View tracker

​När jag började plugga till arbetsterapeut kom jag i kontakt med begreppet aktivitetsbalans. Det tyckte jag var riktigt bra och jag har FÖRSÖKT skapa det i mitt liv. Men det är inte alltid lätt. Tar jag det för lugnt mår jag ganska dåligt psykiskt och om  jag har för mycket att göra sätter stresspåslaget igång och ingenting blir särskilt bra. Så hela tiden gäller det för mig att planera, stoppa mig själv från att ta på mig för mycket uppgifter. Jag har inte särskilt hög tolerans mot stress men har hittat strategier som gör att jag stressar väldigt lite även om det kan verka så ibland. Jag får helt enkelt säga ifrån ibland både till mig själv och andra när jag känner att det inte funkar. Det svåraste är att säga åt sig själv. 

Just nu har jag en energirik period. Har mycket energi. Träningen är rolig och jag är sugen på att tävla MEN NEJ, inte detta DM. Jag kommer bara bli besviken, det är bättre att då längta efter nästa tävling istället då man förhoppningsvis är i en hyfsat bättre form. Men även om jag har den här energin nu. måste jag hålla tillbaka så dte inte blir så som det oftast blir, att jag kraschar av trötthet och svårt att återhämta mig.

Träningen baseras nu, helt ovetenskapligt, på min dagsform. I fredags var jag riktigt på G, och böjde ganska tunga vikter mot mitt max, och igår (måndag) så var det som att det inte gick alls. Ja du, kroppen, jag förstår mig verkligen inte på dig ibland.

Men i fredags hade jag gott om tid. Igår var jag stressad. Och stress, det är det absolut värsta. Samtidigt måste jag nog börja vänja mig. Vid att träna kortare pass, effektivare För nästa år när jag börjar jobba har jag svårt att se hur jag ska kunna lägga såhär mycket tid på träning (i alla fall om jag vill ha ett socialt liv utanför träningen). 

Det är mycket nu. I skallen, i livet, i allmännhet. Det är helt underbart, samtidigt som jag vet med förnuft att kroppen behöver återhämta sig. Att hålla igång från morgon till kväll utan att slappna av alls, det är ett bra recept på att bränna ut sig i båda ändarna. Jag får verkligen kämpa för att ha de där dagarna då man är hemma i soffan och faktiskt inte gör något. Vila både kropp och knopp. De få gånger i månaden jag gör det, kan det vara riktigt kämpigt. 







Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det här är jag på min första tävling i styrkelyft. Jag gick in på 50 kg i knäböj. Avslutade på 70 kg. Gjorde 40 i bänkpress och 105 i marklyft. Trots att dessa siffror inte var särskilt höga så var jag otroligt lycklig och glad. Från där jag kom ifrån, från den jag var till den jag blev, vart jag en sådan lycklig person.

Idag böjer jag över 100, bänkar över 60, marklyfter runt 150 kg. Det är mycket bättre ändå. Men det är inte bra nog. För mig är det inte det.

Efter ett antal samtal med en klok vän, ett antal samtal med andra, efter mycket reflektioner och funderingar så har jag beslutat mig för att ta en paus. För det är inte så här det ska vara. Jag ska inte gå ifrån nästan hälften av alla träningspass slut och missnöjd. Jag har kommit till det skedet där träningen behöver se annorlunda ut, kräva mera tid, kräva mera av mig mentalt och där är jag inte. Istället mår jag bara dåligt över att inte orka, mår dåligt över att inte utvecklas.

Jag är inte beredd, som det är just nu, att lägga ner det som krävs. Jag vill inte hålla på om jag inte utvecklas och jag är inte redo att lägga ner det som krävs. Jag har så mycket annat på gång i mitt liv och känner en sådan trötthet dagligen.

Därför så kommer jag ta en paus.

Från att tävla. Från att träna för att utvecklas styrkemässigt på det sättet som styrkelyft kräver. Jag kommer att träna, men annorlunda, med ett annat fokus. Ett tag då jag kommer träna för att på något sätt, ha det som, något slags må-bra-och-hålla-igång-träning. Få upp konditionen. Göra det jag tycker om. Mer träning utomhus. Ja. Det kommer bli annorlunda men jag vet faktiskt inte riktigt hur än.

Vad kan jag säga? Jag älskar styrkelyft, men jag har inte det som krävs nu. Inte orken och inte de prioriteringarna. Jag har inte allt. Jag måste må bra i det och det gör jag inte nu och har inte gjort på länge. Jag vet inte mer nu än att jag inte kommer tävla på DM och jag kommer inte tävla under nästa år. Jag hoppas jag ska längta tillbaka och känna att jag kan ge det som krävs då, men nu funkar det inte.

Nästa sommar planerar jag att gå Kungsleden. Hela Kungsleden om vädret är med mig. Så, en bättre fysik och konditionsgrund för detta. Men jag kommer köra böj, bänk, mark, men inte med samma viktambitioner och inte med samma fokus.

Det kommer vara svårt men förhoppningsvis blir längtan tillbaka större. I första hand, kommer mitt välmående och det kommer det ALLTID att göra.

Likes

Comments

View tracker

Har studiedag hemma idag från praktiken. Det är nämligen så att förutom praktik minst 35/h veckan på fältet så har vi studieuppgifter och examinationer att göra UTÖVER det. Så idag när min handledare är ledig så är jag också "ledig" men sitter med dessa extrauppgifter istället. Ni som pluggar eller har pluggat, ni vet.

Kaffekoppen i högsta hugg, betydligt fler koppar än vad som är hälsosamt. Men allt för att hålla sig vaken. Kollar uppgiften, skriver någon rad, funderar hur det ska refereras, skriver lite till, stirrar på pappret med uppgiften, går ifrån, dricker kaffe, stirrar igen, skriver något, tänker, känner dig korkad, försöker fokusera. Börjar pilla med disken, börjar städa, tappar fokus. Går tillbaka och stirrar igen, skriver lite till.

Ser röran på skrivbordet, tänker att här måste det rensas innan jag kan fortsätta. Men först en kopp kaffe till så jag inte somnar.
SKRIVA
REFERENS, VADÅ REFERENS?
VEM ÄR DEN DÄR JÄVLA COLLSTE?!
STIRRA

Om jag skriver ett blogginlägg så kommer jag ju igång igen.

Kom ihåg vad du lärt dig. Regelbundna pauser.

Precis. En timme paus och fem minuter plugg. Blir ju toppen detta.

VARFÖR MÅSTE JAG SKRIVA DET HÄR?!

​Varför kan jag inte också få vara en katt? Det ser skönt ut.

Varför utsätter jag mig för detta? Vad är det för mening? Vad vill dom? DÖDA OSS?! 

Sluta med detta nu och gör det du ska kvinna.
MEN JAG VILL INTE. DET ÄR FEL PÅ SYSTEMET INTE PÅ MIG.
JAG BEHÖVER INTE DET HÄR I MITT JOBB!!!!
Men du måste göra det ändå. Ibland måste man göra saker man inte vill.
LÅT MIG VA.
Sluta bete dig som ett barn.
VARFÖR MÅSTE JAG BLI VUXEN! BUUUHUUUU MAMMA!!!

And so on.... bara bita ihop och se ljuset i tunneln.
Men ärligt, hur ska jag klara av att plugga sista året? Klarar ju knappt en dag nu att sitta med riktigt skolarbete....
Kämpa. Kämpa. Snart är det över. Och det finns kaffe. 

Likes

Comments

Det händer väl de flesta ibland. Mig händer det då och då. Mindre nu än förr. Men igår kväll kom det. Det bara sköljde över mig. Ska jag verkligen hålla på med det jag gör? Ska jag verkligen hålla på med styrkelyft för jag är ju verkligen inte på den nivå jag önskar och det känns som att jag inte utvecklas och det kommer in talang efter talang i sporten som bara lyfter hur mycket som helst och själv står man bara still. Speciellt i bänkpress.

Men jag älskar ju styrkelyft.

Samtidigt så känns det i stunder hopplöst och utan mening eftersom det känns som att det inte händer något. Självförtroendet sviktar när man inte heller lyckas hålla sig kvar i sin viktklass men ändå inte blir starkare.

Helt ärligt har jag tagit mig en allvarlig funderare på att skippa DM detta år. Det känns som att jag inte har något att ge helt enkelt. Och att få ett resultat där jag om jag har tur gör samma vikter + något kilo till... nä det känns faktiskt inte alls kul. Då vill jag hellre vänta till en tävling som är senare. För just nu är jag inte i den form jag önskar jag var i nu. Att jag har varit skadad och inte kunnat träna som jag vill ha faktiskt ingen betydelse i det här läget. Jag är ledsen att utvecklingen knappt går framåt och jag funderar ofta på om jag verkligen ska hålla på.

Jag mår så bra av det.. Samtidigt inte, när det inte går. När min kropp bara vägrar utvecklas. Men såna tvivel har väl alla någon gång.

Grejen är, att visst vet jag att jag duger inför andra som jag är, oavsett vad jag lyfter. Men för mig själv och för min styrkelyftsvärld så känner jag starkt att jag inte duger. Det är så. Och jag vill så gärna, men min kropp vägrar bara lyda och vikterna är mycket tyngre än vad de borde vara. Jag borde kommit längre.

Jag älskar min sport. Men jag är inte bra nog för den, så känns det allt oftare nu. Det är ingen bra känsla och jag hoppas det kan vända.

Likes

Comments

Som de flesta känner till så utbildar jag mig till arbetsterapeut. De flesta som inte är insatta i branschen vet ju oftast inte vad en arbetsterapeut gör, möjligtvis att de vet att det är arbetsterapeuten som kommer med en rullstol eller liknande. Men tänkte kort förklara lite vad man gör som arbetsterapeut.

-Arbetsterapi är inriktat på att skapa förutsättningar för att individen att ha ett självständigt liv med aktivitet och delaktighet oavsett funktionsnedsättning.
- Arbetsterapins uppdrag är att hjälpa människor i det dagliga livet om de fått svårigheter att klara av vardagen på olika sätt.
- Som arbetsterapeut utreder man vilket behov individen har av att utföra en aktivitet och vilka styrkor individen har och vilka hinder som finns.
- Utredning sker med praktisk erfarenhet samt instrument utifrån forskning.

Det man kan ha som arbetsuppgifter är att efter gjord bedömning:

Ge praktiska råd om lämpligt tillvägagångssätt
Anpassa hemmiljön
Prova ut eller anpassa hjälpmedel
Handleda personal och närstående
Träna individens förmågor

Arbetsterapeuter jobbar under legitimation precis som sjuksköterskor, fysioterapeuter och läkare. Det innebär att man jobbar under hälso- och sjukvårdslagen och är bland annat skyldig att journalföra patienter och ha tystnadsplikt.

En arbetsterapeut måste alltid göra sin egen bedömning utifrån sin kunskap och erfarenhet, precis som en sjuksköterska eller läkare. Därför är det inte bara att ringa och "få" ett hjälpmedel, däremot kan man som t.ex. undersköterska/anhörig/patient själv se ett behov av att en situation inte är hållbar och kontakta arbetsterapeut för att få en bedömning på vad man kan göra åt situationen.

Aktivitet:: kan vara en syssla i vardagen som t.ex. att laga mat, värma mat, gå på toaletten, köra bil

Exempel:
Tänk dig hur ditt liv ser ut nu. Allt du gör nu som du har lärt dig och tar för givet att du klarar och det bara flyter på. Sen händer det något. Du kanske får en hjärnskada av att ramla med cykeln, du kanske blir utbränd, du kanske bryter bägge benen, du kanske blir väldigt sjuk i någon neurologisk sjukdom eller i cancer.  Eller så är du en äldre person med svagt skelett som ramlar och bryter lårbenshalsen och ditt behov av hjälp ökar dramatiskt.

Hur som helst, ditt vardagsliv fungerar inte längre. Saker som du gjort tidigare utan att knappt ha tänkt på det blir betydligt svårare nu. Orken räcker inte. Du kanske inte kan gå så långt, eller gå överhuvudtaget. En arbetsterapeut kommer hjälpa dig med att du får en rullstol och även ge råd hur du kan utföra aktiviteter på ett mer energibesparande sätt, eller på ett anpassat eller nytt sätt.

Du glömmer spisen på, på grund av att din hjärnskada skadat minnet. Du kan inte längre utföra ditt jobb eftersom din arbetsuppgifter blir för komplicerade på grund av din hjärnskada. Du mister en viktig roll i livet av att förvärvsarbeta och ska nu kämpa mot både sjukdom och mot en oftast sämre ekonomi. Du kanske har en familj och anhöriga som behöver hjälpa dig mer att komma ihåg saker. En arbetsterapeut kan förskriva spistimer och ge råd om olika minneshjälpmedel  som kan underlätta för dig.

Du åldras. Det gör vi alla. Dina barn flyttar hemifrån och blir vuxna, du blir pensionär och slutar arbeta. Din partner dör, du blir ensam. Du blir sjuk och känner att orken minskar.  Du har varit ung, du har haft ett sjävständigt liv, du har skrattat och gråtit och varit iväg, du har säkert älskat och gift dig och skiljt dig och älskat igen. Kroppen gör inte som du vill längre. Du blir mer och mer isolerad i hemmet. Du får sämre ork. Du ramlar en dag och kommer inte upp. Ligger i flera timmar innan någon kommer och hör/ser det. Du kommer till sjukhus i smärtor för du har brutit lårbenshalsen. Du är nu mer hjälpberoende efter operation. Du får en rullator av sjukgymnasten. Du ramlar igen så småningom. Du blir sämre. Du får en rullstol för nu kan du inte gå längre. Du får hemtjänst som hjälper dig med dagliga rutiner för det orkar du inte göra själv. Det blir mer och mer hemtjänst. Du söker plats på äldreboende för du vill ha mer sällskap än hemtjänsten som kommer några gånger om dagen och annars ligger du mest i sängen och ser TV... ja. På hela resan är en arbetsteraput, läkare, sjuksköterska, undersköterskor, fysioterapeut och annan vårdpersonal med. För att göra det så bra som det går.

Jag skulle kunna skriva så mycket om de äldre som jag vet är på olika ställen. Som förlorat mycket och bara ska acceptera att ålderdomen kan se ut så här. Vänta in döden. Som arbetsterapeut har jag möjlighet att underlätta, ge den lilla självständighet jag bara kan till dessa människor, underlätta deras sittande, deras liv så gott det bara går. Jag tycker att det är min skyldighet att förstå det här. Att det är min skyldighet att göra ett bra jobb för att det handlar om människors liv och livskvalité. Det jag kommer göra kommer att förändra och det är därför jag kommer älska att jobba med det här.

































Likes

Comments

Efter ungefär en vecka på min andra verksamhetsförlagda utbildning i skolan så har det börjat lossna. Det är alltså sista året. Det är alltså termin 5 av 6 jag går nu. Det är alltså inte alls mycket tid kvar. Ett år kvar. När hände detta, hur överlevde jag och hur kan tiden gå så fort? Och hur är det möjligt att jag faktiskt kommer ihåg saker nu från de två år jag läst som jag helt kopplat bort under sommaren?

Jag har en fantastisk och kunnig handledare, folk börjar gå i pension i min kommun (yes!) och det finns mycket jobb i andra delar av landet och jag är fri att dra iväg (fast det vill jag helst inte). Det känns lite galet att det faktiskt är så nära ett jobb jag utbildat mig till i tre år, som jag kommer få älska och utvecklas i, som kommer vara på (för mig) perfekta arbetstider. Det är så nära nu. Det är lite svårt att förstå att nästa sommar (om allt går som det ska) att jag kommer att vara en legitimerad arbetsterapeut. Tillgång till en helt ny arbetsmarknad och påbörja en spännande karriär. För det ska jag verkligen se till att den blir!

När vi är ute hos patienterna och jag får träffa dom, det är då jag vet varför jag valde som jag gjorde. Jag älskar att träffa dom, prata med dom och hjälpa dom. Hela jag är så rätt för ett jobb där man får jobba med människor i deras vardag på olika sätt. Alla dessa underbara gamla människor som en gång varit unga människor, med drömmar och självständiga liv, i olika yrken och roller. Det är viktigt att förstå detta i vårdyrken. De har varit unga de med, de har samma behov som alla andra människor oavsett alla dessa sjukdomar och diagnoser och funktionsnedsättningar de fått med åldern. De har förlorat livspartner, roller, arbetsliv, kanske flera vänner och nu har de ålderdomen kvar. OCh jag tycker det förtjänar det bästa som bara går att ge efter ett långt liv.

Det är helt klart dessa människor som gör att jag bara vet att jag kommer älska att jobba med det här. Utanför alla journaler och skrivande och beställning av hjälpmedel så är det ändå människorna som gör det värt. Jag älskar verkligen människor i det stora hela. Ondskan är stor med godheten är större ändå.

"Vägen var rak men vägen, är skruvad som en psykopat min vän"

Likes

Comments

Många gånger har jag fått frågan varför jag tycker det är så kul att lyfta vikter. Jag brukar svara att "om jag kunde svara på den frågan...." För jag kan faktiskt inte riktigt det. Det är bara... Det är inte ens kul?! Jo det är det men det är faktiskt numera lika naturligt för mig som att borsta tänderna och äta middag. Jag gör det bara och så är det bara. Det varierar givetvis i tid, övningar och fokus men jag tränar och jag tränar styrkelyft 😍

Min kropp mår bättre, mitt psyke mår bättre och det ger något större än vad jag kan beskriva helt enkelt. Det är lätt att mäta i siffror att man blivit bättre eftersom det är standardiserat med hur man ska utföra våra lyft. Det är ju något jag verkligen gillar när saker är tydliga även om jag själv inte alltid är den tydligaste 😉😊

Nä. Jag vet inte. Undrar ibland varför man håller på och inte bara kör lite vanlig styrketräning och promenerar och mår bra bara. Släpper alla prestationskrav och bara lever. Men det är kul också, just att få prestera och bli bättre i något i sin egen takt. Och att det är något man gör på sin fritid för att man älskar det och inte av något annat skäl.

Det är något speciellt. Folk som väl börjat brukar oftast fastna.... länge!

Likes

Comments

Att fylla på själens batterier, gör jag ingenstans bättre än ute i naturen. Hela min kropp är full av längtan dit när jag fått försmak och jag känner hur jag behöver solen, vattnet och vindarna. Jag behöver berg och sjö och träd. För all stress här inombords av alla intryck bland bilar och hus.... det funkar som inte. Det är som att hela jag bara blir så mycket lugnare av en lugnare miljö..

Det är som att på något sätt börja om. Som att jag fått krafter att utstå ett år till tills nästa år då jag ska ut igen. Givetvis har jag det bra i mitt liv med mycket som ger mig krafter och energi men att komma ut i bergen varje år har blivit som ett gift. Det är så viktigt. Jag kan leva på detta i flera veckor. Ta mig ut hemmavid, som också är underbart men inte kan mäta sig med bergen.

Se bara på naturens skönhet....

Rent vatten.

​Det är härligt med längtan. Det är det som driver oss vidare. Längtan efter det vi älskar och mår bra av. Som jag längtar just nu.

Likes

Comments

Går det att få nog av skog, sol och vatten? Jag tror inte det. Spenderat några timmar med Tora i Hertsö träsk och att vi hade så mysiga leder så nära mitt hem hade jag ingen aning om. Blir många turer nu under hösten i närheten för detta är så själahelande... ❤

Många intressanta samtalsämnen med min relativt nya kompis Tora som är blivande fysioterapeut. Skogen föder mycket tankar men dödar det negativa för en stund och jag känner mig som ny. En trötthet i kroppen som är lugnande och ger mig frid. Denna rastlösa själ kanske har hittat bot tillslut.  

Likes

Comments

Hann knappt hem innan jag flydde med Lotta ut på landet igen. Jag har blivit mer och mer less på att vara stadsbo och när möjligheten finns är det inte omöjligt att jag ger mig av utåt på landet. Min hyperaktivitet blir som lite botad av lugna miljöer vilket jag tycker är nära naturen och lite tystare.

Jag längtar tills jag kan ha häst också. Det är också något som jag är övertygad kan lugna mig för det kräver mycket tid och pengar och energi att ha det. Och jag har ju allt utom pengar just nu.

På landet kan man rensa blåbär. Bra aktivitet för ett rörigt huvud. Men lite segt i längden 😜

Och man kan gå långa promenader till grannbyn för att göra av med lite energi med 😉

Visst är det härligt... nu är bara frågan vad jag ska hitta på för tokerier ikväll. Först mysa med killen som jag hämtat hem från kattvakten idag....

Likes

Comments