View tracker

Så i fredags var jag ute och firade det faktum att jag nu har pluggat klart och att jag hade 14 dagar kvar av gymnasiet. Jag träffade då ett gäng killar var av en uppmuntrade mig att se Batman - The Dark Knight Returns. För er som inte vet är det en filmduo baserad på seriestoryn från 1986. Storyn utspelar sig i en framtid där superhjältar blivit förbjudna och Bruce Wayne har nu varit pensionerad från jobbet som Batman i 10 år. Självklart börjar det sen hända grejer som gör att han letar sig tillbaka till kostymen igen. 

Jag bestämde mig i alla fall för att se dem här filmerna så här kommer min personliga åsikt angående dessa filmer.
Varning för SPOILERS! Har du inte sett filmen och planerar att se den så läs inte vidare. Se filmen och kom tillbaka i så fall.

Så filmerna är uppdelade i två delar. I första delen är det en grupp med ungdomar som kallar sig The Mutants som tagit över staden och allt är mycket värre än vanligt i Gotham. Det här får ju då Batman att pallra sig upp på fötter igen. Första filmen i sig är faktiskt väldigt bra. Jag har inte så mycket negativt att säga om den förutom möjligtvis valet av Robin. 
Eftersom Batman är pensionerad har han inte längre någon Robin och han är fortfarande ärrad efter vad som hände med Jason Todd (En helt annan historia! Se: Batman - Under the Red Hood). Från ingenstans dyker en tjej vid namn Carrie Kelley upp. Hon och hennes kompis blir anfallna av två medlemmar ur The Mutants men Batman räddar dem. På något vis gör det här att Carrie Kelley börjar tänka "Hmm... va coolt att jobba med honom! Jag borde bli Robin" och av något sjuk anledning verkar hon ha en Robinkostym liggandes i garderoben som hon drar på sig och sen kastar hon sig ut i all kriminalitet. Hon har ju tur eftersom Batman diggar henne och hon får ta över rollen som Robin. Personligen tycker jag att kändes lite som en desperat utväg för att få in en Robin i det hela. Karaktären är lite tråkig och hon gör inte speciellt mycket egentligen men hon är där hela tiden och räddar Batman i sista sekunden i mellan åt.


Vad jag dock gillar är att de gamla skurkarna får en chans att komma tillbaka och jag gillar det faktum att skurkarna från Arkham Asylum har flyttat in till något som kallas Arkham Home. Det har alltså blivit ett hem för mentalt sjuka superskurkar mer eller mindre. De tar hand om de klassiska skurkarna som Harvey Dent och så självklart Jokern. 

Så förutom valet av Robin och det faktum att Alfred faktiskt fortfarande är vid liv som 90/100åring har jag inget ont att säga om den första filmen... Men del två... Jag vet inte ens vart jag ska börja.

Del ett slutar väldigt bra. Hela filmen byggs upp till att Jokern ska komma tillbaka i den andra delen. Man får följa honom på hemmet och han är inte alls sig själv men man får också se att varje gång Batmans namn nämns på tvn så vaknar han lite mer till liv. Så i del två längtar man bara efter en klassisk konfrontation mellan Jokern och Batman. Och ja, man får det. En stund.

Det första jag bara inte alls tycker om med del två är det faktum att Jokern, efter att han tagit sig ut från hemmet får tag i en pistol och springer runt och skjuter folk. När började Jokern finna humor i att skjuta folk med en pistol. Det känns lite som att de glidit tillbaka till den gamla Jack Nicholson tolkningen av Jokern. Visst är han gammal nu men om Batman fortfarande orkar slåss så kan väl han hantera en kniv, men nej. Vad jag heller inte förstår är det faktum att Jokern två gånger faktiskt är på väg att helhjärtat döda Batman!! VA?! Jokern vill väl inte ha Batman död heller?! När hände det?! Och det faktum att Jokern faktiskt DÖR trettio minuter in i filmen... Vad hände med den stora klassiska konfrontationen man väntat på sen första delen?! Och de här första trettio minutrarna av filmen var också det enda som var bra med den. Sen flippar allt!

1: Batman bestämmer sig för att rida på en häst genom staden när han ska få med sig sitt gäng Sons of Batman för att stoppa staden som flippat ut. Han rider på en häst... med Robin på en annan häst bakom sig... vad hände med batmobilen? Den stora tanken som han har i första filmen? Nej, utan en häst.
2: Mitt i filmen bestämmer han sig för att bli Ironman. Och jag skojar inte ens nu. Han har alltså en dräkt, en Ironmandräkt, smått lik Tony Starks allra första försök till en dräkt. Och den skjuter strålar ur händerna...
3: I slutfighten mot Superman, vad hände där egentligen om jag får fråga? Först ser det ut som att han faktiskt försöker döda Kent men det slutar med att Queen skjuter honom med en  specialbygd kryptonitpil och på så vis försvagar honom så pass att Batman ska lyckas vinna. Och mitt i allt det här så dör Bruce av en hjärtattack, Wayne Manor sprängs i bitar och Alfred dör av en stroke. 

Men det finns inte bara negatvia saker med del två. Det finns ett antal saker som jag faktiskt uppskattade mycket och en av de var det faktum att Jokern faktiskt lyckas få Batman att tappa humöret och med det nästan bryta Jokerns nacke. Det är ett tecken på att Bruce blivit gammal och inte längre har samma styrka i det han gör, inte bara fysiskt utan psykiskt. Han klarar inte av Jokerns skämt längre.
Den andra saker jag tyckte mycket om var att de involverade både Superman och Green Arrow i storyn. Superman har börjat jobba för presidenten så hans identitet är väl öppen antar jag, i alla fall för presidenten. Och jag gillar hur storyn rullar på så att Superman sen blir utskickad på uppdraget att stoppa Batman. Allt det är riktigt bra gjort! 
Och sen går det faktiskt inte att klaga på slutet. Efter allt det negativa genom filmen hade jag nästan gett upp hoppet lagom till slutet men de lyckades faktiskt vända det totalt! 

Och parallellt i allt det här pensioneras Gordon och byts ut av en kommissarie vars mål är att sätta Batman bakom lås och bom. 
Storyn i sig funkar egentligen, det är småsaker som jag stör mig på och i det stora hela så var väl del två bra, om något lite långtråkig. Det känns bara som att de hade kunnat göra den mycket bättre än vad de gjorde. Med tanke på hur de ändå i del ett byggde upp inför tvåan så måste jag säga att jag blev besviken. Men... man kan inte alltid vara nöjd!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

känns som att vara tillbaka på ruta ett igen. måste vi gå igenom det här en gång till? serioulsy?

Likes

Comments

View tracker

Ibland kan jag bli tokig på vissa människor, och jag är inte en sån person som ödslar min tid på att hata eller störa mig på folk! MEN när människor inte kan respektera andra människor, där går min gräns för vad jag klarar av. Jag förstår att man inte kan älska alla och det begär jag inte heller, men ömsesidig respekt ska alltid finnas där! Enkla små gyllene regler som: när en person pratar så är man tyst och lyssnar, eller: du svarar på en fråga om du blir ombedd. Tydligen kan dock även de enklaste sakerna som dessa vara helt omöjliga för vissa människor att förstå! Vad hände med "behandla andra som du själv vill bli behandlad"? Något vi lärde oss på lågstadiet! Vi går för i helvete i trean nu människor! Vi är runt arton år allihopa. Sluta agera som högstadiebarn!
Det var allt jag ville säga idag... Godnatt!
  • 72 readers

Likes

Comments

Ska nu påbörja min sista arbetande vecka innan mitt sista sommarlov börjar på riktigt. Denna vecka ska bli annorlunda. Jag ska ta vara på guldkanterna igen! Varje dag den här veckan ska få sin egen guldkant som jag kan se fram emot under dagen. Då kommer den här veckan att flyga förbi!
Dagens guldkant blir att krypa ner i sängen med boken och en gammal marveltidning från 89. Det behöver inte alltid vara stora saker!
  • 73 readers

Likes

Comments

Att jobba som underhållare kan låta kul men det är samtidigt ett väldigt krävande jobb. Att alltid vara glad och trevlig mot allt folk, alltid vara full av energi och bjuda på sig själv och ibland kan det kännas tungt men när man ser hur glad vissa människor blir så glömmer man allt det. Om jag kan göra en person glad genom att sjunga en låt eller leka björn så är min dag gjord. Det är guldkanten på min dag!

Likes

Comments

Vad händer egentligen med oss när vi växer upp? Vi blir större, mognare, klokare... eller blir vi klokare? På en viss nivå ja, vi fyller våra hjärnor med mer fakta ju äldre vi blir men någonstans på vägen tappar vi också väldigt mycket. 

Vår hjärna är en speciell manick. Den är fantastisk på vissa sätt men den är också väldigt duktig på att prioritera. Det som vi inte behöver för tillfället försvinner ganska snabbt för att göra plats för det som vi använder oss av. Hur en dator fungerar eller hur man använder en mobil till exempel. 

Vad hände med de småsaker som vi fann viktiga som barn? Fascinationen av en glittrig sten eller egenskapen att ha ett öppet sinne!? Någonstans på vägen mot vuxenlivet bestämmer vi oss för att andra saker är viktigare och vi ser inte längre hur vacker naturen är. När ett barn ser ett träd ser hon en hel massa möjligheter. Det kan vara en klätterställning, ett slott, ett gömställe eller ett monster. En vuxen man kan istället se ett träd som står ivägen för en möjlighet att bygga ett parkeringshus. 

Öppna sinnet! Ta cykeln istället för bilen någon gång och upptäck skönheten vår natur har att erbjuda. Tillåt dig själv att vara fantasifull och barnslig. Se inte allt för den sak det är... kolla lite nogrannare!

Likes

Comments

Ser du labbråttan i buren?
Varför den sitter inlåst där vet varken du eller ens råttan själv.
Varför det rostiga, kalla gallret omsluter hela dess väsen.
Allt ni vet är att den sitter där och inväntar sin dom, väntar på att få se vad ödet för med sig den här gången.

Likes

Comments

Du ser blöta fotspår på asfalten

Tårarna färgas av bläck i samband med att de tynar bort

Likes

Comments

När vi är barn så vågar vi så mycket. Vi bryr oss inte om vad andra tycker, vi springer runt och leker, skriker, jagar varandra, låter fantasin flöda. Men någonstans på vägen så tappar vi detta. Vi börjar fokusera mer på vad andra tycker än vad vi själva tycker. Vi bryr oss mer om vad andra tycker om oss och vad vi gör än vad vi själva gör. DET är sorgligt. 

Vi glömmer bort hur kul det är att klättra på stenar bara för att vi tänker så mycket på hur det ser ut i andras ögon. Jag tror att alla människor kan relatera till detta och att alla människor kan lära sig något av det. Att sluta bry sig så mycket om vad andra anser och istället göra det du vill och vara den du vill vara. Think about it. It's a small and easy way towards happiness.


Likes

Comments

Finns det något mer underbart än att minnas tillbaka? Le åt gamla minnen och skratta åt hur knäpp man var så yngre. Jag älskar att minnas tillbaka på saker jag gjorde när jag var yngre. Det kan vara allt ifrån när jag lekte med mina vänner hela sommaren till när jag låg inne på sjukhuset med blodförgiftning och så hög feber att jag trodde att en av sjuksköterskorna var min gosedjurskanin. Det är saker man kan skratta åt i efterhand. Sånt är underbart!

Kolla på gamla serier och filmer, läsa gamla böcker och tidningar. Kolla på gamla bilder. Allt som får en att minnas. Men i allt minnande så får man dock inte glömma bort att man fortfarande lever. Man får inte glömma bort att skapa nya minnen. Det är viktigt!


Likes

Comments