Det var länge sedan jag har känt mig så hemma på hästryggen som igår. Det var det roligaste jag har gjort på länge. Så mycket glädje, frihet och bara så oss.

Efter att ha läst lite olika krönikor hos erkänt duktiga människor så har jag klurat ett tag på vad är en bra hopphäst? Utgångsläget är ju lite vad för kriterier man har. Tänker man tävlingsmässigt skall hästen gå nolla och gärna snabbast utan fel. Den skall ha erkänt bra pappa och mamma. Man tittar på löshoppning och ser hästar hoppa spektakulärt. Det sprattlar både bak och fram Detta gärna med god marginal till hindret. Sen spelar det roll vem man köper den av. Ju finare efternamn på ägaren ju bättre häst liksom.

Tittar man på hästannonser finns det en uppsjö av fina hästar ute på marknaden men vad är det som gör skillnad mellan en häst som hoppar bra och den med stort DET?

För några år var jag ytligt bekant med en tjej som investerade i en väldigt fin häst som hade kapacitet över det normala. Den var vacker som en tavla, fina föräldrar och en prislapp därefter. Problemet med denna hästen var att med alla förutsättningar i världen så blev inte resultatet så bra. Jag ställde mig frågan varför när jag mycket förvånad träffade hen på en tävling på gräsrotsnivå ( min div). Ryttaren är betydligt duktigare än så och hästen löshoppade sjukt bra. Jag var bara tvungen att titta när ekipaget gick in på banan men fick svaret där och då. Den fina hästen med enorm kapacitet ville inte hoppa. Den hade andra intressen i livet.

Sen har jag en nära vän som några år sedan köpte en travhäst och red nationellt 120cm. Den hästen älskade att hoppa och hade många vinster och placeringar.

Så om dessa två omnämnda hästar startar i samma klass. Vilken häst hade ni satsat er pengar på?

Ser jag till mig själv så är de bästa hästarna jag har fått hoppa på genom åren varit de (utan att tveka) som har skallen för hoppning. Stenhårt psyke som älskar det de gör. Sen har de andra förutsättningarna som jag skrev om innan spelat mindre roll. Nu rider jag bara på gräsrotsnivå men detta är min uppfattning.

Därför gör det inte så mycket att Snuvan inte är så korrekt och passar in i bilden som hopphäst.

Vi var igår på våran tredje seriösa hoppträning någonsin. Innan har vi mest hoppat i skogen och varit ute på pay and jump mm. Snuvan var otålig när hon fick vänta på sin tur och förvånade mig att räcka fram på rätt distanser. Jag satt mest och garvade för hon var så engagerad i uppgifterna och svansen gick som en propeller.

Ser fram emot nästa vår då skall vi ut och hoppa på tävlingsbanan. Fick faktisk en positiv kommentar av ett annat ekipage som var med att Snuvan hade en härlig energi. Normalt sätt springer folk åt andra hållet när Snuvan är närvarande......

Jag kan inte vara mer nöjd med Snuvan under hoppträningen. Snuvan är så långt borta från att vara min once in a lifetime horse om man tänker på mina ambitioner men ändå känns det bara så rätt.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Innan förra tävlingen ville jag kräkas på Snuvan och hennes upptåg. Nu den senaste tiden vill jag mer eller mindre krama om henne. Hon har skött sig långt över förväntan. Vi har haft två ridpass på banan utan diskussioner. Hon har gjort vad jag har bett henne om och jobbat på. Ni läste rätt... Snuvan har mer eller mindre fungerat som en normal ridhäst.

Nu är det inte så att jag tar ut någon seger i förskott men har lärt mig den hårda vägen hur viktigt det är att njuta för stunden. Just nu är det bra och då är det bäst att låta det vara så.

Idag fick jag sällskap och vi tog Snuvan och Grållan på tur. Det blev många skratt, härliga galopper och glädjen gick inte att ta miste på från både ryttare och hästar. Vädret var fantastiskt och solen värmde när det blev vindstilla. Vad mer kan man begära en helt vanlig tisdag?



Sen har jag varit och hälsat på Magic. Snuvans son och jag fick en chock. Det är ingen liten söt 1 åring som jag möttes av. Det var en gigantisk mulna! Fick en liten klump i halsen och hade svårt att svälja. Hyser starka misstankar att det kommer bli ett gigantiskt slagskepp när det är klart. Men det ligger långt fram i framtiden. Den närmaste veckan har jag och Snuvan bokat in hoppträning och jag har inte en susning hur det kommer att sluta. Den som lever får se... 

Likes

Comments

Förra veckan med Snuvan gick mellan toppar högre än K2 och dalar djupare än Marianergraven. Vi var i början av veckan borta i ridhuset. Snuvan gick bättre en någonsin. Fattade galopp när jag ville och i form i skritt och trav. När hon går rätt så är känslan att sitta på henne så jäkla bra. Jag svävade fram på små moln fram tills att jag hoppade av... När jag skulle sätta på transportskydden hör jag hur hon ger ifrån sig sitt säregna pip och springer rakt över mig. Jag tappar henne i ridhuset och hon galopperar runt ekipaget som står stilla i mitten. Jag höjer rösten och skriker SNUVAN!!!!!!! Hon kommer efter någon minut gåendes emot mig. Sen när vi går tillbaka ner till där transportskydden ligger så kör hon samma sak en gång till men denna gången är jag beredd på vad som komma skall... Denna gången lyckas jag hålla kvar. Kom hem och var faktiskt ganska så frustrerad på monstret. Har ett stort blåmärke på mitt ben efter att hon trampade på mig. Dock glad att min protes klarade sig utan större skador. Sen skötte hon sig fram till lördagen.

Jag skulle longera henne lite innan jag hoppade upp och red på ridbanan. Då jag såg tendenser på att hon höjde sin rygg efter sadling och knep med svansen. Tecken på att ett sadeltvång var på väg att utbryta. Kommer ner på ridbanan och hon drar i väg skjuten ur en kanon. Spring då tänkte jag och i samma ögonblick denna tanken passerar i mitt huvud tvärvänder Snuvan och sätter kurs mot mig som står i mitten. Hon studsar som en känguru med skutt som är minst 1m upp i luften rakt mot mig. Jag kastar mig åt sidan i sista sekund. Jag åker med i linan några meter innan jag tappar henne. Hon försvinner iväg bort från ridbanan. Sen ser jag henne komma i i galopp ute på fältet. Får till sist fångat in henne och genomför det som var planerat att göra. Lördags kväll slutade med att jag kraftiga smärtor i armen. Satt och lurade på hur morrondagen skulle gå. Snuvan och jag skulle iväg och hoppa.

Fick mentalt intala mig själv att det kommer gåååå sååå bra under morgondagen jag har inte ont i min kropp!

Söndag morgon och det var en taktande Snuvan som trippade på transporten. Man riktigt såg hur förväntansfull hon var. Kom till tävlingsplatsen och Snuvan skötte sig som ett ljus. Hon svarade direkt på allt jag bad henne om inne på framhoppningen. Väl inne på banan gjorde hon vad jag bad henne om och var mkt mindre spänd en senast vi var ute. Hon rev två men det är inte hela världen då det inte är det resultatet som räknas för oss just nu.

När vi kom ut från banan så var Snuvan väldigt nöjd med sin insats. Min mamma sa att mitt leende gick inte att ta miste på. Jag tycker det är ganska intressant hur Snuvan kan påverka mitt känsloläge på det sättet hon gör.

För mig är det viktigaste de små framstegen som vi gör ihop hon och jag. Det finns så mycket outforskat att göra inom alla discipliner. Vi skall sakta men "säkert" se vad vi lyckas med. Det är ganska lätt att hamna i fällan att bli frustrerad på Snuvan så som hon har betett sig denna veckan. Men efter lite självrannsakan drog jag slutsatsen att det är jag som har haft för höga förväntningar. Med rätt verktyg och tid kommer hennes dåliga beteende minska men hon kommer aldrig bli en annan häst. Det var detta som jag skrev under på när våran resa började. Det är lätt att glömma ibland.

När man påbörjar en relation med en häst så har man alltid en förhoppning om hur framtiden skall bli. Många gånger krossas visionen av den brutala verkligheten. Så när man läser om framgångar är det viktigt att använda sig av rätt mått. Vad är det som står i mellan att man ger upp eller fortsätter? Vilken syn har andra på det man gör och vems åsikt är det som räknas?

Man får helt enkelt sätta på sig ögonbindeln och slänga sig handlöst ut i det okända. Lita på sin egen förmåga och skratta sig lycklig att man är tillräckligt galen att man vågar försöka sig på något som verkar helt omöjligt.

Likes

Comments

Nu har vi gjort våran första start ihop. Snuvan tog oss förbi starten och hela vägen in i mål. Det är långt ifrån perfekt men det är ju en början på något som kan bli väldigt bra. Hon fick ett ner men vem bryr sig. Vi är inte riktigt där ännu... Det bästa på hela tävlingsdagen var när Snuvan gick iväg med min mamma. Vilken syn det var. Hon är extremt ouppfostrad men det är mitt fel. När jag lastade ut Snuvan på tävlingsplatsen så såg jag något som är ganska vanligt att se när man går med fullblod innan löp. De finns mer blod än vad hon utger sig för att ha. Snuvan har en tävlingsinstinkt jag inte trodde hon besatt. Min tränare var imponerad att vi hade lyckats ta oss runt. Man skall aldrig underskatta Snuvans förmågor. Upplevde att Snuvan tycker det är ganska roligt att komma ut på äventyr.

Just nu har hon fått några dagar ledigt. Har verkligen saknat att arbeta med henne. Min egna monsterhäst. Man glömmer så lätt av vart vi påbörjade våran färd. Inte för att det är en dans på rosor nu men allt har blivit lite enklare. Hon är verkligen så nöjd med att få uppmärksamhet.

I vinter ska vi påbörja ett seriöst dressyrarbete. Då Snuvan har väldigt bestämda åsikter om att anstränga sig på ridbanan när det inte är jätte motiverande så behöver jag klura ut hur vi bäst ska gå till väga. Återkoppling på det...

Nu kan man inte undvika att hösten går mot mörkare tider. Det sista tiden på det här året står för dörren. Nästan lika bra att äta antidepressiva i förebyggande syfte. Nä så hemskt är det inte ännu. Snuvan har under året fått mig att utmana mina egna föreställningar. Jag är så tacksam för detta. Inte för att jag har blivit en bättre ryttare eller något men hon har fått mig att hitta glädjen och framförallt svaret på frågan varför och mina mål med djuren.

Jag skulle ha tävlat igår med Loppan men pga tappsko och en kropp som skrek avbryt! Så valde jag att stanna hemma. Det är en hårfin balans att veta när jag skall ignorera min kropp för att bli starkare och när det blir bakslag ist.

Blev liggandes i soffan hela gårdagen men på kvällen kom min kompis för att hjälpa mig att rida på tur. De regnade fortsatt och vi skulle bara vara ute ca 1h med Snuvan och Grållan. Snuvan ligger inte längre på plus ifall vi säger så. Efter att ha ridit en bit bort parkerade Snuvan och vägrade gå med Grållan som skrittade vidare en bit utan Snuvan och mig. Hästskrället ville vända och gå hem. Hon småstegra och bocka. Växte fast i marken och vägrade gå en cm framåt. Tror vi blev ståendes i ca 20 min och jag vägrade hoppa av och för att leda henne framåt. Hon är för smart för det och risken är att jag kommer få gå runt med hästen i framtiden ifall hon kommer på att sätta detta i system. Det blev en mental maktkamp ute i ösregnet. Det slutade med att jag fick min vilja igenom. Sen när vi skulle galoppera i skogen hade Snuvan inga synpunkter att gå först. Suck! Jag har lust att strypa henne ibland.

JO!!!!!! Fick en arg kommentar på Youtube. Är helt fascinerad. Hade skrivit att piloten var enbent och hästen galen. I kommentaren står det att det är aldrig hästens fel. Va tänkte jag? Sen kom jag på att ett ord kan ha flera betydelser. Galen för mig är inget negativt. Skulle vara intressant att veta hur andra människor bemöter kritik på bloggar mm.

Grållan var på hoppkurs förra helgen och jäklar vad skäll jag fick från tränaren. Kunde inte bli bättre. Resultatet blev så bra. Att bromsa men att samtidigt behålla rytmen. Sen måste jag bli mer fokuserad på här och nu. Det var värt alla de dyra pengarna som det kosta om jag säger så...

Denna tränare hade ett snack med oss deltagare om vad han tyckte och tips inför tävling. De han sa var extremt bra och fick en verkligen att tänka till. Tränaren sa att gå inte upp i klasserna för tidigt. Hoppa en lägre höjd flera gånger tills nollrundorna inte beror på tur. Han ser flera ekipage ute på tävling som går för snabbt fram. Andra sidan av myntet är att det är första gången för alla vid något tillfälle att gå uppåt i klasserna. Framgångsreceptet är när man själv som ryttare kan avgöra skillnaden.

Jag har kommit fram till att den främsta anledningen jag sätter min fot på tävlingsplatsen är för att jag tycker det är så jäkla roligt ihop med mina hästar. Sen är jag helt övertygad om att när vi har tränat tillräckligt och samarbetet funkar till fullo så trillar rosetterna in. Fram till dess så kommer jag utgå från förmågan som finns för dagen och aldrig be mina hästar om mer.

Loppan och jag har slitit med broms och gas och jag har legat på gränsen till att reta upp henne till den milda grad man kommer undan med om jag säger så. Hoppträningen i torsdags blev ett litet kvitto på att vi kommer framåt i utvecklingen. Det var nog den bästa inomhusträningen hittills.

Dock drog jag slutsatsen att jag måste träna mina hästar mer inomhus då väggarna kommer väldigt fort.

Likes

Comments

Första dagen utan feber och jag har inte längre känslan av att brinna upp inifrån. Det var länge sedan jag var så här dålig. Det suger verkligen att vara sjuk. Världen runt omkring sig fortsätter utan min medverkan. På gott och ont..

Vad händer denna veckan då? Jo Snuvan ska hoppa en rund på 80 cm i helgen. Sen är det kurs inbokad och nu till mitt stora i-landsproblem vem som jag skall ta med mig? Grållan eller Loppan på markarbetskurs.. Jag har dressyrträning också. Så en av mupparna får dressyra och en av de får gå markarbete. Det lutar åt att Grållan får åka på markarbete och Loppan får en dressyrträning. Men jag är inte helt klar över upplägget ännu. Vi får se hur veckan fortgår. Snuvans plan är spikad i vart fall. Dock är jag extremt osäker på hur det kommer att gå när vi väl är där.... Vårat mål är att ta oss igenom starten. Då blir jag mer än nöjd men jag ber till gud att Snuvan sköter sig från att vi lastar ut henne ur transporten till vi rider igenom starten. Att hon inte har ihjäl någon under denna tiden. Det är väl ändå inte för mycket begärt? Eller????

Fick senast för någon dag sedan frågan varför jag slösar min tid på henne. För att jag är tillräckligt rubbad i huvudet och jag har inte hittat en svårklasshäst som motsvarar mina förväntningar blev mitt svar. Snuvan duger mer än tillräckligt till vad jag vill göra. Ser en tendens hos folk som köper häst att alla skall ha hästar med våldsamt mkt kapacitet som de aldrig kommer nyttja till 100% Alla skall ha en Ferrari och köra till mataffären med. Inte för att jag har ägt en sådan bil men misstänker att det blir väldigt svårt att få plats med alla matkassar vid storhandling i vart fall.   

Har under de senaste veckorna slitit en del med Loppan och den skenade godstågskänslan. Jobbat mkt med bommar på marken och att Häxan surtant ska sätta sig lite mer och använda sina små paralyserade bakben lite mer. Det har varit lite krig ibland på ridbanan och tanten har blivit sådär lagom glad när vi träffar rätt och det blir jobbigt. Man skall vara försiktig med vad man önskar sig ibland. Istället fick jag känsla att jag vill inte dö när hon som en katapult tryckte mig ur sadeln över nästan alla hinder.    

Denna säsongen lider mot sitt slut. Har två tävlingar inbokade kvar i år. Sköter sig Snuvan till helgen tänker jag starta med henne om två veckor. Sen är det dags att börja planera inför nästa år.

Sitter och lurar på att byta klubb nästa år. Jag är dock väldigt stolt över att få representera den klubben jag tävlar för nu men den klubben har inga lag dessvärre. Byter vi klubb kommer jag och Snuvan kommer kunna rida i lag nästa år vilket hade varit roligt att testa på. Inte för att det är vårat mest starka karaktärsdrag för någon av oss att delta i gruppaktiviteter men vi får väl träna båda två på våran sociala förmåga.





Likes

Comments

Lastade in Snuvan och begav mig med min sambo mot storstaden för träning. När vi kom till ridanläggningen var det full aktivitet och transporter överallt. Snuvan och jag smälte in i miljön som en känguru på kaninutställning. Med andra ord inte. När jag tog ut Snuvan var jag lite stressad och Snuvan taggad till tänderna. Vi kom in i ridhuset och fick presentera oss. Då jag har varit inne att testa att rida för ny tränare med annan infallsvinkel med Snuvan. Presentationen av Snuvan blev. Sto 6 år som är riden nu de 4 sista månaderna aktivt. Hon kan vara den största idioten som har gått i ett par skor ibland. Tränaren tittade på mig som ett frågetecken. Så mkt för att man försöker vara ärlig i sin beskrivning.

Lektionen var långtråkig, extremt bra och så nyttig. Vi skrittade och travade mycket. Tränaren flaggade för hör och häpna.... Tempoväxlingar i skritt och trav. Snuvan förvånade mig över hur lätt hon hade för att skritta med långa steg och sedan ändra takt, korta steget till samlad skritt. Jag kände hur hon lyfte ryggen och gick ner i form. Samma sak i traven. Det var också fokus på bra hörnpasseringar. Innan har målet under ridning varit att ta oss runt på spåret. Nu kunde jag gå in i en diskussion och be henne böja sig utan att hon sa upp sig. Tränaren la mkt tid på detta och jag tycker resultatet blev väldigt bra. Jag fick ett verktyg som jag kan ta med mig i det vanliga arbetet med Snuvan.

Det var också en del träning över bommar. Snuvan och jag tog oss igenom studs för första gången utan att slå ihjäl oss. Hoppade några små hinder på slutet och Snuvan gjorde detta riktigt bra.

Träningen gav faktiskt väldigt mycket.


I bilen hem så insåg jag att det är hårt att komma ut i den stora världen bland de andra brunkorvarna för mig och Snuvan. Just nu kan jag inte oroa mig mindre. Vi gjorde exakt samma övningar som de andra hästarna och det är jag mer än nöjd med.  

Likes

Comments

Åkte raka vägen hem från jobbet efter nattarbetet i går morse. Tog två Alvedon och gick ut och gjorde i ordning Grållan för dressyrträning. Lastade in min gamla stubben dressyrsadel och div utrustning i bilen. In med Grållan i transporten och begav mig till ridhuset. När jag skulle dra sadelgjorden på min sadel så upptäcker jag att det saknas en stigbygel... Suck! Fick låna en av min dressyrtränare och lektionen kunde börja. Jag i ett nötskal...

Grållan var pigg och men kändes ändå lyhörd och uppmärksam. När vi värmde upp så fick vi kommentaren att Grållan såg väldigt fin ut. Min tränare sa att hon såg väldigt glad och tillfreds ut. Att det har hänt mycket sen i våras. Blir alltid väldigt glad när folk lägger märke till sådant. Då blir det som en bekräftelse att det inte bara är i mitt huvud. Vem tränar jag då dressyr för? Det är ju så viktigt i dag att träna för rätt namn och allt det där. A hör inte till den kategorin. A är utbildad ridinstruktör innan det blev inflation i ridutbildningar i landet. Hon är en av det mest ödmjukaste personerna jag känner. A hjälper sin dotter med sin ponny och jag rider för henne när hon har tid. Uppenbarligen har hon ett liv vid sidan av ridsporten. A är grym på att förklara och motivera varför man gör si eller så. Dessutom är hon väldigt pedagogisk mot mig och även mot min häst. Det blir KASAM över lektionen.

  • Begriplighet, alltså känslan av att man får en röd tråd av det som händer i ridhuset under lektionen, både inom och utanför ekipaget, är begripligt, strukturerat och går att förutse.
  • Hanterbarhet, vilket här innebär att det som tränaren ber ekipaget att göra inte blir övermäktig. Ekipaget har resurser/förmågor för de händelser som sker i ridhuset.
  • Meningsfullhet av lektionen, vilket man upplever om det känns som de utmaningar man möter är värda att engagera sig i.


Vi tränade på hörnpasseringar. Fick bra koll på både framben och bakben. Spårade riktigt bra i slutet. Skillnaden mellan samlad skritt och mellanskritt. I samlad skritt sätter hästen bakhoven i där framhoven har varit och i mellan skritt går bakhoven ner framför framhovens nersättning. Övertramp med andra ord. Under skritt arbetet kom jag till slutsatsen att jag måste lära mig att rida långsamt. Känslan som infann sig är att jag verkligen kände att Grållan lyfte ryggen men vi tar oss ju inte framåt! Men det är något min hjärna måste omprogrammera. I LA 1 så är det förvänd galopp. Då intresset för dressyr tidigare inte funnits och jag föredrar att rida i "rätt" galopp så kommer detta bli en utmaning. Vi började med att förklara för Grållan genom att rida en böj in mot mitten i början på långsidan och på väg ut mot långsidan igen fatta "fel" galopp. Massor med beröm när hon gjorde rätt. Så här efter lektionen kan jag dra slutsatsen att de bästa gångerna när resultatet av övningen blev som bäst var när jag var i balans. Disktrasan uppe på ryggen var den avgörande faktorn för hur bra resultatet blev. Inte hur mycket tygel eller hålla rätt skänkelläge mm. Bara min balans som ryttare var avgörande. Över lag så gick lektionen super men såååå mkt kvar att träna på. Målet när vi startar LA 1 är att få 60%. Är lite osäker på om vi kommer nå den % men man måste ju börja någonstans.

Snuvan och jag åker på markarbetsträning i eftermiddag. Det skall bli roligt. Vågar dock inte ha några förhoppningar över resultatet.

Loppan och jag sliter nere på ridbanan med galoppfattningar och bommar på marken.

Likes

Comments

De senaste veckorna har varit full gas i varje fas. Resultat från förra helgens hopptävling kan summeras med att går man runt i cirklar så hamnar man just där, där man på börjat sin färd. Loppan galopperade runt på framridning och tävlingsbanan som hon hade eld i baken. Fick lägga volter inne på banan för att återfå kontrollen. Extremt missnöjd över situationen. Grållan kändes bättre än någonsin men jag kom på en dum distans och rev in i kombinationen. Mitt fel dessutom. Efter detta så lyckades Grållan vrida sin baksko så jag strök mig i 110 cm och åkte hem för att gräva ner mig några timmar innan jag var kapabel att ta nya tag. Hoppträning i onsdags var helt en mardrömsliknande upplevelse. Med facit i hand var Loppans brist på broms under tävlingen milt i jämförelse på hoppträningen. Jag är otroligt tacksam att min tränare är så engagerad i oss och vill hjälpa till att lösa problemet. Har massa hemläxa att träna på tills nästa gång. Fick dock några fantastiska språng i slutet, man måste se det positiva i det negativa. Har verkligen klart över vad Loppas svaghet är nu. Hoppa höga hinder är hennes minsta problem. Min tränare sa en sak som jag tar med mig från träningen. Hon kan inte leva på att hoppa högt. Någonstans måste resten till. Där står vi idag. Resten skall fungera och nu är det grundträning till spygränsen som gäller för oss.

Grållan känns dock bättre än någonsin. Styrkan i hennes kropp börjar sakta men säkert komma tillbaka dessutom upplever jag henne som mycket gladare häst. Min tränare tyckte att Grållan har blivit en annan häst på träningen. Detta blir jag väldigt glad att höra då detta kommer från en person jag har stor respekt för och som i normala fall är en nitisk person som har nära till sanningen.

Grållan var så duktig under hela träningen och de senaste dagarna känts väldigt bra formmässigt. Vi skall idag börja träna på LA 1. Det är galopp till halt, skänkelvikning, ryggning och det värsta av allt förvänd galopp!!!! Ett öde värre än döden..... Men vi skall klara detta på något sätt med tungan rätt i mun.

Hur går det då för min alldeles egna monsterhäst? Wellll.... Loppan har för mycket framåtbjudning just nu eller med rätta skrivna ord springer genom livet. Så har vi ju Snuvan på andra sidan av skalan. Dock vill jag påstå att hon börjar flytta sig några snäpp inåt mitten. Hon överraskade mig igår när vi åkte på pay and jump. För det första tog det längre tid än vad jag hade planerat att vara på plats så jag fick anmäla oss på 70 cm. Inne på framridningen skötte hon sig exemplariskt. Lyssnade på vad jag ville att vi skulle göra och när jag bad henne om något så gjorde hon detta. Sen blev det våran tur att gå in på banan och Snuvan gör vad jag ber henne att göra trots att hon tycker det är lite läskigt. Vi hoppar runt 70 cm med ett ner. Är så stolt över hennes insats. Det är nu man skall gå tillbaka och läsa första inlägget som jag gjorde på min blogg. Jämföra vart vi är idag och vart vi startade någonstans. Jag skall sätta mig och skriva ett brev till mig själv som jag såg en annan tjej hade gjort till sitt framtida jag. Men det blir ett annat inlägg. Just nu sitter jag och drömmer om den dagen jag med vita ridbyxor rider igenom starten med Snuvan för första gången på hopptävling eller om våran första fälttävlan. Om det är någon som läser detta, vad har ni för mål med era hästar?

Idag hände något som jag har väntat på ett tag med Snuvan. Hon gick för egen maskin nere på ridbanan och helt plötsligt sökte hon sig ner i form. Detta är något jag har väntat på och nu när framåtbjudningen börjar komma händer detta av sig själv. Att få sitta på Snuvan när hon går rätt är så häftigt. Hon går från klarhet till klarhet i sin egen takt den där lilla hästen.

Nu på lördag skall vi på kurs jag och Snuvan. Något jag hoppas ska ge oss fler verktyg.


Likes

Comments

Åkte till ridhuset igår för att jag behövde hoppa hästarna innan tävlingen på lördag. Loppan kändes väldigt pigg och blev lite exalterad över att hindren var framplockade. Äntligen sa hon! Vi började med studs för att jag tycker det är en bra övning. För ett år sedan så var studs lika med dödsångest för oss. Loppan hade inte riktigt styrka och koordinationsförmåga för uppgiften. Nu kan vi galoppera in i studs utan att slå ihjäl oss. Gjorde också 5 1/2 halva. Då tanten var väldigt pigg och framåt, då tycker jag det är ett bra sätt att återta kontrollen utan att börja ha dragkamp med henne. Hon blir så våldsamt grinig när man har dragkamp. 

Jag rider alla mina hästar på tredelat, tvådelat eller rakt bett. Tycker det är sista utvägen att betsla upp. Har förståelse för att man måste göra det på vissa hästar som är urstarka. Blir dock så less på folk som sitter på hästforum och minsann talar om för andra att man är på gränsen till djurplågare bara för att man väljer ett starkare bett. Suck liksom! Det är som min gamla dressyrtränare säger. Bettet är inte starkare än handen som sitter i andra sidan av snöret. Alla hästar är olika och funkar olika. Dock tycker jag det är viktigt att man verkligen kan konstatera att det enbart handlar om att hästen är stark. Testade att rida Loppan på jaktbett en gång och aldrig igen. Det blev inget sug mot hindret och hon bara böjde på nacken. Så det kommer aldrig hända igen i den närmaste framtiden. I hennes fall var grundproblemet att hon inte orkade och var stark nog. Jag upplevde det som att hon var stark men ju mer styrka hon har fått ju lättare i handen är hon nu. Man kan jobba runt problemen många gånger men ibland är det bättre att jobba sig igenom. Man lär så länge man lever...

Efter travhoppningen ställde jag räcke 7 1/2m oxer. Då tyckte Loppan att det var roligare att hoppa då hade hon också fattat det där med att vänta typ...

Snuvan fick också åka till ridhuset. Vi tog fram konor och tränade slalom. Hon fattade ganska snabbt vad övningen gick ut på och för att vara första gången så är jag nöjd. Det är så jäkla roligt att rida på henne när man har henne med sig och inte emot sig. Jag har inte brytt mig om att diskutera formen med henne ännu. Jag tar igenom detta från marken med hjälp av tömkörning. Formen kommer att komma ju mer framåtbjudning hon får. Jag är inte orolig.


Idag gäller det dock! Snuvan och jag skall åka till galoppbanan och rida upp. Sköter vi oss kommer Snuvan delta i American day på Göteborg på söndag. Man måste våga testa. Det värsta som kan hända är att det inte fungerar men då vet man.

Likes

Comments

Hemma efter en veckas semester. Planet landade kl 0400 och hovslagaren stod i stallet kl 10. Sen var det full fart hela dagen och på kvällen ställdes klockan på 05.

Vaknade upp igår kl 05 något förvirrad ( värre än vanligt). Lastade Snuvan kl 06 och påbörjade våran resa söderut mot Skåne. Regnet öste ner så jag körde väldigt försiktigt för att inte få vattenplaning. Hade extremt dyrbar last.

Efter ca 3h körning ner till skåneland med Snuvan som ett ljus i transporten så var vi äntligen på plats. Naturen var fantastisk och uppslutningen till jakten stor. När vi red bort till samlingsplatsen så kändes det som Snuvan visste att det var något roligt var på gång. Hon taktade och när vi kom ut på det stora fältet fyllt med ekipage av olika slag. Tror nästan allt var representerat här. Shetlandsponny, islandshäst, nordsvensk, friser, fullblod, ponnys halvblod mm. Alla kan vara med i gemenskapen och delta i samma arrangemang. Snuvan ställde sig och började beta mitt i allt detta. Kan inte säga att jag är förvånad men men...

Jakten började med att fältet drog iväg och det var ett mullrande i marken av hästhovar som galopperade. Stämningen var glad, förväntansfull och luften frisk av höstens alla dofter. Vi red över fällt in i skogar av lövträd. Galopperade på mjuka skogsstigar över diken och stockar. Ut på fällt med hinder som man kunde välja att hoppa över. Marken ute på fälten var något tunga pga av allt regn som hade kommit under veckan men hästarna hade inga problem med detta. Snuvan och jag valde att styra mot en stock och jag känner hur Snuvan tar tag i stocken och galopperar med mer kraft emot den och bara flyger över. Det är ett lyckorus och känslan är bättre i verkligheten än vad jag kunde föreställa mig. Alla som har läst från början när jag började skriva bloggen vet var vi har varit Snuvan och jag. Vad vi befinner oss idag har varit en lång resa men det är vägen mot resmålet och inte själva resmålet som är det viktiga.

Det är här som vi är som bäst jag och den galna monsterhästen. Vi fortsätter in i skogarna igen och det går upp och ner tills vi kommer ut på ett fält där det ska hoppas några hinder innan det blir paus. Rider förbi de första och väljer att hoppa ett i slutet och när jag styr Snuvan mot hindret bockar hon och drar iväg mot riset och flyger över. Min plan var att bryta där ifall Snuvan hade känts för trött men ikke. Snuvan ställde sig lugnt och betade i pausen utan en tanke på att säga upp sig.

Vi fortsatte efter pausen men jag valde då att gå med den långsamma gruppen. Snuvan tyckte detta var sådär för hon skulle förbi alla hästar som rörde sig långsamt enligt henne. Det kom upp en häst för nära och då såg man det välkända temperamentet titta fram. Hon slickade öronen bakåt och hela hennes kropp gick in i attack mode. Hon vände sig halvt om och spände ögonen i den hästen som var på väg upp jämsides för att ryttare skulle prata med mig. Ryttarna bakom mig såg lite lätt chockade ut och frågade vad det var som hände då de inte har sett ett sådant beteende innan. Jag förklarade bara att det är den polska skallerormen som tittade fram. Fick en del frågor om Snuvan och förklarade att även om hon ser ganska harmlös ut så finns det en sida av henne som inte är så vacker. Alla höll efter detta avstånd till min monster häst. Det är så lätt att glömma när allt funkar. Två sekunder efter efter förvandlingen så var hon sitt vanliga glada jag.

Färden fortsatte förbi natur som var så vacker och avslutades där vi startade jakten. Snuvan var långt ifrån trött och hade säkert kunnat springa en timme till... Vi lastade på och åkte hemåt. Väl hemma så var hon väldigt nöjd över sig själv. Jag hade dock träningsvärk från helvetet. Red en tur med Grållan och hon har uppenbarligen börjar komma ur sin psykos. Wrooom sa det i galoppen och min kropp var på väg att krevera.

På kvällen ställde jag min väckarklocka på 0630 då jag skulle i väg på söndagen och tävla en klass med Grållan. Vi skall iväg på tävling nu till helgen och hon behövde en klass i kroppen innan detta. Jag behövde detta med kan jag erkänna. Kommer in på framridningen och tycker hindren ser höga ut. EHHH! Hoppa Snuvan ute i skogen över stockar på 90cm det är inte läskigt men att hoppa Grållan 1m. Det är läskigt... Något fel på mig måste det ju vara....

Grållan gick som en klocka inne på tävlingen och puckot på ryggen kan inte räkna så på en linje så det blev 6 1/2 halvt språng i stället för 7. Det kändes ändå ok och jag vet att detta bara är en förberedelse inför nästa tävling. Grållan var pigg och framåt och det är det viktigaste.


Helgen har varit så rolig som en helg kan bli med sina djur. Sjuk träningsvärk men det är ju bara ett tecken på att man har gjort något. Nästa helg skall jag och Snuvan hitta på något som är helt otippat. Fortsättning följer...

Likes

Comments