Jag är inte rädd för att prata om det, men jag har lätt för att skoja bort det. När jag ser andra gå igenom samma lidande som jag gör tar jag det på fullaste allvar och engagerar mig så mycket som det går. Men när det gäller mig själv är det inte längre så allvarligt.

I mitt huvud är min ångest inte lika allvarlig och hemsk som de andras, mina panikattacker är inte så allvarliga, övertalar jag mig själv om. Men jag antar att jag måste stanna upp och ta mig själv på allvar också. Det är inte normalt att ha sömnlösa nätter, att inte kunna äta eller att kaskad spy på grund utav ångesten som äter upp en inifrån.

Jag vet anledningen till hur det började, men varför det fortsätter kan jag inte sätta fingret på. Visst jag har inte läkt, absolut inte. Jag brukade vara en otroligt stark människa, idag är jag inte längre det. Han tog det ifrån mig, när han förföljde mig, när han trakasserade mig och när han hotade mig livet. Det kommer jag alltid bära med mig. 

Men det slutade inte där, efter det hamnade jag i en relation som förstörde mig. Jag hittade inte ut ur labyrinten och det körde slut på mig. Jag har nog aldrig varit så olycklig som jag var då.

Tillslut fick jag en nystart, äntligen skulle jag bli stark och må bra igen. Trodde jag. Där dök han upp, min ”drömprins”. Jag föll så fruktansvärt hårt och jag struntade totalt i alla konsekvenser och varningsklockor som ringde någonstans i bakhuvudet. Vilket tillslut blev en mardröm, var jag inte trasig innan så blev jag det då. Mitt psyke tog en rejäl smäll och jag åt upp hans lögner dagligen. Men jag var kär, och så fruktansvärt blind. Spelade ingen roll hur många gånger mina nära sa till mig, jag lyssnade inte. Vilket jag borde gjort, varför lyssnade du inte Sofie?

Inatt var en hemsk natt, mycket ångest och absolut ingen sömn. Men jag kan inte sätta fingret på anledningen, eller är det kanske allt utav ovanstående? Jag jobbar hårt och ständigt med att knuffa ut de elaka tankarna ur mitt huvud, det är inte alltid lätt och absolut svårast är det när man ligger där ensam i mörkret. De elaka tankarna och jag, det har alltid varit en kamp.

Idag kan inte dessa personerna påverka mig längre, jag är fri från dem. Men minnena och såren sitter kvar, dem kommer jag få lära mig leva med. Men dem kommer också forma mig som människa, jag har lärt mig mycket och jag har förhoppningarna att i slutändan kommer det ha gjort mig starkare än någonsin. Men jag vet att det också är viktigt att prata om det, att bearbeta det. Annars kommer det aldrig sluta jaga mig om nätterna.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Herregud vad du förstörde mig, och här sitter jag och mår dåligt över dig.
Det borde vara tvärtom, det borde vara du som sitter och knappt kan andas utav ångesten, inte jag.
Varför skulle du komma tillbaka? Varför skulle du förstöra precis allting igen, på exakt samma sätt?
Varför var det nödvändigt?
Förtjänade jag inte mer än detta?
- Nej, det gjorde du inte Sofie. Du förtjänade inte ens en förklaring.

Gud, så liten jag känner mig. 

Likes

Comments

Om du tror att jag skriver detta pågrund utav att jag saknar dig, så har du fel.
Jag skriver detta för att förklara att jag är färdig, jag är så jävla färdig.
Jag hade gått igenom eld för dig, jag hade gjort det mesta för att du skulle må bra.
Vilket hade varit fel, för du var aldrig värd något utav det.

Dem varnade mig om att du skulle förstöra mig, vilket du kanske gjorde men jag är för stolt för att erkänna det.
Men här är jag på andra sidan medan du är kvar i lögnerna som tog i sönder allt..
Jag mår bättre än vad jag har gjort på flera år, jag vet i alla fall vem jag är.
Jag har inga lögner som förgiftar och förstör i min ryggsäck.

Men på något vrickat sätt har jag fortfarande din rygg, jag skyddar fortfarande dig mot anklagelserna och hatet.
För jag kan med handen på hjärtat säga att jag fortfarande inte hatar dig.
Trots allt du fick mig att gå igenom, trots att du fick mig att förnedra mig själv.
Kanske är det för jag tycker synd om dig, för att du inte hittar ut från den onda cirkel du har skapat för dig själv.
Du trodde kanske att du kunde göra precis som du ville med mig, att jag var för naiv för att egentligen förstå.
Men nej jag är inte den svaga människa du kanske trodde jag var, jag står fortfarande med båda fötterna på jorden och knivarna du högg mig med i ryggen gör inte längre ont. 

Jag är tacksam för allt du lärde mig om hur människor som är osäkra på sig själv beter sig, människor som inte har hittat rätt eller som är fast i ett ruttet mönster. Jag är glad för att du kom in i mitt liv, för nu vet jag vad jag absolut inte vill ha omkring mig. Precis sånna som du, personer som suger energi och inte ger någonting alls tillbaka.

Det låter kanske hårt, men vet du vad?
Det du utsatte mig för var fan så mycket värre. 
Jag kommer alltid minnas de fina stunderna, dem bär jag med mig i mitt hjärta.
Men nu är detta bakom mig, och det känns som om 200 kg har lyfts från mina axlar,
äntligen är jag fri från allt som förgiftat mig. 
Tack. Tack för du fick mig att gå därifrån.

Likes

Comments

Det är magiskt hur ens hjärna fungerar, för 6 månader sedan var jag övertygad om att jag äntligen tagit rätt beslut.
Jag hade lagt allt bakom mig, allt som fick mig att må dåligt.
Sedan tog det en sekund innan allt försvann och i den sekunden tog du ett steg tillbaka i mitt liv.
Jag inbillade mig själv att jag äntligen var lycklig igen, att du var pusselbiten som fattades.
Och det fortsatte jag att tro till för ungefär en vecka sedan, det var då jag insåg att du grundlurat mig ännu en gång.
Att allt du lovat och byggt upp egentligen var ett luftslott, jag har varit arg, oj så arg.
Hur kunde jag låta mig själv falla för samma skit ännu en gång?
Du fick mig att tro på kärlek som inte fanns där, du fick mig att hoppas om en framtid tillsammans med dig.

Jag vet inte vem jag är mest arg på, dig, henne eller mig själv?
Antagligen mig själv, för trots allt så finns där fortfarande en liten del utav mig som hoppas på att det finns någon sanning.
Att jag betydde någonting för dig, att du faktiskt älskade mig.
För just nu känner jag mig så fruktansvärt liten och allt det är din förtjänst, visst jag skulle aldrig ha hört av mig igen.
Dagen jag kände att jag saknade dig skulle jag bara fortsatt gå och inte tittat tillbaka.
Men det är lätt att säga nu när jag har facit i handen, jag älskade dig.
Jag brydde mig om dig, och jag hade sån sympati för dig, jag försvarade ditt beteende och jag övertalade mig själv om att allt var bra, att allt vi behövde var tid att läka.
Men allt du behövde var allt annat än mig, och jag förstår nu när du desperat försökte övertala mig att gå vidare.
Jag förstår nu att det var din "lätta väg ut", men det finns ingen lätt väg ut.

Jag hoppas en dag att du förstår vad du gjorde med mig, hur du tog i sönder mig och hur du fick mig att agera.
Jag hade din rygg, men inte fan hade du min.
Du högg mig om och om igen i min och allt jag gjorde var att släppa in dig.
Tack för läxan, jag lärde mig så mycket. Men jag vet inte om det var värt det.
För nu är alla svin och jag litar inte på en själ, murarna är högre än någonsin och det är allt tack vare dig.

Tänk om du åtminstone kunde sagt förlåt.

Likes

Comments