Bra vänner växer inte på träd och har man några halvgalna vänner runt sig skall man vara tacksam. Efter att ha lagt närmare 2 h att få på broddar på Snuvan och höga skydd bak så släppte jag henne i hagen så hon fick bekanta sig med känslan. Körde min granne och hennes häst till tävling, åkte sedan hem och lastade in Snuvan och blåste bort till terrängbanan där min underbara vän väntade med sin häst. Snuvan skötte sig bra och vi tog oss över några stockar, bank, nerhopp och diken mm. Detta är första gången vi var på en terrängbana. Så jäkla roligt det var. Snuvans istadighet glimtade fram men var lätt att ta sig runt och stundtals gick hon helt för egen maskin och hon hittar lösningar på allt. Det slutade med att alla skrattade åt hennes lösningsfokuserande idéer. För hon är verkligen en unik liten häst. Sen kan vi diskutera hur mkt enligt skolboken detta var men vi klurar ut våra egna vägar i livet jag och den där monsterhästen. Terräng är något vi i framtiden kommer göra mer av då hon verkligen tyckte det var roligt.

När vi kom hem så var jag helt slut i kroppen. På kvällen släppte jag ut henne på fältet hos mina grannar då de behövde ha en sällskapshäst till sin. Jag släppte Snuvan vid grinden och hon såg ut att vara tagen ur en sagobok när hon galopperade ut över fältet. Fullmånen lyste och gav en magiskt sken över landskapet. Hon stannade mitt ute på ängen och i skenet från månen ställde hon sig och betade fridfullt.

Jag har märkt att hon har ett stort behov att bara få vara bara häst ibland och det är en stor process för henne att anpassa sig till livet som ridhäst. Hon mår väldigt bra av att få sin egentid efter träning.


De skall ha en pay and cross där den 9/9 är lite sugen på att försöka ha detta som delmål... Vi får se vad som sker då.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Igår så åkte jag och en kompis iväg till stranden. Tog med mig Snuvan. Lastade henne själv och hon var helt med på noterna. Väl framme på parkeringen vid havet så var hon supertaggad och hade svårt att stå still. Eftersom hon fick åka iväg till en tävlingsmiljö förra gången så tänkte jag att vi skulle göra något helt annan för att det inte skall bli samma. Det blåste rätt friskt och det var högt vatten vilket gjorde att stranden på sina ställen låg under vattennivån. Men Snuvan traskade ner i havet utan att blinka. Det var en helt underbar känsla att galoppera på stranden och ner i vattnet. Vi hittade faktiskt lite naturlig framåtbjudning och hon tog min skänkel framåt utan att ifrågasätta den. Vilket många gånger är vårat störst problem.

Jag har träffat och haft diskussioner med en person som som jobbar i skolan, med barn med autism mm. Hon har berättat om deras metoder och hur det jobbar med barnen i förhållande till hur skolan faktiskt är uppbyggd. Skolan är inte anpassad för alla elever och inlärningssättet är individuellt från till person till person.

Detta fick mig att börja fundera... Hästar under inridning och utbildning går ju också i "skolan". Vi får lära oss på ridskolan det mer traditionella sättet som mer och mer är på väg att falla i glömska (tyvärr). Red dressyr för en gammal gubbe för några år sedan och den kunskapsbanken han ligger inne med. Har aldrig varit med om något liknade. Han kunde citera så här- Jag kommer ihåg år 1955 då... och så rabblade han upp något helt fantastiskt. Han lärde mig det viktigaste med hästars utbildning. Man kan se hur välgjort någonting är men aldrig hur lång tid det har tagit.

Vi lär oss att utbildning är något som skall ske i ridhus eller på ridbanan. Tyvärr så är Snuvan inte så mottaglig för utbildning där ännu. Därför får jag klura ut andra vägar till målet. Vägrar att försöka pressa in henne i ett skolsystem hon inte är mottaglig för. Då kommer vi med största sannolikhet inte få några slutbetyg när den dagen kommer.

Tycker det är jättebra och aningen pinsamt att stora namn måste introducera en naturbana för att få oss vanliga dödliga att rida ut och inse att det är träning också. Säger inte att folk inte rider ut sina hästar men att man kan göra det till ett träningspass ist.

Jag fick igår en dröm uppfylld. Att få en härlig galopp på stranden med min älskade häst. Något jag har velat göra ett tag nu. Detta under tiden vi tränade på framåtbjudningen som dök upp helt nartuligt.

Likes

Comments

Har under alla år jag har haft häst använt mig av en osteopat som jag har stort förtroende för till mina hästar. Detta som ett bra komplement till veterinären. Hur vet jag att det fungerar? Well.... Det är inte bara mina hästar han lappar ihop utan även mig. Jag vet idag hur viktig rörelseapparaten är för att fungera och prestera fysiskt. Jag har själv fått erfara vad som händer när leden är fixad men allt annat då? Muskler, ligament mm och allt annat runt leder och skelett då? Jag är väldigt tacksam att jag idag inte är en häst som bor i Sverige hos någon halvfeg trångsynt ryttare som rider monotont och har mig helförsäkrad. Varför? Jo för jag hade idag med mitt handikapp varit utdömd, avlivad och ersatt.

Efter min operation fick de använda ström för att få igång musklerna i mitt ben igen. Värt att testa för den som vågar.... Sen skulle jag kunna skriva en avhandling om alla följdfel i min kropp efter detta men en annan gång kanske. Grållan åkte till osteopaten och nu några dagar senare så känner jag skillnaden i skritt. Om jag ska försöka beskriva skillnaden från innan osteopat behandlingen så flyter skritten på framåt mkt mjukare än innan. Dessutom när jag stretchade ryggen på henne från marken förut så lyfte hon inte ryggen en millimeter men nu kan hon stå som ett upp och nervänt u med ryggen. Ska bli intressant att se vad som kommer hända med henne i hoppningen framöver. Kommer även fortsätta klättra i backar med henne nu då i våras det inte gav det resultatet jag hade önskat.

Snuvan och jag åkte iväg för att socialträna. Vi åkte iväg på pay and jump. Inte för hoppningens skull men allt annat. Lastade och sadlade henne själv utan personskada på mig. Hon fick gå omkring i miljön och hon skötte sig exemplariskt inne på framridningen med mig på ryggen bland andra hästar som ballade ur. Ibland lurar jag på hur smart hon är den där hästen? Super cool men sen när vi gick ner på hoppbanan så kändes det som hon laddade rejält. Vi skrittade runt och när vi fick varsågod att trava så exploderade hon. Hon måste vara mästare på att plocka upp mina signaler och räknade ut att nu är det dags! Red i cirklar tills hon kom ner på jorden igen och travade sedan runt och över alla bommarna. Efter fick hon massa beröm och verkade väldigt nöjd med sig själv.

Loppan och jag var på hoppträning där min kille vackert talade om för oss på hemvägen att ni ser inte ut att vara riktigt i form. Men det som var bra är att Loppan marginellt börjar orka korta sina långa älgkliv. Jag börjar kunna lägga mig i anridningarna utan att Häxan surtant säger tack och hej till mig! Det är två veckor kvar till tävling så nu handlar det om att lägga in en högre växel. Förväntar mig inget orealistiskt resultat på tävlingen men vi skall vara förberedda. Ska hoppa min mammas häst också så räknade ut att första dagen så kommer jag hoppa 6 rundor. Ska bli intressant att se hur min kropp mår efter den helgen. Något jag inte vill tänka på just nu...

Även om det är full fart framåt som gäller så glöm inte av att njuta av det som är kvar av denna sommaren.

Likes

Comments

Sommarens kanske varmaste dag. Jag och Snuvan begav oss ut mot öarna för att testa på något nytt. Snuvan skötte sig exemplariskt och var superduktig. Efter att ha testar div olika hinder som fanns på banan så började tanten bli otålig och började skrapa med frambenet. Idag har ju var och varannan människa en diagnos. Tror även att om Snuvan hade varit en människa så skulle även hon haft en rad olika diagnoser. Men vad gör det? Älskar denna häst precis som hon är.


Det finns inga genvägar till en sund och bra relation. Är du inte intresserad av att lägga ner tid och jobba på relationen så lär den inte utvecklats heller. I min och Snuvans fall är det inte målet som är det viktigaste utan hur vi har det på vägen dit. Under träningen hittade Snuvan en väldigt snygg nordsvensk pojk som hon gärna hade inlett ett förhållande med. Dock var den valacken inte så intresserad av henne men hon hade koll på honom resten av kvällen Men det blev ingen ny relation där för Snuvans räkning.


Jag reflekterade över att de var så blandat av hästar. Det var många olika raser och typer av hästar som var med på miljöträningen och alla var välkomna. Fick en fråga vart jag kom från och berättade glatt vart. Aha med ett visst eftertryck i rösten fick jag till svar. Det är väldigt inriktat med hopp och dressyr där jag bor och många gånger krävs det en viss typ av häst och utrustning för att passa in i vissa kretsar. Jag har gjort ett seriöst försök för några år sedan att uppfylla de oskrivna lagarna men har insett att det är omöjligt för mig och med Snuvan finns det inte med på kartan. Långt ifrån alla är sådana men det är den klicken som folk kommer ihåg.

Vi gör våran grej och finns det ingen väg så trampar vi upp en stig. När vi skulle lasta så sa jag hej då, nu skall vi åka hem till mina riktiga hästar (tror inte folk fattade ironin i det där) Men i slutet så spelar det inte någon roll hur dyr din häst var i inköp eller vem som var pappa till den. I grund och botten är det alltid en häst. Det är vi människor som älskar att sätta etiketter på div ting.

Efter en fantastisk kväll med trevligt sällskap och massa nya erfarenheter så begav sig Snuvan och jag hemåt. Solen gick sakta ner och havet glittrade längs kustremsorna. Tror både hon och jag var väldigt nöjda med dagen. Är övertygad på att jag kommer plocka fram detta varma minne i vinter när man vill krypa ner under en sten och dö för att det är mörkt och stenhårt ute.

Väl hemma så var det en väldigt nöjd häst som stod lugnt och väntade på sin kvällsmat och en ryttare som däckade innanför dörren.

Likes

Comments

Jag tar tillbaka det där med att domaren inte kommer älska oss. De gillade Grållan i var fall. Vaknade kl 0545 och började dagen med att tänka, varför utsätter jag mig själv för detta? Dressyrtävling, det måste vara sinnesförvirring som är orsaken till att göra detta frivilligt. Grållan fick sin frukost och sen lastade jag in en taggad häst i transporten. Har lagt mycket tid i veckan med att rida ute på fälten runt ensilagebalarna för att få min stela häst lite mindre stel och lite mer följsam.


Framme på tävlingsplatsen så gör jag en observation som får mig att fundera? Varför har alla knoppar på sina hästar? Är det en oskriven regel på dressyrtävlingar eller varför är det så? Ska gräva vidare i den frågan senare. Lastade ut min häst och då träffade jag överdomaren som ville se på passet. Allt var i sin ordning. Började värma upp en väldigt pigg och glad Grålla som kändes som en miljon. Sen blev det min tur att gå bort till banan. Gick in och Grållan travade förbi där domaren satt utan att spänna sig eller titta. Jag fick startsignal. Med tungan rätt i mun fick jag ridit igenom Lätt C:1an och när vi kom ut så var känslan sämre än förra veckan. Jag bad till gud att vi skulle landa runt 63% för då skulle jag vara nöjd. I mitt huvud kunde jag rabbla upp det mesta som jag hade kunnat göra bättre. Grållan var så duktig och försökte samarbeta och gjorde sitt yttersta för att tolka vad muppen uppe på ryggen ville förmedla. Har ridit Lätt C:1 innan med hästar som gjorde cirkuskonster under ritten.


Väl tillbaka vid transporten tittade jag upp vad vi fick för %. 69,072% läste jag sedan som resultat. Suck tänkte jag. Har sett någon annan som har fått 73% på någon tävling innan så helt plötsligt var jag inte nöjd även om jag hade lovat mig själv att vara nöjd med 63%. Tjejen i transporten bredvid frågade vad jag fick för % ? Surt berättar jag att jag fick bara 69%. Hon måste tyckt att jag var ett ufo. Men just då tänkte jag bara på alla missar jag hade gjort. Våra bara 69% hade tagit oss till en andra plats.


I andra klassen tänkte jag att det går fort. Rida igenom Lätt B:2 och sedan åka hem. Fick en del missar där med. Uppenbarligen var det obligatoriskt att hälsa på domaren vid inridningen av programmet. Tittar man på nätet på dressyrprogrammet så står det bara ett kryss= för mig halt. Men man lär sig något nytt varje gång. Vi slutade på 66,9 något %. Det räckte dock till en 6e placering.


Slutsats av helgens krumelur ridning är att det gick väldigt mkt bättre än vad jag hade trott. Man skall inte vara rädd för att våga gå utanför sin bekvämlighetszon. Det leder till utveckling. Fast nu blir det fokus på hopptävling om 4 veckor. Det är 3 dagars cup och jag skall rida Loppan 1m, 105 och om jag går vidare 110cm. Grållan ska gå 110cm , 115cm och om vi har tur (och vågar 120cm).


Likes

Comments

Åkte iväg med en taggad Grållis förra lördagen för att rida våran första Lätt B:2. Fick ett godkänt resultat men domaren tyckte att Grållis hängde i galopparbetet men fick en 8 på skritten. Något som gör mig väldigt glad då hon rörde sig som en krabba i skritt när jag köpte henne. Misstänker att domaren hade velat se henne i en högre form men själv anser jag inte att hon är där styrkemässigt. Dessutom är hon formad som ett godståg och en stel modell av häst. Det kommer att ta tid att bygga upp henne. Min andra häst av samma modell, lång rygg, långa bakben har lite samma problem. Både Grållan och Loppan har stor galopp och i hoppningen har jag i-lans problemet att få plats på distanserna. Loppan som under två år inte har suttit ihop med sin fram och bakdel har varit en utmaning. Har sett problemet innan när hästar med en stor galopp packars ihop till en kortare galopp än vad det klarar av. Galoppen blir trasig och fyrtaktig. Något jag vill undvika då det är en fördel med en bra galopp i hoppningen och i allmänhet. Traven är ju faktiskt för hältutredningar ;-)

Men nu var det ändå dressyr som fokus skall ligga på. Har trimmat på Grållan i tisdags och skall slänga på dressyr munderingen och rida igenom Lätt B:1 an idag inför i morgon. Tänkte till och med tvätta bort div smutsfläckar så som gräs, jord och de som jag inte kan identifiera...

Vad har hänt mer? Jo Snuvan fick nya bakskor och vi har varit på tur. Har också anmält mig till en miljöträning / Ranch Trail nästa vecka med monstret. Loppan startade sin första 110cm och det kändes inte som att vi skulle dö. Roligt att se skillnaden på henne sen vi började hoppa och det kunde vara lite plockepinn och hennes koordinationsförmåga var lika med obefintlig. Som min kompis sa: Grattis det har bara tagit er 2 år att komma till att hoppa 1 m på tävling. Man kan se det på två sätt. Att det skulle vara något negativt eller att Loppan har behövt den tiden för att bli stark. Målet är ju att ha kvar henne tills hon dör. Så jag tänker långsiktigt och hoppas att Häxan surtant blir närmare 30 år. Grållan har varit på hoppträning som gick super.

Nu taggar vi inför imorgon. Målet är att ha roligt, få ett godkänt resultat och har inga stora förhoppningar på att domaren skall älska oss.

Likes

Comments

Fick ett infall för ett tag sedan att anmäla mig till en dressyrtävling. Dock inte med Snuvan men med min Grålla. Har förträngt detta ett tag men nu på lördag händer det. Vill inte låta negativ men jag har aldrig varit någon dressyrnisse. Det pratas mkt om grundridning och sits mm. Helt ärligt så rider jag nu för tiden mer som en kråka på muskelavslappnade mediciner än en ryttare med välutvecklad grundsits. Självklar sitter jag på ridbanan och trimmar på att mina hästar skall aktivera bakbenen och bära sig men det är en helt annan typ av dressyr i mina ögon. Det är skrämmande att komma ut på framridnings banan och se alla superseriösa duktiga ryttare värma upp och man själv sitter som typ en kråka....


Varför då utsätta sig för det? Jo detta är något jag inte behärskar och vill bli bättre på. För att bli bättre på något måste man träna och komma ur sin bekvämlighetsbubbla. Annars kommer den aldrig utvidgas. Mitt och Grållan´s mål är att rida runt programmet och förhoppningsvis få ett godkänt resultat. Större ambitioner för lördagen har jag inte.


Men det är några dagar kvar till lördag och innan dess är det hoppträning vilket vi uppskattar och känner oss mer hemma med. Ska gå bort till sommarbetet och fånga in några förvildade hästar nu. Fortsättning följer

Likes

Comments

Jag fick ett bryt i början av februari. Alla hästarna skulle igång, de levde mer i luften än på marken. Snuvan var ett högexplosivt monster med ett extremt behov av att få ut sin energi. Ute var marken stenhård och den ända möjligheten var att åka bort till ridhuset. Den kvällen som fick droppen att rinna över var det några "dressyrtanter" som satt och red ovanligt sent (min vanliga tur). Jag försöker ju åka dit på tider som gör att jag undviker att möta andra ryttare i ridhuset. Kände hur Snuvan var på väg att explodera! Släppte ut henne på lina i ett hörn av ridhuset. Hon han inte mer än trava några varv när tanterna började höja rösterna!

- DU FÅR INTE LONGERA DIN HÄST FÖR VI RIDER HÄR!!!!!

Jag försökte på ett pedagogiskt sätt förklara att min häst har lite lätt sadelgjordstvång och är inte riden så länge. Men att om hon får gå några varv på lina och få ut den värsta energin innan jag hoppar upp. Detta för allas säkerhet, även min. Svaret jag fick var nej!

Tanterna tycker det var bättre att jag skulle hoppa upp och rida med en gång. Ingen förståelse eller empati för min säkerhet. Men jag tror så här i efterhand efter att jag har analyserat händelsen att så länge de själva inte flyger av så spelar det ingen roll. Men en liten detalj som jag med säkerhet vet att de inte tänkte på var att skulle jag flugit och tuggat grus så skulle inte Snuvan stannat kvar. Hon hade sprungit runt i ridhuset Free Like a Flying Demon... Då hade de själva blivit drabbade även om de inte brydde sig om min hälsa....

Jag ledde runt Snuvan i ridhuset och då kommer en dressyrtant dundrande i galopp förbi mig och Snuvan så nära att jag kunde känna vinddraget. Jag blev så sur så jag klättrade upp och försökte få henne att slappna av. Detta med ett gäng dressyrtanter passerande med några cm mellanrum från mig i div gångarter utan någon som helst respekt. Det har varit gånger när de har kommit med en spända hästar och frågat ifall jag kan undvika att galoppera i närheten av dom. Då minsann skall man visa hänsyn inför varandra men när det är på andra hållet så är det inte lika viktigt.

När jag kom hem på kvällen den där kvällen i mörker och minusgrader så konstaterade jag att vi är alla inte lika mycket värda borta i ridhuset.

Jag fick nog och skickade iväg Snuvan en månade till en jätteduktig tjej som kunde fortsätta med Snuvan. Då mina förutsättningar att göra ett bra jobb var lika med obefintliga. Så behöver ni ett bra tillridningstall så kan jag varmt rekommendera det som jag skickade Snuvan till.


Jag har med hjälp av mina vänner tillbringat väldigt mycket tid på asfaltsvägarna och i skogen med mina andra hästar i vår. Nu när ridbanan fungerar att rida på så är det något helt annat. Ljuset på kvällarna har börjat komma tillbaka och det är lätt igen att ha häst.

Det är dags för ett nytt kapitel

Likes

Comments

För 3 år sedan var jag på jakt efter en läromästare till mig som jag kunde styra runt och få lite rutin på. Som tur är har jag vänner som jobbar i hästbranschen så jag hittade ganska snart ett "objekt" att åka och titta på eller snarare två. Den ena hästen var Good Magic! Självklart blev jag dökär i den andra val men mot allas förvåning lyssnade jag på min väns och killes råd denna gången. Jag köpte mig en 15 årig gigantisk vit valack. Ett slagskepp med andra ord. Han fick smeknamnet Grodan. Sen hörde jag bakvägen att folk hade åsikter om att gå och köpa en häst på 15 år från utlandet utan att ha någon som helst bakgrundsinformation är lika med idioti. Dessutom utan röntgen och dylikt. Det är ju nästan så att jag har begått en dödssynd.... Fel av mig.....

De först månaderna gjorde Grodan inte mycket väsen av sig. Jag upplevde honom nästan lite avstängd. Men månaderna gick och han började bli mer och mer vaken. Jag åkte till osteopaten och behandlade alla hans gamla krigsskador för det är sant som de som kan säger. Du köper aldrig en ny häst. Du köper alltid en begagnad. En 15 år gammal tävlingshäst som har tävlat hela sitt liv är att betrakta som en långmilare.

Trots att Grodan var en väldigt snäll och väluppfostrad häst så märkte man att det fanns blod så det räckte och blev över när det väl gällde. Under sommaren fick han gå på bete något som tog lite tid för honom att vänja sig vid. Men efter att den stora vita hästen hade fått gå ute hela sommaren och vi hade fått en chans att lära känna varandra i ridningen så var det äntligen dags att tävla. När vi fick startsignal högg Grodan tag i bettet och sa håll i dig! Det var bara att styra och vi fick en 3e plac i våran första 1m hoppning.

Grodan var en väldigt bra läromästare. När jag red bra och gjorde rätt så skötte han allt annat på hoppbanan. Min tränare kallade honom för professorn i hoppning. Det bästa med Grodan är att han kunde ta att jag gjorde ett misstag men ifall jag red dåligt blev han snorsur på mig. Jag vet en tävling där jag hoppade före honom på ett hinder och på nästa bromsade lit för mycket. Hindret efter det tvärnitar Grodan 5 meter innan hindret med bakåt slickade öron och vänder på huvudet och tittar surt på mig. Ungefär vad f.a.n... håller du på med?

Det vara bara att klappa på honom och göra en volt och rida bättre. I nästa klass var vi tvåa.

En annan gång under en julshow var vi med i en höjdhoppning. Min plan var att vara med upp till 140 men Grodan hade andra planer och i slutet så var hindret uppe på 165cm. Att sitta på en häst som rycker tyglarna ur handen och galopperar i väg mot ett hinder på 165cm utan tveksamheter är något speciellt. För normalt för mig så borde man känna någon typ av rädsla eller pirr men med honom så var det mer som ett lyckorus som infann sig. Efteråt var det ungefär som han sa till mig att det här va väl ingenting och verkade vara hur nöjd som helst med livet.

Det är ett privilegium att få ha en häst som Grodan som lärare. Han hjälpte mig att utveckla min ridning enormt och mitt självförtroende som ryttare. Förra året efter min operation så började jag tävla på honom. Jag var långt ifrån stark nog och min balans var lika med obefintlig. Grodan tvingade mig att anstränga sig till det yttersta. Jag blödde näsblod efter min första start förra året. Vi hade inte några strålande resultat om jag säger så... Men jag blev lite starkare för varje månad som gick. Han hjälpte verkligen mig att hitta ridningen igen både på de få gångerna vi var på tävling men framförallt hemma.

Jag kände att Grodan inte var som han brukade vissa morgnar när jag släppte ut honom och att han påverkades negativt av att jag inte kunde rida honom på det sättet som var bäst lämpat för honom.

Vissa människor tyckte jag skulle åka till veterinären och försöka döma ut honom då han inte längre var till full nytta för mig. Det fanns ju försäkringspengar som jag kunde få ut. Någon annan människa hade sagt att så går det när man inte är mer noggrann när man köper en gammal häst och så vidare.... I min värld hade jag gjort samma sak alla dagar i veckan ifall jag fick chansen. Men vi är alla olika.

Detta gjorde mig väldigt illa till mods att bara tänka tanken på att skjuta honom efter allt han har gjort för mig och alla andra dessutom. Grodan har varit runt i Europa och tävlat med olika ryttare hela sitt liv. Han har ett stort hjärta och älskar att hoppa. Han har gett allt och bara tanken på att skjuta honom för att jag inte kan underhålla honom känns ju inte det helt ok enligt mig.Dessutom är han ingen ungdom längre. Grodan förtjänar bättre än så!

Ska jag skjuta min bästa vän för att jag inte just nu kan underhålla det han behöver? Vet att många som köper häst i Sverige resonerar så och vägrar se sitt eget ansvar i saker och ting. Jag valde att köpa en häst som hade passerat bäst före datum och jag ångrar inte en sekund av valet jag gjorde den dagen.

Blev jag lurad? NEJ! Jag är så sjukt tacksam för den tiden jag hade med Grodan på tävlingsbanan då den gav mig något så värdefullt. Träffar man en häst som Grodan under sin livstid så är man otroligt lyckligt lottad. För mig är han mer än en tävlingshäst. Han är en i familjen, min bästa vän och jag tycker om honom villkorslöst.

Efter en del tänkande så jag beslutade mig för att släppa ut honom på lösdrift så han kan fostra unghingstarna istället, det är ju också ett jobb! Vilket han visade sig vara klippt och skuren för... Dessutom håller han ett öga på min mamma under tiden. Det har hänt några gånger att när hon har varit ute i hagen och småkillarna har kommit farande mot min mamma så kommer Grodan som ett skott och går i mellan. Grodan skyddar min mamma när hon är ute i hagen och fixar och donar, han är en väldigt klok häst. Han är också duktig på att uppfostra unghingstarna utan att vara för brutal. Han lyfter först upp ett bakben och lyssnar de inte då så säger han till på skarpen men alltid med en varning först.

Just nu mår han verkligen hur bra som helst och ser ut att vara ganska nöjd med livet. Det bästa han vet är när hindren åker fram på ridbanan. Vem vet vad som händer i framtiden ;-)

Likes

Comments

Jobbar och sliter men Snuvan blir bättre och bättre..

Igår var vi iväg och vissa saker börjar äntligen komma på plats. Lycka i den renaste form för mig. Nu skall jag vandra vidare in i dimman igen. På onsdag blir det ridhuset...

Man får aldrig ge upp! 

Likes

Comments