Hej fina!

Jag heter Sofia Fredriksson och är 16 år.
Jag är uppvuxen i Lindome, Göteborg. Där jag bodde tills jag var 10 år, då jag sedan flyttade och levde life i Thailand. Sen flyttade jag tillbaka till Sverige men till Lund, Skåne som jag nu befinner mig i och gjort sedan ca 4 år tillbaka. Jag har 2 små bröder och en storebror.
Mina föräldrar är skilda och jag samt min "äldsta" lillebror pendlar mellan de varannan vecka.
Jag är tillsammans med min pojkvän Daniel som bor i Stockholm och varit det sen 1 år tillbaka, vi är förlovade wihooooo.
Jag älskar smink och mat det är det bästa som finns när man knappt har några vänner hehe..
Älskar barn sååååå mycket, de är urgulliga.
Jag har en Golden retriver hona på 4 år som heter Chanelle och en katt på 1 1/2 år som heter Milo.

Jag flyttade hit för att börja i 6:an, men det blev inte direkt som jag hade tänkt mig.
I början av 7:an började skolan gå dåligt, då menar jag ofokuserad, slarvig, förstod inte så jag slutade lyssna.
Jag gick ut 7:an som alla andra.
Men i slutet av 8:an blev allt sämre, jag var hemma flera gånger i veckan, och skolarbetet var som ett högt, stort berg.
Jag började skolka för jag hade saker som inte var färdiga i tid. Och fick även grova sömnproblem.
Sedan hände något, jag började känna mig värdelös, ful, onödig och ångesten som jag hade tog över mig, jag grät till sömns nästan varje kväll.
Jag hade hört talas om att man kunde skära sig för att känna sig bättre, såklart så ville jag slippa de hemska tankarna. Så jag bestämde mig för att testa det, jag ville ge det en chans. Jag började rispa lite smått med blyertspennor på lektionerna så att det började blöda och blev sår. Jag fattade inte riktigt vad folk menade med att det skulle hjälpa, för mig gjorde det inte det. Jag började därefter ta till mig värre saker som rakblad för att rispa/skära på mina armar, mina ben och på min mage. Först då märkte jag skillnaden, jag började känna en lättnad. Ju djupare såren var, ju mer det blödde desto mer lättad kände jag mig. Det började bli mer och mer och jag tänkte inte riktigt på för, att omgivningen eller att någon vän skulle se/lägga märke till vad jag höll på med, min mamma märkte det tillslut och kontaktade min pappa och skola så fort hon kunde. Jag hade möte med min skola och blev skickade vidare till BUP. Jag började prata med psykologer och fick diagnosen medelsvår deppression.
Därefter började jag att gå deltid i skolan, alltså 3 dagar i veckan istället för 5.
Men i jul förra året så rasade allt, jag blev sjukskriven och fick träffa en läkare.
Jag fick utskrivet anti - depressiva (Sertralin) och Atarax (En allergimedicin som används för att dämpa ångest & oro eller som sömnmedicin) som jag skulle börja ta dagligen.
Men saken med anti - depressiva är att det först blir värre i ca 5-6v innan man börjar se resultat.
Mer tvångstankar, mer självmordstankar, mer ångest osv osv..
Men det var bara att ta medicinen och bita ihop.
Jag bytte tillslut till Cipralex.
Under den tiden då jag testade olika preparat började jag även gå på en BUP skola, med speciellt anställda för just barn/ungdomar som mår dåligt.

I samma veva så började jag fundera på att starta denna blogg för att kunna dela med mig av min vardag, mina med & motgångar med folk som kanske har liknande problem.

Men iallafall, här sitter jag idag, nu, nervös och skriver detta utförliga första inlägg om mig själv (Som folk kommer tycka det ena med de andra om eller störa sig på) med en ny diagnos, ADHD, 6 mån skadefri, icke sjukskriven men med anpassad skolgång, 3tim plugg i veckan och anti- depressiva (Cipralex) samt två olika sömnmediciner (Theralen och lergigan) för att åtminstone få till en hyfsad vardag för mig.

Vet inte hur många gånger jag läst igenom denna text för att allt ska se så perfekt ut som det kan, men detta få duga hihi://

Kram


Likes

Comments