View tracker

Nu har jag gått från en daglig dos på 150mg = tre tabletter, till en tablett på 50mg och jag är jävligt stolt över mig själv. Det är alltså anti-depressiva jag pratar om och jag kan ärligt säga att jag inte trodde att jag skulle kunna bli av med dem på flera år. 150mg är den näst högsta dosen som får tas av de tabletter jag har och till en början räckte inte ens det, men eftersom jag inte orkade ta kontakt med läkare ytterligare en gång så stannade jag på den dosen och tillslut började det att fungera. 

             Det är fan inte mycket man orkar när det i huvudet utspelar sig en daglig kamp om huruvida det är värt att fortsätta finnas. Men  jag så jävla trött på att känna så och nu orkar jag äntligen göra något åt det. Man är inte lat när man är deprimerad. Men det är som en spärr i huvudet som gör att minsta lilla grej som kräver någon som helst ansträngning suger ut alla krafter man lyckats samla ihop. Ibland kan man bli helt utmattad av att gå upp ur sängen och ta en dusch. Bara tanken på skola och uppgifter ska göras ger panikkänslor och en ångest så stark att det värker i bröstet. Hjärtattack?! Nej, det är "bara" panikångest. Fy fan vad jag är trött på att känna på det sättet. 

            Och äntligen börjar det gå över. Häromdagen hände en sak som gjorde att halsen snörptes åt och bröstet gjorde ont. Och jag blev så överraskad av att känna så att jag blev rädd och tårarna började trilla ner för mina kinder. Jag insåg att det var längesedan jag känt ångest på det sättet. Det var så konstigt att inse hur lång tid det varit sedan jag suttit i bilen med tårar som täcker synfältet och vitnande fingrar som kramar om ratten så hårt att det nästan gör ont. Inte så lång tid senare lyckades jag lösa det som gjort att jag kände sådär och efter det har allt gått tillbaka till det normala. För bara några månader sedan hade den ångesten helt slagit ut mig. Jag hade inte vetat vad jag skulle göra och även om jag gjort det så hade jag inte kunnat göra något. 

           Jag är så jävla glad att jag mår bättre. Det kan säkert hända att jag kan dippa någon gång i framtiden. Har man en gång varit deprimerad så finns alltid risken att man hamnar där igen. Men just nu går det bra. Nu är jag tillräckligt stark för att orka må bra. 

´´´´´´´

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har gjort första provet på matematik 2b och första inlämningen på Biologi 2 och har redan fått svar på hur det gick i matten. Blev 80% rätt på 12 frågor (med vissa a,b, c frågor) så det känns jättebra. Tror att biologin också gick helt okej men går in och kollar det någon gång i veckan. Så allt som allt känns skolan helt okej just nu. Gjorde visserligen matteprovet en hel vecka för tidigt men det gick ju bra ändå.

Har handlat lite på wish också. Fantastisk app med billiga saker i helt okej kvalitet. Köpte mig en höstjacka, en stickad klänning, tjocka strumpbyxor och lite annat smått och gott. Hoppas att det inte tar allt för lång tid för jag älskar verkligen klänning en och jackan och vill ha dem på mig nu nu nu.

Likes

Comments

View tracker

Det blev en hemmadag idag. Med matte pluggande, mys med både hund och katt och lite youtube. Imorgon behöver jag bara inne in stan vid halv elva för att prata med en barnmorska om mens och akne. Efter att inte ha haft mens på flera år (tack vare p-piller och p-stav) så blir man ju lite orolig när man plötsligt har det varannan vecka. Att ha mens gör mig inte så mycket så länge jag får slippa mensvärken från helvetet som gör att jag svimmar och/eller ligger och kräks på badrumsgolvet och. Vill gärna prata med henne om min akne också. Jag hade aldrig finnar när jag var i tonåren. Under hela högstadietiden var jag fri från dessa hatade små prickar i ansiktet som ömmar och gör ont. Sedan blev jag 18-19 och "poff" så var dem här. Typ som om dem sa "sorry att vi missade puberteten, men vi är ju här nu i alla fall så det är bäst att ta igen för alla åren på en gång".
Självklart tycker jag inte om hur de ser ut, men det värsta är hur ont det gör. Hur kan en liten bula under huden göra såhär fruktansvärt jävla ont?? Det blir ju inte bättre av att jag har så känslig hy att varenda liten finne/bula lämnar efter sig ett ärr. Och ärren blir röda. Jag gick alltså fri från akne under mina tonår bara för att från out of nowhere få hela ansiktet fullt med prickar och röda ärr. Så jag hoppas verkligen att det går att göra något åt detta.

In other news. Den här lille fan hittade äntligen hem igen förra veckan. Efter att ha varit borta i över en månad kom han tillslut in genom dörren där jag stod i morgonrock och med tandborsten hängandes i munnen. Förvånad? Jag? Pfft! Jag kan väl helt enkelt säga att med tanke på vart vi bor så trodde vi att han hade blivit påkörd av en bil eller tagen av räven... Jag är hur som helst så glad, så glad, att han är hemma igen. Saknade att vakna upp och höra ljudet av sågverket katten som spinner. Han är dessutom hur mysig som helst och vill gärna ligga i mitt knä och bli kliad på magen. (Idag kom han även in två gånger med en mus i munnen och skulle ge till mig. Om det inte är kärlek så vad jag inte vad det är.)

Likes

Comments

Att vara ensam hemma och se på skräckfilmer är väl inte det mest intelligenta en person som bor mitt ute i ingenstans och som dessutom är fruktansvärt mörkrädd kan hitta på. Men ändå bestämde jag mig för att se färdigt på Scream (tv-serien) nu när jag ändå var ledig och hade tid. Måste säga att jag älskade slutet, fanns en del saker som jag gärna hade ändrat på, men det var helt överraskande och jag kunde inte slita mig ifrån datorskärmen. Jag tyckte inte om att Zöe blev dödad, men jag kan förstå att något var tvunget att hända med henne eller Noah eftersom att de "bröt en skräckfilmsregel" a.k.a hade sex. Hade gärna sett att Eli överlevt också eftersom det hade varit intressant att få veta vad han och hans mamma egentligen har gjort i stan under hela den där tiden. Är dock glad så länge mina favoriter - Brooke och Audrey - överlever och har det bra.



Likes

Comments

I augusti flyttade jag söder för att få lite annan miljö. Med dåliga minnen och en ångest som kommer svepande varje gång jag ens var på väg in till den staden jag bott i i flera år kände jag att nu jävlar. Jag har tagit studenten och nu kan jag göra vad jag vill. Och vad jag ville mest av allt var att komma på vad jag ville.

Varför ska det vara så jävla svårt att planera inför framtiden? Alla tycks veta precis vad de ska göra så fort studentmössorna läggs på hyllan. Men jag hade panik i flera veckor innan jag ens skulle kränga på mig den vita avslutningsklänningen. Efter att ha slappat i några veckor och spenderat lite tid hos olika släktingar insåg jag att jag faktiskt inte vet vad jag vill göra, och att det är okej. Det är okej att inte ha några specifika planer, eller en dröm om vad man vill bli. Jag är ju bara 20 år för fasen! Jag har all tid i världen som min mamma säger. Så efter att ha insett detta, och känt den tjocka, sega boll av ångest och stress som fanns inuti mig minska till nästan ingenting kunde jag äntligen tänka för första gången på länge. Det är ingen ide att försöka tvinga fram en lösning. Det kommer när du är reda.

Jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte är till 100% säker på vad jag ska göra med mitt liv. Men jag vet vad jag inte vill göra. Jag vill inte göra ingenting. Jag vill inte sjunka tillbaka till den negativitet och hopplöshet som jag befann mig i under en så lång tid. Jag vill må bra och vara glad! Och det bästa är att jag har börjat inse att jag inte är så korkad, dum och värdelös som jag trott under en så lång tid (depression kan förstöra mycket) och att jag faktiskt är bra på saker. Jag är en jävel på att baka och pyssla i köket. I veckan gjorde jag världens godaste pumpamarmelad trots att det var första gången jag testade! Biologi och kemi klarar jag lätt och det är få som kan komma ihåg underliga historiefakta bättre än jag. Jag är ju till och med helt okej på matten! Matten som jag har gråtit över. Legat vaken på nätterna med ont i magen och panikkänslor i hela kroppen. Matten som min lärare dumförklarade mig i och berättade alldeles för sent att "jaha jag trodde att jag hade sagt till dig att du får F".

Så ja, det finns självklart dagar då jag inte mår bra. Dagar då jag åter igen hamnar i mitt gamla tankesätt. Men de är inte lika många nu som de var förut. Och vet ni vad. Jag är faktiskt jävligt bra!



Likes

Comments

För fyra dagar sedan lades ett youtube klipp upp av en ung kvinna i USA. Jag har följt hennes kanal ett bra tag nu och tycker att hon är rolig och intressant, men även väldigt utbildande. Hon har en serie av videoklipp som tar upp en sak som faktiskt har betydelse för en hel del människor över hela världen. LGBTQ-frågot, eller HBTQ, som det heter i Sverige. HBTQ är de fyra bokstäver som de flesta av oss känner till och vet ungefär vad de betyder, men det finns faktiskt fler bokstäver som ska in. HBTQIA+ som står för, Homo, Bi, Trans, Queer, Intersex, Ace/Aro, och + som innefattar tex. Pansexuell/romantisk, Genderfluid, Genderqueer, mm. Det blir många bokstäver som ska stå med om alla olika ord ska stå med, därför har hbtqia+ (lgbtqia+) blivit en förkortning för detta.


I vilket fall som helst så laddades ett videoklipp upp på internet av youtubaren Ashley Mardell, som är det första i en serie om tre, där hon och 13 andra youtubare berättar om allt som har att göra med asexualitet och aromantik (Ace/Aro). Jag hade inte en aning om att denna video skulle påverka mig på det sätt som den gjorde, men jag är glad att det hände. Så långt tillbaka som jag kan komma ihåg har jag aldrig varit kär i någon. Oavsätt kön. Jag har aldrig varit kär i en ända människa. Inte heller har jag varit sexuellt attraherad av någon heller. För det är en viss skillnad mellan "jävlar vad snygg du är, jag vill verkligen ligga med dig" och "jag tycker väldigt mycket om ditt ansikte det är vackert som fan, gratulationer till dig och dina gener". Men samtidigt har jag alltid önskat att jag skulle bli kär, och jag önskar fortfarande detta. Jag kunde bara inte förstå hur jag kunde känna på det här sättet, tills jag såg videon. Everything Asexual and Aromantic (Part1) The ABC's of LGBT. Jag menar, jag har vetat länge att jag inte bryr mig om kön alls (pansexualitet), jag kan till och med komma ihåg när jag var liten och frågade mina föräldrar om hbtq personer för att jag inte kunde förstå att det skulle vara något konstigt att vara något annat än cis och hetero. (Fast jag kunde ju självklart inte alla de här fina orden då.)

Tack vare den här videon är jag inte längre lika förvirrad om varför jag är som jag är längre.

​- ​Pip

Likes

Comments