Header
View tracker

Då var klockan på tok för mycket!
vaknade för en stund sen å upptäckte att de var stört omöjligt att kunna somna om!!
så frågan är vad man ska sysselsätta sig med när alla andra sover sin allra godaste natt sömn...
vaknade av dessa jäkla myrkryp i benen!
håller på att bli tokig!!

Ska försöka julpynta här hemma när resten slår upp sina ögon...
julpynta när det inte ens finns någon julkänsla!
Barnen blir mina över jul. 
Det ger ju per automatik mera jul feeeeeeling iaf!

men känslan av att dom inte ens får fira jul med sin pappa oavsett att de är hans helg känns inte bra...
finns inget intresse från hans håll att vara en pappa öht..
mig straffar de egentligen inte,
men ändå så lider jag som ett skade skjuter djur..

Jag vill bara att dom ska få ha en bra relation med sin andra del.
känna sig både trygga å välkomna!
Och när det kommer till just den biten så känns de som jag äter upp mig innefrån med allt nedrans hat...
det växer å växer!
jag lägger locket på men likt förbannat så ligger det å små puttrar upp emellan åt iaf...

Jag vet å tror på att allt man ger kommer komma tillbaka...
En dag kommer han få sitta å äta sin egen skit för allt han gör...
själv vill jag bara få ge en knäpp på näsan tillbaka....
men hur lätt är de?
Just den här biten står jag ju ensam i...
Känns som ett eget privat krig där jag är den ända som vill kriga å försvara mina barn. 
i det här kriget kommer man längre å längre bort från alla sina andra soldater.
Barnen kommer alltid få komma i första hand..
B är väldigt bra,
speciellt med Emilia!
hon hade nog inte klarat sig genom den här perioden i hennes liv utan honom å hans stöttning...
Önskar ibland att han kunde stötta mig lika bra.
för ja behöver också ta mig igenom de här. 
tror dock att jag låter allt kväva mig själv...
Borde släppa på alla tankar å alla känslor men det går inte hur mycket jag än vill!
nääää
nu ska jag gosa in mig huvud i nacken på min kärlek å försöka leta upp min sömn igen...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Om jag kände mig trasig igår är de ingenting emot vad jag känner mig idag....
Pratade med Jessica som förstod att allt var åt pipsvängen, var ett givande samtal där hon hjälpte mig att sätta ord på så mycket känslor...

Jag är så fylld med hat.
mot dom flesta  men mest mot den som står mig närmast...  Eller det är nog rättare sagt han som får ta allt mitt hat.
Min bästavän, min stora stora kärlek....
Det är så mycket lättare att vara arg, kasta ur sig fula saker, bete sig som känslokallt svin än att bara falla ihop som en trasa...

för de är precis så....
släpper jag på garden, skrapar lite på ytan så tror jag nog fan inte jag tar mig upp igen...

ilskan hjälper mig att gå fram, att orka ta ännu ett steg...
men i vilken jävla riktning vet jag inte...

Jag är bara så jävla rädd å hjälplös just nu!
vissa kanske vill kalla det en mysig offerkofta....
å jag önskar att de vore så väl!
då hade jag iaf kunnat tagit av mig skiten!

Så rädd för vart min E är påväg...
Det bygger så mycket ångest att ha tappat kontrollen...
hon är ju min lilla flicka....
jag älskar henne så det gör ont..
ändå gör jag inget annat än att misslyckas..

Så mycket hat mot M för att han inte finns där för henne å knappt dom andra barnen..

Ilskan mot J för allt hon förstör och förstört.

å besvikelsen på B för att de känns som han sviker mig...
tyvärr är det han som får stå för både min rädsla, ångest, hatet, ilskan och besvikelsen...

Jag har lyckats förstöra något som betydde så vansinnigt mycket för mig. 
Förblindad av allt så lät ja så mycket komma upp till ytan, sånt som inte bara går att ta tillbaka på en handvändning..
Jag gick för långt å kunde inte hejda
mig själv...

Jag ska ta den här natten till att grina av mig, vara liten och urholkad... .skolka från jobbet imorgon så jag bara kan tänka å ladda om mina batterier....
Det finns bara en av mig å fyra människor är beroende av att jag ska kunna fungera. ...
Så imorgon ska jag trycka bort allt jag känner å göra precis det..
Bara fungera...

Likes

Comments

View tracker

idag är jag så nedrans trasig....
ögonen ser snart ut som golfbollar..
Gömmer mig inne på toaletten för att släppa på ventilen,
känner att jag sakta men säkert håller på att falla ihop....
Fick såna fula sms av flickornas pappa...
och sanningen börjar slå mig i ansiktet, i magen i hjärtat.....

Jag är ensam med dom....
helt jäkla ensam...
Jag har ansvar över 4 människor...
Jag ensamt ansvar som fasen knappt kan ta hand om mig själv hehe...
Älskade ungar....
fan vad ni förtjänar bättre!!!
Hur ska jag lyckas väga upp för 2 föräldrar??

kan knappt titta på dom utan att börja lipa..
samtidigt som jag kämpar med mina egna känslor som går från ilska till sorg för att sedan slå om till en sån överdriven lycka över att jag har dom!

Måste se mig om efter ett nytt jobb å de är akut!
Kan inte jobba som jag gör....
vet inte vart jag ska hitta ett enbart dags jobb å samtidigt hinna med möten osv under dagarna sen...
Allt är kaos...
hela min hjärna går i högvarv..
samtidigt ska jag ha ett leende för att inte flickorna ska undra eller bli ledsena..

dags att ta tag i mitt egna livs pussel...
om de där jäkla facit till livet bara fanns...

Jag känner mig så otillräcklig!
otillräcklig å så fruktansvärd rädd...
Var länge sen jag hade sån här panik i kroppen.
är så maktlös...

En ända människa kan göra så stor skada..
Sån skada på så många relationer...
Jag vet min plats...
Även om den platsen är så vansinnigt obekväm. 
Jag orkar inte kämpa för precis allt.
Resa mig upp,
göra de bästa jag kan för barnen jag har valt att sätta till världen...
Jag får nöja mig med det....

Likes

Comments

7 månader har jag dragit på de...
men egentligen 1 år sen ja upptäckte den lilla knölen. 
Varför kollade jag inte upp den direkt?
Mitt sunda förnuft säger mig att de säkert inte är någon fara, inget att oroa sig över.
men mina förhoppningar var ändå att de skulle vara relaterat till mina inplantat..
Nu har fler läkare känt på brösten å knölen är inte pga inplantaten å inte heller en infektion. 

Nu är det bara denna väntan på mammografi,röntgen å biopsin..
jag är skit rädd...

livrädd...
vill fortsätta skjuta på det..
vet inte ens om ja kommer åka på undersökningarna...

Om det inte är något så skulle de ju vara skönt att få de ur världen..

men tänk om....
tänk om man får det där beskedet.
jag skulle ju inte vara den första eller den sista..
flera stycken med både positiva å negativa har suttit med samma tankar som jag.
vissa fått bekräftat att de är lugnt,
att dom kan andas ut..
för andra så har det ändrat hela deras världs bild...

jag vill inte få det beskedet...
har alltid vart en av mina största rädslor...
Bara order c.a.n.c.e.r. är så äckligt laddat att jag ens hatar att det ordet i min mun...

vad skulle hända med mina flickor..?
i min hjärna har jag nästan tagit mig fram till begravningen. 
finns ingen annan som kan ta hand om dom förutom jag.
Dom 4 människorna är beroende av att jag ska hålla mig frisk och det absolut viktigaste vid liv!

ska inte måla hela helvetet på väggen..
men de är svårt när hjärnan går på högvarv å ångesten letar sig långt fram!

jag hade behövt krypa upp i en famn,
en famn som lovar mig guld å gröna skogar!
ett lyckligt liv, ett liv långt härifrån..
Någon som klappar mig över håret å som lyckas blåsa bort allt de jag känner.

men istället så stänger jag min dörr å låtsas som att ensam är starkast!
Om inte annat så slipper man ha några förväntningar eller förhoppningar.
Ingen kan svika en eller inte leva upp till ens förhoppningar å drömmar om man är själv.

Likes

Comments

Natten känns så lång...
Så fruktansvärt lång...
Den har precis börjat å känns som de aldrig ska bli morgon igen..

vet inte hur många tårar som lyckats tagit sig ut eller när det ens ska ta slut?
känner mig så sönder riven inombords..
kan knappt skriva de här inlägget för de gör så vansinnigt ont att ens få ner det på text...

Hur kan världen vara så orättvis?
hur kan samhället prata om barnens rättigheter, när barnen inte ens har några rättigheter öht..?

Min älskade lilla flicka....
fy fan vad du får kämpa!
om de gör så här ont i mig hur i helvete känns de egentligen inom dig?
hur orkar du med din egen vardag?
hur orkar du ändå ha de där leendet på dina läppar?
min älskade lilla krigare!
du är den starkaste människan jag någonsin mött på å jag kommer ALDRIG svika dig eller lämna din sida..
du är och kommer alltid vara min ❤

Jag är mer beslutsam än någonsin...
Mina barn är mitt liv,
min ork tar mer än ofta slut, men energin ska börjas fyllas på snabbt igen..
Dom är det viktigaste som finns och kommer alltid vara....
Dom ska alltid få komma i första rum.
Jag älskar de så vansinnigt mycket..
Dom ska aldrig någonsin behöva känna sig överkörda eller inte hörda på i det här hemmet. 

och på något sätt eller vis ska jag göra mitt bästa för att kunna älska för 2...

jag födde er och gav er liv..
Medan ni gav mig möjligheten att få känna på äkta kärlek ❤❤

Likes

Comments

En trevlig kväll/natt med Emma å Alex...
hoppas jag kommer orka med det väntande bröllopet som står på tur...
det här med att dricka 2 dagar på sträckan är ju inte riktigt min grej egentligen...

annars känns allt mycket bättre sen det sista inlägget...
förstår inte varför jag drabbas av sån panik ibland?
jag är inte osäker på det här förhållande för 5 öre..
Jag är egentligen lyckligare än jag vart på många år...
jag känner ju att jag hittat rätt...
rädslan sitter nog mer i yttrepåverkan å att det ska tära på oss för mycket...
men står vi bara enade tillsammans så tar vi ju oss igenom det också...
å det tror å hoppas jag att vi vill båda 2...

Måhända vi har våran alldeles egna kaos familj med ungar på korsen och tvärsen, barn som knappt vill lyssna på hälften vad vi har att säga så tycker jag allt fungerar så förvånansvärt bra...

kunde knappast ha önskat mig en bättre "bonus vuxen " eller man kanske säger bonus pappa? till mina barn...
han tar dom alltid när jag jobbar utan minsta lilla gnäll..
Hjälper mig att tänka rätt,
och bekräftar dom...
Jag vet att B har kämpigt med sin egna adhd...
För den går inte att ta miste på ;)
men det är aldrig något han väljer att skylla på...
Om han har dåligare dagar då saker inte riktigt går som han vill å adhden kickar in riktigt ordentligt så är det aldrig något han låter gå ut över någon och jag ser verkligen hur har försöker för att hålla humöret...
Jag beundrar honom för det, jag som inte har någon adhd diagnos klarat knappt av det....

Han har fått mig att växa som människa.. Jag har kommit ut ur min lilla bubbla,
det är inte direkt något jag tänker på själv men folk i min omgivning har reflekterat över det...

å fast jag mina dåliga dagar tycker att vi har precis allt emot oss så kan jag även känna raka motsattsen mina bättre dagar!
vi kunde haft ett helvete med barn som inte accepterat varandra eller oss..
men dom har tagit allt så jäkla bra och tycka om våran levnads situation...
å det gör verkligen jag också!
vi behövde dom här 2 fina killarna in i vårat liv... ( ibland 3)

Liam som dessutom vart van att vara ensam barn ska nu "tävla" om uppmärksamheten med massor av stöka tjejer ;)
å han gör det så otroligt bra...
han är så genomsnäll...
Tänker alltid på att flickorna också ska ha de bra...
gnäller aldrig om det utav verkar även han trivas i våran livs situation...
Jag är nog ganska så lyckligt lottad...
vill aldrig byta ut de här mot något alls !!

Jag älskar min B något så galet mycket...
6 månader officiellt igår, men snart 1 år sen den första puffen delades ut på Facebook...
snart 1 år sen vi sågs igen...
tänk vad lite som kan förändra hela ens liv...
En liten puff på Facebook,
några snap chattar sinsemellan å här sitter jag nu med hans ring på mitt finger å känner mig som den mest lyckligaste kvinnan i världen...
jag ber till alla högremakter att jag någon gång ska få gå genom den där alltar gången å få bli hans även på papper...
jag vet att jag vill dela resten av hela mitt liv med just honom....

Likes

Comments

Då var våran andra Thailands resa till ända...

Underbar resa... Så mycket skratt och minnen som jag alltid kommer bära med mig så nära hjärtat.. Har inte något negativt alls att säga, mer än att jag känner mig så lyckligt lottad över de livet jag fått...Jag älskar honom så vansinnigt mycket.. men den kärleken skrämmer mig mer än ofta, Man blir så sårbar när man släpper på precis varenda liten mur man har.. Men det var våran tid nu och det är upp till oss att bilda våran egna framtid... vill inte ha en framtid med någon annan... Vill dela resten av mitt liv här på jorden med just honom.. Men vi har så mycket emot oss, så många prövningar och så många hinder... Ibland sluter jag mig som en mussla, drar mig undan i mig själv... För stunden tror jag att de är den bästa lösningen, gömma sig istället för att ta tag i saker... Låtsas som inget hänt å att våran väg är helt fri från bråte och sten.. Inland blir jag bara livrädd, tänk om.... tänk om vi inte tar oss förbi, tänk om det där berget tillslut blir för högt och mäktigt för att vi ens ska orka ta oss över det.... Bara den tanken skapar totalt panik och kaos i min kropp..

Men vart ska man hitta styrkan att steg för steg bestiga ett berg som bara växer? Som vet exakt när orken börjar tryta eller som vet dom svaga punkterna.... Ibland springer vi nästan fram hand i hand, enade att vi ska ta a oss till toppen oavsett hur lång tid tar. Men ibland synar sig små andra vägar... Då står vi och sliter i varandra oense om vilken väg vi ska följa, för en kort stund släpper vi varandra och prövar våran egna väg men med förhoppningar att hitta till bergets topp och sedan leda den andra på rätt spår.. men ensam tar man sig inte dit.. Och det skrämmer mig.. Jag blir totalt livrädd när jag ska springa själv och försöker istället bara hitta den snabbaste vägen ner, spelar nästan ingen roll att jag störtar rätt ner i ruinen så länge jag bara slipper springa runt och leta själv..

vill bara hem.. innanför mina egna väggar där ingen eller inget kommer åt mig...

Jag kan med handen på hjärtat säga att de här är första gången under våran tid tillsammans som jag på riktigt känner mig rädd och väldigt snart besegrad... Kärleken finns kvar, lika stark som innan.. Om inte starkare? Finns inte en ända sak med den mannen som jag inte älskar... Han ser mig, får mig alltid att skratta och får mig lycklig ända långt in i själen. i mina ögon är han ren perfektionism... men vad spelar dom bitarna för roll ? När vägen framför delar sig i hundra små stigar o nästan alla är lika mörka... usch jag vill inte ha de så här.... vill packa våra väskor, lämna nyckeln och bara få börja om på ny plats.. skita i höga berg och mörka stigar. kasta de bakom oss och skapa våran egna framtid utan någon annans inverkan... men inte ens den möjligheten finns...


I remember how we used to talk, we said we'd never be apart...what happened to the love we had?how can something so good feel so bad??I'd forever talk to you... but son my words would turn into something you don't want to hear....


Open your heart and let me know you want me here...show me that you really care,that our love comes first!! and I'll open my heartI i`ll give you every piece of me, you know i'll love you through eternety and I always will....

Likes

Comments

satt här i valet å kvalet. 
Börjar jobba klockan 7...

Det är farligt att känna efter samtidigt som man behöver känna efter ibland.
Just för att inte tappa bort sig själv i alla måsten...
Det är så mycket som händer kring mig just nu,
känslorna svajar fram och tillbaka,
upp och ner...
Hittar inte min livsplats å känner mig splittrad.

ska jag bita ihop..?
Låtsas som det regnar och åka till jobbet.?
NEJ!
idag ska jag vara egoistisk!
NEJ jag är inte sjuk.
men kan inte ge allt på arbetet när tankarna är överallt och ingenstans!

jag tar mig en dag för mig själv!
Tänker, låter bitar falla på plats.
Försöka göra val...
Val som jag sen måste stå fast vid.
Vad är viktigt här i livet?
vad tar onödig energi?

Min psykolog frågade mig förut vem eller vilka dom viktigaste människorna i mitt liv var,
det självklara svaret var ju mina barn!
5 veckor försökte hon printa in i mitt huvud att den viktigaste människan som skulle komma på första plats var jag själv...
Tillslut låtsades jag hålla med för att jag inte orkade älta de där något mera!

Nu 1 år senare ramlar polletten ner!
självklart är den viktigaste människan jag!
Om jag inte sätter mig själv i första rum,
tar hand om mig själv, ser till att jag är lycklig!  Hur ska jag då orka ta hand om det finaste jag har?
Man måste våga säga nej om inte orken finns.
Man måste lyssna på vad kroppen säger.
Man måste ta in alla varningssignaler innan man kraschar!
man har ett ändaste liv och det livet vill jag leva till fullo!

Väcka mina flickor om en stund,
Ska tala om för dom några extra gånger hur viktiga dom är,
hur stolt jag är över att just jag fick vara deras mamma...
Å att jag älskar dom mer än någonting annat på denna planet....

Likes

Comments

Pratade med mamma på väg till affären nu på eftermiddagen....
Palle provsvar hade nu kommit och det var cancer...

Min reaktion var
-jaha men fy vad tråkigt..
helt avtrubbad bara.
iskallt, kändes absolut ingenting.. 

Förutom att det snurrade lite lätt i huvudet å tröttheten kom som ett brev på posten..

Plockade med mig barnen hem från B...
å när jag väl kommit hem å samlat mig så kom ju även känslorna..

Sitter och gör läxor med Alice..
försöker få hem Agnes.
Vill att dom ska gå och lägga sig.
jag vill inte prata eller svara på deras miljoner små frågor dom har om allt från bokstäver till strumpor...

Jag vill tänka!
Samla ihop min hjärna!
Räcker det inte med tråkiga besked för den här familjen?
äckliga cancer!
Tänker inte förlora ännu en närstående..

Likes

Comments

Tröttare än tröttast!
Hade behövt tandpetare för att hålla upp ögonen just nu känns de som.. 
Ska åka å säga hej till det nya stället jag nu ska hänga lite granna på!
ett dagis i brunna.. 
känner mig lite små nervös,
jag tycker ju att de är så extremt jobbigt att träffa nya människor.
men bara bita ihop!
pengar behövs in på de där kontot. .
kommer ju en jul också.... gaaaaah

Likes

Comments