​ÅH JAG ÄR SÅ HUNGRIG IDAG! Jag som sällan är hungrig nu när jag äter LCHF! Samtidigt är jag på sånt där barnsligt humör när man inte vill ha mat. Vad gör man då? Då äter man något ändå! Så idag blir det rester: kotletter med pepparsås. Men om jag hade ork idag hade jag lagat min Kokos-lime-kycklinggryta enligt bilden ovan!

Saras kokos-lime-kyckling. LCHF men något liberal. Också något diffust recept, jag improviserade detta! (Ett liknande recept såg jag på en burk kokosmjölk dock som man kan använda som bas :)

  • ​800g-1kg Kycklingbröst
  • 1 stor burk Kokosmjölk
  • Grönsaker (i mitt fall, champinjoner, gul lök, minimajs och paprika) Mängd=efter egen smak.
  • 1 färsk lime
  • Riven kokos, cirka 1/2 dl

Marinaden:

  • Ingefära
  • Chili (färsk eller fryst. Jag använder fryst)
  • Vitlök (2 klyftor)
  • Olivolja
  • Soja
  • Pressad limesaft (från den ovan nämnda limen)


  1. Strimla kycklingen tunt
  2. Blanda ihop marinaden! Ungefär 1 DL olivolja, ​en skvätt soja (då det är mycket kolhydrater/socker i vanlig soja så rekommenderar jag att blanda i så lite så möjligt) 1 eller 2 pressade vitlöksklyftor (efter smak), cirka 1 tsk hackad chili och en "skvätt" riven ingefära! Kläm i litte färsk limesaft vettja!
  3. Låt den strimlade kycklingen marinera så länge som möjligt!
  4. Under tiden strimlar och/eller hackar du dina grönsaker of choice.
  5. Häll blandningen med kyckling och marinad i en het stekpanna och stek på den. Jag rekommenderar att steka i riktigt smör, tycker jag blir godast.
  6. Meanwhile i en annan stekpanna så steker du grönsakerna tills de börjar få lite färg och mjukna.
  7. Stek tills kycklingen är näääääästan klar eller nyss klar, häll då i grönsaksblandningen och cirka en halv deciliter riven kokos.
  8. Rör om och häll till sist ned kokosmjölken!
  9. Låt koka ihop
  10. Blanda sedan i lite limeskal, limesaft och en till skvätt chili om du tycker om chili! 
  11. C'est voila! 


Jag åt detta med kokt broccoli​, spenat och toppade med limen och kokoschips/flingor för en liten crunch!

Riktigt gött!


Ha dä fint nu så ska jag middag och sen mula fröknäcke som är i ugnen nu! :)

Likes

Comments

 Men ja!! Idag hände något som inte hänt mig på mycket länge. Vågen visade 66,8 kg!

Jag är 160 cm lång ochvägde som mest under förra året 77,8 kg, så bara det är ju fantastiskt skönt, att vara 12 kg lättare här och nu. Siffran 66 är dock ändå mer betydelsefull: så lite har jag aldrig vägt på riktigt.

Det fanns en tre månadersperiod 2014 där jag tränade mycket och åt väldigt lite. Jag bantade snabbt ned till 64 kg vilket är det lägsta jag vägt i vuxen ålder. Men det var ju inte på riktigt. 64 var bara en dagsform, inte något jag vägde på riktigt och ingenting jag hade kunnat hålla i längden med den inställningen jag hade då. Det var ett event och en särskild klänning jag bantade emot.

Det följande halvåret efter eventet vägde jag mellan 67 och 69 och hade ändå en ”hälsosam” platå där ett tag och en normal viktpendling. Men mina dåliga matvanor kom ikapp och vikten smög sig på under hela 2015 ända upp till 77,8. Antagligen ännu högre, utan att man vetat om det.

Från sommaren 2015 till nu har jag prövat en del olika metoder för viktminskning med blandade resultat om än samma slutresultat.

Ända tills den 18e mars 2016. Det var en helt vanlig fredag. Då fick jag ett infall på jobbet och började läsa mer om sockerberoende och jag bara fattade hur det låg till och vad jag behövde göra. 

Veckan innan hade jag börjat med periodisk fasta 16/8, det innebär i mitt fall att jag skippar frukosten och äter ingenting på 16 timmar efter min middag. Exempelvis äter jag middag klockan 20:00 börjar jag inte äta förrän klockan 12:00 dagen efter.

Så i mina studier om fastan läste jag att de flesta rekommenderade att äta lågkolhydratkost som komplement för bästa effekt och för att kunna hålla sig mätt på det man ätit på dagen senare under fastan. Då i sin tur läste jag mer om LCHF och insulinnivåerna (varför fastan är så effektiv=insulinet håller sig stabilt) och snubblade in på sockerberoende.

Sedan den fredagen har det varit strikt omläggning av alla rutiner och det är sedan dess vikten har börjat gå ned. Långsamt först, mer nu på sistone. Men det var inte vikten som var prioriteten just denna gång. Det här var ett livsstilsval, inte en diet. Det är just därför det känns extra bra att gå ned i vikt just nu. Jag har även haft ett två-tre veckor långt återfall i juni efter jag blivit övermodig. Men måndagen efter midsommar skärpte jag till mig igen. Viktigt Viktigt, att inte låta återfallen definiera vår framgång.

Samtidigt är jag rädd för att fokusera för mycket på vikten. Stannar den av eller man bara fokuserar på den har jag själv upplevt att man tappar siktet på målet – hälsan och de långsiktiga planer man gjort för sig själv. Värt att komma ihåg!

Men nu är man alltså här, inne på det 66:e kilot och det är på riktigt! Jag kommer inte gå upp i vikt för att jag äter mat eller "släpper hämningar" - jag äter ju redan gött och mycket. Jag äter rätt mat nu och jag äter mig mätt.

Det inre målet jag burit runt på är 65 kg. Ett annat logiskt mål är 64 kg då man visst enligt BMI är normalviktig då när man är 160 kort. Men jag mår fantastiskt redan nu och att ens ha målsiffrorna känns så konstigt, istället får man känna efter vart man skall ligga viktmässigt.

En helt ny resa, att nu skall man bara leva och må bra :) Såå glad idag!


SÅ NU SKA JAG FIRA! MED VADÅ?? JAG SKA UNNA MIG ATT HA PÅ MIG KLÄDER JAG TYCKER OM, SE MIG I SPEGELN, OCH SE PÅ MIG SJÄLV MED GLÄDJE UTAN SJÄLVHAT!

Likes

Comments

En amatörs funderingar följer här nedan! :)


Vissa av oss ute i världen är mer benägna att utveckla ett beroende. Det är nog de flesta av oss överens om. Det verkar handla om kemiska signaler och obalanser i hjärnan. Ett helt samspel av hormoner, vitaminer, mineraler, aminosyror och en massa annat som skall vara i balans uppe i knoppen.

Oavsett vad man anser om forskning om mat och LCHF i synnerhet känner de flesta igen sig i att man mått dåligt under perioder. Många av oss som drogat (i mitt fall stärkelserik mat ochallt möjligt snask) känner nog igen sig i att känna sig deprimerad, ångestfylld, låg, sorgsen och orkeslösa. Kanske ofta, kanske till och från.

När jag läste Bitten Jonssons bok ”Sockerbomben i din Hjärna” föll dessa bitar på plats och jag tanken slog mig för första gången i mitt liv att jag kanske inte ÄR deprimerad, tänk om jag känt så på grund utav hur jag behandlat min hjärna? Det blev faktiskt lite av en existentiell kris för mig då jag efter att ha tänkt på detta haft svårt att längre urskilja hur jag faktiskt mår kontra om det istället är ett eventuellt beroende som styr hur jag skall känna för att jag skall falla tillbaka till sockret.

I dokumentären Fed Up (Netflix) berättar de att redan på 50-60-talet kom varningsrapporter om sockret och hur beroendeframkallande det är. Jag ställer mig förvånad inför att människor fortfarande inte verkar acceptera hur potentiellt farligt det kan vara. Är vi alla så beroende att vi inte kan se hur brett beroendet är? Är det verkligen mer troligt att miljontals överviktiga är dumma och lata – än att de faktiskt har ett beroende och inte har styrkan att ta sig ur det?

Det är ju inte bara socker man blir beroende av som "socker"beroende. Socker finns i så många av våra råvaror i köket, kolla tacokryddan bara. Jag äter endast råvaror under 5gram socker (och kolhydrater) per 100 gram – och det är i högsta laget! Dessa råvaror triggar min hjärna och jag får både cravings och svårt att sluta äta när jag väl börjat. Särskilt stärkelser som potatis, pasta och ris. Och detta gäller även fullkornsprodukterna. Har jag förstått det rätt (är ju endast en glad amatör) så blir ju dessa kolhydrater socker i våra kroppar, vilket rubbar våra naturliga insulinnivåer och startar dessa nedåtgående spiraler av att vi får cravings och hjärnan vill bara ha mer, mer och MER.

För mig blev det en lättnad att läsa om allt detta i mina undersökningar. Jag insåg att jag inte var svag. Allt annat i mitt liv har jag ju klarat, en del motgångar som jag kämpat mig igenom och jag har vuxit så otroligt – så jag kunde inte förstå hur maten kunde vara en sådan kamp dagligen. Hur man kan göra samma fel om och om igen, vecka in och vecka ut. Flera år av bortslösad hälsa!

Sockerberoende kändes så himla logiskt.


Jag har ju slutat äta salt – men ändå fått återfall och binge-at så in i hel...

Jag har ju trappat ner på kolhydraterna – men inte tillräckligt för vips var jag tillbaka..

Jag har levt på shakes i månader – men va? GICK JAG UPP ALLVIKT IGEN? Va konstigt.

Jag har vägt all mat och hållit strikta kalorier utan att utesluta något – Åter igen: binge…

Tränat som en galning men inte ändrat kosten – Vikten gick ned – Tills jag började hetsäta igen och depressionen och slöheten gjorde att jag slutade träna.

Jag har ätit LCHF – men i min hjärna var det bara ännu endiet då, jag tog det inte på allvar. Och till slut ”gav jag upp” och ville vara som alla andra.


Synd att jag inte klarar av att vara som alla andra.

Jag måste vara jag, och jag mår bäst på Sockerfri LCHF :)

Kram!


Ostbrickan på bilden= mums! Datenight med sambon. Vinet, druvorna och kexen var för honom, jag är så nöjd med allt annat götta ja! :) Fler matbilder finner ni på Insta: sockerslaven ;)

Likes

Comments

Det börjar så himla tidigt!

I mitt fall började jag som ung att smygäta godsaker trots att jag visste att jag inte fick men jag kunde inte motstå. Jag kände skam men fortsatte göra om det. Jag gömde pappren efteråt. Det var en riktigt avancerad procedur att smyga runt kring andra människor och lista ut hur jag skulle dölja var jag tagit, hur jag skulle förklara mig om jag blev påkommen.

Senare i tonåren fortsatte jag smyga samt började jag också borsta tänder, tugga tuggummi för att dölja andedräkt, gömma mitt skräp och gräva upp soppåsar för att lägga mina sockerdroger på botten. Chips, kakor, glass, godis, potatis var de största bovarna.

Jag kunde tacka nej till att träffa vänner för att vara hemma och svulla.

Nu när jag är vuxen och sambo kunde jag bli upprörd när min kille när han gjort planer att resa bort, varpå jag köpt svullsaker och han ställde in sin resa och kunde vara hemma med mig istället och jag blev typ nedstämd. Men gissa vad, det var ju för att jag då inte kunde hänge mig och svulla utan skam.

Där kände jag verkligen vilket problem jag hade med mitt beroende, det kan ju inte gå ut över någon annan på det sättet, det är något jag måste ta ansvar för. Även om jag inte skrek eller var upprörd på uppenbart vis så kunde jag istället sura och vara osocial och apatisk när jag inte fick som jag ville. Det kämpar jag fortfarande med när jag hamnar i mina sockerdippar men för varje dag utan sockret så är det enklare att komma i kontakt med sina känslor och även känna mer glädje över små saker. Det är som om man var avstängd innan!

Fler varningstecken ni kanske känner igen: I början när jag var liten åt jag knappt någon mat utan jag sparade mig åt godiset och chipsen istället. Varningstecken = petar i maten men är inte hungrig.

Jag lade från tonåren och framåt alla mina pengar på mat och onyttigheter i olika former. Jag kunde inte sluta tänka på att äta. Varningstecken = alltid pank trots inga synliga köp.

Jag hade jättesvårt att hålla rent runt om mig på mig rum på grund utav depressionen som träffade mig i tonåren och tidiga 20-åren. Nu inser jag att mitt sockerberoende bidrog till att jag mådde dåligt. Varningstecken = Stökigt rum och ingen energi.




Det finns vissa listor som sockerberoende-kunniga använder för att mäta om du har skadligt bruk eller ett beroende. Detta test finns på http://www.sockerskolan.se/sockerberoende/sockerberoende-test/ och använder en metod som kallas UNCOPE.

"Med detta lilla test kan du enkelt själv se om du ligger i riskzonen för att ha utvecklat ett sockerberoende. Testet lagras inte hos oss utan raderas när du lämnar sidan.

Kryssa i rutan om påståendet gäller för dig. Med sötsaker menas godis, läsk, choklad, bröd, pasta, potatis, kakor, bakelser och andra kolhydratrika produkter.

Har du kryssat i fyra eller fler kryss så finns det en stor möjlighet att du har ett sockerberoende."

U N C O P E
U = Unplanned use – Oplanerat användande

N = Neglect – Försummat annat
C = Cut Down – Vetat minska
O = Objections – Andra klagat
P = Preoccupation – Upptagen i tankar
E = Emotional discomfort – Känslomässig lindring

Citat från sockerskolan.se


Personligen hade jag JA på alla punkter! Sockret är så sjukt närvarande i alla delar av vardagen vilket gör det ännu svårare att sluta. Men det går att göra det!

KÄMPA VÄNNER!

Likes

Comments

Det finns vissa ord som blir betingade när vi läser dem. En av mina instagram-idoler: äntligensockerfri skriver mycket om de ord som blivit hennes nycklar till tillfrisknande, varav ett har blivit särskilt kraftfullt för mig. A C C E P T A N S.

När jag accepterade mina begränsningar och slutade sträva efter ett omöjligt liv så blev det mitt styrkeord. Helt plötsligt fanns det ju möjligheter att gå framåt istället för hindren som fick mig att jaga min egen svans!


Det var så himla läskigt och jobbigt att acceptera hur det ligger till, men det kändes mycket bättre när man väl nådde den punkten.

Jag har accepterat:

Att jag inte är som mina kompisar och att bara jag kan ta beslut över min hälsa.

Att jag alltid har haft ett negativt förhållande till mat när jag äter socker.

Att jag inte kommer att kunna uppnå en balans.

Att jag inte kan äta varken godis, chips eller potatis.

Att det finns råvaror jag helt enkelt inte köper

Att det inte är ett straff, - utan att äta sockerfri LCHF ären gåva till min kropp.

Att jag måste vara förberedd att få kritik över hur jag äter och fortfarande kunna stå emot och tro på mig själv.

Att min omgivning inte kan styra mitt ätande, det måste jag själv ta ansvar för.

Att jag måste vara förberedd för alla matsituationer.

Att jag måste vara alert och inte bara gå på autopiloten när saker och ting känns jobbiga.


Och jag är så GLAD att jag insett allt detta nu när jag är25. Jag har såå många år kvar att njuta av en kropp och knopp som fungerar!

Det låter kanske jätteextremt att exkludera saker ur sin kost för alltid, och hålla föredrag över hur man exkluderat dem,- men när man väl är i denna sits och på allvar är redo att sluta med ett negativt beteende: då tyckte jag att det var så sjukt logiskt. När jag accepterade att jag inte kan hålla mig borta och måste bryta helt – då öppnades nya möjligheter upp för mig. Istället för att leva i en strävan efter något jag alltid velat haft (balans) men aldrig uppnått. Nu går jag framåt på riktigt! JAG KOMMER ALDRIG MER GÅ PÅ AUTOPILOT TILL AFFÄREN.

Vi alla har upplevt återfall – det är liksom extra jobbigt när man väl insett och accepterat allt ovan. Men nästa gång blir man lite starkare och händer det igen så börjar man om igen. Det är bara att fortsätta mot sitt mål så målinriktat som man klarar av.

Ingen vet ju om mitt liv hädanefter kommer att vara utan återfall eller misstag, men det är målet och för första gången under alla gånger jag lagt om min kost,- så känns det hållbart och hoppfullt :)


Behöver du stöd? Sök det! Vi är så många som äter sockerfri LCHF och vill uppmuntra andra i samma sits att det är INTE fel på dig! Du är inte svag! Sockerfri LCHF kanske kan hjälpa dig också? Eller finns det andra tips och tricks som kan hjälpa just dig? Du är inte ensam! Heja heja alla sockerfria vänner! En dag i taget :)

Likes

Comments

Kanske om jag detoxar länge nog och börjar om kommer jag kunna hålla distansen och äta normalt?

FELFELFEL. Hur många gånger har man provat detta och misslyckats?

Jag har levt hela mitt liv med de här tankarna, och dessa ord i min omgivning och jag är helt säker på att många av er beroende där ute strävar mot samma mål. Det är ju självklart så man bör leva, det tror jag fortfarande: att mat som är naturlig är bäst för våra kroppar och variation är hälsosamt.

Det vill säga: för någon som inte har en beroendeproblematik.

Det går bra i ett par månader när man slutar med godis, chips, glass och sådant. Kanske bantar man, kanske drar man ner på kolhydraterna. Vikten rullar ner, livslusten börjar återvända, man känner sig stark och vacker. ”Så här vill jag leva!”. I mitt fall har jag alltid fortsatt med råvaror som jag trodde var OK men som helt klart triggade beroendet i min hjärna. Kanske lade jag till quinoa till min sallad, kanske åt jag riktigt mörkt fullkornsbröd, kanske åt jag ketchup eller andra vardagsråvaror som har oerhört mycket dolt socker.


Men ett tag gick det ju alltid att sluta. Tills dess att man tror att faran är över. När man lagt av och hållit det ett tag börjar ju självförtroendet komma tillbaka och vips sitter man där: jo men jag kan ta en kaka. Jag klarar det nu. Bara en, nej tack jag är nöjd med bara en. Asnöjd efteråt. Jag klarade att bara ta en kaka!

En vecka senare är det glass. Jag kan ta lite. Jag klarade ju att ta en kaka och har hållit mig till min ordinarie kost en hel vecka efter det. Jag är botad! Bara en skål glass.

Tre dagar senare är det en chipspåse. Ja men jag har ju sett bloggerskorna! De håller sig i form och unnar sig. Det kan jag också göra. Över en två veckors period har jag ju bara ätit en kaka, en skål glass och chipsen, så jag äter helt enkelt inget mer förrän nästa helg så är det lugnt…

Vad händer nästa helg tror ni? Vid det laget är beroendet påväg att blomma ut rejält igen, veckan dit var bara startsträckan och spiralen börjar om. Och varenda gång har jag känt mig så värdelös som faller tillbaka, utan att någonsin tänka att jag kanske fortsatt att trigga in hjärna i ett beroende omedvetet.


Jag är faktiskt imponerad av mig själv hur många gånger jag slutat äta mina "droger". Det krävs så mycket av en att faktiskt sluta. Samtidigt är jag så besviken på alla gånger jag gått på beroendets röst ”Du klarar av detta, nu är du normal, nu har du nått balans i kosten och du kan SLAPPNA AV OCH UNNA DIG”.

Det var aldrig självförtroendet och friskheten som drev mig att börja äta av mina droger efter jag varit abstinent. Självförtroendet var ju faktiskt egentligen självbedrägeri. Det var ALLTID mitt beroende som lurade mig och jag insåg det aldrig förrän man var djupt ned i hetsätandet igen. Och sedan har spiralen börjat om.

Men nu vet jag bättre.


Detta var mitt liv tills jag stötte på begreppet ”Sockerberoende” och Bitten Jonsson och Pia Nordström som skrivit den fantastiska boken ”Sockerbomben i din hjärna”– där fick jag så mycket förklarat för mig. Strävan efter ”Balans” var helt i onödan för det är något jag inte kommer att klara av att ha i min relation till stärkelserik mat. Det har jag accepterat!

Inga fler dieter, inget mer bantande. Jag väger inte mat, jag har inte längre ångest kring mat, det finns inte saker jag inte får äta – jag funderar istället på saker som jag FÅR äta. Det är en positiv upplevelse nuförtiden!

Från en tjej som alltid varit överviktig och aldrig normalviktig, som provat väldans många metoder under mina 25 år tänkte jag dela med mig av min resa och förhoppningsvis finns det någon där ute som hittar den inspirationen jag fann.

På Instagram finns flera lchf- och sockerfria profiler som har inspirerat och motiverat mig enormt mycket. Lchfingenjören, 56kilo och Äntligensockerfri är de främsta. Kolla gärna in deras konton, de är så väldigt inspirerande personer!

Välkomna!


Likes

Comments