View tracker

Jag befinner mig i vecka 33 i min 3:e graviditet. Jag har blivit en tjockis igen. Senast hos mvc hade jag gått upp 20 kg!!! Jag som sa att jag skulle minsann inte gå upp mer än vad en graviditet innebär.
Nu längtar jag tills bebis är ute å jag kan springa igen. För sedan jag slutade träna så skenade det på vågen. Nu är fokus att inte gå upp mer.
Sen sorgligt nog så är sockermissbruket i full gång och jag försvarar det dag efter dag, tillfälle på tillfälle med alla konstens medel.
Det är pinsamt, hela grejen pinsam. jag har tapppat kontrollen och missbruket förstör mitt liv åter igen. Jag äter godis varje dag! Eller glass, eller fika, eller bröd, eller pasta!!! Inte är det ju då konstigt att man blir tjock, ingen löpning och fullt pådrag med kolhydrater.

Ärligt talat så hatar jag att vara gravid oxå. Man är livegen, klumpig och allmänt obekväm. Detta är sista bebisen för jag steriliseras i samband med kejsarsnittet.
Ett väl genomtänkt beslut utifrån min sjukdom och att vi är välsignade med två underbara barn sedan tidigare.
I drygt 7 månader har jag återupplevt smärtan jag haft innan jag lindras med morfinplåster. Det är jobbigare att varit lindrad och återuppleva något man innan gradvis vant sig vid. Plötsligt full smärta igen så länge, jag är trött både fysiskt och mentalt. Om ovanpå detta så har jag tappar kontrollen över mina intag och min vikt. Jag fattar att jag behöver bestämma mig för att ta kontrollen igen. Men en del av mig är tveksam. Det är ju mitt beroende som lägger sig i och försöker manipulera. Mitt beroende tycker jag kan unna mig när jag är gravid och att ni är det ändå kört för 20 kilo liksom, är ju lite att börja om från början.
Men så hör jag å andra sidan jaget som inte trivs, som inte vill må så här som säger, börja nu så har du mycket vunnet sen. Jag behöver ju inte göra mycket bara undvika socker som i sig är utmärkt gödningsmedel för cystor och enbart därför borde vara skäl nog för mig att undvika.
Nu klär jag på mig och går ut på en promenad det är första steget.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 88 readers

Likes

Comments

View tracker

Insikter är berikande. Dagen består i att lära mig mer om mig själv, mina gränser men mest av allt mina tillgångar. Jag jobbar hårt dessa veckor. De skall inte vara förgäves, hittills har jag många förändringar i verk. Maten, träning, relationer och tankeställare å så mycket mer.
Utmaningarna känns inte jobbiga utan motiverande och jag är ivrig. När kvällen kommer så är jag mentalt slut men det är det värt. Livet är roligare när man är med och väljer riktning. Insikten är jag älskar att hjälpa andra och att motivera.
Tack Kjell för du berättade hur jag förändrat någons inställning till livet. Det gav mig en känsla av meningsfullhet. Nu är jag medveten om ytterligare en kvalité hos mig själv.
  • 56 readers

Likes

Comments

View tracker

Sedan jag fick min diagnos så har livet varit svårt att gilla. Nu när jag är på medicinsk rehab så får man många nya sätt att se på livet och situationen. Idag har jag insett att jag måste ta rodret igen efter att ha hoppat av när det blev gungigt.
Jag tänker börja prioritera om, nu är jag viktig.


Likes

Comments

Ja, inte är det väl konstigt om man tappar fotfästet, ibland för mindre.

Jag har så svårt att se mig själv som sjuk, ja jag har ont och mina händer och armar lyder inte alltid. Finmotoriken är försämrad. Jag upplever att min tillvaro är full av osynliga elstaket, jag sätter ner en hand och får en kyss. Ja, å då menar jag inte sådana vanliga som de statiska smättar man kan få när luften är torr och allt blir elektriskt laddat. Dessa smällar är så jag blivit rädd, som nu senast, vår nyinköpta diskmaskin är strömförande och har kortslutit. Nä, den var bara strömförande med min högra hand, ingen annan i familjen fick ström av den å inte heller min vänsterhand.

Våren 2010 röntgades jag för mina besvär och fick diagnosen. Inför besöket kom en kallelse med tid datum och avdelning jag skulle besöka. I brevet stod även att jag skulle ta med mig en anhörig. Blev det så? Nä, för jag trodde inte att det var något särskilt jag skulle få veta. Hela den dagen, hur jag förberedde mig, hur jag tog mig dit, själva besöket och hur jag tagit mig hem är lika verkligt som en dröm. Jag har bara fragment av känslor, bilder och ljud från besöket och hemfärden är raderad helt. Gud så dumt av mig att åka själv, jag borde verkligen haft med någon. Det hade varit bra på många sätt. jag hade sluppit leva i förnekelse och bortträngning i drygt 4 år. Jag hade sluppit springa hos läkare och leta nya svar på mina symtom. Förhoppningsvis hade jag kommit längre i min sorgeprocess. Jag hade lärt mig hantera min rädsla för framtiden, jag hade kanske inte gjort alla de val som är gjorda idag. Jag kan gräma mig över att jag blev så rädd för att bli invalid att jag slutade leva, att jag direkt sålde alla hästar slutade rida och köra dem. Att ta det beslutet fick mig att fundera över vad hästar betyder för mig, varför jag haft dem i nästan hela mitt liv. jag var 9 år när jag fick min första häst. Fick och fick, jag fick ta mina pengar som mina föräldrar sparat till mig och köpa min häst själv. Det var det bästa som hänt i mitt liv. Jag hade inte många vänner så min häst blev min bästa vän. Jag och Hella, som min första häst hette, vi var som ex och kex. Till stallet sprang jag när jag var ledsen, glad, arg och ensam, jag var där jämt. Jag klätrade upp på den breda Nordvensk-ryggen och borrade in näsan i manen och grät så snor och tårar rann över hennes hals. När jag varit ledsen å  haft henne som tröst så kände jag mig alltid hel efteråt, hon bekräftade alltid mig och mina känslor. Jag hade Hella i 6 år, när jag skickade henne till slakt var den tyngsta dagen i hela mitt liv, jag har nog bara sörjt min farmor mer till den dagen jag skickade Hella. Det var en lång sorgeprocess, 4 år tog det innan jag kunde tänka mig att ha häst igen. När jag var 19 årså skaffade jag min andra häst, hon var en livboj kan jag se idag. Jag skaffade henne när jag mådde som sämst psykiskt. Hon fick mig att kliva upp på mornarna, promenera 7 km fram å tillbaka till stallet de månader då pengarna inte räckte till busskort. jag åt nudlar för att kunna betala veterinären eller andra oförutsedda utgifter. Det var tufft ekonomiskt, men när jag tänker tillbaka så är det det bästa i mitt liv. hästarna och all tid och energi jag lade på dem. Det höll mig levande, jag måste leva för om jag valde att ta mitt liv så satte jag hästarna i en ovisshet och det var otänkbart för mig.

Jag har haft häst ända sedan dess, jag var utan häst i en månad innan mitt första barn skulle födas för jag trodde att det skulle bli för jobbigt att ha spädbarn och hästar samtidigt, men efter bara en månad redan innan jag fått mitt barn så märkte jag att jag började tappa gnistan.  Hur tänkte jag då nu när jag fick min diagnos, jag var livrädd för att bli invalid och om jag fortsatte rida så skulle ju risken öka avsevärt. Men vad var alternativet? Att sitta och vänta ut min livstid på en stol i köket å se alla andra leva. Nu har jag tyckt synd om mig själv i snart ett år och skrämt upp mig själv tillräckligt med det jag vet och eller inte vet idag. Jag har bestämt mig för att börja leva igen å jag lever som det är avsett så länge jag är en del av livets väv. Jag får försöka lita på att jag är en del av något större och att jag inte kan förändra ödet, men att jag har förmågan att välja vägar själv och påverka värdigheten i mitt liv.

Under snart ett år så har jag deppat, skitit i hur jag ätit, inte tränat regelbundet och ärligt talat misskött mig själv. Jag har slutat bry mig om mig själv, blivit deprimerad gått upp 11 kilo och tappat muskler. Jag gillar inte det jag ser i spegeln längre. Allt hänger ihop, tar du inte hand om din själ så ser man det på din kropp och tar du inte hand om kroppen så sätter det står i själen. jag måste börja älska mig själv igen. Rädda mig!! För, Oh, yeah she´s back... Började köpa socker i alla former, började smussla och gömma och skammen kom tillbaka, jag har stulit godis från mina barn, å visst ersatt det innan det blivit fredag igen och det uppdagats. Vem gör så?? Jo, någon som har ett missbruk. Kan man verkligen missbruka socker, åsikterna är många om detta, men jag vet vad socker gör med mig, och jag tycker inte om sockeralisen, produkten av att förtära socker i alla former. Hon är ful, lömsk, äcklig och motbjudande. Hon har tappat kontrollen. -Jag har tappat kontrollen å det är upp till mig att ta kommandot och återta kontrollen.

Så kan jag nämna att jag är gravid igen, väntar mitt tredje barn och därför behöver jag göra detta på ett skonsamt sätt för både mig och barnets skull. Men jag är inte så dålig, för denna graviditet har jag tränat regelbundet och löptränar om än jag sänkt tempo och distans så är det bättre än mina två tidigare graviditeter då jag inte gått mer än nödvändigt. Jag vägrar bli fet denna graviditet å visst nu väger jag 64 kg och har gått upp 11 kilo, 6 kilo innan och 5 kilo under 11 graviditetsveckor. Nu är det stopp, jag ska inte gå ner i vikt, men målet är att inte väga mer än 65 vid BF. Jag tränar redan och tänker inte höja intensiteten. P.g.a foglossningen måste jag vara försiktigare, jag är som sagt i vecka 11 och jag bär redan fogbälte och har smärtstillande som nu även ska lindra smärtan från foglossningen. Men jag resonerar som så att smärtan kan jag hantera och det blir inte värre av träningen, men jag kan behålla styrka och kondition som kommer gagna mig när jag blir tyngre.

Men oj nu ska jag iväg och träna och träffa en bekant som är en riktig gymråtta, Hon är en sådan som man blir irriterad av att se för hon är så snygg och vältränad, jag får ha en riktigt bra dag om jag inte ska tycka hon är som en nagel i ögat. Ja jag vet men vad fan jag är inte perfekt å ja jag kan bli avundsjuk när någon är smal å snygg, Men jag har märkt att jag bara är det om jag inte skött om mig själv, så jag har rannsakat mig själv, känner jag mig inte som mitt bästa så är det provocerande med de som gjort något för att känna så. Men jag hatar haters å nu är det hög tid att ta hand om mitt tempel å tillåta mig själv att älska hela mig.

Likes

Comments

Vem är Gud, men framförallt vad är hans plan. Varför får vissa av oss mer än tillsynes andra?

Livs- resumé: Växer upp med missbruk, våld och sexuella övergrepp. Får en skev bild av vad som är normalt. Blir mobbad och utstött i skolan pga att de andra barnen ser mitt avvikande beteende. (kanske även andra faktorer) Mina erfarenheter färgar tonnåren med att jag blir ett sexuellt offer för den som vill. -Fler våldtäkter och förhållamden med våldsamma män. Olycklig men väl medveten om att något är fel, söker hjälp av psykiatrin. Får ätstörningar, skär mig själv. HATAR MIG SJÄLV!!!! Hamnar i fosterfamilj, socialen och BUP är mina skyddsnät. Fler våldtäkter. Fler misshandelsrelationer. Fortsätter söka hjälp. Olyckor med buss, och hästar, fysiska skador. Träffas av blixten genom vattenledning. Nu kan det inte bli värre?!? Ätstörningar, får diagnoser, bipolär posttraumautiskstress, mm. Har jag glömt något... ??? -Fruktansvärd huvudvärk alltid, jämt! Misstänker migrän, åker in och ut från sjukhus. Flyttar runt i Sverige? letar mig själv. Flyr från ett förhållande för att slippa döden. Kommer hem till en far som har ångest och dövar det bäst han kan med alkohol. Hoppat av skola efter skola. För att jag inte har ork eller motivation. Bevittnar inte ett självmordsförsök utan tre som resulterar i hjärnskador hos honom. Gör två aborter, smärtsamma då jag önskar mig barn men vill ge dem trygghet. Har valt fel fädrar, mentalt oacceptabel mor ( plågar mig än idag). Får diagnosen Borderline. Går DBT, livet blir bättre.
Får värre fysiska smärtor men de psykiska är svårare att leva med. Börjar märka av neurologiska svårigheter och störningar. Opereras 10 ggr från 16-36 år för endometrios. Får hjärtstillestånd pga inre- blödningar.( Ev felmedicinering) överdos, morfin. ) Mister min kära svägerska i en fallskärmsolycka. ( Givetvis värst för min bror).
Endometrios innebär väntan på vårt första barn nästan 3 år med IVT. Svärfar som blev som min far, fick cancer och dör en månad innan vår första son föddes. Min pappa får cancer, dör 2 dagar innan vår andra son föds. Fruktansvärd foglossning. Vägrar rullator. väger 109 kg. Inser att jag har sockerberoende. bryter det, går ner till 53 kg. Får en diagnos på kronisk smärta förtränger det i 4 år. Tappar min karriär, hobby (rida in hästar) och framförallt mitt liv. Vad mer ska jag vänta mig!?!


  • 154 readers

Likes

Comments

Jag var hemma och sjukskriven i sommar. Inte för att jag ville det, för att jag behövde det. Det har varit en tuff sommar mest mentalt. Att smälta, bearbeta och hitta nya vägar.

Jag skulle ha jobbat i skogen i min mans företag. Jag skulle mest ha kört röjsåg, kanse enstaka gånger med motorsåg. Men då min fysik inte varit bra på många år så har jag varit tveksam till en framtid i skogen som välbetald skogsarbetare. Jag insåg redan innan skolan slutade att det inte skulle fungera. Men hade oerhört svårt att släppa drömmen. Jag gjorde en sjukanmälan. så kom operationen en vecka senare. Jag blev sjukskriven på heltid i nästan en månad då jag fortfarande inte släppt tanken helt, å ett fysiskt tungt arbete efter en buk-och bystplastik inte var lämpligt. Jag sa till kirurgen att jag var manuellarbetare i skogen och fast jag ännu inte ens arbetat en timme så väljer nu Försäkringskassan att se det som jag gjort detta. De menar att min man ska betala sjuklön de första 14 dagarna. Men vi har en enskilld firma, vi får inte lön, utan vi får ev vinst i slutet på året på genomfört arbete. Nu vill de veta min inkomst som jag inte har då jag dels inte arbetat och dels skulle vara medhjälpande maka och inte kan få lön utbetalt från min mans enskilda firma för vi är gifta. FK kan inte reglerna för företagare, de vet inte hur det fungerar så de kör en slags hittepå regler.

Då jag insåg att min framtid, och då tänker jag i första hand på karriären skulle behöva förändras så valde jag att fortsätta plugga trots många fysiska problem med ergonomin. Att plugga innebär många timmar med sittande ställning nacken böjd över en bok eller ett anteckningsblock. Skrivandes med värkande händer, armar, axlar, nacke, rygg och huvud. Jag tänkte att halvtid kunde vara lagom. Då hinner jag ta hand om min kropp oxå. Det lät först lite avslaget från FK när jag presenterade min idé. Men när jag stod på mig om att det är min framtid och att jag mår dåligt av att bara vara hemma, jag vill vidare hitta mitt nya yrke, kunna arbeta och bidra i samhället trots min diagnos. Så ss de okej men då får CSN betala!
Min första tanke var, bra!
Men så började jag tänka om jag skulle låna till heltid plugga haltid och betala tillbaka för heltid. -Aldrig i helvete!!!
jag ringde CSN frågade hur det skulle gå till.
Då hånskrattade hon åt mig på CSN och totalt dumförklarade mig. Du får bara betalt av oss för den omfattning du läser.
-Du behöver inte vara otrevlig, detta samtal gör jag för jag inte vet hur det fungerar och trodde att du kunde hjälpa mig. Men nu ska du få veta att det är min handläggare som sagt åt mig att det fungerar så och att jag skulle tala med er.
Jävla hagga tänker jag å lägger på efter att ha avslutat så väldigt jag kunde.
Nu har jag halvtidsersättning från CSN å förväntas leva på 4-5 tusen / månad?!? Hur fan är det möjligt att om jag jobbar halvtid så betalar FK hälften men inte om jag pluggar?????
Vad skall jag göra?
Jag får panik, träffar min läkare och förklarar min situation, hon förstår och tycker å andra sidan inte jag skall plugga heltid ännu. Hon skall försöka hjälpa mig med den biten. I väntan på det så har jag tvingats söka fler kurser för att komma upp i 400 poäng för att klara mig ekonomiskt.
Jag känner redan stressen över min förmåga då jag inte kan göra något halvdant heller så måste jag plugga hårt.

Min röntgen gav bra besked syringomyelin är latent och oförändrad sedan 2010. Ingen Op är aktuell. Men vad jag inte fattar är alla mina fysiska problem är det "bara" Syringomyelin eller finns det fler orsaker. Jag ger mig inte denna gången. de får ta reda på vad det ena och andra är och jag måste få klarhet. Jag ska söka en neurolog igen för att få mer insikt i min sjukdom. Har fått bra smärtlindring nu, men har toppar då jag får medicinera ytterligare. Det är frustrerande samtidigt är jag glad för det lilla. Sover bättre igen å det är viktigt när man har sådan smärta måste få energin under nättetna. Nu känner jag att det är dax att gå och lägga mig. Hör mina sjuka barn hosta ikapp. Själv är jag bara snorig å febrig med värkande leder som följd av förkylningen. Är stressad över det jag missar i skolan dock så hoppas mina prinsar blir friska snart.
Godnatt.
  • 155 readers

Likes

Comments

Nu har jag tyckt synd om mig själv länge nog. Får fan daska upp mig och komma igen.

Har haft bekymmer med värk i huvud, axlar, nacke, rygg, armar och händer i många många år. 2010 började jag märka av skakningar i händer och ryckningar, domningar och många konstiga saker som händer i min kropp som inte tycks ha något sammanhang. Jag har i flera år sökt för allt detta men inte själv tänkt på att ta med alla symtom för jag har själv parat ihop dem efter hur jag tror att de hängt ihop. Sökt för några i ett sammanhang för andra i ett annat, å aldrig fått någon diagnos som inte avskrivits efter ett tag.

2010 fick jag en röntgen och blev sedan kallad till neurologen, jag skulle ha med mig en anhörig , men inte trodde jag att det var något allvarligt å min man hade mycket på jobbet så jag åkte själv. Inte bra, för jag minns bilden på dataskärmen när jag kliver in i rummet hos läkaren, men bara hans öppningsfras. - Det är allvarligt men inte livshotande... bla, bla,bla... efter det ser jag bara hans mun forma sig i olika formationer, men jag hör inget mer än mina egna tankar. Har jag cancer? Bilden på dataskärmen föreställde en genomskärning av mitt huvud och hals. inne i det jag identifierar som ryggmärg ser jag något som ser ut som en kidneyböna. Jag åker hem och har fortfarande inte hört mer, än att det inte var livshotande men allvarligt och att jag skall röntgas igen om 6 månader. Jag går och sätter mig i bilen, ringer jobbet och säger att jag inte kommer på resten av veckan för jag fått ett jobbigt besked som jag behöver bearbeta. Väl hemma ringer jag min storebror å säger det lilla jag vet å min mamma lika så. sedan stänger jag av helt, nämner inte detta mer än som något som hänt men att det inte var något mer än en ofarligt cysta.

Symtomen eskalerar å åren går, jag får mer neurologiska förändringar å värken blir värre. Jag har smärta i ansiktet och domningar i kinderna ovan på allt.  Så nu när jag pluggade förra hösten och i våras blev jag bara sämre och sämre och tillslut var smärtan så svår att jag inte stod ut längre, sömnlösa nätter och ett liv i hemlighet. En av dessa sömnlösa nätter började jag fundera över det jag fått veta hos neurologen för 4 år sedan. Givet vis minns jag inget mer nu än då. men jag hade bilden färskt i minnet och via bildgooglande så hittade jag något där symtomen var otäckt lika mina. Nästa morgon ringde jag till min läkare och bad henne om att leta upp journaler och röntgenbilder från besöket hos neurologen 2010. Jag fick en tid till min läkare och gick dit några dagar senare detta var juli 2014, 4,1/2 år senare. Å visst var det rätt, jag hade bildgooglat mig fram till rätt diagnos, diagnosen som ställdes 2010 hos neurologen. En bild som gjorde mig så rädd att jag stängde av i drygt 4 år. Sjukdomen/ åkomman är hemsk, den kommer förstöra mina nerver och orsakar permanenta skador och kronisk värk. Diagnosen är Syringomyeli.

Jag är fortfarande i chock. Jag har Norspanplåster och äter Tradolan, för att orka vara glad och för att orka kliva upp, leka med mina barn å ja, leva bara. Men jag ger mig fan på att detta är övergående, ja inte min diagnos men sinnestillståndet jag befinner mig i. Jag är bitter, rädd och ledsen. jag måste tänka på vad jag utsätter mig för mer än innan för en skada i ryggmärgen kan lätt försämras å jag han plötsligt bli sämre. Nu är jag röntgad igen i torsdags så jag väntar på att få svar från läkare. I mycket sällsynta fall har det hänt att detta tillbakabildats å det vore ju det allra bästa. Men det näst bästa att det inte är någon förändring att cystan är oförändrad i form och storlek. Men då min kropp klagar över tilltagande smärta och fler ofrivilliga ryckningar så är jag orolig. 

Har trots allt detta tagit upp löpningen igen å jag är förvånad över att ha bevarat en så bra grundkondition trots att jag har sprungit kanske 5 ggr sedan november. Var inga problem att börja springa igen å jag sprang drygt 5 km första gången ca 9 km/ h å senaste gången efter 6 ggr 10,39 km/ h. det tar sig. Igår skulle jag ha sprungit men jag valde att lägga in en extra vilodag då jag kände att jag var så oerhört trött efter första skoldagen. Är sjukskriven naturligtvis men det gör mig galen att gå hemma så jag har ambitionen att läsa 50% och till en början vara sjukskriven de resterade 50. i år skall jag klara matte 1b, psykologi och företagsekonomi. Ska försöka rikta in mig mot ekonomi. Tror det lutar åt att läsa till revisor, men psykolog är oxå intressant, men nu vet jag att jag måste fundera på ett hållbart yrke med tanke på min obotliga diagnos... skynda långsamt.

Likes

Comments

Äntligen för många, kände faktiskt inte så idag. Jag ville bara att denna dagen ska ha gått till ända. Grabbarna var fulla av liv direkt, själv var jag halvdöd och hade en fruktansvärd huvudvärk. De hoppade och skuttade på oss så vi också skulle kliva upp. Men det var segt. Jag hade planerat att bara åka och lämna barnen på dagis och sedan åka raka vägen till gymmet för ett löppass. Speciellt sugen var jag inte men på något sätt så kändes det ändå som om det var det som behövdes. Jag lagade äggröra med bacon, och en stor kopp kaffe fick det bli till. Packade väskan med kläder duschgrejer och smink så jag skulle kunna fixa mig lite innan lektionen efteråt. Sen är det ju ändå fredag. Har inte nämnt det, men nu krävs sminket mer i mitt ansikte efter att min kära som fick håll i en rakapparat och rakade mitt huvud så jag hade inget annat val än att raka av i stort sett resten också. Suck, jag ser ut som en punkare. Nåja det är bara hår eller hur är det, å det växer ut. Men det känns inte helt ok. Träningen gick skapligt, å efter en höst med högst sporadisk träning så kan man inte förvänta sig att det skall flyta bättre. Min återhämtning har verkligen kommit tillbaka. från 172 till 119 på tre minuter. Innan jul kom jag bara ner till 127, å det tog mer än 10 minuter. Men det berodde nog på min infektion jag burit på under hela hösten. Nu har jag fått två antibiotikakurer så nu ska det ge sig. Imorgon lördag ska jag å min man åka och kolla på en ny häst. Hästen är egentligen till min man, han tänker sig att han ska kunna köra lite med den i skogen, och rida ihop med mig någon gång. Men ärligt talat så tror jag att jag kommer ha lika mycket glädje av den bara den är lugn och snäll. Den är nämligen mycket stor, med en mankhöjd på 172 cm å lilla jag är endast 157 cm. Nu får jag avsluta detta inlägg, verkligheten kallar.

Likes

Comments

Jag är en hycklare, jag har ljugit och smusslat hela hösten och vintern så långt. Vi har passerat jul och nyår. Gav ni några nyårslöften? Många gjorde nog det, det skulle bli bot och bättring. Men jag sket i det, för mig fungerar inte nyårslöften. De är till för att brytas och göras om varje år. Jag måste göra det på ett annat sätt. Jag måste har ett starkare skäl till att göra förändringar än att det bara blir ett nytt år, det är som alla jävla måndagar, hur många sådana har ni inte börjat eller slutat med något? Mina måndagar är trasiga av alla misslyckanden. Men nu ska ni få höra varför jag är en hycklare. Jag har ju nämnt det innan att jag tror att om man tränar kan man äta allt... hahahahaha! Nja, jag tror inte riktigt på det längre. Jag är inte fet igen så tro inte att det är så. Men jag har börjat missbruka igen. Jag ljuger och smusslar, äter i smyg och skäms över det. Jag tänker på socker minst en gång var kvart. Jag går i skafferiet hemma, kollar efter mackar om jag kör bil, går och drömmer vid godiset i affären. Å nästan varje gång har jag trillat dit. Jag har köpt skiten ätit i ren panik för att hinna innan jag kommit hem för att inte min gubbe ska se att hans smala fru snart är ett minne blott. Som jag sa, tro nu inte att jag blivit fet, det har jag inte å det är väl därför som jag låtit det härja på så länge som jag har. Men jag har börjat märka att det är någon i mitt hus, som jävlas med mig. En dag såg jag skymten av en ful best i min garderob, hon satt å hånflinade åt mig å hade famnen full av mina fina små kläder. Hon väste åt mig, -Nu är dom mina ditt fetto, å snart tar jag allt ifrån dig! Huuuu, jag ryser vid tanken på att ge bort allt till den fule fan. Men hur gör man då när man inte är fet å måste bryta ett sockermissbruk, för sanningen är att det var lättare när man var fet att ta tag i det än när man bara har tappat formen. Men det är helt klart att monstret i garderoben kommer inte ge tillbaka mina kläder om inte jag skärper mig nu. Jag får bara se mer och mer av mina små kläder försvinna in i monstrets famn. Jag måste tänka på mer än mina kläder så klart, vad har monstret mer tagit ifrån mig? Jo, en bit av mitt självförtroende, en bit av min självaktning. Massor av mitt mod att blogga om skammen, men nu sätter jag mig vid rodret igen. Nu ska den jäveln få se min sida, den allra värsta hon någonsin kunnat drömma om. Jag tar tillbaka det som är mitt. Jag vill inte behöva skämmas igen. Jag vill må bra känna mig stark och det gör jag inte nu, jag ljuger ju för inte bara er utan för den viktigaste människan av alla, mig själv. Älskade lilla Wickan hur kunde jag överge dig, du snubblade och jag bara lämnade dig där med skrubbade knän vid vägen gråtandes. Nu hjälper jag dig upp så gör vi detta tillsammans. Du ska inte längre må så här. Så om jag tränar kan jag då äta allt? Nä inte just jag för jag missbrukar socker. Sockret tar över hela mitt liv när jag släpper in det. Det tvistas om huruvida det är möjligt att vara sockerberoende, å jag har själv tvekat med svaret. Men nu har jag bevisat det än en gång. Jag är en sockeralis, å alla ni som trodde att jag vunnit min kamp en gång för alla ni hade fel precis som jag själv insett så är detta en livslång kamp. Å nu måste jag ladda om. Jag känner en tung sorg inom mig, för mina tankar går till min pappa som hade problem med alkohol. Jag förstår verkligen varför han inte kunde låta bli den. Men jag tänker verkligen inte nöja mig med att vara som honom eller för att jag kan förstå det också fortsätt förstöra mitt liv, för det värsta är inte att det tar livet av en utan det tar även ifrån livet ur alla runt omkring. Få hade modet att säga det till honom och stå för det, men ärligt talat det han gjorde mot mig med sina ord fick mig att göra förändringen. Så alla de gånger jag kastade det i ansiktet på honom att han var alkis så sådde jag nog ett frö för min egen del. Tack pappa! Tack för att du var den du var så jag kunde lära mig se vem jag är. Inte en dag går utan att jag tänker på dig. Jag saknar dig så och önskar så du kunde se mig nu. Opps, nu så måste jag åka och hämta mina små älsklingar från dagiset. Och imorgon är det löpning på schemat innan skolan. Måste bara ladda ny musik till min spellista. Skönt med vardag igen!

Likes

Comments