View tracker

Tänk att idag har det gått tre år, tre år av saknad. Idag va det tre år sedan jag pussade hans panna för sista gången och tog avsked från min allra bästa vän. Jag tänker ofta tillbaka på alla minnen, fastnar i bilder och bara längtar tillbaka. Det känns helt ofattbart att det har gått tre år redan, för jag kan fortfarande se honom framför mig som om det vore igår. Min tappra svarta springare, med ett hjärta av guld. Jag minns de där sista jobbiga veckorna som en mardröm, det ekar i mitt huvud, men samtidigt måste man försöka minnas allt det bra, alla fina minnen som vi fick tillsammans trots hans skada. Tack vare honom så lärde jag mig att prioritera saker och ting här i livet, han fick mig att förstå vad som för mig är viktigt och tack vare honom så lärde jag mig även vad riktig tillit är. Han kom till mig när jag behövde honom som mest och jag kan aldrig tacka honom nog för allt han har gett mig genom att bara finnas till!

Och när himlens alla stjärnor lyser då tänker jag på dig, för du är en av de klaraste stjärnorna på min natthimlen. Sväva som du aldrig svävat förr min ängel!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag har det gått tre hela år sedan jag bestämde mig för att hon skulle få bli min. Tre år fyllda av slit, släp och hårt arbete, tre år fyllda av glädje, kärlek och tacksamhet, tre år fyllda av min Troja. Jag kan inte vara mer tacksam över den hästen, över allt hon har gett mig och lärt mig. Vi har haft många motgångar, många strider med varandra och oss själva, trots detta så känner jag mig som en vinnare, för jag har henne. Det är ingen dans på rosor att ha häst, det är mycket arbete, mycket skitgöra, många tråkiga utgifter, men samtidigt så är det så värt det. Sedan jag skaffade häst så känner jag att jag har blivit en annan människa, så mycket starkare och säkrare i mig själv och så mycket mer självständig än vad jag va innan. Vi kommer inte överens alla dagar i veckan, det är många dagar som jag blir sådär frustrerar för att inget går som jag vill att det ska, men samtidigt så gör det mig inget, för efter dessa "stormar" av frustration så har vi de där bra dagarna, de där dagarna som får mig att glömma allt dåligt som har hänt under veckan, alla våra små strider, de där dagarna som gör mig så otroligt glad och tacksam över att jag valde att hålla på med hästsporten och som fick mig att skaffa häst. Tre år har gått fort och jag kan bara hoppas på fler år med denna fantastiska häst, för hon sätter verkligen en guldkant på mina dagar!

Likes

Comments

View tracker

Tänk att idag blir hon 13 år, hon som bara va 10 år när jag köpte henne. Det är dock som de flesta säger, man blir klokare med åren, för det måste jag medge att hon har blivit. Hon lär sig av sina misstag, njuter av de små stunderna här i livet och gör det hon är absolut bäst på, att bara vara Troja. Några humörsvängningar och dåliga dagar hit och dit går att ha överseende med när hon visar allt de där bra hon har att ge. Det finns nog inte riktigt några ord som kan beskriva hur högt jag värdesätter henne, hon är ju inte bara min häst, utan min bästa vän. Hon är den jag berättar alla mina hemligheter för, den jag går till när allt känns tufft och hon är den som kan få mig att le igenom att bara finnas till. 13 år eller äldre, hon kommer alltid att vara min lilla skrutt och jag är så lyckligt lottad över att hon är min!

Likes

Comments

Idag började jag min morgon med att ta en promenad runt ön, i hopp om att kunna få rensa tankarna och skingras lite ifrån allt. Verkligheten sprang snabbt ikapp mig när jag gick där ute i bergen, ställen jag tidigare inte riktigt brytt mig om hade nu en ny mening och bevarade minnen. Det känns helt overkligt att vi ska ha begravning för min lilla morfar imorgon, för jag går fortfarande och väntar på att han ska sitta ute på gården när jag kommer hem efter jobbet dessa soliga dagar. Att gå runt ön som han älskade så mycket, att gå förbi platser han pratade om, allt får mig att vilja vara de där lilla barnet som följde med morfar upp på borgen för sagostunder. Jag önska att jag kunde spola tillbaka tiden, att vi alla va här tillsammans igen, att jag ikväll skulle gå ner och sätta mig och äta middag hos min lilla morfar precis som jag har gjort i så många år, jag önska jag kunde få höra de där "tjatet" som jag så ofta retsamt skrattade och suckade över. Det finns så mycket jag har kvar att säga och berätta, så många äventyr här i mitt liv som jag önska att han kunde vara med på, så många kloka råd jag hade behövt ifrån honom. Jag har alltid trott att min morfar va odödlig, så mycket som han har klarat sig igenom, som han har kämpat. En promenad runt ön en solig morgon i maj, det är mitt sätt att få minnas, min morfar älskade denna ön och jag älskade honom!

Likes

Comments

Ibland vet man inte vad som är upp och ner, man vet inte vart man ska börja eller vart man ska sluta. Allt som man tror är rätt kan vara så fel och man går bara och hoppas på att man ska välja rätt. Att följa sina instinkter, lita på sin känsla det kan ibland vara a och o, men vad ska man göra när man övertänker allt, när man vrider och vänder för att få allt att gå ihop men istället blir det bara till en stor röra. Jag övertänker nästan allt, snurrar ihop de enklaste saker till något så stort, som ett par hörlurar, du vet att om du bara snurrar ihop dem ordentligt innan du stoppar dem i fickan så kommer det att vara så mycket enklare sen, men istället kluddar man ihop dem till en bunt och trycker ner de i fickan och ger sig själv en evighet av trassel. Jag är den personen, som i all hast bara trasslar ihop hörlurarna och trycker ner dem i fickan, den personen som övertänker och gör allt till en stor röra. Jag vet inte alltid vad som är upp och ner, jag vet inte alltid vad som är rätt och fel, jag bara går på känslan och hoppas att det ska bli rätt, att hörlurarna någon gång inte ska trassla ihop sig så mycket och att saker och ting blir bra.

Sedan början av detta året så har allt bara varit en stor röra för mig, inget är solklart och jag vet knappt vad jag vill längre. Saker som jag har varit riktigt exalterad över innan betyder plötsligt inte lika mycket längre. Saker blir oklara och istället börjar jag tvivla på det mesta. Inget varar för evigt och ingen stannar för evigt, det är bara svårt att acceptera när förändringen blir så stor. Den senaste tiden har jag bara velat komma bort, fly från verkligheten och bara hoppas på att allt löser sig, om livet ändå vore så enkelt.

Likes

Comments

En vecka har gått och inget är sig riktigt likt längre, varken livet eller hemma i huset. Jag kommer fortfarande på mig själv med att ropa hallå när jag går in hos min morfar och varje gång väntar jag på ett svar som jag inte kommer att få. Det är en tomhet och en saknad som inte går att förklara, han har alltid bara varit en trappa ner, aldrig längre än ett stenkast bort, men plötsligt är det tomt och allt står stilla. Hela förra veckan kom jag på mig själv med att fly, jag ville inte vara hemma, jag ville inte inse, jag ville bara att allt skulle vara som vanligt.

Vi alla tar in saker olika, bearbetar saker och ting olika. Jag är inte den som vill gråta framför alla, jag vill inte att folk ska titta på mig och tycka synd om mig, eller att folk ska beklaga sig till mig, det är jobbigt nog att min morfar har gått bort, det räcker att bara finnas där. Att skriva är mitt sätt att bearbeta och uttrycka mig på, även om jag såklart också har gråtit och varit ledsen. Men som min morfar sa till mig "det tjänar ingenting till att bli arg och ledsen lilla Sofia" och just nu tjänar det faktiskt ingenting till. Trots att det känns som att tid och rum har stannat och står helt stilla så fortsätter livet runt omkring och jag måste fortsätta leva mitt liv trots att jag önska att jag kunde pausa det.

Likes

Comments

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det min pappas födelsedag! Vi kom nyligen hem ifrån Ytterby efter att ha firat pappa men mysmiddag och lite presentöppning, tro det eller ej men den lilla gubben fyller hela 49 år idag. Emma fixade en riktig kalasmiddag till oss och jag tror nog att både memma, pappa och jag hamnade aningens i matkoma när vi skulle bege oss hemåt! Nu väl hemma, har jag fortfarande matkoma och är helt utslagen!

Likes

Comments

Lilla morfar, min klippa. Du har alltid funnits där, inte en minut här i livet har du svikit mig. Det finns så många minnen att tänka tillbaka på, alla turer i båten, våran stora fiskelycka när du och jag kom i hamn med 26 makrillar för att vi båda glömde dra upp dragen. Alla gånger du fått oss barnbarn att skura båten när du skämtsamt sa att "besättningen som inte arbetar ska kölhalas". Alla berättelser och sagostunder du höll för oss, när du berättade om alla dina äventyr. Alla gånger du satte oss i arbete, grannarna och folk som gick förbi tyckte att vi va så duktiga som städade på gatan och jag kikade glatt in över grinden och tittade på dig samtidigt som jag skrattade och sa "detta är morfar Bernts barnarbete AB, eller hur morfar?" Du bara satt där och skrattade inne i hammocken och fortsatte med dina fiskekrokar och drack ditt kaffe. Alla gånger du och mormor hissade mig i lakanen när ni bäddade om, känslan av fjärilar i magen just i den stunden va något som inte gick att beskriva. Alla gånger jag fick följa med dig upp på borgen med både Målle och Hugo, när vi satt där på klippkanten och jag kunde dingla med benen samtidigt som du satt och berättade historier om när du va liten. När jag fick följa med dig till jobbet och sitta där och fika med dig när du lurade i mig en hel hand full av dumheter, som den där stora krokodilen du hade i en av vattenbasängerna, den som jag ständigt letade efter. Alla gånger du hämtade mig på dagis med moppen och jag va så stolt för att jag hade en sån cool morfar. Alla gånger du lurat mig med dina kassa aprilskämt, ja kommer aldrig glömma när du lurade in mig i vedboden, du sa att en fågel hade flugit in där och att jag skulle jaga ut den, när jag gick in stängde du och låste, sen satt du på utsidan och skrattade glatt åt mig när jag klättrade ut genom fönstret "det är tur att du inte är lika stor som din gamla morfar" skrattade du. Alla gånger du stått där i fönstret på toan och sjungit för mig när jag skulle gå till skolan. De senaste åren blev de flesta minnena här hemma, då du tyvärr inte riktigt orkade, men några vändor till stallet för att träffa både Nimbus och Troja hann du allt med, jag va så glad varje gång du samlade orken och följde med. Jag minns så glad du va när du äntligen fick köpt din permobil att du äntligen skulle få orka dig ut lite mer.

När jag kom upp mot tonåren tyckte jag nog mest att du tjatade, då ville jag ju bara vara med mina kompisar, men jag har alltid haft tid för våra pratstunder när jag kilade in där till dig på kvällarna och du satt i din fåtölj och kollade på tv. Vi kunde prata om allt och trots att jag kanske då tyckte att du va tjatig, så har ditt tjat alltid varit med välmening. Men vem ska nu sitta där när jag kikar in? Vem ska jag få kloka råd ifrån? Du har alltid sagt åt mig att fortsätta kämpa "allt löser sig ska du se lilla Sofia" det sa du då jämt till mig, du försökte alltid se allt positivt och hittade alltid något bra även i de mörkaste stunder. I söndags klippte jag dig, det va våran sista riktiga pratstund även om du inte orkade prata så mycket, men du berättade att du va så glad över att du äntligen hade fått hem Hugo, du sa att nu kunde du andas ut över att han va hemma.

Jag hade kunnat höra på ditt "tjat" i en hel evighet till, jag skulle kunna plocka varenda ogräs på hela ön, skrubbat varje millimeter av båten med en tandborste, jag skulle gått på varenda aprilskämt, bara du va här. Du är min kämpe morfar, min förebild och jag hade aldrig kunnat be om en bättre morfar än dig. Jag har nog inte sagt det tillräckligt ofta till dig, jag hade kunnat säga det så mycket oftare till dig än vad jag har gjort, men jag älskar dig morfar. Tack för att du har förgyllt min barndom och mitt liv med din närvaro, tack för att du varit och är min förebild, tack för att du alltid har stöttat mig och fått mig att fortsätta kämpa. Att ta farväl av dig idag är ibland det svåraste jag har gjort, att inte se ditt leende eller få höra din röst tog kol på mig och det va svårt att inse att du inte kommer att vara med oss mer, även om du alltid är med oss i våra hjärtan! Nu är du med mormor och hundarna igen och om jag känner dig rätt så är ni redan ute på nya äventyr, min lilla bråkmorfar.

Första gången du höll mig!

Glöm aldrig att du är guld värd för mig, du är en av de viktigaste personerna i mitt liv och kommer alltid att vara det med. Vila i frid, jag älskar dig morfar!

Likes

Comments

De där med att inte ha någon ork är ju rätt så tragiskt, men jag inser nu att jag inte har haft det på ett tag. Förra helgen flög förbi på två röda sekunder och jag önska jag kunde spola tillbaka tiden, det kändes som evigheter sedan jag såg Emmelie sist, men när vi väl träffas så är det som att vi inte har varit ifrån varandra en minut. Det va så skönt att prata av sig, gå ut och att även bara chilla, en riktig myshelg även om jag ångrade mig aningens på lördagmorgon att jag drack på fredagen. Nu längtar jag bara tills nästa gång vi ska ses, sista helgen i april är bokad!

Veckan som gått har dock gått aningens långsammare, jag har knappt tagit mig upp på mornarna och jag har inte alls känt mig på topp helt ärligt, så det va rätt skönt att det va en kort arbetsvecka. Det känns dock som att hela veckan rörde ihop sig för mig, så många frågor men så få svar, är lite smått förvirrad när jag tänker tillbaka på allt och vet nog inte riktigt själv hur jag ska lyckas lösa saker och ting, jag får nästan bara hoppas på att saker och ting löser sig själv, jag är inte sådär jätte taggad på att yra upp stormen för mig själv, även om jag nästan kan tro att jag redan har gjort det!

Men helgerna sparar jag i alla fall till roligheter, igår va Hannah och jag i Göteborg och kollade på the revenant, så skönt att få komma ifrån Marstrand lite. Idag har jag varit i Stenungsund med mamma och pappa, fick shoppat mig lite saker innan det bar av mot stallet och sedan vidare hem till min syster för att fika. Nu hoppas jag på en mer skonsam vecka och även på att jag blir lite brunare!

Likes

Comments