View tracker

I tisdags tog jag körkortet vilket var en enorm lättnad blandat med världens energikick. Det handlade inte bara om friheten att ta mig vart jag vill utan det blev även en slags seger en seger jag drömt om länge. Förr var jag bara en hopplös tjej som inte hade några mål i livet och det ända jag kunde se i framtiden var sängen. Men på något sätt så lyckades jag med det alla trodde var omöjligt, på något vis fann jag styrka ingen trodde fanns och sakta men säkert började den Johanna jag är idag forma sig. För mig är det en seger att jag gång på gång fått visa alla som inte trodde på mig att jag kan. Att jag inte var hopplös som alla trodde, att jag faktist har åstadkommit saker här i livet. Jag har tagit körkortet och jag antar att det är dax att jag klappar mig själv på axeln. För helt ärligt trodde jag inte ens själv på att jag kunde men jag hade fel. Nu när jag ser tillbaka på saker och ting så ser jag vilken resa jag har gjort, hur mycket starkare jag blivit och hur jävla bra jag egentligen är. Jag har KÖRKORT!!!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

  • Jag har fobi för maskar, så när det regnar stannar jag helst inne.
  • När jag mår dåligt eller jag tycker jag gjort nått bra har jag den dåliga vanan att jag belönar/tröstar mig själv genom att shoppa.
  • Jag får panik när jag vistas på platser där jag kan stöta på någon jag inte vill träffa.
  • Jag har en katt (på bild nedan).
  • Jag har tatuerat in mina ögonbryn.
  • Jag ställer alltid höga krav på mig själv.
  • Jag är rädd för att bli lämnad ensam.
  • Danska serier är de absolut bästa.
  • Från att jag har varit superglad kan jag fem minuter senare gråta utan någon andledning.
  • Att ha det städat där jag bor är ett måste för att jag ska kunna slappna av.

Likes

Comments

View tracker

I början av 2015 flyttade jag in i min första egna lägenhet, i maj blev jag 18år, jag har börjat sista året på gymnasiet och även börjat med att ta körkort.

Många av er vet att jag fick flytta till fosterfamilj när jag var 14år och sedan till HVB-hem när jag nyss fyllt 17år. Om jag ska vara ärlig så har jag nog aldrig varit den där tjejen som har haft det lätt att skaffa nya vänner och passa in i en grupp, jag har nog alltid varit annorlunda på både gott och ont. Det jag kan tycka känns extra jobbigt nu i efterhand är att jag har blivit den där tjejen som inte kunde bo hemma, hon som inte skötte sig. Det är jobbigt att få den stämplen, jag menar inte många har frågat varför, varför kan du inte bo hemma? Jag flyttade inte för att jag tog droger, för att jag var ute på nätterna eller misskötte mig. Jag har alltid varit en skötsam tjej som skött skolan, förutom det året jag blev sjukskriven för att jag var för ledsen och utmattad för att ens kunna kliva upp ur sängen.

Snälla innan ni dömer mig, innan ni säger att jag skolkar, innan ni säger att jag är äcklig för att jag röker. Fråga mig varför så kan jag förklara. När jag är borta från lektionen kanske jag är hos läkaren för att jag har en konstant smärta i magen som gör mig kallsvettig, eller så kanske jag sitter i ett jobbigt möte angående panikattackerna jag får när allting bara snurrar i huvudet.

Det är klart att det är svårt att förstå, men inuti mig finns en tjej som vill alla väl, som vill lyckas i livet utan att dömas på förhand.

Likes

Comments

Jo just nu händer det ganska mycket i mitt liv, det är så mycket jag vill men inte orkar. Känns verkligen som att jag behöver fylla på mitt liv med positiva saker, men det är ju som sagt inte så lätt.

Jag vill i alla fall önska en nära släkting lycka till på operationen imorgon. Jag håller alla mina tummar och tår på att allt ska gå bra. Dock är det så jävla tragiskt att det skulle hända just dig. Men här i världen kan man fan inte välja, det är bara att tiga och ta emot.

Ni bloggläsare får ha det så bra tills jag skriver nästa gång, det är som sagt väldigt mycket som tar upp min tid och ork nu.


Likes

Comments

Hej igen! Ville bara önska er alla en god fortsättning och hoppas att ni har haft ett bra lov/ ledighet. Jag har haft det fantastiskt uppe i Örnsköldsvik med mina allra käraste. Jag har fått otroligt fina julklappar, men det viktigaste av allt, KÄRLEK!! Åter igen hoppas att ni har haft de bra. Ska försöka ta tag med bloggandet igen men jag har haft mycket med skolan pga av omoget skitsnack som cirkulerat kring mig. Det är inte första gången det händer, men det gör fortfarande ont. Jag hoppas att ni lär er av era misstag, ni har fucking sparkat på en tjej som redan ligger på marken, tur att jag vet hur man reser sig upp på båda fötterna igen!!

Jaja hur som helst, ville ba säga att jag har det bra och hoppas att ni har det också, puss och kram på er 😚


Likes

Comments

Mitt namn är Johanna Alice Bylund Andersson. Jag föddes 97-05-14 på Örnsköldsviks sjukhus.

När jag började skolan vid sex års ålder började mitt lilla helvete. Eftersom min mamma är från Indien och min pappa är från Sverige så är jag naturligt mörkare i hyn. Detta blev jag "mobbad" för under hela lågstadiet. Jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Jag ville bara vara som alla andra, men ändå fick jag höra att jag såg ut som en bajskorv eller att jag var tjock (var mullig).

När jag var 8år gammal så fick jag en katt som jag döpte till Simba. Han blev en stor del av mitt liv och han var den enda som alltid fanns för mig när alla andra svek.

När jag var 9år så bestämde sig mina föräldrar för att skilja sig. Självklart var det mycket jobbig för mig och min då 5åriga lillasyster. Separationen gick lyckligtvis mycket bra och mammas och pappas relation var okej. Efter ca ett år så träffade min mamman en ny kille/man som hette Calle. Till en början var han snäll men efter ett tag visade det sig att han bara ville ha min mamma och inte mig och min lillasyster. Mamma förstod lyckligtvis tillslut allvaret i det hela och lämnade Calle.

Efter det där med Calle så kom det där med Gun-Britt (pappas nya kvinna). När pappa träffade Gun-Britt var jag ungefär 12år gammal. Hon var till en början ganska snäll men jag var ändå skeptisk på grund av det där med Calle. Efter bara några månader flyttade dem ihop i mitt barndomshem i Järved. Huset jag hade växt upp o förvandlades snabbt till nått det inte var. Men även pappa förändrades. Jag var ju i trotsåldern och hade väl ganska svårt att acceptera pappas nya kvinna. Gun-Britt beslöt sig för att ta min far ifrån mig för att jag tyckte illa om henne. Detta ledde till att jag inte längre var välkommen till mitt barndomshem.

En kväll då jag för en gångs skull sov hos min pappa så hände nånting jag aldrig kommer glömma. Jag och min lillasyster stod utanför köket då vi hörde pappa och Gun-Britt börja gräla. Det gick så långt att hon tog fram en kökskniv och hotade med att ta sitt liv. Jag var tolv år gammal, jag tog min 7åriga syster och gick ned för trappan eftersom jag tyckte att hon inte skulle behöva se sånt. Det lugnade tillslut ned sig och ingen kom till skada.

Efter ca ett halvår tillsammans bestämde sig pappa och Gun-Britt sig för att gifta sig. Under bröllopet blev jag tvingad att vara brudtärna och de tyckte att jag i alla fall kunde ha klämt ur mig ett leende. Efter bröllopet flyttade de ifrån mitt barndomshem till ett annat hus. I det nya huset fick jag inget rum. Pappa, Gun-Britt, min lillasyster och hennes barn passade även på att åka utomlands och lämna mig hemma. Självklart blev jag mycket ledsen eftersom Gun-Britt tog min pappa ifrån mig. Men min lillasyster däremot ville hon ha. Som tur var hade/har jag en fantastisk mamma som alltid fanns för mig.

Under tiden då Gun-Britt tog min pappa ifrån mig så sökte jag uppmärksamheten hos äldre män på en sida som hette/heter "Fjortis.se". Genom den sidan har jag fått kontakt med hundratals män som har utnyttjat min svaghet. Jag har bland annat blivit tvingad att skicka nakenbilder på mig själv eller att visa mig i cam. Anledningen till att jag gjorde detta var för att jag blev hotad till livet om jag inte visade. Och vad skulle en tolvårig tjej tro egentligen? En av männen jag fick kontakt med var över 30år och han utnyttjade mig och min svaghet tills att jag var femton år gammal. Andra saker som kunde hända var att män ringde och stönade i telefonen min på nätterna eller att jag fick mms på deras kukar.

Efter ca ett år med Gun-Britt insåg pappa vad han hade gjort så han lämnade henne. (Pappa och jag har bättre kontakt nu än nånsin).
Det var ju självklart en mycket stor lättnad för mig. Men det ledde även till mitt extremt dåliga mående.

Jag var 12år gammal när jag skar mig för första gången. Det berodde på att jag mådde så dåligt över allt som hänt mig under uppväxten. Och mitt dåliga mående blev inte bättre av att jag blev sexuellt trakasserad av äldre män på internet. Jag gick på BUP ca en gång i veckan men de kunde inte hjälpa mig. Det ledde till att jag började överdosera tabletter (tramadol och alvedon). Till en början var det bara för att jag skulle få det där "ruset" men efter ett tag eskalerade det till att jag tog tabletterna i självmords syfte. Jag försökte ta mitt liv över 40 gånger och en gång gick det så långt att jag ramlade ned på golvet och trodde att jag flög, sedan fick jag för mig att det var myror som skulle attackera mig så jag bad mattan jag låg på att flyga. Mamma vaknade av mina skrik och jag fick åka ambulans till sjukhuset där jag fick dricka flytande kol. Om min mamma inte hade vaknat den där natten hade jag nog varit död.

Varken soc, sjukhuset eller BUP förstod allvaret i det hela så dem skickade hem mig och jag kunde fortsätta att försöka ta mitt liv. På grund av mitt dåliga mående började jag dricka alkohol och det ledde till att jag hamnade på en fest med massa invandrare. På en av festerna blev jag nästan våldtagen men jag lyckades ta mig där ifrån och in igen. Väl inne i lägenheten efter våldtäktsförsöket så fanns han där. Han sa att killen som försökte våldta mig var ett svin och att han var du i huvudet. Den där han hette Ali och han fick mitt förtroende. Det ledde till att jag under tre veckors tid blev våldtagen och sexuellt utnyttjad av han, killen som fick mitt förtroende. Det värsta Ali utsatte mig för var det anala samlaget i hans kök. Jag kunde inte känna smärtan när han höll på, men när jag däremot skulle gå dem där 3km hem mitt i natten så kändes det.

Jag mådde så psykiskt dåligt under tiden då övergreppen skedde att jag själv inte förstod vad som hade hänt. De ledde till att jag inte berättade för någon om vad som hade hänt eftersom att jag trodde att man fick behandla mig på det viset.

Cirka två veckor efter övergreppen bestämde sig SOC sig för att placera mig i en fosterfamilj i Härnösand (vid det laget var dem fortfarande ovetandes om övergreppen).

När jag bott hos fosterfamiljen i några veckor vågade jag äntligen berätta för fostermamman om övergreppen. Det ledde till långa polisförhör och rättegång. Jag fyllde femton år dagen innan rättegången och det ledde till att jag hade rätten att tala själv inför domstolen. Jag hade bestämt mig för att göra det för jag visste att det skulle gynna mig. Rättegången hölls under så kallade "lyckta dörrar". Redan innan rättegången hade jag bestämt mig för att vara stark. Så jag satt där öga mot öga med Ali och berättade för honom och domstolen vad han hade gjort mig.

Efter rättegången som varade i cirka två dagar fick jag och min familj veta att han skulle bli fortsatt häktad tills domen skulle komma om två veckor. För mig kändes det som att jag hade fått nån slags upprättelse. Så jag och min fostermamma firade med en lunch på stan. Men vi middagstid hände någonting mycket oväntat. Min advokat ringde nämligen och berättade att gärningsmannen hade släppts fri, och det tydde på att han skulle få ett mildare straff.
Jag blev förstås helt förtvivlad, men jag hade inget annat väl än att fortsätta vara stark. Efter två veckor kom domen. Han fick ett år i fängelse för sexuellt utnyttjande av barn och han blev även skyldig att betala ut skadestånd till mig. Anledningen till att straffet blev så "litet" var för att jag inte hade skrikit och försökt ta mig loss. Men jag menar vad förväntas en 14år flicka kunna göra mot en 19år gammal kille som var betydligt starkare.

På nått vis lyckades jag nöja mig med domen och mitt liva började bli bättre. Jag fixade skolan efter att ha varit "sjukskriven" från den i cirka 1,5år (hela 7an och halva 8an). Jag pluggade alltså på ett år upp mina betyg från 2 E till att gå ut nian med C,B och A i nästan alla ämnen. För mig var det en seger, och för en gångs skull i mitt liv kände jag mig lyckad.

Men under det sommarlovet hände någonting fruktansvärt. Min katt Simba som alltid funnits vid min sida dog på grund av njurproblem. Detta ledde till att jag blev djupt deprimerad igen och efter detta blev allting bara värre igen.

I höstas så började jag gymnasiet på linjen Ekonomi-Juridik. Till en början gick allt hyfsat bra men framåt jul blev det jobbigare igen eftersom att jag fick veta att min morbror hade/har cancer i tjocktarmen. Julen 2013 var mycket dyster eftersom min morbror var sjuk och mormor och morfars hund Molly gick bort.

Efter jul har mitt dåliga mående eskalerat och det har lett till att jag efter två års skadefrihet började skada mig själv igen. Mitt dåliga mående fick mig även att börja fundera på att jag kanske skulle försöka ta mitt liv (igen). På grund av att jag mådde så dåligt och varken SOC, BUP eller fosterfamiljen hade tillräckligt med resurser för att hjälpa mig så blev jag inlagd på psyket i några dagar. Efter psyket blev jag skickad upp till min mamma i Örnsköldsvik.

Efter några dagar i Ö-vik hade jag möte på SOC och där fick jag veta att dem hade sagt upp familjehemmet och att jag skulle flytta till ett HVB-hem/behandlingshem i Hälsingland. SOC hade tänkt att jag skulle åka till behandlingshemmet samma kväll men jag bad om att få fira min 17årsdag (2 dagar senare) hemma. Jag flyttade dagen efter min födelsedag och nu har jag bott på behandlingshemmet i snart 5 veckor. Jag har inte fått sagt hejdå till min fosterfamilj som jag bodde hos i tre år och jag får inte heller kontakta dem.

Jag är nu sjutton år gammal och jag bor på ett behandlingshem. Mitt liv har varit jävligt tufft men det enda jag vet är att det kommer bli bättre. För både jag du och alla andra vet att jag är varken ful, fet, skabbig, horig, tjackhora, vidrig eller äcklig. Från och med nu ska jag sluta kränka mig själv, jag är inte värd skiten som jag och andra slänger på mig. Jag är värd att kunna se mig själv i spegeln med ett leende på läpparna. Jag är värd att vara stolt över mig själv.

Varken jag eller någon annan människa på joden är värd att behöva gå i mina fotspår. Ingen ska behöva kännas sig ful och äcklig och absolut ingen ska behöva bli utsatt för övergrepp.


Likes

Comments



Ja som ni ser försöker ja plugga företagsekonomi. Det gå dock inte så jättebra men, aa känner att jag fatta iaf. Sen idag blire gymmet och sedan sova, ja rolig dag idag eller? Haha ne men aah skönt och göra ingenting ibland jue.

Likes

Comments



Asså seriöst, tänkte att jag skulle ge den nya lokan en chans. Kan ba säga att jag gjorde ett jävulst misstag. Seriöst det vidrigaste jag smakat. Vem fan vill dricka diskmedel lixom? Jaja nog om de, när ja kom upp till övik blev det stan en stund. Nu e jag hemma hos pappsen och tat lite lugt ba. Men jaa det va vad jag hade att säga! Festa lungt ikväll my friends, själv ska jag chilla i sängen.

Likes

Comments

Ja nu va det ett tag sen jag blogga! Har haft fullt upp med allt så de ha bleve att jag glömt bort bloggen. Nu sitter jag iaf i sängen och ska alldeles strax dra till skolan. Efter skolan blir det att åka upp till mitt älskade övik för att umgås med familjen.



Bara för att jag och joline är så söta :* hehe

Likes

Comments

Men tjena!

Ja idag e de ju som alla vet lördag. Kan inte säga annat än att det känns väldigt skönt. Sen jag blogga senast ha det inte hänt så mycket, har varit i skolan och vart på gymmet. Idag ska jag iaf först dra till gymmet och efter de ska jag träffa Hanna på stan en sväng. Sen ikväll ska jag vara barnvakt åt tindra och joline(fostersyskon). Ja det va väl min dag i stora drag, vi höres mina vänner!


Likes

Comments