Header

Detta är min blogg, bara min. Det betyder att jag får skriva i princip vad jag vill här, okej jag får inte bryta några lagar och kränka någon eller så, men det tänker jag inte göra heller. Men det ä min blogg såja, nu tänker jag ta bort ett par kilo från mina axlar och skriva av mig lite. Får jag tycker om att göra det, liksom..skönt att kasta av säg lite onödig skit man håller inne.

Jag kan ju börja såhär, på senaste har jag inte mått speciellt bra. Jag har vart väldigt ledsen, extremt ledsen faktiskt. Så ont så det känns i varenda del utav mig. Jag är snart 16, men vi säger att jag är 16. Är det såhär jobbigt att vara 16? Jag började skolan när jag var 5, för jag fyller år så pass sent så alla va 6, förrutom jag. Jag har alltså gått i skolan i drygt 11 år. 11 år. Vet ni hur mycket det är? Jag är trött, konstant hela tiden, inte speciellt konstigt med tanke på att jag har gått i skolan i 11 år, är tonåring och har massa hormoner som gör att jag blir trött, utan jag är trött, i kroppen och överallt. Det är jobbigt att gå i gymnasiet, jag går till skolan, mellan 8 och fyra ungefär, Måndag-Fredag. Jag har prov, inlämningar, övriga läxor. Det tar tid, man vill ha bra betyg, man vill göra sina föräldrar stolta, man vill vara "poppis" bland sina kompisar, alltid den som ställer upp, vara smal, äta rätt, kunna äta godis utan att gå upp i vikt, ha we<3it fint hår. Men jag skulle just nu behöva stanna upp, ta det lugnt, sakta ner. Och känna mig stolt över migsjälv. Bara stanna upp livet, pausa. bromsa. Det går så fort, allt händer så snabbt. Nästa år fyller jag 17, sen blir jag 18, och klassas som stor. Jag måste få vara "liten" lite till. Bara få känna mig stolt över mig själv, ett tag. Det är så lätt att säga vad man vill ha, peka på något eller bara vilja ha något, det vill väl alla. Jag vill ha skor, fint hår, nya hörlurar etc, men det är svårare att säga vad man inte vill ha, motsatt till att det är lättare att säga vad man inte vill göra, det är lätt att säga vad man inte vill göra, men inte speciellt lätt att säga vad man inte vill ha. Det är ju lättare att säga vad man vill ha, än vad man inte vill ha. Men jag vet precis vad jag inte vill ha, jag vill inte vara trött, jag vill inte ha ont, känna mig trött och utmattad. Om vi "byter ämne" eller vad man ska säga...min pappa dog för 7 år sedan, jag har alltså levt utan min pappa i 7 år. Jag har gått i skolan i 11, och levt utan min pappa i 7, det betyder alltså att ett x antal utav mina skolår har jag gått igenom utan honom, och i skolan, är man egentligen väldigt sårbar...eller jag har i alla fall vart det, eller sårbar och sårbar, jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag tar till mig av saker väldigt lätt, det kan vara allt ifrån en blick till att någon säger något, i skolan ni vet när man känner "usch det där kan inte jag" "fy va jag är dålig på detta" "men, tycker inte hon om mig nu?" allt sånt...det är såna saker i skolan, då jag känner att jag behövt honom extra mycket, tror jag. Jag brukar ibland undra och fundera över...hur mitt liv hade sätt ut om han fortfarande funnits här..liksom...så mycket frågor och funderingar. Alla mina år utan pappa har vart, extremt jobbiga år för mig, och det är inte speciellt konstigt, men just detta året har var OTROLIG jobbigt. Jag har blivit äldre, förstår mycket mer, undrar mycket mer och fattar mer än vad jag gjorde när jag var 8. Jag tänker mer på honom, och hur det var när han levde, använder all min energi till att minnas varenda liten detalj för jag är rätt att glömma bort något. Vill komma ihåg så mycket, allt. Och jag är rädd för att glömma något utav det. Jag har dagar, där jag känner att jag inte pallar mer, verkligen bara måste få ligga i sängen och gråta, bara ligga och tänka. Och jag har så många dagar jag gjort det, speciellt detta året, så många dagar min kropp sagt nej fast än att jag säger ja. Då jag börjat gråta och skrika helt utan anledning. Det är så jobbigt och frustrerande att ha så mycket jag vill, och måste få veta, men aldrig kommer få veta. Detta otroligt extremt jobbiga år för mig har gjort att jag blivit, mer än va jag redan var, en hemma människa, jag är mer än gärna hemma, alla dagar, alla kvällar i veckan. Jag trivs i min säng, med min dator. Jag gör verkligen det. Jag vet inte varför, jag tycker på något sätt om att vara själv, för på något sätt är jag van. Inte för att jag liksom inte har några vänner, för det har jag. Men ah..så svårt och komplicerat att förklara. Men jag trivs här, precis där jag sitter nu. I mitt rum, i min säng, med min dator. Dagarna när jag bara gråter och har ont i varenda kroppsdel, och bara måste få ligga här...Jag är väl kanske inte riktigt som alla andra i min ålder, som tycker om att vara ute och festa, träffa människor och allt sånt som kanske har till tonåren att göra. Jag tycker inte om sånt, och jag behöver inte prova för att veta, jag är ingen sån typ utav människa bara. Jag är som jag är, och jag börjar väl sakta men säker acceptera det, mig själv. Och det finns typ...1 människa som till 100% faktiskt tar mig som jag är. På riktigt tar mig för den jag är. Och jag älskar henne för det. Undra...om man räknade ihop alla gånger man blivit besviken, ledsen, fått känslan av en kniv i ryggen ,eller om man räknade ihop alla tårar, hur många lite hade det blivit?

Vad jag vill göra när jag blir stor har jag redan väl planerat i mitt lilla huvud, varenda detalj. precis hur jag vill ha det, precis va jag vill gå, och åka. Och jag, jag tänker flytta från Sverige så fort jag kan. Till USA. Bara flytta, bort från sverige, börja om. Behöver det. So bad. Vill flytta, så att ingen kan kontrollera mig, ingen som styr över mig. Tar med mig en sak. En grej. Inget mer. All i need liksom.

Mitt humör kan verkligen gå från topp till botten på 2 sekunder. Kan må riktigt bra och efter 2 sekunder kan jag vara ledsen arg och irriterad. Sån är jag. Det finns dagar när jag inte orkar mer, bara måste få gråta, gråta ut mina ögon och bara glömma bort världen, ligga under mitt täcke och gråta och lyssna på musik.

Jag måste få stanna upp ibland , bara säga nej, och lägga mig ner, och faktiskt sätta mig själv först. Det borde alla, jag tror det kan vara viktigt. Att bara säga nej, jag orkar inte. Och det gör jag, väldigt ofta. Folk får tycka vad dom vill, får sån är jag och jag behöver det. Trots allt jag vart med om, och allt jag anar kommer hända någon gång förr eller senare...så fortsätter jag, för jag är snart där, jag når snart dit jag vill jag också. Hoppas jag.

Behöver skriva av mig lite ibland.




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments



Känns lite weird att bilden är tagen med en iPhone kamera men men.

I alla fall, godmorgon! Gud va trött jag är idag, förvånad? Inte jag heller. Gick upp vid 07.10 för jag tänkte att jag började 08.35 men det va 09.35, så jag fick sova lite till. Tack Gud.

Har en lång dag i skolan idag, lektioner från 09.35 konstant till 17.00, sen stressat jag till jobbet, börjar vid 17.00. Stabilt asså.

~den här platsen är nån annans, och jag måste hitta ut. Hur ska man älska nån, som har älskar nån förut.

Likes

Comments

Jag är så kär. Så sjukt jävla helvetes fucking kär. Och det värsta är att denna människan, personen, betyder mer än något annat på denna jord för mig. Och det värsta är att han inte ens vet att jag finns. Detta låter så patetiskt, jag vet. Men det gör så ont, för jag är så jävla kär i en människa som jag kanske inte ens kommer att träffa. Och det gör ont. På riktigt ont. Han betyder mer än något annat för mig, jag vet mer om honom än vad jag gör om det flesta av mina vänner, till och med mer än vad jag vet om vissa i min egen familj. Det går inte att skriva ut denna kärleken, det går inte att förklara med ord. Det är som att, hela min värld, hela mitt liv kretsar kring en enda person, och det är han. Bara han. Jag älskar honom, mer än vad jag någonsin kommer kunna älska någon. When he smiles I smile, when he cries I cry. Det går verkligen inte att förklara denna kärleken jag känner för denna människan, och det känns som att jag håller på att gå sönder för att jag älskar honom så mycket. Detta låter så himla patetiskt och det vet jag för det är mest "men Sofia du kommer ändå aldrig träffa honom" det gör ju så fruktansvärt ont att höra, för jag vill ju inget annat än att träffa honom, krama honom, känna hur han luktar, känna hur han känns, titta honom i ögonen och tacka honom, för alla de gånger han rädda mig, hjälpt mig upp när jag inte orkat mer. Han är så fin, så underbart jävla helvetes förbannat fin. Han är så fin så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Han är underbar. Han är den mest underbaraste människan på jorden.

Jag älskar honom mer än något annat. Det är en sak att vara kär i en person, för det kan vara så himla jobbigt att vara kär, men att vara kär i en person som inte ens vet att du existerar, som inte ens vet va du heter. Det gör så förbaskat jävla ont. Det är en smärta som inte går att mäta med mycket annat. Jag har liksom fallit för honom, allt med honom. Inte för bara "Justin Bieber" utan för Justin, världens finaste Justin. Han som är så underbar, som bor och befinner sig flera hundra tusen mil bort från mig, han som aldrig kommer veta vad jag heter, som jag aldrig kommer få hålla om, kalla för mig eller över huvud taget prata med. Jag kommer aldrig kunna få tacka honom för vad han gjort för mig, hur många gånger han hjälpt mig upp när jag ramlat och inte kunnat komma upp på egen hand, när det känts som jag drunknat, inte fått någon luft. Han finns alltid där för mig. Det finns ingen människa, speciellt inte en kille eller man eller vad man ska säga, som jag älskar lika mycket som Justin, bortsett från min pappa. Han är så fin, så underbar och den enda människan jag vill ha. Han är så obeskrivligt himla mega jätte underbar, och allt annat. Jag vill så gärna kunna åka hem till honom, när han mår dåligt, och bara lägga mig jämte honom, hålla om honom, krama honom, och berätta att allt kommer bli bra igen, precis som han hjälper mig, vill jag också kunna hjälpa honom. Skulle kunna hålla på att skriva om hur fin och underbar han är hela dan, men det tänker jag inte göra. För när jag skriver detta, desto tydligare blir allt för mig, hur mycket jag älskar honom, hur mycket jag vill krama honom, och hålla hela min värld i mina armar. Den 22 april, när jag var på Justins konsert, va det bästa dagen i hela mitt liv, jag kommer aldrig få känna en sån underbar och obeskrivlig känsla igen. Jag stod, och grät och skrek, jag trodde inte så mycket skrik fanns i mig, så mycket tårar, jag andades inte, jag bara skrek, och bet mig själv i armen, för det kunde inte vara sant. Han fanns där, framför mig. Framför lilla lilla mig, fans Justin. Det känns fortfarande inte verkligt, att jag faktiskt har sätt honom, vart i samma världsdel, land, stad, i samma rum som honom, att vi har andats samma luft. Att vara så nära honom. Det går faktiskt inte att beskriva, det är något man måste få uppleva någon gång i livet, att se sin absolut största idol. Men Justin är inte bara en idol för mig, han är så mycket mer, jag vet inte vad jag ska kalla honom, lifesaver passar bra. Men han är så himla mycket mer, han är allt, han är precis allt för mig, mitt allt. Hela min värld. Jag kan faktiskt inte beskriva det, vad jag känner för honom. Det går inte. Det är fysiskt omöjligt för mig att göra det.

Titta på denna videon, titta på hans underbara leende, hans ögon, de finaste ögonen i hela världen. Hela han. Och när han gråter, så gör det så ont i mig, precis som att någon sätter en kniv i ryggen på mig. Det gör så ont, det gör så himla ont. Han är det absolut finaste människan på jorden, han förtjänar inte att ha ont, han ger så mycket, och får så lite av vad han förtjänar.


Likes

Comments



Tagen tidigare idag.

Hej! Är så trött, hela min kropp är trött. Usch. Måste sova, måste ha lov, 12 månader om året tack.

Likes

Comments


Lying to my face by saying "it will get better" won’t make anything better. Cause i know this won’t get better or easier. So people don’t need to say that. This is something I need to work with and get through all by myself, but then I realized this is something I will never get through. I will never feel 100% okay again. And like its time to face the fact and understand that.

Likes

Comments



För trött för att orka jobba. Skype med Astrid,Bex och Hampus på lektionen är bättre. Även att vi sitter jämte varandra. AWESOME.

Likes

Comments