kille, han sa att han älskade mig. Att jag var allt han någonsin skulle vilja ha. Jag var ung, inte ens tonåring, men jag visste bättre. Jag visste att det inte var möjligt att hitta sin "soulmate" vid endast 12 år.
Jag visste det. Hela tiden
Men han var en sån bra vän, den bästa vännen jag någonsin skulle kunna ha! Han ställde alltid upp, även fast han kunde lägga dumma kommentarer, slå till mig ibland, men så är det väl? Vänner emellan?
Jag litade på honom, till 110%, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan honom. Att han berättade att han var kär i mig skulle inte få ändra något. Jag skulle inte sluta vara vän med honom pga det. För vi var bästa vänner.

En helt vanlig dag,
Så skulle vi vara med varandra, som alltid, som 5 år tillbaka.
Jag gick till honom, och han var hemma själv. Men det skulle väl inte skada? Vi skulle bara se på film, som alltid! Och vi skulle se någon bra film, för han hade hittat någon som lät bra.
Filmen sattes igång, vi kollade, och den var verkligen bra!

Tiden gick, och det var en sån där häftig scen med bilar och explosioner.
Sedan började han komma nära, för nära.
Han försökte, han bad, han ville verkligen. Men jag ville inte, jag var bara 12, och han var bara min vän, min bästa vän.
Så blir han arg, lyfter iväg mig, till sängen.

Jag vågade inte göra något. Jag hade redan sagt att jag inte ville, men det hjälpte inte.
Jag vågade inte skrika, jag vågade inte ringa, jag vågade inte röra mig. Jag vågade ingenting.
Och bara Gud vet hur mycket jag hatar mig själv för det.
För jag har inte vågat öppnat minnet om detta när jag är vaken. Minnena från detta traumat kommer bara i impulser, oftast när jag sover. Jag vet inte vilket som är värst. Att vakna kallsvettig eller försvinna när jag är vaken. Försvinna till det där minnet. Det där minnet från när han tog på mig, när han tog av sig kläderna, och den där smärtan som spred sig i hela kroppen.
Det var så mycket blod, men det var ingen fara sa han och log och gick till badrummet.

Under den hemska tiden så ringde mamma, men jag kunde inte svara, ville inte göra henne besviken. Ville inte att hon skulle veta att hennes lilla dotter precis gått igenom något som fortfarande gör henne illa, nu snart 6 år senare. Något som hon sent skulle glömma. För jag var hennes enda dotter, och jag skulle vara den mest perfekta dottern som hon nånsin skulle kunna tänka sig att ha.

Förlåt mamma.
Förlåt för att jag inte vågade göra något.
Förlåt för att jag inte vågade berätta för dig.
Förlåt för att min uppväxt inte blev den mest perfekta, men jag är en flicka, och jag har ingen fri vilja.
Förlåt för att allt blev som det blev.
Förlåt för att jag gjort dig besviken.
Förlåt för allt.
Förlåt.
❤︎

Likes

Comments

Jag sitter här för mig själv i korridoren på skolan och pluggar.
Vi har redan slutat, men jag sitter här och pluggar ändå.
Det är för kallt ute, så jag vill inte gå hem än.

Jag sitter här och skriver på min engelskuppgift som skulle varit inne för ett tag sen, och jag har verkligen fått ett "flow" så det går riktigt bra och bara framåt.
Men jag är inte själv i korridoren, utan det sitter kanske tre olika klasser till här.
De flesta klasserna har redan börjat, men det är ett gäng kvar. De är högljudda, så det är svårt att koncentrera sig, men jag försöker att koppla bort. Det går faktiskt riktigt bra, men någonstans så hör jag fortfarande vad de säger.

Och så hör jag det som får mig att tappa koncentrationen totalt.
Ordet våldtäkt.
Och en massa skratt.

Det gör lite ont i mig att de inte tar våldtäkter på allvar, att de kan skämta om det osv.
Den som varit med om våldtäkt kan inte skämta om det.
Bara ordet förstör en.

För man vill inte inse vad man faktiskt gått med om.
Vad man faktiskt bär på.
Det krävs så mycket styrka för att ens klara av vardagen, även fast man känner sig så värdelös, så äcklig, som att man inte har en mening längre.

Så ni som skämtar om våldtäkt.
Ta tillbaka det.
Tänk efter.
Fatta.

Likes

Comments

Som man brukar säga "Med tiden så läker såren".
Men hur länge ska man egentligen behöva vänta?

Jag antar att man måste låta tiden gå, och sörja, men aldrig sluta leva.
Man måste nog bara omfamna sig med de som faktiskt bryr sig, och kan vara ett extra stöd för en under den jobbiga perioden.
Det går inte att sörja på egen hand, man blir tokig.

Förr så gick jag alltid runt och sa till mig själv att jag inte skulle lägga över någon sorg på någon annan, för jag ville inte att de skulle känna den smärtan jag kände.
Men idag så vet jag, att man måste prata med någon, man måste låta sig vara svag inför andra. Man kan inte bara gå runt och låtsas att man mår bra, när man egentligen inte gör det.

Till er som funnits där under mina värsta perioder, utan er vet jag inte vart jag skulle varit idag.
Speciellt till dig mamma, du var den som alltid fanns där, fast jag verkligen inte ville inse det. Utan dig skulle jag verkligen inte suttit här idag. Jag älskar dig, tack för att du tagit hand om mig i snart 18 år + att du bar på knubbiga lilla mig i 9mån. Du är den starkaste människan jag känner, och oavsett vad så klarar vi allt - tillsammans. ❤️

Likes

Comments

Vissa saker släpper inte bara för att man gått vidare.
Vissa saker nöter i bakhuvudet och får en att vilja försvinna.
Man vet varken in eller ut.

Det var den där händelsen som skedde då jag verkligen trodde att jag kunde lita på en kille.
Jag trodde verkligen att han ville mitt bästa.
Men jag hade mer än fel.

Händelserna skedde aldrig en gång,
Det hände gång på gång.
Och jag var rädd. Jag var så jävla rädd, jag vågade inte säga emot.

Han var den finaste, han behandlade mig som en prinsessa.
Men en dag så skulle jag vara med mina vänner som jag känt i flera år, när han säger att jag inte får och att jag måste vara med honom istället. Det var så det började.
Sedan kom den dagen när han skrev att jag skulle komma dit, och jag hade inget val, så jag gick dit.

Jag var där, sen blev han helt plötsligt arg, slog mig med handflatan över min ena kind.
Sedan frågade han hur jag kunde vara en sån idiot.
Sedan tryckte han upp mig mot väggen med ett tag om min hals och berättade hur värdelös jag var.
Han sa att han skulle förstå om jag skulle bli lämnad.
Han sa att det ibland skulle vara bättre om jag var död.

Han var den finaste jag hade, han var den som gjorde mig hel.
Men jag hade tydligen så jävla fel.

Det var han som fick mig att vilja försvinna i slutänden.

Likes

Comments

Länge sen nu, så nu måste jag ta tag i detta igen, så lite uppdatering kanske krävs nu.

Jag gick i alla fall här hemma en dag och bara funderade över livet, då jag såg Coop's reklam, och jag kunde inte mer än älska den över hela mitt hjärta. Jag har längtat så mycket efter en sån reklam, den öppnade mina ögon ännu ett steg, och det var då jag bestämde mig för hur jag ville leva och äta.

Nu när jag bor själv så har jag det perfekta tillfället att ändra min kost, precis som jag vill, och det är bara jag som blir "lidande". Jag äter varken gluten, mjölkprotein eller soja, pga både allergier och pga vad det gör med kroppen.
Eftersom min mage inte kan bryta ned gluten, så kanske det säger ganska mycket om det? Eller har jag fel?
Mjölk stärker heller inte skelettet, det är bara en myt. Fine, kalcium, men hur mycket är det i ett mjölkpaket egentligen?
Soja, ja.. Läs. Det är inte så bra som man kanske tror.

Och nu, så har jag insett att jag heller inte vill äta kött. Jag vill bara inte.
Jag vill inte bidra till att ett djur dör.
Jag vill inte bidra till att vi ska dö ut fortare än vi redan gör.
Jag vill inte bidra till fel sorts marknad.

Och sen har vi ju den där standardfrågan som jag ALLTID får.
Hur tänkte du överleva?
-
HAHA. Ja, äter? Man kan byta ut allt mot annat antagligen? Hur överlever dom som är riktigt allergisk mot sånt? Det finns alternativ, snälla nån... Jag byter ut all mjölk mot mandel/havre, vetemjöl t.ex byter jag ut mot exempelvis mandelmjöl. Och nu till köttet. Jag äter fortfarande fisk och ibland kyckling. Men jag saknar inte köttet, jag gör verkligen inte det. Jag spyr nästan när jag tänker på den där blodiga oxfilén, eller den där tjocka hamburgaren. Jag saknar inte ens den grillade fläskfilén en sommarkväll. Man kan få i sig samma mängd protein på andra sätt, utan att förstöra världen så mycket som vi gör om vi skulle äta kött, som Coop berättar i sin reklam.

Nu när jag har ändrat min kost så har jag gått ned i vikt, men jag har inte blivit underviktig.
Jag mår mycket bättre.
Jag är mycket piggare.
Min mage gör inte lika ont.
Och det bästa av allt - jag slipper ha skuldkänslor.

Ni som har frågor om hur "dum" jag är, eller ni som så gärna vill skriva att jag kommer att dö i förtid, att jag kommer svälta ihjäl, kommentera det då? Eller nä, gör inte det förresten, de är bara onödigt.

Jag mår bra av den kosten jag äter nu, och det är allt som räknas.

​Så hemskt ser det väl inte ut, eller?​

Likes

Comments