Facebook
Youtube
Instagram
Blogkeen
Nouw
Psykisk ohälsa, Vardag

En sak som jag funderar mycket över är "när ska jag må bra?". En sak som jag har kommit till insikt med är att att jag inte ska väva in mig för mycket i mitt mående. Det är okej att inte vara okej och ibland (ganska ofta) finns det ingen självklar anledning till varför. Ibland kan jag vakna och bara känna en enorm tyngd över min kropp. Allt känns kämpigt och ohanterbart. Men jag måste börja bejaka detta mående och inte ge det allt för mycket luft. 


Jag menar inte att trycka bort det utan mer säga "Hej du ångest! Jag märker att du är här!" Men sen INTE begrava mig i det, försöka fundera på varför eller unna mig något enbart för jag mår dåligt.

På det sättet får ångesten inte lika mycket luft i vardagen utan det är JAG som har kontrollen. För jag är inte min ångest.

För jag kan grubbla,  grubbla och grubbla återigen för att försöka förstå, hitta anledningar eftersom jag tror att om jag finner det finner jag förståelsen och problemet upplöses. Men så är det inte i mitt fall. Jag måste nog helt enkelt acceptera att jag inte är samma person som innan min kollaps. Jag måste lära känna mig själv igen.

Jag har inte samma stresstolerans, jag tar inte att bli illa behandlad eller överkörd. Jag tar ingen skit längre helt enkelt.

Jag har ett väldigt bra liv med fantastiskt många glädjespridare i det. Det är dags att dagligen påminna mig själv om det så får det kolsvarta, glödande eldklotet ångest helt enkelt följa med på den resan tills det långsamt smulas i sönder.

Varför ska jag vänta ut det när jag kan leva nu?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Vardag

Hej på er!

Idag är en dag som tyvärr är likt många andra i mitt liv. Ångestfyllda utan direkt anledning. Ett tryck över bröstet som gör att jag inte vill ha kläder på mig, vill inte ha NÅGONTING tryckt mot mitt skinn för det känns som att jag kvävs. En klump i halsen som trycker sig upp och jag liksom tappar andan när jag talar.

Ibland hinner jag inte med mitt liv. Vakna, jobba, vara produktiv, tvätta, äta, podda, sova.

Små saker som att hinna gå på toaletten stressar mig tillslut. Det är då jag vill ge mig själv en käftsmäll. Varva ner huvudet och säga att nu får jag skärpa mig. Åhh, om det bara vore så lätt.

Pull yourself together Sofia för fan!

Men det går ju inte riktigt till så. Min hjärna är virad på det sättet att den går på högvarv och jag är så enormt självkritisk att en liten uppgift blir en enorm prestationsångest om jag inte blir nöjd. Vilket jag sällan blir. Jag vill bara slå på mig själv om och om igen. Vilket jag också gör, mentalt.

Det krävs mycket arbete och lång läk-tid för att komma från detta. Jag har ju fungerat på detta vis i snart tjugofyra år. Men ibland så känns det som jag inte har tid för det, jag prioriterar definitivt inte min behandling, mitt psyke utan jag trycker bort så mycket jag kan för att köra på hårdare.

"Lite till, bara denna veckan också sen SKA jag bli snällare mot mig själv!"

Så låter det varje söndag. Varje vecka. Månad ut och månad in.

Men även jag har gjort förändringar så är jag likt en narkoman snart inne på samma spår igen. För jag är beroende av att vara en prestationsprinsessa och bevisa för andra att jag är värd något. Jag är beroende av att ANDRA ska se mig och tycka att jag är duktig. Men om jag får deras välmenande ord, deras godkännande så känns det inte av utan jag känner att jag måste visa mer, duga mer, vara duktigare.

Men likt ett ekorrhjul springer jag bara snabbare, hjulet går fortare och jag väntar bara på att jag ska tappa fotfästet och trilla ihop och istället för att springa blir jag tilltygad av hjulet. Men min högvarvs-prestations-idiot hjärna tänker då "Ja men det har ju inte hänt ännu så då kan jag köra på liiiite till".

Ni hör ju. Katastrof.

För ska jag vara ärlig så kommer jag inte orka resa mig igen när det händer. En sådan runda av utmattningsdepression är inget jag rekommenderar. Jag insåg precis att jag skrev "när det händer" inte OM.

jag måste balansera livet mera. Tvinga mig själv att göra förändringar så livet blir hållbart.

Om jag vill bli 25, det vill säga.



Likes

Comments

Vardag

Sitter just nu och dricker kaffe och laddar upp inför poddinspelning. Idag kör vi avsnitt fyra och Emilie ska få leda samtalet idag, jag ska lära mig att släppa på kontrollen och låta någon annan leda.

Jag kommer dock berätta lite om varför jag var på akuten i fredags kväll och det är något jag aldrig vill gå igenom igen. Jag trodde på riktigt att jag fick en hjärtattack men mer om det får ni höra på torsdag!

Jag önskar er alla en fin vecka och så jobbar vi alla på STRESSHANTERING.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

För ett par veckor sedan blev jag rekommenderad att lyssna på ljudboken Prestationsprinsessan. Min kommentar var "HA! När ska jag ha tid med det!?" Eftersom jag ibland eller ofta om vi ska vara ärliga finner att jag inte har tid med någonting.

Ni vet ekorrhjulet jobb-äta-sova-klaga? Där fastnar jag. Men igår kväll bestämde jag mig för att ta tag i det och nu är jag igenom halva boken. Ljudböcker fungerar för mig eftersom min hjärna ofta går på högvarv och jag kan inte koncentrera mig på läsning, sen att jag egentligen måste skaffa glasögon spelar också in men vi fortsätter skylla på högvarvs-hjärnan tycker jag!

Så när jag gör andra saker kan jag även ha ljudboken igång. I boken säger Cajsa att statistiken visar på att 3 av 4 svenskar lider eller har någon i sin omgivning som lider av psykisk ohälsa. TRE AV FYRA! Samtidigt lägga runt 3 miljoner kronor av forskning på detta, jämte trafikolyckor med färre dödsfall som har ca 150 miljoner. Det säger ju mig någonting, att psykisk ohälsa fortfarande är så tabubelagt. Jag menar, titta bakåt till dina farföräldrars generation där antingen du var "skör i själen" - eller bara ett fruntimmer! Alternativt inläggning på sjukhus med elstötar upp i hjärnan. Ta tid att lyssna på boken - eller läs den! Om du är som jag, lider av svår prestationsångest behöver du det.

Ha en fin måndag & bli inte besvikna om ni inte uträttar stordåd idag. /Sofia

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Hej på er,

Jag slits ofta mellan att skriva på detta forum och att hålla på min integritet. Det tar mycket av mig att skriva samtidigt som att jag vill finnas här för er. Loggade in idag, första gången på månader och jag såg att det fortfarande kommer in folk här varje dag. Återkommande personer som kollar om något har blivit uppdaterat och jag vill nästan gråta. Jag har känt lite att driva en blogg är lite passerat, att det inte är något som folk vill ha längre. Men skrift är något som har överlevt allt annat sedan tidens begynnelse och det är väll kanske mitt sätt att lämna avtryck på denna världen.

De senaste månaderna har varit roliga, tuffa och intensiva. Jag har gått vidare till ett nytt arbete men det är inte det som vi ska prata om här. Jag har även påbörjat min PTSD behandling och jag och Emilie har släppt de första avsnitten på Generation Prestation. GP är en podcast som jag och Emilie velat göra länge. Vi pratar om psykisk ohälsa och prestationsångest. Något ni vet ligger nära mig om hjärtat.

Det är mitt sätt att finnas för er, det enorma mörkertal som finns ute i samhället. Jag vill inte att ni ska känna er ensamma, konstiga och dåliga för att ni lider av psykisk ohälsa. Det är själv något som jag krigar mot varje dag.

Idag skulle vi ha spelat in avsnitt tre men jag kunde inte förmå mig att göra det. Ni ska veta att den senaste tiden när jag är ensam hemma en hel dag så börjar mitt huvud snurra i hundranittio och ofta neråt i negativa spiraler. Jag är min största motståndare och jag gör mig själv alltid besviken. Jag känner att jag vill så mycket samtidigt som inte vill göra någonting. Jag har så mycket jag vill angående att driva ämnet psykisk ohälsa framåt men jag VET inte riktigt HUR jag ska göra det.

Det handlar inte ens om mig, det handlar om hur oförstått det är och hur ofta jag får höra och att jag själv upplever känslan "ÅH! Jag trodde att jag var ensam om att känna så" den igenkänningsfaktorn, att man inte är ensam om att känna eller tänka på ett visst sätt. Det handlar om att livet går upp och ner och det svåraste som finns är att hitta balans. Att inte få panik en söndagskväll över att dagarna går och du blir äldre och hur vilsen du kanske känner dig.

Jag känner mig vilsen hela tiden, jag har ingen aning om vad jag gör största delen av tiden och samtidigt som jag kan känna att jag vill massvis med saker kan jag också känna att jag inte har några intressen av värde. Därför måste jag tänka om och försöka vända mitt mindset och se hur jag kan skapa något av det som jag vet vilket är psykisk ohälsa.


Kommer ni hit för att hitta snygga stilrena bilder och yta kommer ni att bli besvikna. Jag kommer skriva långa inlägg om kanske ingenting men om jag kan hjälpa en, om en enda liten kotte kan känna igen sig och inte behöva ha känslan om att vara osynlig. Då är det värt det och tro inte att jag vill vara Moder Teresa, detta är lika viktigt för mig. Jag behöver detta lika mycket som du som läser. Vi behöver varandra helt enkelt. Ha en fin kväll och ta hand om er så hörs vi snart.

/sofia


Likes

Comments

Personligt, Psykisk ohälsa

Jag kommer snart tillbaka till bloggen. Det känns som att jag de senaste månaderna varit totalt oförmögen att formulera till ett inlägg. Tro mig, jag har försökt men de har hamnat i papperskorgen istället. Men när hösten nalkas och efter en resa till Spanien nästa vecka så kommer jag hit till vårt lilla kryp-in igen. Det är massvis med grejer på gång och i september lanserar jag och en vän/nouw kollega en podcast om psykisk ohälsa. Det är mitt lilla hjärtebarn.

Pjuh, vilket år det varit! Längtar till höstens sega dagar. På någotvis kan jag bli lite mer ledsen på sommaren. Det är så mycket som skall göras och jag känner mest för att ligga i soffan och kolla på en serie. Är jag den enda som inte blir över entusiastisk när solen steker?

Vi hörs snart igen mina fina! Kram

Likes

Comments

Vardag, Psykisk ohälsa

Vad händer? Vad händer med bloggen, vad händer med youtube och vad händer med mig?

I ärlighetens namn, inte så mycket. Jag försöker att återhämta mig efter de här sex tuffa månaderna med utredning, väntar på behandling. Jag arbetar på två jobb och jag känner mig inte tillräckligt samlad för att filma.

Jag är väldigt trött också, lite halvseg i hjärnan och kan inte få ut något bra material. Men samtidigt så vill jag inte att prestations-prinsessan i mig ska komma och ta över igen. Allt behöver inte vara 100%. Jag behöver inte försöka att bli världens bästa bloggare. Helt ärligt så är bloggarna på väg nedåt igen och det känns som att blid och film är det som står i centrum.

Människor har inte tid, eller tar sig inte tid för att läsa på samma sätt som förut. Det ska vara lättsamt och det ska gå fort.

Samtidigt så kan jag inte hålla mig till ett stilrent instagram-tema. För jag är lite "all over the place". Jag är en väldigt passionsdriven människa och att hålla mig inför de ramarna fungerar inte för mig.

Sen det där med mitt utredningsresultat, det känns som en väldigt sårbar kärna i mig och jag är inte helt redo att släppa fram den. Samtidigt som jag vill dela med mig för att kanske kunna hjälpa andra, kanske kunna hjälpa dig som gått igenom helvetet och sitter där nu med panikångest och en hjärna som går på helvarv men samtidigt står still.
Jag måste bara hitta mitt sätt att göra det på. Kanske tar det en dag, kanske tar det en vecka eller ett år. Jag vet inte.

Idag är jag ledig och har valt att spendera hela dagen hemma i min ensamhet. Lite tårar, fortfarande i pyjamas och försöker att känna in livet lite. Jag är okej, jag är mer än okej men jag är under läkande. Det kan glömmas ibland, av mig och av andra. Det tar tid. Herrejösses, det tog mig 15 år att komma hit. Klart det tar mer än 6 månader att läka. Framförallt FÅR det ta tid.

Likes

Comments

En bra helg i Brantevik med solsken och allt som hör till. I morgon blir det jobb och tillbaka till rutinerna igen.

Likes

Comments

Hade en bra helg som avslutades med jobb igår. Dock vaknade jag upp med ett mini ryggskott idag, gör fasiken ont när jag andas. Jag hoppas att det släpper under dagen på jobb.

Det är lite mycket i mitt huvud med jobben och framtidstänk - därav har jag varit borta från bloggen ett tag.

Likes

Comments

Personligt, Psykisk ohälsa

I eftermiddags hittade jag en gammal låst blogg som jag haft, där stod det mycket jobbiga saker. Men i stället för att jag går ner mig i det jobbiga, som att kämpa i tjära så försöker jag att se vad jag har åstadkommit på de åren sedan jag knappade in de orden. Jag vet nu vad det är jag kämpar med, jag vet att jag kommer att få hjälp. Jag vet att ångesten inte kan döda mig och att jag inte skall agera på temporära känslor.

Idag så fick jag en panikångest attack. Jag fick den utan förvarning, illamående och yrsel samt ett eldklot i bröstet som tryckte så hårt att det kändes som att jag skulle gå i sönder inombords. Jag blev rädd, jag blev så jävla rädd om jag ska vara helt ärlig att jag trodde jag skulle dö. Jag vågade inte släppa ut mina tårar för då trodde jag att jag skulle explodera av trycket i mig. Samtidigt så vet jag att det är ångest, att det inte är en hjärtattack och att det går över. Men det är också lite som att kasta sig ut för ett stup när man har fobi för höjder men man vet att någon kommer att ta emot dig. Det är ytterst lite tröst. Det som jag försöker att göra är att uthärda det. Ta djupa andetag och prata om det.

Jag vet också nu vad utredningen har gett för resultat, det har varit sex extremt jobbiga månader av utredningsmöten samt stödsamtal i väntan på rätt behandling. Jag har inte bipoläritet eller borderline, jag har ingen personlighetsstörning. Men jag har en diagnos som är relativt svår att jobba med och jag känner mig inte hundra procent redo för att dela med mig av den.

Jag är ju ett kontrollfreak gällande vissa saker och jag känner att jag vill ha lite mer information angående detta innan jag börjar yttra mig. Jag själv visste inte att den formen av diagnosen existerade men det förklarar så himla mycket och jag kan med mycket terapi och själv lärande komma igenom detta och leva ett balanserat och stabilt liv. Det är de som är mitt ultimata mål i livet. Att kunna kontrollera dippar, ångest och att hjärnan går på högvarv. Att kunna styra den energin på andra saker som förtjänar den mer. Allt sinom tid.

Här är ett par meningar som jag skrev i början av 2016:

"Antingen lägger jag mig ner och dör.

Eller så tar jag bort giftet ur mitt liv.

Jag ska uträtta stordåd.

Jag ska bara lära mig andas först."


Likes

Comments