Första dagen utan feber och jag har inte längre känslan av att brinna upp inifrån. Det var länge sedan jag var så här dålig. Det suger verkligen att vara sjuk. Världen runt omkring sig fortsätter utan min medverkan. På gott och ont..

Vad händer denna veckan då? Jo Snuvan ska hoppa en rund på 80 cm i helgen. Sen är det kurs inbokad och nu till mitt stora i-landsproblem vem som jag skall ta med mig? Grållan eller Loppan på markarbetskurs.. Jag har dressyrträning också. Så en av mupparna får dressyra och en av de får gå markarbete. Det lutar åt att Grållan får åka på markarbete och Loppan får en dressyrträning. Men jag är inte helt klar över upplägget ännu. Vi får se hur veckan fortgår. Snuvans plan är spikad i vart fall. Dock är jag extremt osäker på hur det kommer att gå när vi väl är där.... Vårat mål är att ta oss igenom starten. Då blir jag mer än nöjd men jag ber till gud att Snuvan sköter sig från att vi lastar ut henne ur transporten till vi rider igenom starten. Att hon inte har ihjäl någon under denna tiden. Det är väl ändå inte för mycket begärt? Eller????

Fick senast för någon dag sedan frågan varför jag slösar min tid på henne. För att jag är tillräckligt rubbad i huvudet och jag har inte hittat en svårklasshäst som motsvarar mina förväntningar blev mitt svar. Snuvan duger mer än tillräckligt till vad jag vill göra. Ser en tendens hos folk som köper häst att alla skall ha hästar med våldsamt mkt kapacitet som de aldrig kommer nyttja till 100% Alla skall ha en Ferrari och köra till mataffären med. Inte för att jag har ägt en sådan bil men misstänker att det blir väldigt svårt att få plats med alla matkassar vid storhandling i vart fall.   

Har under de senaste veckorna slitit en del med Loppan och den skenade godstågskänslan. Jobbat mkt med bommar på marken och att Häxan surtant ska sätta sig lite mer och använda sina små paralyserade bakben lite mer. Det har varit lite krig ibland på ridbanan och tanten har blivit sådär lagom glad när vi träffar rätt och det blir jobbigt. Man skall vara försiktig med vad man önskar sig ibland. Istället fick jag känsla att jag vill inte dö när hon som en katapult tryckte mig ur sadeln över nästan alla hinder.    

Denna säsongen lider mot sitt slut. Har två tävlingar inbokade kvar i år. Sköter sig Snuvan till helgen tänker jag starta med henne om två veckor. Sen är det dags att börja planera inför nästa år.

Sitter och lurar på att byta klubb nästa år. Jag är dock väldigt stolt över att få representera den klubben jag tävlar för nu men den klubben har inga lag dessvärre. Byter vi klubb kommer jag och Snuvan kommer kunna rida i lag nästa år vilket hade varit roligt att testa på. Inte för att det är vårat mest starka karaktärsdrag för någon av oss att delta i gruppaktiviteter men vi får väl träna båda två på våran sociala förmåga.





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Lastade in Snuvan och begav mig med min sambo mot storstaden för träning. När vi kom till ridanläggningen var det full aktivitet och transporter överallt. Snuvan och jag smälte in i miljön som en känguru på kaninutställning. Med andra ord inte. När jag tog ut Snuvan var jag lite stressad och Snuvan taggad till tänderna. Vi kom in i ridhuset och fick presentera oss. Då jag har varit inne att testa att rida för ny tränare med annan infallsvinkel med Snuvan. Presentationen av Snuvan blev. Sto 6 år som är riden nu de 4 sista månaderna aktivt. Hon kan vara den största idioten som har gått i ett par skor ibland. Tränaren tittade på mig som ett frågetecken. Så mkt för att man försöker vara ärlig i sin beskrivning.

Lektionen var långtråkig, extremt bra och så nyttig. Vi skrittade och travade mycket. Tränaren flaggade för hör och häpna.... Tempoväxlingar i skritt och trav. Snuvan förvånade mig över hur lätt hon hade för att skritta med långa steg och sedan ändra takt, korta steget till samlad skritt. Jag kände hur hon lyfte ryggen och gick ner i form. Samma sak i traven. Det var också fokus på bra hörnpasseringar. Innan har målet under ridning varit att ta oss runt på spåret. Nu kunde jag gå in i en diskussion och be henne böja sig utan att hon sa upp sig. Tränaren la mkt tid på detta och jag tycker resultatet blev väldigt bra. Jag fick ett verktyg som jag kan ta med mig i det vanliga arbetet med Snuvan.

Det var också en del träning över bommar. Snuvan och jag tog oss igenom studs för första gången utan att slå ihjäl oss. Hoppade några små hinder på slutet och Snuvan gjorde detta riktigt bra.

Träningen gav faktiskt väldigt mycket.


I bilen hem så insåg jag att det är hårt att komma ut i den stora världen bland de andra brunkorvarna för mig och Snuvan. Just nu kan jag inte oroa mig mindre. Vi gjorde exakt samma övningar som de andra hästarna och det är jag mer än nöjd med.  

Likes

Comments

Åkte raka vägen hem från jobbet efter nattarbetet i går morse. Tog två Alvedon och gick ut och gjorde i ordning Grållan för dressyrträning. Lastade in min gamla stubben dressyrsadel och div utrustning i bilen. In med Grållan i transporten och begav mig till ridhuset. När jag skulle dra sadelgjorden på min sadel så upptäcker jag att det saknas en stigbygel... Suck! Fick låna en av min dressyrtränare och lektionen kunde börja. Jag i ett nötskal...

Grållan var pigg och men kändes ändå lyhörd och uppmärksam. När vi värmde upp så fick vi kommentaren att Grållan såg väldigt fin ut. Min tränare sa att hon såg väldigt glad och tillfreds ut. Att det har hänt mycket sen i våras. Blir alltid väldigt glad när folk lägger märke till sådant. Då blir det som en bekräftelse att det inte bara är i mitt huvud. Vem tränar jag då dressyr för? Det är ju så viktigt i dag att träna för rätt namn och allt det där. A hör inte till den kategorin. A är utbildad ridinstruktör innan det blev inflation i ridutbildningar i landet. Hon är en av det mest ödmjukaste personerna jag känner. A hjälper sin dotter med sin ponny och jag rider för henne när hon har tid. Uppenbarligen har hon ett liv vid sidan av ridsporten. A är grym på att förklara och motivera varför man gör si eller så. Dessutom är hon väldigt pedagogisk mot mig och även mot min häst. Det blir KASAM över lektionen.

  • Begriplighet, alltså känslan av att man får en röd tråd av det som händer i ridhuset under lektionen, både inom och utanför ekipaget, är begripligt, strukturerat och går att förutse.
  • Hanterbarhet, vilket här innebär att det som tränaren ber ekipaget att göra inte blir övermäktig. Ekipaget har resurser/förmågor för de händelser som sker i ridhuset.
  • Meningsfullhet av lektionen, vilket man upplever om det känns som de utmaningar man möter är värda att engagera sig i.


Vi tränade på hörnpasseringar. Fick bra koll på både framben och bakben. Spårade riktigt bra i slutet. Skillnaden mellan samlad skritt och mellanskritt. I samlad skritt sätter hästen bakhoven i där framhoven har varit och i mellan skritt går bakhoven ner framför framhovens nersättning. Övertramp med andra ord. Under skritt arbetet kom jag till slutsatsen att jag måste lära mig att rida långsamt. Känslan som infann sig är att jag verkligen kände att Grållan lyfte ryggen men vi tar oss ju inte framåt! Men det är något min hjärna måste omprogrammera. I LA 1 så är det förvänd galopp. Då intresset för dressyr tidigare inte funnits och jag föredrar att rida i "rätt" galopp så kommer detta bli en utmaning. Vi började med att förklara för Grållan genom att rida en böj in mot mitten i början på långsidan och på väg ut mot långsidan igen fatta "fel" galopp. Massor med beröm när hon gjorde rätt. Så här efter lektionen kan jag dra slutsatsen att de bästa gångerna när resultatet av övningen blev som bäst var när jag var i balans. Disktrasan uppe på ryggen var den avgörande faktorn för hur bra resultatet blev. Inte hur mycket tygel eller hålla rätt skänkelläge mm. Bara min balans som ryttare var avgörande. Över lag så gick lektionen super men såååå mkt kvar att träna på. Målet när vi startar LA 1 är att få 60%. Är lite osäker på om vi kommer nå den % men man måste ju börja någonstans.

Snuvan och jag åker på markarbetsträning i eftermiddag. Det skall bli roligt. Vågar dock inte ha några förhoppningar över resultatet.

Loppan och jag sliter nere på ridbanan med galoppfattningar och bommar på marken.

Likes

Comments

De senaste veckorna har varit full gas i varje fas. Resultat från förra helgens hopptävling kan summeras med att går man runt i cirklar så hamnar man just där, där man på börjat sin färd. Loppan galopperade runt på framridning och tävlingsbanan som hon hade eld i baken. Fick lägga volter inne på banan för att återfå kontrollen. Extremt missnöjd över situationen. Grållan kändes bättre än någonsin men jag kom på en dum distans och rev in i kombinationen. Mitt fel dessutom. Efter detta så lyckades Grållan vrida sin baksko så jag strök mig i 110 cm och åkte hem för att gräva ner mig några timmar innan jag var kapabel att ta nya tag. Hoppträning i onsdags var helt en mardrömsliknande upplevelse. Med facit i hand var Loppans brist på broms under tävlingen milt i jämförelse på hoppträningen. Jag är otroligt tacksam att min tränare är så engagerad i oss och vill hjälpa till att lösa problemet. Har massa hemläxa att träna på tills nästa gång. Fick dock några fantastiska språng i slutet, man måste se det positiva i det negativa. Har verkligen klart över vad Loppas svaghet är nu. Hoppa höga hinder är hennes minsta problem. Min tränare sa en sak som jag tar med mig från träningen. Hon kan inte leva på att hoppa högt. Någonstans måste resten till. Där står vi idag. Resten skall fungera och nu är det grundträning till spygränsen som gäller för oss.

Grållan känns dock bättre än någonsin. Styrkan i hennes kropp börjar sakta men säkert komma tillbaka dessutom upplever jag henne som mycket gladare häst. Min tränare tyckte att Grållan har blivit en annan häst på träningen. Detta blir jag väldigt glad att höra då detta kommer från en person jag har stor respekt för och som i normala fall är en nitisk person som har nära till sanningen.

Grållan var så duktig under hela träningen och de senaste dagarna känts väldigt bra formmässigt. Vi skall idag börja träna på LA 1. Det är galopp till halt, skänkelvikning, ryggning och det värsta av allt förvänd galopp!!!! Ett öde värre än döden..... Men vi skall klara detta på något sätt med tungan rätt i mun.

Hur går det då för min alldeles egna monsterhäst? Wellll.... Loppan har för mycket framåtbjudning just nu eller med rätta skrivna ord springer genom livet. Så har vi ju Snuvan på andra sidan av skalan. Dock vill jag påstå att hon börjar flytta sig några snäpp inåt mitten. Hon överraskade mig igår när vi åkte på pay and jump. För det första tog det längre tid än vad jag hade planerat att vara på plats så jag fick anmäla oss på 70 cm. Inne på framridningen skötte hon sig exemplariskt. Lyssnade på vad jag ville att vi skulle göra och när jag bad henne om något så gjorde hon detta. Sen blev det våran tur att gå in på banan och Snuvan gör vad jag ber henne att göra trots att hon tycker det är lite läskigt. Vi hoppar runt 70 cm med ett ner. Är så stolt över hennes insats. Det är nu man skall gå tillbaka och läsa första inlägget som jag gjorde på min blogg. Jämföra vart vi är idag och vart vi startade någonstans. Jag skall sätta mig och skriva ett brev till mig själv som jag såg en annan tjej hade gjort till sitt framtida jag. Men det blir ett annat inlägg. Just nu sitter jag och drömmer om den dagen jag med vita ridbyxor rider igenom starten med Snuvan för första gången på hopptävling eller om våran första fälttävlan. Om det är någon som läser detta, vad har ni för mål med era hästar?

Idag hände något som jag har väntat på ett tag med Snuvan. Hon gick för egen maskin nere på ridbanan och helt plötsligt sökte hon sig ner i form. Detta är något jag har väntat på och nu när framåtbjudningen börjar komma händer detta av sig själv. Att få sitta på Snuvan när hon går rätt är så häftigt. Hon går från klarhet till klarhet i sin egen takt den där lilla hästen.

Nu på lördag skall vi på kurs jag och Snuvan. Något jag hoppas ska ge oss fler verktyg.


Likes

Comments

Åkte till ridhuset igår för att jag behövde hoppa hästarna innan tävlingen på lördag. Loppan kändes väldigt pigg och blev lite exalterad över att hindren var framplockade. Äntligen sa hon! Vi började med studs för att jag tycker det är en bra övning. För ett år sedan så var studs lika med dödsångest för oss. Loppan hade inte riktigt styrka och koordinationsförmåga för uppgiften. Nu kan vi galoppera in i studs utan att slå ihjäl oss. Gjorde också 5 1/2 halva. Då tanten var väldigt pigg och framåt, då tycker jag det är ett bra sätt att återta kontrollen utan att börja ha dragkamp med henne. Hon blir så våldsamt grinig när man har dragkamp. 

Jag rider alla mina hästar på tredelat, tvådelat eller rakt bett. Tycker det är sista utvägen att betsla upp. Har förståelse för att man måste göra det på vissa hästar som är urstarka. Blir dock så less på folk som sitter på hästforum och minsann talar om för andra att man är på gränsen till djurplågare bara för att man väljer ett starkare bett. Suck liksom! Det är som min gamla dressyrtränare säger. Bettet är inte starkare än handen som sitter i andra sidan av snöret. Alla hästar är olika och funkar olika. Dock tycker jag det är viktigt att man verkligen kan konstatera att det enbart handlar om att hästen är stark. Testade att rida Loppan på jaktbett en gång och aldrig igen. Det blev inget sug mot hindret och hon bara böjde på nacken. Så det kommer aldrig hända igen i den närmaste framtiden. I hennes fall var grundproblemet att hon inte orkade och var stark nog. Jag upplevde det som att hon var stark men ju mer styrka hon har fått ju lättare i handen är hon nu. Man kan jobba runt problemen många gånger men ibland är det bättre att jobba sig igenom. Man lär så länge man lever...

Efter travhoppningen ställde jag räcke 7 1/2m oxer. Då tyckte Loppan att det var roligare att hoppa då hade hon också fattat det där med att vänta typ...

Snuvan fick också åka till ridhuset. Vi tog fram konor och tränade slalom. Hon fattade ganska snabbt vad övningen gick ut på och för att vara första gången så är jag nöjd. Det är så jäkla roligt att rida på henne när man har henne med sig och inte emot sig. Jag har inte brytt mig om att diskutera formen med henne ännu. Jag tar igenom detta från marken med hjälp av tömkörning. Formen kommer att komma ju mer framåtbjudning hon får. Jag är inte orolig.


Idag gäller det dock! Snuvan och jag skall åka till galoppbanan och rida upp. Sköter vi oss kommer Snuvan delta i American day på Göteborg på söndag. Man måste våga testa. Det värsta som kan hända är att det inte fungerar men då vet man.

Likes

Comments

Hemma efter en veckas semester. Planet landade kl 0400 och hovslagaren stod i stallet kl 10. Sen var det full fart hela dagen och på kvällen ställdes klockan på 05.

Vaknade upp igår kl 05 något förvirrad ( värre än vanligt). Lastade Snuvan kl 06 och påbörjade våran resa söderut mot Skåne. Regnet öste ner så jag körde väldigt försiktigt för att inte få vattenplaning. Hade extremt dyrbar last.

Efter ca 3h körning ner till skåneland med Snuvan som ett ljus i transporten så var vi äntligen på plats. Naturen var fantastisk och uppslutningen till jakten stor. När vi red bort till samlingsplatsen så kändes det som Snuvan visste att det var något roligt var på gång. Hon taktade och när vi kom ut på det stora fältet fyllt med ekipage av olika slag. Tror nästan allt var representerat här. Shetlandsponny, islandshäst, nordsvensk, friser, fullblod, ponnys halvblod mm. Alla kan vara med i gemenskapen och delta i samma arrangemang. Snuvan ställde sig och började beta mitt i allt detta. Kan inte säga att jag är förvånad men men...

Jakten började med att fältet drog iväg och det var ett mullrande i marken av hästhovar som galopperade. Stämningen var glad, förväntansfull och luften frisk av höstens alla dofter. Vi red över fällt in i skogar av lövträd. Galopperade på mjuka skogsstigar över diken och stockar. Ut på fällt med hinder som man kunde välja att hoppa över. Marken ute på fälten var något tunga pga av allt regn som hade kommit under veckan men hästarna hade inga problem med detta. Snuvan och jag valde att styra mot en stock och jag känner hur Snuvan tar tag i stocken och galopperar med mer kraft emot den och bara flyger över. Det är ett lyckorus och känslan är bättre i verkligheten än vad jag kunde föreställa mig. Alla som har läst från början när jag började skriva bloggen vet var vi har varit Snuvan och jag. Vad vi befinner oss idag har varit en lång resa men det är vägen mot resmålet och inte själva resmålet som är det viktiga.

Det är här som vi är som bäst jag och den galna monsterhästen. Vi fortsätter in i skogarna igen och det går upp och ner tills vi kommer ut på ett fält där det ska hoppas några hinder innan det blir paus. Rider förbi de första och väljer att hoppa ett i slutet och när jag styr Snuvan mot hindret bockar hon och drar iväg mot riset och flyger över. Min plan var att bryta där ifall Snuvan hade känts för trött men ikke. Snuvan ställde sig lugnt och betade i pausen utan en tanke på att säga upp sig.

Vi fortsatte efter pausen men jag valde då att gå med den långsamma gruppen. Snuvan tyckte detta var sådär för hon skulle förbi alla hästar som rörde sig långsamt enligt henne. Det kom upp en häst för nära och då såg man det välkända temperamentet titta fram. Hon slickade öronen bakåt och hela hennes kropp gick in i attack mode. Hon vände sig halvt om och spände ögonen i den hästen som var på väg upp jämsides för att ryttare skulle prata med mig. Ryttarna bakom mig såg lite lätt chockade ut och frågade vad det var som hände då de inte har sett ett sådant beteende innan. Jag förklarade bara att det är den polska skallerormen som tittade fram. Fick en del frågor om Snuvan och förklarade att även om hon ser ganska harmlös ut så finns det en sida av henne som inte är så vacker. Alla höll efter detta avstånd till min monster häst. Det är så lätt att glömma när allt funkar. Två sekunder efter efter förvandlingen så var hon sitt vanliga glada jag.

Färden fortsatte förbi natur som var så vacker och avslutades där vi startade jakten. Snuvan var långt ifrån trött och hade säkert kunnat springa en timme till... Vi lastade på och åkte hemåt. Väl hemma så var hon väldigt nöjd över sig själv. Jag hade dock träningsvärk från helvetet. Red en tur med Grållan och hon har uppenbarligen börjar komma ur sin psykos. Wrooom sa det i galoppen och min kropp var på väg att krevera.

På kvällen ställde jag min väckarklocka på 0630 då jag skulle i väg på söndagen och tävla en klass med Grållan. Vi skall iväg på tävling nu till helgen och hon behövde en klass i kroppen innan detta. Jag behövde detta med kan jag erkänna. Kommer in på framridningen och tycker hindren ser höga ut. EHHH! Hoppa Snuvan ute i skogen över stockar på 90cm det är inte läskigt men att hoppa Grållan 1m. Det är läskigt... Något fel på mig måste det ju vara....

Grållan gick som en klocka inne på tävlingen och puckot på ryggen kan inte räkna så på en linje så det blev 6 1/2 halvt språng i stället för 7. Det kändes ändå ok och jag vet att detta bara är en förberedelse inför nästa tävling. Grållan var pigg och framåt och det är det viktigaste.


Helgen har varit så rolig som en helg kan bli med sina djur. Sjuk träningsvärk men det är ju bara ett tecken på att man har gjort något. Nästa helg skall jag och Snuvan hitta på något som är helt otippat. Fortsättning följer...

Likes

Comments

Att få tag i en ny bra medryttare är lite som att hitta en eskemå vid poolen på solsemester. De är inte jätte vanligt (inte för att jag har någon statistik på detta men ändå). La ur en annons och har faktiskt fått några svar. Tar tag i detta när jag kommer hem. Man måste vara realistisk när det kommer till tid och vad jag kommer hinna med i höst. Plugga heltid, jobba heltid och ha 4 hästar i tävlingskondition. Humm passerar väggen i ljudets hastighet. Nä det krävs planering och för hästarnas skull avlastning. Men det är så jäkta svårt. Snuvan vågar jag inte låta någon komma i närheten av men Grållan och Loppan är ju en annan sak. Hitta någon som vill rida på tur och på ridbanan. Någon som kan anpassa sig till hästarnas tävlingsplan och är seriöst intresserad. Jag har blivit bortskämd då jag idag redan har hittat min eskemå till medryttare men hon ska plugga på annan ort. Ett öde värre än döden för mig men är så glad för hennes skull. 

Hur står det till med mål och genomförande plan för hösten då? Jo det är fullspäckat med träningar, tävlingar och roligheter. Mål nu i höst är att Loppan och Grållan ska starta 115cm och kanske nosa på 120 cm om allt känns bra. Snuvan ska ut och skutta 80cm. När var och hur är lite oklart men det löser sig på något sätt. Loppan skall även starta Lätt C och Grållan Lätt A dressyr.

Varför detta dressyrintresse? Jo Pippilur kommer bo hemma hos mig nu en tid framöver. Inger som var planerat men det blir ju sällan som man planerar. Hon och Snuvan kommer kunna åka på samma hopptävlingar och vi kommer även åka på dressyrtävlingar. Om jag är helt ärlig så tycker jag att hon rör sig bättre än vissa halvblod som går lättklass. Vi får helt enkelt se hur det går och vad domaren tycker. För hon ser inte riktigt som andra hästar... Det kommer bli en utmaning men hösten kommer som sagt var bli spännande. Frågor på detta? 


Likes

Comments

Hästabstinens.nu! Normala människor skulle nog tycka att man är sjuk när man 24h efter ankomst till hotellet saknar sina djur. Har gått igenom det mesta i hästväg på internet. Några saker får mig dock att börja fundera. Har läst igenom en del hästannonser med höjda ögonbryn. Kan man verkligen ställa vilka krav man vill på en köpare? Med tanke på vad folk skriver så ja... Lite intressant också vad folk klassar som problemhästar och vilka prislappar folk sätter på sina tävligshästar. Vill man ha ännu roligare går man in på köpesannonser. Hästarna vissa människor efterfrågar finns möjligtvis i tidningen Min häst. Verklighetsförankring en nolla. Jag är dock inte så bitter men semester ger utrymme för reflektioner. Vad är då en bra häst för en vanlig dödlig hobbyryttare? I min värld är det en häst som man klarar av att rida i div situationer. En häst som funkar i div hantering som man kan hantera utan att riskera att dö på cupen. Ja på gränsen till tråkig men viss utvecklings potential. Men nöjer sig folk med detta? I min värld ser jag inte detta så ofta. Hittar man detta konceptet till ett bra pris kan man skratta sig lycklig. Men nej mycket vill ha mer och ketchupeffekten är ett faktum.

Jag ser fram emot att komma hem till mina fantastiska ikke stjärnor i stallet och se vad hösten har i sin väg. Snuvan hade visst varit iväg med tjejen som är mini me nu. 

När jag kommer hem ska ja och Snuvan åka på hubertusjakt. Skönt att veta att hon kommer vara i bättre form än mig.

Likes

Comments

Här har vi Snuvans mamma som tyvärr inte lever längre.

Snuvan som inte behöver någon större presentation. Undan Sigma men pappa är okänd polack .

Skäcken heter Magic och är Snuvans son. Jag fick en fantastiskt fin fölunge som jag hoppas kommer bli min framtida tävlingshäst. Det finns en del negativa röster att man bara ska avla på godkända hingstar och stona ska prestera och det ska vara sååååå fint. Jag vill bara kräkas när jag hör det där förmaningstalet. Detta är mitt val och skulle det inte gå vägen så är det jag som får lida och har slängt ut en stor summa pengar i sjön. Men det finns något som är värre än det jag har gjort. Avla på en hingst som alla andra tycker att man ska avla på med ett sto som har presterat och så vidare (säger inte att det är fel att göra så). Men vad man ska ha i åtanke är att skulle det gå åt helvete så är det fortfarande du som betalar. Men det var alla andras åsikter om vem, när och hur. Man ska avla på vad man själv tror på. Mitt första föl var också ett hemmabygge. Spirre gick de högsta klasserna i dressyr. Det jag anser vara det viktigaste på en häst är ett bra psyke. Mamman till honom var klassad som problemponny men hon var lite som Snuvan (egen). Tog min kompis hingst som var extremt bra i huvudet och bra ridbarhet. Det blev väldigt lyckat. Samma vän hade hingsten som är pappa till Magic. En hingst som är bra i psyket och en fantastisk hoppförmåga.

Magic har varit ute större delen av sin uppväxt med jämnårig hingst och en äldre val som uppfostrar. Detta tror jag ger honom en bra förutsättning för framtiden.

Det värsta i min värld hade varit att ta fram en häst som är talanglös i allt men den har toppstam. Det är i slutänden inte pappret med stamtavlan jag skall rida runt på.

Vad är era tankar runt att föda upp en häst?

https://www.youtube.com/watch?v=Bjy_KLN7V6A

Gissa vem som är Snuvan och vem som är Magic? Äpplet faller inte långt från trädet...

Likes

Comments

Veckan innan tävlingen gick typ 200 km i timmen. Nästan så att jag var tvungen att schemalägga mina toalettbesök. Jag var väldigt frustrerad att jag inte hade mer tid att lägga i stallet så jag gjorde ett medvetet val att stryka Grållan och bara ta med Loppan och min mammas häst. Fredagen började väääldigt bra.... Not! Min mamma åkte iväg med hennes häst och min bilnyckel när vi skulle åka på morgonen. Jag ringde henne och inget svar på hennes mobil. Som tur är låg reservnyckeln där den skulle och jag kom iväg till tävlingen. Suck!

Var något aggressiv på min mamma under hela tävlingshelgen och jag har reflekterat över detta och kommit fram till att hon lyckas framkalla dessa aggressiva känslor hos mig. Dessutom satte min kompis ord på tanken att jag måste tänka för två när hon är med. Det driver mig till vansinne när hon flyter omkring och har noll koll. Men nog om detta.

Loppans första runda kändes inte bra efter att hon halkade på första hindret i upphoppet och landade rak i det. Resten av rundan smög hon sig runt.

Essinda min mammas dressyrhäst hoppade första rundan med turbofart och kändes så jäkla på hugget.

Andra rundan på fredagen med Loppan gick sämre än första. Vi vinglade omkring och landade i fel galopp och det hindret vi kom riktigt klockrent på rev tanten med bakbenen.

Essinda plockade också en bom här men var väldigt klar över uppgiften i övrigt.

Lördag morgon så hade jag svårigheter att ta mig ur sängen. Kroppen skrek och mitt ben värkte som att benet hade blivit överkört av ett tåg typ. Men efter en timmes mental träning- Jag kan röra på mig och har inte ont, så tog jag mig ut till hästarna. Var lite orolig hur de skull känna sig i kroppen efter fredagen men fick ett bra känsla när jag satt upp på tävlingsplatsen för uppvärmning.

Loppan var först och fick en bra runda förutom vid ett räcke där sis syntes tydligt (sis= skit i sadeln). Vi avslutade med 1 ner. på lördagen.

Essinda var helt galen på framhoppningen. Oxern låg på 110cm och mupphästen hoppar av två meter innan hindret och flyger över. Mina tankegångar är- JAG VILL INTE DÖ! Essinda känns mer som- Håll i hatten där uppe.

Vi går in på hoppbanan och känner redan över första hindret att hästen hoppar lite för väl. Ju längre vi kommer på banan ju högre hoppar hon. I omhoppningen är hon högt över i kombinationen och jag landar på mitt knä och det är som man hugger en yxa i det. Väljer att avbryta när det är 3 hinder kvar pga smärtan. Mamma möter mig på utsidan och säger surt att du kunde väl bitit ihop de sista 3 hindren som var kvar? Jag hade inte suttit kvar på hästen 3 språng till ifall hon skulle fortsätta hoppa som hon gjorde.

Inte så mkt medlidande där ifall vi säger så. Är ändå nöjd med hästarnas insats förra veckans tävlingshelg.

Söndag morgon tog jag det väldigt försiktigt pga av de våldsamma smärtorna i min kropp. Vid kl 12 tänkte jag att det var lite intressant vilka som kom till finalen. Går in på equipe och tittar i startlistan. Får en chock. Mitt och Loppans namn står där. Räknar ut att det är en timme kvar till klassen startar och jag startar tidigt. Min underbara pojkvän släpper allt och kopplar på transporten. Jag går ut till Loppan i hagen och frågar henne ifall hon skulle skulle kunna tänka sig att ställa upp och hoppa idag också? Förklarade att det är final och att vi kan vara med där ifall hon tycker det är ok. (Jag vet att detta inte är ett normalt beteende men det är så det fungerar hemma hos oss) Jag gör detta för att det ska vara roligt för mig och mina hästar. Byter om i baksätet på bilen när min kille kör. Springer två linjer på banan och börjar värma upp Loppan. Det bör tilläggas att Loppan har en gång i sitt liv tidigare hoppat 110 cm på träning. Vi har hoppat enstaka hinder högre och höjden i sig själv är inte ett problem för henne men banan är fullt med relaterade avstånd, linjer och öppet vatten mm.

Vi får startsignal och Loppan kämpar med mig och vi är felfria och kommer till omhoppningen där alla som hoppar felfritt får starta. Jag känner att Loppan är trött och jag beslutar att inte hoppa omhoppningen. Jag pratar med överdomaren och förklarar att jag känner att min häst är trött och jag har bett henne om väldigt mycket redan och tänker inte be henne om mer idag. Loppan ställde upp till 110% och som ryttare är det mittt ansvar att inte missbruka detta. Många tycker jag är en idiot som gjorde så men i min värld är det mer värt att ha en häst som ställer upp än en jävla rosett hemma på väggen. För i min värld så hade vi redan vunnit. 

Likes

Comments