Header
View tracker

Psykisk ohälsa, Tips

Hej på er!

Jag fick frågan om hur man på bästa sätt borde reagera som närstående när någon i ens omgivning mår dåligt. Här tycker jag inte att det finns några direkta rätt eller fel MEN lite riktlinjer utifrån min egna erfarenhet kommer här.

Tyvärr är det så att personen måste vara mottaglig för att få hjälp, om det inte är så att personen i fråga hotar att ta sitt liv eller skada någon annan så måste det komma självmant. Jag kan säga att det finns så mycket skam i att be om hjälp. Det enda man vill när man är sjuk är att vara "normal". Så att erkänna sina problem för någon annan är en väldigt stor grej. Att ta det steget från att prata med sin familj till att prata med en läkare. Så vad kan du göra i en sådan situation?

Nummer 1: Få personen att känna sig trygg. Förklara att det inte finns någon skam i hur personen mår. Att personen förtjänar att må så mycket bättre och erbjud dig att följa med till läkaren.

Det är inte heller så att man ringer till psykakuten och vips blir du tvångsinlagd. Detta sker bara om du är en fara för dig själv eller andra. Man vänder sig oftast till en vårdcentral och får hjälp utifrån det.

Nummer 2: Bär inte personens problem på dina axlar. Detta är kanske väldigt svårt för dig. Du bryr dig så mycket om personen men så fort du känner att du börjar att dras med ner så måste du ta ett steg tillbaka och be om professionell hjälp. Du är ingen läkare. Skulle du gå in och erbjuda dig att hjälpa till i en hjärtoperation? Nej förmodligen inte eftersom att du inte har utbildningen. Samma gäller här, du kan finnas och lyssna men du kan inte laga. Det kommer inte att komma ut något bra för att du drar ner dig själv i det. Du måste hålla dig välmående för att kunna hjälpa.

Jag har haft många vändor med olika psykologer i mitt liv, vilket alltid har slutat med att jag struntat i det och kämpat på tills jag stupat nästa gång. Så varför gav jag inte upp denna gången? För att jag kom till insikt med att jag förtjänar att ha ett bra liv. Min sambo förtjänar det och när jag var på botten och inte hade någonting att kämpa för, speciellt inte mig själv så hittade jag min ettåriga systerdotter. Jag kämpade för mig liv för att hon inte skulle behöva ta skada av att jag försvann och i sin tur vände upp och ner för hennes mamma. Så vidare till tips

Nummer 3: Tycker personen att det inte finns någonting kvar att leva för. Kanske vill man inte aktivt ta sitt liv utan som jag kände en lång period - man vill bara bli en del av inredningen. Så påminn om någon annan som man vet att personen håller väldigt kär. Kämpa för dem tills de kan kämpa för sig själva!

Slutligen,

Det kan nästan vara svårare att vara närstående i en sådan situation. Du sitter där och ser någon som du älskar, tycker är världens bästa människa bara ge upp. Men du måste tänka på att hon/han inte väljer detta. Man är sjuk och behöver läkarvård. Ring till vårdcentralen, fråga om hjälp eller rådgivning. Ta inte slut på dig själv, personen kommer inte tacka dig för att du går in i väggen utan detta kommer endast att skapa en ångest och mer lidande.

Tanken var att jag skulle göra en video av detta, det kanske kommer men just nu mellan magkatarr och personliga problem så blir det såhär. Jag har även lite tips vid en ångestattack om det är något som ni vill ha?

Glöm inte att ni inte sviker er närstående för att ni tar ett steg tillbaka och lämnar över till vården. Du skulle inte ge dig på att bota lunginflammation så varför ge dig in att laga det mest komplexa organet vi har?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Personligt, Psykisk ohälsa

Ibland försvinner jag, som den senaste veckan. Det är mycket personligt som händer just nu. Inte bara i mitt liv utan även i mina närståendes. Plus att jag lyckats att dra på mig magkatarr. Men efter en dag i total ensamhet och lugn hoppas jag kunna axla morgondagen bättre.

Förra veckan så lade jag upp min första video på Youtube i ämnet psykisk ohälsa. Jag trodde aldrig att det skulle komma så mycket fin respons. Människor som jag inte pratat med på flera år hörde av sig för att berätta om sina vändor med ångest men även för att tacka mig som vågar prata om det. Wow säger jag bara. Sen så är det även en del för mig okända personer som hört av sig, vill ha tips och råd i antingen text eller video. Så det kommer att komma mer, men jag vet inte exakt när. Jag vill gärna må lite bättre i kroppen och ha mina tankar hyfsat samlade. Men det kommer. Så har ni någon minut över så får ni gärna klicka på länken ovan och säga vad ni tycker. Glöm inte att följa mig på instagram där jag uppdaterar nästintill varje dag, Sofiaborjeson.se heter jag där. Puss och kram.

Likes

Comments

View tracker

Personligt, Psykisk ohälsa

På första bilden har jag ingen direkt ångest, bara den vanliga oroskänslan. Som att jag har ett stort matteprov framför mig som jag inte tränat på. Den gnagande känslan sitter i timme efter timme och jag får inget direkt grepp om varför den är där. Jag försöker att slå bort känslan, fokusera på annat och pusha framåt.

På den andra bilden ligger jag i en långdragen ångestattack. Där är jag mest sårbar, värdelös, äcklig, otillräcklig, svag. Det var en av de svåraste besluten att ta denna bilden. Men jag vill visa er sanningen. Kallsvettig, panikslagen och gråten o ögonen. När man är så uppgiven så att tårarna inte ens kan hitta ut. yrseln som uppstår och de sämsta tankarna kommer.

Fy fan för dig ångest, fy fan för dig. Ut ur min kropp. Senast idag förklarade jag för en i min närhet som uppmanade mig att "ta tag i det" att jag inte VÄLJER det. Det är inte jag som bestämt mig för att ha detta.

I sådana här situationer är det bara att fokusera på att andas som gäller. För varje andetag som du tar är ett andetag närmre slutet på ångestattacken.

Andas in...
Andas ut...

Kram

Likes

Comments

Personligt, Vardag

Hej på er!

Då säger vi hejdå till ännu en vecka i november. Tiden bara springer mot ett nytt år och OJ vad jag längtar. Jag gör allt jag kan för att inte hamna i nytt år nya tag tänkandet. Vilket annars är så typiskt Sofia att göra. Denna veckan som varit har min sambo varit ledig från högskolan och vi har haft många mysiga dagar hemma. Sovit ut, druckit kaffe och kollat film tillsammans. I hans armar mår jag som bäst. I går var vi dock på Cabaret för tredje året i rad och Albin som håller i showen i Helsingborg gör det bara bättre och bättre. Vilken cool människa alltså!

I morgon så är det dock till det vanliga, Ossian ska till skolan och jag på möte. Eftersom det vart två veckor sedan sist ser jag fram emot det. Jobbigt mentalt att ta sig dit men känns alltid bättre efteråt.

Jag saknar mitt fantastiska jobb som bara den, vilket är ett väldigt bra tecken. Ser fram emot att träffa mina kollegor, göra någon nytta och tjäna pengar igen.
Det är mycket tankar som går runt i mitt överaktiva huvud som vanligt. Jag försöker att sortera ut det som går och skriva ner resterande. Jag lovar att det ibland känns som att jag tänker och grubblar på saker dubbelt så mycket som andra.

Nu ska jag fortsätta äta lussebullar, dricka kaffe och kolla Wallander med mitt hjärta, kram på er.

Likes

Comments

Personligt, Psykisk ohälsa

Det är väll lite där jag är just nu. Uttrappningen på medicinen tar så mycket mer än jag trott. En medicin som jag inte ens skulle haft från början utan blev utifrån ett beslut som togs av läkare på mindre än 24 timmar. Det är så skrämmande hur lätt sådana beslut kan tas. Hela min vända med vården kan bli en hel bok. Så mycket trassel, fall som trillat mellan stolarna, livsviktiga recept som inte blivit utskrivna och så vidare.

Men vad tjänar det till? Vad får jag ut av det i mitt tillfrisknande? Det skapar bara en bitterhet och jag har inte lust att lägga till bitter människa på mitt CV.

Jag kämpar, jag kämpar hårt för att komma på fötter igen och även det inte känns som att jag kommer någonstans är det viktigt att ta ett steg tillbaka och få perspektiv på saker. Psykisk ohälsa är verkligen ingenting att leka med. Det är det lurigaste, svåraste och en av de mest oförstådda sakerna där ute.

Jag läste kommentarerna hos en känd komiker som blivit sjukskriven för akut stress. Hon var på SPA över sin födelsedag och med sin pojkvän och det dröjde inte länge förrän kommentarer som "hoppas inte chefen ser detta", "så man orkar gå på SPA som sjukskriven" hopade sig. Det är så fruktansvärt tråkigt att kunskapen om ämnet inte kommit längre än så.

Jag lovar att om man tittar runt omkring sig så hittar man någon i sin närhet som lider av någon form av psykiskt ohälsa. Öppna ögonen!

Likes

Comments

Hej på er!
Jag tänkte ta upp en sak som varit för mig okänd sedan tidigare, nämligen att man kan få fysisk aktivitet på recept. Jag har aldrig varit ett stort fan av mediciner. Valde att sätta i en kopparspiral för lite mer än två år sedan för att inte ha en massa extra hormoner i kroppen som ställer till det. Men ibland är det oundvikligt så idag är jag inte 100% medicinfri även om det är mitt framtida mål. Men för ett par veckor sedan så fick jag reda på att jag kunde be om träning på recept, alltså ett intyg från sjukvården som kan ge rabatt på utvalda träningscenter.

Jag valde att ta gym då jag inte trivs med pass eftersom det blir mycket folk och jag känner mig pressad att prestera och vara lika "duktig" och atletisk som alla andra. Jag är också van vid styrketräning sedan innan och känner mig trygg i detta. Jag har inget direkt mål med min träning, något som också är väldigt nytt för mig. Jag brukar alltid att sätta upp väldigt höga mål och om jag inte når dessa mål knäcker det mig. Prestationsångest som tidigare nämt är något som jag haft väldigt länge.

Så nu försöker jag att ta det lugnt och inte känna mig pressad. Blir det två gånger per vecka eller mer så är jag väldigt nöjd. Det är bara skönt att få röra sig, försöka att koppla bort hjärnan och bara fokusera på uppgiften. Endorfinerna är det som jag är ute efter och de kroppsliga förändringarna kommer efter det.

Så fråga er vårdkontakt om detta är en möjlighet för er, att vara sjukskriven och bara vara hemma utan någon klar rutin är så psykiskt nedbrytande i sig. Sen ska det inte kännas som en press som tidigare nämt utan något du unnar dig själv. Annars har denna veckan varit väldigt tuff för mig. Trappar ut en medicin som jag aldrig velat ta från början som ger mig fruktansvärt mycket biverkningar, jag har nästan bara varit hemma i soffan och väntat ut det. Usch och fy. Snart är det över dock, bara en vecka till!

Slänger upp en bild på den lilla älsklingen som håller mig sällskap om dagarna jag inte går utanför dörren och en bild där jag faktiskt kände mig pigg och redo att anta världen! Önskar er en fin helg, kram!

Likes

Comments

Hej på er,

Vissa dagar är lättare än andra, jag kan göra massvis med saker och känna mig glad. Andra dagar, som idag då jag inte kommit ut ur min pyjamas eller rört mig ur soffan kan kännas nedbrytande. "varför känner jag mig så slut?" "bara gå upp och gå ut ur huset" men tanken gör mig svettig och skakig. Jag vill inte möta världen idag MEN det kommer inte alltid att vara såhär. Jag kommer att kunna göra allt det igen. I morgon kommer jag kunna gå ut och möta verkligheten. Idag är bara en dag. Man måste komma ihåg det. När jag får sådana här dagar så är det lätt för mig att glömma alla de stunder som faktiskt är bra och ljusa. Vissa dagar kan jag faktiskt vända men så ibland så kommer dessa utmattningsdagarna. Det känns som att man har sprungit ett maraton men du har egentligen bara öppnat ögonen. Städa eller laga mat är ett berg att bestiga, till och med att att ta en dusch tar emot. Jag kan dock inte sova när jag känner såhär, kroppen gör ju inte fysiskt av sig med någon energi så jag existerar i någon dimma. Men om jag försöker tänka på att det är som att man fått någon psykisk förkylning då känns det lite lättare. Har du feber så kan man ju nästan njuta av att ha pyjamas på sig en hel dag? Det handlar inte om att försöka att glorifiera utan mer att orka utstå.

Försöka att förstå sig på kroppen och psyket. Det finns någon anledning till varför det känns på detta viset och det är inget som du kan styra över. Till en viss del kan man försöka motarbeta en utmattningsdag och kanske om du tar dig ut på en promenad så kommer det bli lättare. Men du känner sig själv bättre än någon annan och känner du att det inte går så kommer inte det betyda att livet är över. Det är bara en dag. En dag av alla, så varför ska du i sådant fall ha en dag i total ängslan istället för att ta en dag och ladda upp krafterna. Precis som vid en förkylning. Jag har så svårt att inte se det som ett nederlag, jag har alltid sett mig själv som så driven och älskar att ha många bollar i luften, vilket är motsatsen till denna dagen. Men bara för att jag har en vad jag valt att kalla för utmattningsdag betyder inte det att jag inte är en driven multitasker. Man är ju inte sin förkylning eller hur? Så idag är bara en dag av alla dagar som jag har framför mig. Precis som detta halvåret bara är en liten bråkdel av alla år som jag har i livet. Det som jag försöker att få fram är att nej det är inget nederlag, du är inte dålig och bara för denna dagen är på detta viset betyder det inte under några omständigheter att morgondagen kommer att vara det.

Var snälla mot er själva, det är något jag själv jobbar på varje dag och tillsammans kommer vi att klara det!

Likes

Comments

Följ mig på instagram@sofiaborjeson.se