View tracker

Jag fryser i steget framför din bild, samma bild på samma ställe sen du dog.
Tiden stannar, försvinner och allt som blivit kvar är ett töcken man ska försöka ta sig igenom.
- vad har du gjort? Vad har du gjort? Vad tänkte du?
Jag inser att jag talar högt för hunden tittar undrande på mig.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig.
Du borde vara här.
Livet hade knappt börjat när det rann ut.

Jag måste försöka acceptera, att försöka förstå går inte.
Jag känner dig invid mig, du finns runt oss, i oss, i mitt hjärta.

Alla drömmar som blev krossade,
all smärta som hotar med att brisera och förinta alla försök som gjorts för att gå vidare,
någon måste hålla i mitt hjärta så jag kan andas för det pumpar och slår så det dånar i mina öron och trasar sönder allt som kommer för nära.

Det blir bättre, hur mörkt det än är stiger solen upp igen, lyser upp alla skrymslen och alla skrämmande troll som jagat dig om natten spricker. Jag önskar du skulle ha litat på mig, trott mig när jag om och om igen uttalade mantrat för dig som jag själv upprepar i min ensamhet framför spegelbilden av mitt tärda jag.

Du är borta.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Glöm inte bort var du kommer ifrån, det är det som gör vem du är. En stilla undran av en idiot behöver inte få dig att vackla i tron. Då tendererar det hela att bara bli taftologi.

Jag funderar hur jag ska lägga upp det hela så att du faktiskt förstår..

Hela mitt jag är i kaos på både gott och ont. Jag famlar runt för att få någon klarhet och få det nödvändiga ont gjort medan mina tankar finns hos dig. Men också på alla drömmar, levande och krossade. Jag vill så mycket men mycket du vill och lite du får. Du måste spänna bågen och våga, tänja på den fyrkantiga boxen du lever i, sikta mot stjärnorna och har du riktigt tur landar du mellan trädtopparna. Men sluta inte kämpa för dina drömmar och låt dom falla i glömska.

Livet är sällan som man tänkt sig och oavsett vilken väg man tar verkar den aldrig leda framåt, det är gupp som känns oöverstigliga, sorger och svårighet men också lättnader som kanske inte alltid gör dig utvilad men du får djupandas fritt ett par gånger. Många försöker hävda till mig att allt är antingen eller, svart eller vitt, men jag framhärdar att livet går ut på att surfa i gråzonerna och det finns flera svar och sanningar. Det jag känner kan du aldrig känna och mina tankar är bara mina precis som dina.

Jag läste om de 385 skratten. Skratt som försvinner på vägen mellan barndomen och vuxenlivet. 400 gånger skrattar ett barn om dagen medan en vuxen endast skrattar 15 gånger.. Gör sig sorgen så märkbar? Eller tvingar livet på oss ett sånt allvar så avgrunden får fritt spelrum i det inre så det översvämmar varje lite vrå? Det skvalpar och överröstar varje litet uns till förnuft och kräver total behärskning. Men min fråga kvarstår, varför slutar vi skratta?

Livet är bara en väntan på döden säger han upprepande gånger till mig, men jag håller inte med.
Försök i alla fall för allt är inte svart. Det kan vara alldeles rosenrött, gult, blått och skimrande.

Kaos kan bringa ordning i ett elände, det kan föra dig framåt bara du är villig att kämpa men ge aldrig upp. Det finns vägar att ta som har mindre svårigheter efter vägen och om du vågar släppa in någon nära inpå ditt liv kan du bli berikad.
Var inte så rädd då kanske fler skratt kommer ❤️

Likes

Comments

View tracker

Du drar så skarpa linjer mellan vi och er.
Vem är du att kräva min totala lojalitet, du som själv far runt som en vindflöjel och duttar hit och dit.
Jag kan inte välja sida, det alternativet blir aldrig aktuellt.

Jag högaktar dig och beundrar dig till fullo men måste få följa min egen övertygelse. Världen känns upp och ned och all denna väntan känns som en raksträcka till domedagen. All väntan som kan resultera i just ingenting.

Jag är jag, sprungen av ett segt men stolt folk.

Jag måste medge att jag blir mer förvånad än stött av ditt agerande, dina nedgraderande kommentar över ett helt folk, över mig och du gör det rakt i mitt ansikte samtidigt som du fnissar över din fyndighet. Så spydig och själv full av skit. Du är nog så hatisk men jag antar att det framförallt är över dig själv. Tänk om jag skulle hålla upp min hand mot ditt ansikte och uttrycka: - jag pratar inte med feta människor.....

Det skulle vara precis samma sak.
Fördomar och elakt förtal.


Jag vämjas över inbördes beundran. Du måste göra dig förtjänt av det mesta i livet och det du inte kämpat dig till smakar bara surt. Ta dina strider med stolthet och njut sen av segerns sötma. Håll dig väl eller håll dig undan. Vill du stå vid min sida och hålla min rygg fri ska jag stå vid dig som din soldat för jag sviker inte och håller mina löften, en sak jag alltid kräver tillbaka. Men missbrukar du mitt förtroende har du förbrukat chansen. Kanske anses det för definitivt för man kan göra om och rätt men bakom min Sköld finns en mjuk och sårbar människa, ett hjärta och en själ som stundtals svämmar över av både kärlek och sorg.

Jag borde ha lärt mig vid det här laget.

Likes

Comments

Jag borde göra som fåglarna och putta ut honom ur boet allt för att förenkla för honom men jag vill bara hålla honom kvar och förmå honom att stanna kvar. Min lilla unge som flygfärdigt vill bygga sig ett eget bo och starta en egen grogrund. Alla dessa irrationella känslorna som borde vara förbjudna och förpassade i nån soptunna på en sunkig bakgård.

Denna lilla unge som jag älskat gränslöst sen första anblicken på hans intågande i mitt liv, han som jag stolt sörjt sen han födds. Han med sina lockar som en gloria runt det kerubliknande kinderna som jag vyssjat till sömns otalig gånger nynnandes på hans önskesånger. Hans kletiga fingrar som smekt mina kinderna och den barnsliga stämman som sagt: mamma, jag älskar dig, samtidigt som han krypit tätt intill och nästan gömt sig i min famn. Jag skulle vilja stanna tiden en liten stund och använda sekunderna till att dra in doften av trolligt busigt hår, pussa en extra gång på de mjuka kinderna och bara hålla liten i famnen.

Så det är väl dags att släppa taget, vad har jag annars för val?

Livet har varit onödigt hårt mot honom men har han lärt sig tillräckligt för att stå stadigt? Eller har han bara fått erfara orättvisan och svårigheten att förlita sig? Vi har stapplat oss fram i motgångar och lutat oss mot varann för att inte rasa samman. Allt vi gått igenom som inte ter sig till vanligheterna. Den sorg som vi fått dela omänskligt, hans så mycket djupare och som ärrade honom för livet. Att förlora någon som stod så nära ens hjärta är inte övergående och saknaden finns alltid kvar precis som frågan: varför? Ensam är inte stark, man väljer visserligen inte sin familj men det är den står kvar där när andra avviker, familjen som vill samla ihop sin flock och skydda den mot ulven. Hur mycket jag skulle vilja skydda honom från belackare och lögnare, från dem som bara vill sarga och förinta. Att utkräva hämnd kan inte överbrygga de djupa såren och lockar mig inte heller.

Jag kan inte annat än vara den mamma jag är, orolig och rädd men också totalt fyllsprängd av kärlek till dem som står mig närmast. Det är svårt att skiljas men han kommer igen om än som en vuxen man och inte den lilla gossen som finns inom mig i mitt hjärta. Vi ska alla växa upp, bli självständiga men så länge föräldrarna lever är vi deras små barn. Jag vill att hans motgångar vänder till framgång och att alla som fortsätter göra honom illa med lögner och svek ska ramla på eget grepp. Jag vill att han ska få bli lycklig och se den lilla strimman av hopp som alltid finns där även om det är becksvart. Jag önskar honom allt det där som man bara läser i sagor men som borde bli verklighet - ett lyckligt slut.

Han ser mig fortfarande i ögonen och säger: mamma, jag älskar dig. Och det är väl gott nog?

Likes

Comments

Jag har aldrig varit villig eller speciellt hågad att blotta min strupe inte för att jag går i tron att bli halshuggen direkt utan för att de som inte är riktiga vänner vänder det emot dig och kan när som helst hugga dig i ryggen när du vänder dig om. Världen är så ond så det påverkar människan och den ömsesidiga respekten för varandra verkar vara ett minne blott många gånger.

Jag blir helt matt av människor som skapar problem av ingenting, saker som aldrig borde blivit annat än en ögonbrynsryckning blir till stora världsproblem för denna skara som uppenbarligen saknar reella problem eftersom de har ork och tid att skapa fantasifoster. Tänk om de skulle vända sin stridighet till något positivare då skulle världen bli en lugnare plats men de fortsätter i gamla invanda mönster utan en tanke på att de faktiskt inte vinner något på det. Man kan inte annat än konstatera att det är därför vi har krig på jorden. Dagar kommer och dagar går. Regnet fortsätter att ösa ner och himlen hänger blytung och suger ur all must. Tristessen vältrar sig och tungsinnet är ett faktum precis som tröttheten. Jag förstår dem som lider av detta väder och mår mycket dåligt - ingen kommer undan när vitaminerna och ljusskenet från solen uteblir. Kanske allt detta drar ut frustrationen som bor djupt inom varje människa och gör en del galna?

Du kan inte lita på någon annan än dig själv har väl alla hört men hur går det när du inte kan lita på dig själv? Man måste känna lit åtminstone på något, den lärdomen får alla dra någon gång när det kniper. När du stöter undan alla andra med all skit hur ska det då gå för dig? Du som är en människa - ett vanedjur som lever i flock. När din själ förtvinar för att du saknar den livsviktiga beröringen, ska du tvinga till dig den? Lura till dig den? Tror du den botar dina samvetsplågor då? När du väl missbehandlat alla i din närhet är du ensam, när du förbrukat all tillförlit och svikit alla nog många gånger är det inte någon som längre tror på dig. Var ska du söka dig då? Vem ska du då hulkande beklaga dig för hur vansinnigt synd det är om dig ? Vem ska du då trampa på och krossa? Du kanske tror att det inte är försent men är det nog så är det. Du ser inte längre klart och egoismen är en för stor del i ditt liv så du har redan sen länge valt bort din familj för ett missbruk, ett rus som inte värmer dig ett dugg. Det gör ont att bli ratad och ignorerad och lögnerna gräver stora hål i själen. Kanske inbillar du dig att du räddar ditt skinn när du luras och bedrar men du ökar bara distansen.

- Ursäkta, du står på mitt hjärta! Hör du inte hur det krasar under dina fötter? Små sår framträder under dina bara fotsulor. Kan du inte känna hur allt du gör mot mig kommer komma tillbaka till dig? Nähä, ingen reaktion… Antagligen för att jag inte sa det högt av rädsla och du skulle aldrig göra karriär i det området. Inte ens all världens fagerhet kan laga ett krossat hjärta, ej heller lindra. Så jag gick..

Det är inte bättre att vara ensam. Tillsammans är man stark men tillsammans med dig var jag ingenting. Tiden läker möjligen inte alla sår men det suddas ut och förpassat långt där inne inom en. Man går vidare och finner nya vägar och meningar i livet. Idag är du ingenting för mig utom möjligen det svin du är. Du har härskat och raserat vårt liv för länge och det du gjorde går aldrig att göra ogjort. Du trasade sönder en vacker människa och gav mig skulden. Nu är du ratad och ensam på din dödsbädd och även om du nu skulle vilja be om förlåtelse kommer ingen vara där och höra det.

Så går det i livet, den som illa gör illa far. Jag är inte rädd längre och du plågar mig inte heller men vad du gjorde mot vårt barn kommer jag aldrig förlåta dig för.

Likes

Comments

Jag är inte snål - du får det helt gratis! Ingen skulle bli mer glad än jag över att bli fri några dagar och få känns hur det är. Att någon annan kunde hoppa in i mina skor och trampa på. Du skulle kanske också vinna på att få lite insyn i en annan människas mödor och bli mer förstående. Jag har en sjukdom men ändå är jag inte riktigt sjuk. Det syns så lite utanpå allt det onda som finns inuti och känslan att vara fångad i en kropp som känns som ett fängelse kan hållas mycket privat. Jag vill så mycket men orken hänger inte med, styrkan sviker och jag blir arg och frustrerad, så ledsen och otillfredsställd men framförallt så jävla ensam. Det är när mödorna trycker som du får se vem som är din sanna vän. Jag vaknade upp i morse i tron att nu kan det inte bli värre efter denna gigantiskt tunga uppförsbacke jag släpar mig uppför kryssande mellan sorg och smärta och så tvär så den aldrig verkar vilja flacka. Hur ont skulle det inte göra om jag råkade vingla till och falla över kanten? Men vet ni vad? Det verkar alltid kunna bli värre! Med ont ska ont fördrivas har jag fått lära mig sen barnsben och något ligger det väl i det. Livet är tufft för många och alla får sina kors att bära, nog tung för en var för oftast orkar vi mer än vi tror bara vi biter ihop nog. Jag hade dock velat dela med mig av mina bördor. Jag hade velat få andas fritt ett tag för att få kraft att ta nya tag. Men hur bitter jag än kan bli så finns det de som har det så mycket värre. Jag vill lyfta fram min allra käraste vän och systra mi och hylla hennes kärlek och omtänksamhet. Jag vill att hon ska veta hur värdefull hon är för mig och min familj. Hur sjuk hon än är så finns hon där, hur mycket sorg hon än känner själv kan hon alltid trösta och hon gör det alltid med det soligaste leende ni kan tänka. När alla andra lever i sin egen värld fullt upptagna av sina bekymmer utan en tanke på hur orättvist livets plågor kan fördelas är hon alltid där och glömmer aldrig. Min finaste Lisa Pisa Hallonsaft - du är ovärderlig ❤️

Likes

Comments

Jag kan när som helst när jag sluter ögonen vara tillbaka. Jag hör klappret av alla hundratals klövar som sprätter i marken och vajornas rop efter de kalvar som kommit bort i kaoset när arbetet med skiljningen fortgår. Jag känner hur lukten av damm, smuts och djur som blandats till en luft som nästan kan tas i klistrar sig i ansiktet. Asparna rasslar i vinden och nästan ackompanjerar renarnas läten till ljuv musik. Jag hör karlarnas rop emellan varann när de identifierar märkena som följs av vinandet när lassona slängs mot den rörliga måltavlan. En harang av svordomar när linan går förbi och i backen. Allt så bekant och tryggt. Mitt liv där jag varit otaliga gånger och dit jag alltid kommer hem. Denna frihet under ansvar, att få leva tillsammans med naturen som så ofta är nedärvd i generationer är svår att förstå för den oinvigda och med det skapas förutfattade meningar, främlingsfientlighet, avund, hat och lögnen blir verklighet för att sanningen modifieras och läggs i glömska. En av tre renskötande samer har tänkt på att ta sitt liv, självmordsantalet är högre och risken att drabbas av depression och ångest större än för resten av den svenska befolkningen. Ett arbete men också en livsstil, ett sätt att föra arvet vidare. Arvet och tillhörigheten till sina rötter. Ett yrke som lockar till så mycket oförståelse och förtal men ändå är en självklarhet. Statistiken är skrämmande och rörelsen är på väg att dö ut om inget görs. Mitt bland oss försvinner meningen med livet och så många livshistorier och öden. Tomhet och ensamhet, vanmakt och sorg kan ta död på vad som helst, vem som helst. Jag är stolt över mitt ursprung och mitt arv som jag hoppas förs vidare och vidare...

Likes

Comments

Imorgon är det alla mammors dag, en dag för alla mammor som älskar och omhuldar, som tar hand om och tröstar men även en dag för alla mammor som åkt till Nangijala. En dag då vi ska sätta på Nicke & Nillas underbara kärleksförklaring till sin mamma: mamma, min mamma, på spotify och lyssna.

Min finaste mamma är min klippa och mitt stöd i livet. Hon är min största supporter och den jag vänder mig till då allt känns svårt. Hon kan allt och hennes utsträckta hand behöver jag aldrig be om. Hon är navet i vårt liv och utan henne hade vi drivit runt som herrelösa båtar. När allt rasar runt omkring står hon fast och hjälper mig alltid upp när jag ramlar. Hennes famn är den varmaste och tryggaste och tanken på ett liv utan henne skrämmer mig och om jag kunde skulle hon få leva för alltid. En mamma är alltid en mamma och så viktig i våra liv. 

​Mamma, min mamma, hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli precis som dig..

Det mest fantastiska som hänt mig är att få bli mamma. Känslan att äntligen, äntligen få träffa den lilla människan som man väntat och längtat så mycket efter. röd och rynkig och doftande så mycket ljuvligare än alla världens blommande ängar. Det underbara knytet med rosenknoppsmunnen plutande och grimaserande. All kärlek och alla känslor som hotar att spränga varenda fiber och barriär i kroppen och löftet att aldrig låta ondskan göra den lilla illa. Mina barn är det viktigaste i mitt liv och kunde jag skulle skydda dem från allt ont, bära dem i min famn för alltid och aldrig någonsin lämna dem. 

​Mamma, min mamma, bästa vän, om det är sant att man föds igen, då vill jag bli en blomma och att du plockar mig, och sätter mig i håret så att jag kan krama dig..

​Jag skulle önska att all ondska kunde trollas bort och att alla variga sår kunde försvinna med en mjuk beröring. Jag skulle vilja att all världens orättvisor kunde rätas till och att alla barn fick det de förtjänar och så behöver. Jag önskar alla oändlig kärlek som stärker det inre och gör en starkare, modigare och lyckligare.                                                                                       glöm inte.. Du är värdefull <3 

Likes

Comments

När det oförutsedda slänger in dig i grannlandet kaos är vägarna tillbaka kamouflerade och svåra att hitta. Hjärnan går på hög varv men några hela tankar bildas inte utan endast små fragment egentligen nästan obegripliga att förstå. Och mitt i allt detta ska du fungera som vanligt, de saker som går på rutin går väl an men allt det andra….

När mattan rycks undan för fötterna och du slår dig fördärvad när du far i marken. Mödosamt ska du resa dig upp, borsta av smutsen som gnuggats in i fibrerna på dina tunna hud och trampa vidare, trots att det gör ont.

Det kommer in folk i livet och andra försvinner, en del med en lättnad som följer medan andra sörjs.

I mitt hjärta ska jag alltid bevara den lilla trasiga flickan som jag fick lära känna, inte fullt ut men ändå känna någon nerv. Jag kan höra hennes härliga skratt när jag lyssnar i tystnaden för hon var inte ständigt olycklig trots alla hennes ytliga sår och ärr. Hon var bra på att spela så jag kan inte vara säker på allt men jag kände värmen och närheten trots att hon kunde vara avståndstagande och distanserad.

Alla har vi våra kors att bära och ibland 1000 sorger, en del lättare medan andra är betydligt tuffare. Alla får vi känslan att nu orkar jag fan inte men ändå trampar man på trots mörker för strimman av hopp anas och eftersöks. För man vill ju egentligen leva? Det blir bättre, det blir bättre… Jag vet inte hur många gånger jag sagt det. Hur kan man vilja dö innan man börjat leva? Men hon valde döden, vilan, friheten, ron…? Och med döden kommer kaos.

Hela detta spektra av känslor som tampas i det inre och tar sådan plats så man får svårt att andas. Livet fortsätter sin stilla gång men sorgen och saknaden finns kvar. Jag hade velat skydda henne men också han som miste sin kärlek och sin vän. Han som blev ensam kvar. Ta bort all den besudlade svarta smärtan som river och sliter i hans inre nerver och försiktigt sammanfoga hans krossade hjärta. Sista resan är gjord och livet ska återgå i vanliga gängor men hur gör man det när hjärtat ropar och frågar varför? Jag vill lova att allt kommer bli bra fast det inte är sant. Det blir bättre men allt blir inte bra.

Likes

Comments