Jag vet att jag skriver mycket som mÄnga anser som vÀldigt personligt.
MÄnga upplever det Àven som kÀnslosamt.
MÄnga tror att jag gör det för uppmÀrksamheten.
Andra har Àven mÄtt dÄligt av att lÀsa mina inlÀgg.

Men nu ska jag förklara hur det ligger till.

Jag vet sjÀlv att jag redan som 12-Äring gick igenom mycket en sÄn ung tjej inte skulle behöva.
Jag vet att det förstör mig Àn idag.
Och jag vet Àven att jag inte Àr sjÀlv.

Det som hÀnder och sker bakom stÀngda dörrar SKA INTE vara tabubelagt, vi mÄste vÄga prata om det, och det Àr just exakt det jag gör.
Jag tycker inte att jag ska behöva skÀmmas över vad jag egentligen gÄtt igenom.
Jag vill inte att mÀnniskor ska tycka att jag Àr Àcklig, nÀr sÀkert nÄgon utav deras nÀrmsta ocksÄ gÄtt igenom samma sak fast ingen vet om det.

Jag tycker helt Àrligt att Sverige mÄste ta och vakna och inte vad som egentligen sker.
Sak samma vad Trump sÀger om vÄrt lilla land.
Inget sÄnt spelar nÄgon roll om ni inte vÀljer att öppna era jÀvla ögon.

PÄ riktigt sÄ blir jag förbannad pÄ sÄna som Àr sÄ naiva och Àven vÀljer att se bort.
Jag förstÄr verkligen inte hur ni klarar av att bara se förbi...

SÄ fort jag ser nÄgot som skulle kunna leda till brÄk eller att nÄgon skulle rÄka illa ut, sÄ kan jag inte fortsÀtta gÄ. Jag sitter som fastlÄst.

Det har hÀnt flera gÄnger att jag gÄtt emellan i ett brÄk, spelar ingen roll hur, var eller vem. Jag kan bara inte bara stÄ och se pÄ. Och jag berÀttar inte detta bara för att mÀnniskor ska tycka bra om mig eller sÄ.
Det enda jag vill fÄ ut av det, Àr att - kan jag sÄ kan alla -

För liksom, jag Àr en tjej pÄ 18 Är (om nÄgra dagar), jag Àr inte ens 170cm lÄng, jag Àr inte stark, jag Àr inte modig, jag Àr inget sÄnt. Jag Àr en helt enkelt vanlig mÀnniska som alla andra. Men jag gÄr in med ett mÄl - att se till att ingen skadas. Och jag ger inte upp förrÀn allt Àr lugnt.

SÄ snÀlla,
AnvÀnd era ögon och sluta vara sÄ jÀvla naiva.

Likes

Comments

Min "riktiga" pappa nÀmns aldrig, vilket jag har fÄtt ett par frÄgor om.
Och i detta inlÀgg sÄ tÀnker jag inte ljuga.

Vi har absolut ingen dÄlig relation!

Mamma & pappa skiljde sig nÀr jag var endast nÄgra mÄnader gammal.
BÄda hittade en ny nÀr jag hade fyllt 1 Är.

Grejen Àr den, att pappa har genom alla Är jobbat dygnen runt och i perioder vÀldigt lÄngt bort. Vilket ledde till att jag ofta bodde hos mamma. SÄ automatiskt sÄ "kÀnde" jag mamma och Jens bÀttre Àn pappa.

Sedan sÄ flyttade jag till Frösön med mamma och hennes familj i april det Äret jag gick ut 9an. (2015)
Det gjorde till att det blev svÄrare att ses. Sedan sÄ har vi ytterst liten kontakt via telefon ocksÄ.

Men under sommaren nÀr folkracesÀsongen Àr igÄng sÄ ses vi oftare sÄ fort det Àr tÀvlingar eller bÄda Àr lediga.

Det finns inte sÄ mycket mer att sÀga om det, men det Àr sÄ lÀget ligger.
Jag kan sÀga att jag inte lider utav det idag, jag vet att han alltid finns dÀr och att han Àlskar mig Àven fast han inte ringer och sÀger det varje dag.

Jag Àr inte den personen som riktigt behöver den bekrÀftelsen frÄn mina förÀldrar.
Jag och mamma skriver vÀl nÄgot varje dag, och pratar emellanÄt och sÄ Äker jag vÀl dit högst en gÄng i veckan. Men jag kÀnner inte att jag behöver mer Àn sÄ, huvudsaken enligt mig Àr att jag vet vart dom finns nÀr jag behöver vÀnda mig till nÄgon och det vet jag ju!


FörlÄt för eventuellt trÄkigt & meningslöst inlÀgg,
men valde att svara pÄ mÄnga personers
gemensamma frÄga.

Sköt om er

❀


Likes

Comments

5 mÄnader efter jag hade fyllt 17 Är sÄ flyttade jag hemifrÄn

Det kan vara nÄgot utav det bÀsta jag gjort. Att leva tÀtt inpÄ sin familj Àr ganska pÄfrestande..
Jag och mamma Àr dÄ vÀldigt lika sÄ vi brÄkade lÀtt, om ingenting, jag ska inte ljuga. Men jag Àlskar ju sÄ klart henne över allt annat. Hon Àr ju den som uppfostrat mig till den jag Àr idag.

Mamma skÀmde bort mig rÀtt mycket nÀr jag var liten och Àven nÀr jag bodde hemma, men hon lÀrde mig saker som jag dÄ inte fattade att jag behövde idag. Jag kommer ihÄg att jag kunde skrika pÄ henne för att jag var sÄ less pÄ att hon tjatade pÄ att jag skulle göra olika saker.

Men idag sÄ inser jag
TÀnk om hon inte lÀrde mig att tvÀtta, hur man vek tvÀtten, laga mat, hur man skulle göra med disken och att hon inte tvingade mig till att hjÀlpa till hemma. Hur hade jag dÄ klarat av att bo sjÀlv?
De som hon lÀrde mig Àr nÄgot utav det bÀsta hon gjort för mig.

Idag klarar jag mig helt sjÀlv.

Jag betalar min hyra, alltsÄ en rÀkning.
Jag lagar mat hemma.
Jag stÀdar min lÀgenhet.
Jag jobbar.

Visst, ibland Àr det lite svÄrt att hinna med allt, men jag har lÀrt mig eftersom.
Jag har ju bott i egen lÀgenhet i ca 6mÄn nu.
Och bara för att jag jobbar sÄ har jag inte hoppat av skolan!! Det tycker jag att andra ska inse, bara för att man kÀnner att man vill börja jobba, sÄ behöver man inte ha sÄ brÄttom att bli vuxen. Man kan gÄ skola samtidigt, det enda som Àr, Àr att man ska hitta ett jobb som funkar bra ihop med studierna. Vilket jag lyckats göra!

Jag hör ofta folk som klagar, och sÄna som pratar mycket om att dom vill flytta hemifrÄn, vill skaffa jobb eller nÄgot annat liknande. Varför gör ni inte det dÄ? Vad hindrar er?
Men det jag tycker att ni ska komma ihÄg att frÄga er sjÀlva om ni ska flytta, Kommer ni klara av att försörja er sjÀlv? Eller kommer ni behöva frÄga om pengar? Kommer du behöva ringa dina förÀldrar och be om pengar? Kommer lÀgenheten att se ut som ett bombnedslag eller liknande?
Om svaret blir att ni antagligen kommer att behöva frÄga om pengar eller inte kommer att klara av att stÀda den osv, dÄ ska du nog bo hemma tills den dagen dÄ du kan klara dig pÄ egen hand.

Inte för att skryta, Àven fast det kan lÄta sÄ, sÄ har jag aldrig ringt mamma och frÄgat om pengar. Den dagen jag skulle göra det sÄ skulle jag skÀmmas sÄ mycket, för dÄ har jag bevisat att jag inte kan ta mitt ansvar att klara mig sjÀlv.

Mamma hjÀlpte mig dock med att leta jobbannonser och lÀgenhet, dÄ hon hade mer tid Àn mig eftersom jag jobbade hela sommaren, typ dygnen runt ungefÀr 7 dagar i veckan. Hon visste dock att jag skulle klara mig sjÀlv och sÄ var lÀgenheten ganska nÀra dÀr hon bodde "pÄ den tiden". (De flyttade för nÄgon mÄnad sen)

Jag fÄr ofta höra att jag bara glider genom livet pÄ en rÀkmacka, men ni har sÄ jÀvla fel.
Jag har jobbat röven av mig, jag drog mig ur soffan för att fÄ det livet jag ville ha.
Jag har kÀmpat med sÄ jÀvla mycket i livet, sÄ ni förstÄr inte ens. Ingen förstÄr, för ni var inte med 100% av min tid. Och jag tycker inte att man ska prata om nÄgot som man inte har en aning om.

Hoppas ni fick nÄgon typ av motivation eller nÄgot av detta inlÀgg.

Och kom ihÄg, inga drömmar Àr för stora!

Likes

Comments

Som mÄnga vet sÄ har jag alltid mÄnga bollar i luften och ogillar att inte ha nÄgot pÄ gÄng.

MÄnga har undrat vart alla mina idéer har kommit ifrÄn, och jag har aldrig haft nÄgot bra svar pÄ det.
MEN, idag sÄ upptÀckte jag & insÄg det nÀr jag stod i duschen. Det Àr dÀr jag fÄr alla idéer.
Senast idag fick jag en idé om nÄgot som jag inte kan berÀtta riktigt Àn.

Idén bakom mitt UF-företag fick jag sÄklart frÄn min mormor, dÄ hon betydde/betyder otroligt mycket för mig.
Men de flesta idéerna har jag nog fÄtt dÄ jag tagit en kanske lite för lÄng och lite för varm dusch...

Det var allt, ett vÀldigt kort inlÀgg.
Men det kanske Àr bra med variation mellan korta och lÄnga inlÀgg? Eller?
Jag vet inte..

Men ni fÄr ha det sÄ bra & sköt om er.

Likes

Comments

11 April 2014

Att vara rÀdd för att sova, Att vara rÀdd för drömmarnas land,

Jag vill inte skada mig sjÀlv i sömnen, Jag vill inte göra nÄgot jag inte borde,

Jag vill bara sova, Som alla andra,

Som alla normala mÀnniskor, Det Àr det enda jag vill,

Jag vill bli av med alla tvÄngstankar, Jag vill bli av med alla demoner,

För nu orkar jag inte lÀngre, Beredd pÄ att ge upp,

En gÄng för alla, FÄ slippa allt tjat,

FÄ slippa allt hat, Bara lÀmna allt,

Jag vet att det kan lÄta kallt, Men det Àr 100% sant,

För nu orkar jag inte lÀngre, Nu Àr det över,

Han som styr vann, Han som tÀnker alla mina tankar,

Han som vÀgrar slÀppa.

Han, bara han.

Försvinn.

Likes

Comments