Här kommer det, allt jag gått och burit på och allt jag har försökt förtränga.
Jag spricker snart och jag vet att du är här ibland.

Jag kommer alltid tänka på dig som den person som gjorde mig lyckligast, men även som personen som totalt förstörde mig. Jag borde kanske ha insett detta för längesedan men jag var så naiv och jag ville ingenting annat än att vara delaktig i ditt liv. Det vill jag fortfarande, det kommer jag nog alltid att vela, men någonstans sa mitt hjärta och min kropp stopp.
Jag kunde inte ta mer smärta, jag kunde inte ligga där och må mer dåligt, för då hade jag förmodligen aldrig kommit på fötter igen.
Jag är väldigt försiktig med vad jag tänker om dig, jag kan inte gå till vissa ställen i mitt huvud pågrund utav smärtan som finns där. Du plockade isär mig, om det var med din mening kommer jag nog aldrig få reda på men du lämnade mig,
utan någon förvarning.
Där stod jag och jag var så jävla kär i dig, jag älskade dig så som jag aldrig känt för någon förut.
Jag byggde upp en fantasi om en framtid tillsammans med dig, om hur lyckliga vi skulle vara.
Men en dag från ingenstans försvann du, utan någon förklaring.
Där stod jag och såg dum ut ännu en gång, för allt jag intalat mig själv förra gången försvann så fort du tog ett steg tillbaka i mitt liv. 
Det mest logiska alternativet är att jag skulle hata dig för allt du har gjort och utsatt mig för, men det är det sista jag gör.
När jag tänker på dig så känner jag sorg, det känns som om jag förlorat någonting som kunde vara revolutionerande. 
Det känns som om jag har fått nitlotten, varför vet jag inte. 

Jag saknar dig, jag saknar den speciella känslan jag hade när jag var omkring dig. 
Jag saknar din närhet och din ömhet, jag saknar allt.
Varje gång jag kommer hem tänker jag "hoppas han är här", varför jag fortfarande hoppas på oss vet jag inte.
Kanske för du har berört mig så som ingen annan någonsin har gjort, kanske för att du fick mig att känna mig hemma. 
Att det var där jag skulle vara, tillsammans med dig. 

Jag har sagt till mig själv att jag stannar kvar så länge det känns logiskt och jag själv tycker det är värt det.
Men om jag känner mig själv, så hade jag kunnat vänta i all evighet på det där lyckoruset. 
Men det är inte logiskt, inte ens för en hopplös romantiker som mig.
Så jag antar att tiden är inne.
Men jag vill att du vet att varje del utav mig hoppas på att du hittar tillbaka, att du blir den person du drömmer om och att du någonstans inser att det skulle varit du och jag.
När du har en bra dag, kan du då höra av dig till mig? Jag har en del saker jag behöver berätta.
För mig är du värd så mycket, glöm aldrig det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna detta, men uppenbarligen har jag gjort något fruktansvärt.
2 brutala veckor utav tystnad.
Where do i go from here?


Likes

Comments