Mina mediciner har reducerat mig till en mycket mindre människa. Det är som att allt det själsliga i mig har blivit levande begravd och försöker förgäves gräva sig upp med brutna naglar. Allt som finns kvar är kemikalier, hormoner och elektriska pulser. Mitt känslospektrum har blivit så avdankat, från att ha varit överdrivet nyanserat och i princip utgjort hela mitt väsen, vill att bara slumpmässigt pendla mellan tillfredsställd, otillfredsställd och ångest. Allt har blivit mycket mindre, precis som allt krymper när man blir äldre. Världen, Stockholm, avståndet mellan mitt rum på övervåningen till köket på undervåningen. Avståndet mellan Europa och Afrika. Cykelrundan runt Enebyberg, från huset där mamma växte upp till aspen där jag för första gången såg en nykläckt fågelunge. När jag nu, tidigare i sommar, igen såg en nykläckt var den inte lika intressant. Den var söt, lite material för en video på snapchat, men inte mycket mer än så. För 12 år sen fick fågelungen att känna mig som gud. Mormor berättade för mig att ifall jag rörde vid den, skulle fågelmamman känna min lukt och avvisa sitt barn. Jag hade möjligheten att förstöra fågelns liv, jag kunde stoppa småsten i dess evigt gapande mun, spotta på den, slänga ner den från boet. Den fågelungen gav mitt 6-åriga jag en överväldigande känsla av makt, idag är den vardaglig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Jag har börjat att skriva brev till människor, där jag skriver av mig aaaaaallt jag känner och vill säga till dem. Jag känner mig nästan fysiskt lättare. Vill typ fira haha. (obs jag skickar ej iväg dem, har dem bara sparade på datorn). Fan vad man aldrig tror att det ska gå att andas igen. Att det till och med blir ​lätt ​att andas. Precis som man aldrig tror att det ska bli vår (läste nåt sånt på pinterest lol).

Idag gick jag upp 06:30 för jag skulle till jobbet. NOLL SEX TRETTIO PÅ EN SÖNDAG. Men kaffet på jobbet är gott och jag har så satans fina kollegor. När jag stod i kassan så kom det en snubbe med en parfym som jag känner allt för väl igen, och det framkallade ett slags illamående. Jag fick kväljningar. Ville lägga mig ner på golvet och hulka fram någonting, anything. Trodde jag skulle dö, men vet du va (!!!) det gjorde jag inte. Det kändes LIVSHOTANDE, men efter 10 sekunder försvann det och jag fungerade normalt igen. 

Jag har sett detta lite som att fylla år. När man fyller tolv, så känner man inte sig inte som tolv, för i hela kroppen så känns det som att man fortfarande är elva. Trots att man vet att man egentligen är tolv nu. Hurra! Så ser jag min sorg. Jag vet att den är över nu, men det kommer ta ett tag för min kropp att liksom vänja sig vid att inte ha sjunkna axlar och nerböjt huvud och vara jättejättetung. Och jag är bara bara glad. Hurra!!!!!!!! 

hoppas ni har det bäst, puss.

Likes

Comments

Repeat after me; fuuuuuuuuuuuck thaaaaaaaaaat. Jag är lite glad över att jag äntligen har kommit in i en fas i mitt liv där jag bara låter saker va. Vare sig det är människor, situationer eller whatever så har jag noll ork att hålla kvar vid dem. Jag tar det som det kommer, fokusera på att jobba häcken av mig och få nog med sömn osv. Att va rik och utvilad<3

Likes

Comments

"Den älskandes enda vapen är att sluta älska. Hur kladdig och kvävande kärleken än har upplevts hos mottagaren skaver det att mista den, också när denne aldrig velat ha den. Det är maktbalansen som förskjuts av den nya likgiltigheten, en fruktan att te sig löjlig och vanlig inför den före detta älskandes blick." - Lena Andersson, Egenmäktigt Förfarande

Likes

Comments

hej bloggisen. Just nu sitter jag med min jävla motherfucking never ending-psykologiuppsats om kognitiv och biologisk psykologi. Vill ni höra en snutt? Nej det vill ni inte men jag vill få lite medlidande.

"Den biologiska psykologin har lett till en utveckling av mediciner som minskar mänskligt lidande. Vissa människor skulle faktiskt knappt fungera alls utan de mediciner vi har att tillgå idag och man kan säga att medicinerna trots vissa biverkningar har gett dem livet tillbaka.

Genom att förstå hur det biologiska möjliggör och sätter gränser för våra olika mentala förmågor så kan vi också lära oss hur vi förflyttar dessa gränser. Det är inte omöjligt att vi i framtiden genom kosttillskott eller mediciner kan förbättra våra minnen eller våra språkliga förmågor. Vi är faktiskt redan där gällande vissa mänskliga fallenheter"


lol. ni fattar. Det krävs cirka ingenting för att jag ska tappa fokuset nu så jag har gått igenom sandra beijers lista av de bloggar hon följer och läst igenom typ alla. Förutom de som tydligen skrev om "vintage mode och pastellfärger"... Kom i alla fall över en lista med ointressanta saker om mig just nuuu som jag snor från sandra :)

jag gör: sitter och skriver om denna (svordomar) inlämningen som egentligen ska in ikväll men det känns ganska orealistiskt. Har ont i ryggen. Funderar på att ringa mormor och snacka lite skit.

jag ska: nog ringa mormor. också länka denna blogg i min insta-bio så att jag når ut till lite fler hihi

jag kan: absolut inte fatta varför människor räknar veckor. Fick frågan för ett tag sen om vilken vecka det var???? Det enda jag vet är att: året har ca 52 veckor, ibland några dagar till, att det var vecka 19 för inte så länge sedan, och att jag ska ut till vitsgarn vecka 26. med carrobarro och fixa med segelbåtar. kommer bli asmys.

jag köper: herregud alldeles för mycket pommes och lösögonfransar

jag borde: städa rummet, mejla min chef och be om 3 dagars ledigt i augusti när min farmor fyller 80 (!!!) och familjen ska ut till nån ö

jag måste: skaffa lite rutiner, jag har ju för fan pluggat på distans i 5 månader nu, och sätta upp en månadsbudget så att jag inte slösar bort alla pengar på skit

jag vet: att jag inte kommer göra något av det ovannämnda

jag tycker: att religion 1 är fantastiskt tråkigt och religion 2 är fantastiskt kul och det är fantastiskt jobbigt att läsa båda på samma gång

jag tänker: mycket på sommaren. soooom jag förtjänar den nu efter all skit

jag förbrukar: avsevärt mycket JOKK Tranbär, typ 4-5 per vecka?

jag lyssnar: på Bruce Springsteen's album "Tunnel of Love"

jag drömmer: om en uppfinning som gör att man kan snabbspola fram 15 år i livet. Jag vill så gärna bara bli 35 already.

jag längtar: till att flytta hemifrån och adoptera en grand danois !!!!!!!!!!!!

jag fasar: inför mina tentor i dessa ämnen det finns hur mycket som heeelst att kunna. Också inför valet nästa år. Om F! inte kommer in så kommer jag känns mig ihålig. Fast jag kommer ändå inte rösta på dem hihi

jag använder: nog för mycket balsam? Det tar slut orimligt snabbt och jag gillar inte ens mitt hår när det blir så rakt och tråkigt.

jag njuter: VÄLDIGT mycket av att äta frukost utomhus och sen somna till en stund i solen och vakna upp med massa fräknar

jag blir: arg på mig själv för att jag spenderar så mycket tid med att skriva detta när jag egentligen ska skriva om transmittorsubstanser

jag äter: atm chokladbollar. Mår illa för att jag har ätit typ 20 stycken men så länge dem är inom räckhåll kan jag inte sluta :(

jag dricker: JOKK - FRÅN VILDMARKEN AV ÄKTA BÄR. och mycket kaffe också

jag brukar: faktiskt vara i tid med mina inlämningar. Och får ofta beröm för just det.

jag tittar: mycket på serier som utspelar sig på 1800-talet, som Penny Dreadful och The Lizzie Borden Chronicles. Och Family Guy.

jag läser: massor atm; "Existentialismen är en humanism" av Jean-Paul Sartre (lika kul som det låter), "I Love Dick" av Chris Kraus, och "Karthago" av Joyce Carol Oates.

jag vill: väldigt gärna dra till Paris i sommar, men måste ta med mig någon med större plånbok än jag själv för Paris är inte studentkassa-friendly.


Likes

Comments

Nyckeln: lås in dig själv tills du börjar längta efter andra människor, sätt på ett till lås. Skrik dig hes på ensamheten, och tillslut blir du stum och måste skrika i ditt huvud. Sen finns det plötsligt inget mer att skrika över. Du märker att du klarar allt det där själv. En dag blir du förälskad i dig själv och din kapacitet att tillfredsställa alla behov du någonsin kommer stöta på. Då kan du låsa upp och möta världen igen.

Det är alltså dags för mig att bege mig ut i världen igen, men ni vet hur det är när man är nykär. Man vill inte spendera tid med någon annan. Vill bara hänga med mig själv hihi

Likes

Comments

Folk har varit oroliga för mig. Jag håller inte med men jag förstår, stackars själar som tror att stressen och skitsnacket är vägen framåt. För stunden har jag hittat samma frid som en gammal gubbe som bor i skogen. stop the glorification of busy!!!!! säger jag till mina fina ångestfyllda tonåringar. På något sätt så släpper den mig då och då, ångesten, och då blir det som det aldrig har hänt. Som om jag var född in i denna sinnesfrid, att min mening var att sprida något lyckligt budskap. Men det har slagit mig att jag kanske tar lite för lätt på det, att jag släpper allt. Jag släpper vänner som är livsviktiga utan att kämpa emot, jag låter dem gå lite för lätt. Det är bara för att jag ser dem tillsammans med mig i framtiden igen, och att jag vet att jag ska lösa det. Jag har släppt det där med att ha värdighet också.

Lyckligtvis för mig har demonerna släppt mig de senaste dagarna, jag fick möjligheten att simma upp till ytan och andas, vilket jag gör nu frenetiskt. Hyperventilerar faktiskt, och om jag ställer mig upp för fort kommer jag svimma. Men fan va S K Ö N T det är att få fylla lungorna med luft istället för det mörka vattnet som har fyllt dem så länge. Jag är så tacksam för att mitt lilla kolibrihjärta slår!!!!!

Likes

Comments

hej bloggisen. Bilderna är från lördagsmyset med toris. Idag mår jag så satans bra att jag undrar vad som är fel. Men jag tror bara att jag har en jävla massa bra karma som nu vill komma ut. Kanske har lite att göra med att jag har fått nya sömnpiller som låter mig däcka direkt och sova utan drömmar. = dröm.
Har dragit mig tillbaka om möjligt ännu mer, i och med att solen har kommit ut så vill jag inte göra något annat än att sola å läsa å dricka lite JOKK. Det är fint att vara ensam så mycket, introvert och lat som jag är. Ligger dock mycket efter i skolan, får påminnelser via mejl varje dag om att jag inte har lämnat in det här och det där. Har skrivit 3000 ord på en psykologiuppsats som bara inte vill bli klar. Men jag känner mig ändå inte så stressad hehe. ALLT ÄR BÄST NU SKA JAG HEM Å SOLA

Likes

Comments

Jag har haft flera bloggar i mitt korta lilla liv, men en där jag skrev ganska fint på ville jag dela med mig av. Skrev totalt 9 inlägg under omloppet av ett år tror jag, skrev lite konstigt i början, skulle vara lite ~~artsy~~ antar jag men senare blev det en aning klarare. Har inte skrivit några datum. Om flera olika förälskelser och ett förhållande som kraschade.


1

Pendeln lämnar stationen, du lämnar mig kvar, jag vill inte vara kvar. Jag sitter på pendeln, lämnar det bakom mig. Lämnar dig bakom mig.Vill tillbaka till det vi hade. Jag vill ha mer. Jag vill inte tillbaka till det vi inte hade. Aldrig hade. Alltid haft. Jag är aldrig nöjd. JAG VILL HA DIG. Men du lämnade mig kvar på perrongen. På plattformen. Dörrarna stängdes bara efter dig, jag sprang efter. Jag vill klämma mig. Om jag tappar en hand, en arm, en halva av mig själv… för dig, vill du ha mig tillbaka då? Det vi hade var väl inte bra, antar jag. Vi ville åt olika håll. Du tog pendeln mot norr, jag stod kvar. VILLE INTE STÅ KVAR. Jag ville va den som lämnade, även fast jag aldrig ville att du skulle lämna mig. Jag åker pendeln som åker åt syd. Jag klämmer mig. Klämmer du dig? Dörrarna är hårda, de är bestämda. Inte ens gummikanten på insidorna kan dämpa skuldkänslorna. Jag vill ha dig tillbaka. Jag svär, jag klämmer ju mig mellan dörrarna för dig. Norr eller syd. Det skulle inte behöva spela så jävla stor roll ju. Men jag står kvar. Du åker iväg. Jag står kvar i några sekunder. Eller vänta, det blev flera timmar. Pendeltågstrafiken var så effektiv, glömde att de ibland kunde komma i tid. Om jag skriker tillräckligt högt, blöder du då? Genom öronen. Genom armarna. Under naglarna. Eller i alla fall munnen? Spy. Jag gör det nu. Jag spyr. Blod. Spya. Mina armar ramlar av. Jag kommer få dig tillbaka. Jag svär. Pendeln vars dörrar som jag klämde mig i, med flit, med mening, med lidande, för dig, den åker söderut. Jag hoppar av den i farten. Jag slängs hårt ner i marken, mina armar går ur led. De går av. Ligger utspridda omkring mig. Men jag skärper till mig, jag kryper fram, jag fixar det. Jag tar mig till närmaste tågstation, tar mig upp, med mina armar. Ber förbipasserande människor att fixa mina armar. De ignorerar mig. De hör mig inte. Jag skriker, jag andas, jag kvävs. Jag behöver dig. Jag tar tåget som går upp åt norr. Missar att klämma mina armar mellan de tunga dörrarna denna gång, processen var mer komplicerad, med skjutdörrar. De låter inte när de stängs. Jag hann inte. Jag var inte redo, inte förberedd. Medans jag åker norrut, med båda armarna ur led, känner jag hur temperaturen sjunker. Frost bildas på tågfönstret. Jag hoppar återigen av tåget i farten. Jag känner igen mig för mycket. På den parallella mötande tågrälsen ligger du. JAG BEHÖVER DIG. Mer än vad jag behöver mina armar, jag behöver dem inte om jag inte har dig. Jag har ju klarat mig bra, så här långt in i historien i alla fall. Dina ben är ur led. Jag ler, jag njuter. Alla dessa år utan varandra, och du hamnade ensam, på en tågräls, med benen ur led. Vi kläms båda under tågen som åker över oss. Vi blir till flytande massor, vi flyter ihop. Jag ville hjälpa dig med dina ben. Jag ville fixa dig. Men jag visste också att du inte skulle klara dig utan mig. Mina armar var fortfarande ur led när vi flöt under tåget.


2

ser du mig nu?

det var inte jag som förstörde oss. mina revben knäcks, som pinnar, som om, allihopa. tycker du om det? är du medveten? blir du bättre nu? jag bli värre jag blir mindre men jag fylls med det. fylls av det. vill inte, behöver det inte, men kräver det och hittar ursäkter. jag är samma person, men inte redo. aldrig redo. aldrig samma. men för dig? du vill inte ens veta. du är inte kapabel, jag var villig. är fortfarande villig. kapabel. motsatser. kan inte känna efter, men känner bara efter. är hela tiden. (note: gud vilken jävla smörja)


3

Mina skuggor har fler dimensioner. Jag hoppades på det bästa, så länge, men egentligen fanns allt där, som svart på vitt. De hade ju sagt det, lär dig att tyda signalerna, de är tydliga. Stannade ändå kvar vid de små detaljerna som skulle kunna betyda något annat. Vända blicken, bevisa att vi var på väg någonstans.

Det hade nog ändå sett rätt så bra ut tror jag, i och med att när jag stod på tå så kunde jag lägga min haka på hans axel, och jag va stilla då. Ögonen i det huvudet var i rörelse, han såg mig men han såg förbi mig.


4

Sprang upp för trappor, hostade blod, blev klar. Skrek på främlingar, frågade om nån hade eld. Grejen är väl att allting går alltid upp i rök. Det är konstant, ofrånkomligt. Jag är klar. Men jag behöver det för att fortsätta, för att inte förtvina. Som det sjuka i mina händer, mellan mina fingrar.


5

det handlade inte så mycket om hoppet, eller känslorna. mer om möjligheterna, och att kväll efter kväll inte ta dem.

jag bad ständigt om ursäkt, och hon gav mig varje kväll fler anledningar till varför jag var skyldig henne allt det där. allt som jag inte hade i mig längre. hon provocerade, utan leendet på läpparna. när jag rörde vid henne sa hon att jag egentligen inte menade det, att jag alltid hade varit så, alltid skulle vara så.

men jag tackar henne fortfarande, kväll efter kväll, när hon inte hör. hon hörde det aldrig, och det är med mig.


6

Jag vet inte vad som skulle ha hänt om jag inte blev lämnad där, halv fyra på höstmorgonen, helt själv, vid ett dött Slussen. Kanske hade jag varit ensam nu. Kanske hade jag aldrig kunnat andas, precis som den där kvällen. Om jag inte hade kört hem full då, hade jag kanske fortfarande gjort det igen. Och igen. Kanske hade jag behövt sätta mig på fler bussar, som jag inte visste vart de skulle ta mig.


Jag tror i alla fall inte att jag skulle sitta och vänta på någon annans rökpaus. Aldrig att jag skulle kunna låta mig själv släppa allt annat. Kontrollen. Alla andra. Låta dem kontrollera mig, fortfarande.
Aldrig hade jag låtit mig själv vara en sån äcklig idiot som jag är nu, varje dag. Även om vi alla ser likadana ut på insidan, så känner jag av det. Hur mitt eget kött gnuggas sönder, tills min hjärna bara kollapsar och kapitulerar. Som tur är finner jag ändå en viss frid i det. Vansinnet, ursinnet. Ett helt raseri som bara grundar sig på alla de ord jag får ur mig. De blir förlåtna. Sluta förlåta mig.


7

jag har svårt att ta in vad han säger. detta sjukligt påminnande begär, och ett konstant påfyllande. jag blir inte mätt, får aldrig nog. jag suger åt mig av hans bekräftelse som syre, och faktumet att han har yttrat samma ord med lika mycket tyngd innan mig. han säger att jag är magisk. jag har svårt att låta mig vara så igen. jag har ju fått det jag ville ha.


8

Får samtala och röra vid honom för lite. För sällan. Min hud är några storlekar för små nuförtiden. Det är trångt och det kliar och jag har blivit smått klaustrofobisk, för jag ser honom bara ibland. Alltid lämnar han mig tidigt, för tidigt. Är aldrig riktigt vaken när han pussar mig på pannan och säger att han ringer mig när han har slutat. Vill inte vakna till sedan. Vaknar inte längre. Han är ju så jävla långt bort. Aldrig nära längre.


9

Kärleken är nog störst trots allt.



Likes

Comments

hej bloggisen. Sitter atm på Stockholms universitetsbibliotek och stirrar in i en vägg. Jag hade sett så otroligt jävla mycket fram emot denna dag för det skulle vara dagen då jag hade blivit klar med alla mina jävla kurser och skulle kunna andas tills de nya kursernas deadlines började flåsa mig i nacken. Men min lärare blev typ sjuk eller nåt så jag har fått en ny som flyttade min munta från IGÅR till på söndag. Vilket iofs var skönt för jag hade inte gjort klart allt på onsdag kväll men det hade varit ännu jävla skönare att vara klar nu.

Ska skriva nåt slags föredrag om bisatser och satsadverb :) men det enda som rullar i min hjärna är ett skämt som jag hörde i Kakan's podd för några dagar sen "vad är det som kladdar i matteboken? det är Pythagoras sats" ha ha ha ha.

"Satsadverb bestämmer en hel sats som är obetonade och säger något om hela satsen. I huvudsatser kommer satsadverben efter första verbet. I bisatser står de mellan subjektet och första verbet."

Har suttit här i 2,5h och har skrivit två ord: "hej klassen!" (föredraget ska vara riktat till niondeklassare). Har läst igenom alla inlägg från det senaste året på alla bloggar jag följer, och tryckt i mig allt jävla snacks jag tog medd mig hit för att motivera mig till att plugga lol.

Har känt mig lite underlig på den senaste tiden. Kanske för att all min tid går ut på att sova, äta och plugga. Sover runt 12-15h per dag, sover alltså mer än vad jag är vaken, vilket har resulterat i massa konstiga drömmar som blir väldigt realistiska. Idag när jag gick upp typ 9:30, så käkade jag lite frulle i solen och sen gick jag och tog en 2h nap. Jag drömde om denna dag liksom, att jag gick till jobbet, sen pluggade är, sen drog hem å käka å sen gymmade med mamma, och när jag vaknade var det som att jag behövde ta mig igenom hela dagen igen. Det var jättejobbigt haha.
Men oftast handlar drömmarna om att jag bråkar med kompisar om supersurrealistiska saker, och ibland att jag är tillsammans med mitt ex igen och alla mina vänner och familjen och släkten blir så besvikna på mig :/ Skulle blivit väldigt besviken på mig själv också.

Imorgon är det den 7e april, vilket betyder att det är min halvårs-födelsedag och den ska jag fira med några vänner hemma hos mig. Livet blir lite enklare efter sånt.

Likes

Comments