Postad i: USA

21:45 amerikansk tid
Det är svårt att skriva ett slut på något som man varken kan förstå eller vill ha ett slut på. Jag vaknade i dag med en klump i min hals ni vet den man kan få ibland när man försöker hålla tillbaka sina tårar. Med frukost i magen och väskorna i förrådet bestämde vi oss för att ta en sista tur i Santa Monica. Bara några steg ut på gatan fälldes några tårar då människor självklart var tunga att ta upp ämnet, som om det inte var tufft nog redan. Samtidigt som jag just i den här stunden ville ta vara på varje sekund ville jag också att tiden skulle springa iväg, få allt överstökat. Istället umgicks vi några sista timmar med tjejerna innan det var dags för att beställa Uber tillsammans med Jakob till flygplatsen. Det blev minsann inte en smärtfri tur det heller utan chauffören fick för sig om att sätta på "du gamla du fria" om jag blev arg, jag blev hysterisk hur skulle jag nu hejda mig, det gick inte. Där satt vi och lipa ikapp i baksätet och min hemlängtan vällde över. På flygplatsen senare blev allting väldigt hastigt, fixa väskorna, genom alla säkerhetskontroller och slänga i oss lite lunch. Innan tiden var kommen. Med fulgråt och långa kramar skiljdes vi åt med ett "vi ses snart". Aldrig har jag känt en sådan smärta i mitt bröst. Helt ensam stod jag där vinkandes och kände mig kanske som världens minsta människa. Under den senaste veckan har jag försökt förbereda mig då omgivningen alltid påmint mig om vad som ska komma skall samt min kära kropp som värkar vara hyper stressad men här är jag. Ensam på ett flygplan med nedräkning i örat till New Zeelands Airlains avgång. Hur är tankarna kanske ni tänker? Förstår ni om jag säger obeskrivligt för det är i stort sett "allt" jag känner, så mycket att jag inte kan sätta ord på det. Jag är så himla ledsen och kluven men också så oerhört stolt över mig själv. När jag tänker efter låter det inte alls rimligt att jag är stolt över att jag känner mig rädd och ensam men å andra sidan vet jag att det här är vad jag vill. Oavsett om det inte blir som jag fantiserat det kan jag åtminstone klappa mig själv på axel och säga att jag försökte, jag gav det en chans och livet är trots allt gjort för att ta utmaningar och lära sig av sina prövningar.

Att splittras från Ebba?

Här sitter jag instängd mellan två främlingar och när jag skriver den här meningen hugger det i mitt bröst, i min hals och ner kommer en tår. Ni förstår inte och jag kan inte heller inte hjälpa er att förstå för bandet mellan oss två är något särskilt. Hon är min bästavän, människan som kan mig ut och innan till. Inte ens när vi började planera resan och jag bestämde mig för att inte följa med hem kändes det bekvämt trots att det återstod då fem månader tills resan skulle börja samt att vi skulle spendera ytligare fem månader med att utforska andra sidan ekvatorn tillsammans. Det är obegripligt. I 140 dagar har vi varit fastklistrade på varandra dag ut och in och inte ens det känns nog, ge mig 140 dagar till och jag kan tänka på saken. Vem ska nu vara min kudde, sova över mig, sno mat i freefood lådan, äta mina rester, vara mitt lexikon massör och make up artis. Vem ska jag nu smaka nya pasta sorter med, dela plånbok, erövra dansgolvet, krypa upp i famnen på, fylla i minnesluckor, hitta nya "David's" och bryta lagar med men största frågan är vem ska nu vara min bästavän och stöttepelare i alla vägskäl. Min kära vän tack för förmodligen livets bästa fem månader, det har varit en ära att få göra det här med dig. Jag är evigt tacksam över att ha dig, det är tack vare dig allting är möjligt. Ser fram emot nästa telefon samtal. Safe travel, see you soon xx

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments