Jag har varje gång Jessica bakat en tårta suttit där på sidan och tittat på. Varför vet jag inte. Men jag är tacksam för de idag för jag ha lärt mig otroligt mycket av att bara titta på.

Själv är jag aldrig nöjd med nån av mina tårtor eller tycker att dom är fina. De är int för att jag vill få bekräftelse utan jag är bara sån med allt jag gör. Men jag tycker de är jätte roligt att göra tårtor.

Jag har nog ingen annan att tacka än Jessica att jag står här idag och tycker de är såhär roligt.


Födelsedagstårta till Ronja
Även min första tårta jag lagat


Födelsedagstårta till William
Gav mig på en utmaning att göra en cheesecaketårta, mycket svårare än ja trodde!


Födelsedagstårta till Viktor


Mormor och morfars 50års bröllopsdagstårta


Doptårta till Alecedes


Födelsedagstårta till Alecedes


Födelsedagstårta till Mamma och Alecedes


3 av många tårtor som Jessica lagat

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

2013 var de år allt hände. De året gick jag ut höstadiet och Jessica tog examen och studenten. Vi hade hela livet framför oss, trodde vi i alla fall. Jag valde vilken skola jag skulle gå min vårdutbildning på medans Jessica fick beskedet cancer. Så hur är de att stå brevid någon med cancer?

De är tungt. Behöver jag säga mer?

Jag blev såklart förkrossad när jag fick veta att hon hade cancer. Men av någon orsak hade jag hela tiden en förhoppning på att hon skulle bli frisk, att hon skulle kämpa som första gången men samtidigt visste jag att hon skulle dö.
Jag bestämde mig för att virka en orm till henne, för Jessica älska ormar. Men denna orm fick svärd och hjälm så att den skulle kunna hjälpa henne att besegra cancern.
I början flöt de mesta på, jag kände inte så mycket. Jag var rätt tom. Jag villa hjälpa med allt, dels för att avlasta mamma och pappa och dels för att jag brann för att hjälpa människor.
De var först när man började se på henne att hon blev sämre och sämre som man började ta in vad som hände.
Under denhär tiden gick jag i skolan, min klass visste inget för att jag villa leva ett normalt liv någonstans men på kvällarna spenderades all tid på sjukhuset med Jessica. Att få en så bra sista tid som möjligt tillsammans.
Att se en person man älskar bara bli sämre och sämre var jätte tungt men ändå fanns den där lilla förhoppningen kvar att allt skulle vända och hon skulle bli frisk.

De kanske bara var en förnekelse från min sida för att jag inte villa att hon skulle lämna oss. Jag förnekade säkert en del under den här intensiva perioden.
Trängde bort mina känslor som jag brukar göra och hoppades på att allt skulle bli bra igen.

Men än idag finns de fortfarande saker jag kan sitta och fundera på.
Som ibland ångrar jag att jag inte satt brevid henne när hon tog sitt sista andetag men samtidigt tror jag att jag inte skulle ha klarat de. Eller om jag skulle ha valt att se henne ligga där i kistan och säga hejdå en sista gång innan begravningen, skulle jag ha klarat de? Jag vet inte än idag om jag gjorde rätt beslut, jag minns henne när hon levde och har ingen bild i huvudet om hur hon såg ut när hon var död. Jag kan endast föreställa mig detta och jag tror hon var hur vacker som helst. Jag tror dessutom att mitt val har gjort så att jag lättare har kunnat bearbeta detta.
De kommer alltid saknas nånting inom mig men de blir lättare att leva för varje dag som går.

I dag undrar jag hur jag kunna leva ett normalt liv på sidan av allt som hände. I skolan var jag den glada spralliga tjejen och på kvällen var jag systern som villa göra allt för att hjälpa till men samtidigt bearbeta min sorg. Hur jag klarade detta vet jag inte men såhär såg mitt liv ut.

Efter allt jag gått igenom tror jag att de är lika jobbigt att stå brevid någon som har cancer som de är för den som har cancer. men idag förstår jag vad andra går igenom och hur tungt de verkligen är.

Likes

Comments

En kort sammanfattning av mitt 2016. Väldigt omtumlande år med mycket lärdomar, sorg och motgångar. Hur mycket jag än önskar får jag aldrig ett helt lyckligt år utan att nått skall hända! Men jag önskar alla ett Gott nytt år iaf! 🎉

Babyshower 😍

Fotografering med sambon samt ett besök till Lilla holmen med hans syster och hennes underbara barn❤

Min 10 vårkonsert med orkestern 👊

Hämta hem vår alldeles egna hund, lilla Eyenana som blev väldigt omtyckt 🐶

Fått vår prins som bestämde sig för att komma 12 dagar för tidigt 👶

Cancer, finns absolut inget jag har att säga... Så låter bilden säga sitt 😔

Målade sambons folkracebil fast de var en tung dag för många 😔❤

Min och Eyenanas första hundutställning tillsammans 😀

Som jag kämpa för att jag skulle kunna stå med resten av klassen och ta examen! Men så värt de! 🎓

Lite hundbus

Gravidfotografering och en till babyshower 😍👶

Filippinerna, som jag bara önskar att jag skulle ha pengar att fara dit inom en snar framtid. Vad jag saknar alla barn och vänner vi fick där!

Dop för vår Alecedes Jeremy Rodriguez Lundberg

Beställde hem fotogrejer som måsta testas 😁

Blev även en tur till leklandet, bilden bjuder jag på 😏

Gick och köpte oss ett hus 🏠

3 månaders skillnad på kusinerna 👶❤

Blev någon ny tatuering oxå 😃

Kände att jag int fått nog av skolan riktigt än så börja studera ✍

Renovering av huset hela hösten

Men vi hann även en tur till Karlskoga 😄

Några jobbiga dagar väntade dock när vi kom hem! Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle få träffa Eyenana igen men jävlar vilken kämpe till hund ❤

Flytta in lagom till jul, mötts av lite motgångar men fick en fin jul trots allt!

Denna bild får avsluta mitt år, kusinerna

Likes

Comments

Julafton, en högtid som traditionen har hållit i sig länge. Kliva upp på morgonen för att göra marsipanfigurer, fara till mormor och morfar för julgröt och pynta deras gran, hem och se kalles jul, äta julmat, vänta på tomten och öppna paket. Idag ser traditionen inte alls likadan ut. Lite har vi hållt kvar, som tex julgröt hos mormor, kalles jul och julmaten. Men under några år har även ett besök till graven tillkommit. Nått som jag önskar att inte alls skulle finnas med i traditionen men som tyvärr gör de. Jag önskar så att jag skulle fått firat en sista jul med dig.

Går int att beskriva hur mycket jag saknar dig ❤

Likes

Comments

Sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, år.

 Ja tiden flyger iväg och nu är de redan 3 år sen du lämna oss. En person som verkligen inte förtjäna att gå igenom de du måsta, ingen ska någonsin behöva uppleva de du gick igenom. Du kämpade verkligen in i de sista och trots att de bara blev jobbigare för dig var du alltid glad. 

Ibland undrar jag hur du orkade vara glad hela tiden då du visste att livet kommer ta slut.

Varför hände detta just dig?

Idag är de lättare att leva men ibland kommer dessa intensiva och jobbiga dagarna tillbaka iform av mardrömmar, dagar jag bara vill ge upp och sämre humör, då jag kan tappa de på en liten sak.
Men i allt detta hör jag din glada röst inom mig och av nån orsak kan man aldrig vara nere när man hör den och man blir lite gladare då du spred glädjen med dig.

Under de år vi fick med dig hann du få mig att inse massor och idag uppskattar jag livet mera. Tiden jag får med familj, släkt och vänner betyder allt och att få sina drömmar uppfyllda. Jag är tacksam för varje dag jag får leva för man vet aldrig när de är för sent! För dig blev de tyvärr alldeles för tidigt.

Alla borde ha ett hjärta som du

Likes

Comments

Nånting jag alltid drömt om är min examen men när jag tog dedär graviditetstestet som visade positivt och bf blev 14 maj så insåg jag rätt snabbt att jag måste prata med skolan för jag ville absolut inget annat än att avsluta nått jag påbörjat med min klass. Skolans besked i de fallet var att jag inte kunna ta min examen med klassen utan måsta skjuta på den. De tog hårt på mig och rätt snabbt blev mamma inblandad. Skolan ändrade sig och tyckte jag kunna göra min praktik på trobergshemmet under jullovet där jag då skulle va 3 veckor före jullovet och 1 vecka efter, jag sa emot då jag inte är ute efter att va på ett äldreboende och har sett de tillräckligt och vet va de handlar om. Skolan kunna då inte hjälpa mig att fixa praktikplats någon annanstans och jag såg inget hopp i att gå ut med klassen mera. Efter att mamma ringt några samtal så fick jag min praktikplats på geriatriska kliniken 2A som jag är väldigt tacksam över att faktiskt tog emot mig och försökte hjälpa så jag kunna ta min examen. Sedan insåg skolan att vi tyvärr är så envisa så de va bara att se till att praktiken skulle vara klar innan resten av klassen går på praktik i april. Skulle jag inte brinna för att hjälpa människor vet jag inte om jag någonsin skulle haft denhär kämparglöden till att jobba så hårt att jag faktiskt kan stå där 3 juni och ta emot både betyg och mössa. Jag ha fått strunta i allt som heter lov. Jullovet, sportlovet och påsklovet har gått till att göra min praktik för att få de att gå ihop. Lov som jag sku ha velat gjort annat på..

De har varit en tuff väg för att få allt klart innan jag gick på mammaledigt, jag ha gjort praktik under mina lov då jag helst skulle velat ha varit ledig och ibland har man tappat dendär glöden och undrat va man håller på med. Men i slutändan har allt lönat sig och idag står jag här med mitt betyg och min mössa och har tagit examen. En graviditet har inte hindrat mig och idag står jag här med en underbar liten son och en kille jag älskar mer än allt annat. Ingenting är omöjligt men jag skulle absolut inte ha klarat de utan mammas hjälp och stöd från alla!

Nu kan jag äntligen titulera mig som närvårdare🎓💊💉

Likes

Comments

En ängel bland oss blev för 18 dagar sen moster, moster åt en liten prins.
Att du inte finns med oss idag börjar accepteras men att din systerson inte kommer få träffa dig och se vilken fantastisk person du var känns jobbigt. Istället kommer han bara få höra från andra hur du var och de ända som finns för han är bilder och din grav som han kan besöka.
Idag var hans första besök till dig, de var tungt men ändå så värt de. Att ha skjutit på att besöka dig för att de ha känts jobbigt när man vetat att du skulle bli moster men int är med oss idag. Men förhoppningsvis släpper den känslan. Nu är du moster, inte kanske som vi alla hade velat men du finns alltid med oss som en ängel.

Likes

Comments

Många tankar har snurrat runt i mitt stackars lilla huvud i flera veckor nu. Tankar om de ena och de andra och jag ha verkligen fått bita ihop vissa gånger för att dölja tårarna som vill tränga sig fram där under ögonlocken. Både underbara och mindre underbara minnen dyker upp. Ibland önskar jag att de skulle finnas en radera-knapp på de minnen man ej vill ha kvar. Glömma allt jobbigt som hänt och bara minnas de bra stunderna man haft, men dom finns ändå där hur mycket man än vill glömma.
Men jag inser även för varje dag som går hur lyckligt lottad jag är.
Att de som hänt i mitt liv ha gjort mig till den jag är idag.
Att jag verkligen har en familj som ställer upp i vått och torrt oavsett vad de handlar om.
Att de finns lösningar på de mesta bara viljan finns.
Att ingenting är omöjligt.

Våga vara dig själv!

Likes

Comments

Att ständigt fått höra negativa ord. Om de så handla om mitt utseende, om jag gjort nått fel eller bara att jag gjort egna val i livet är inte lätt. Min självkänsla och mitt självförtroende har ständigt sjunkit lågt men på nått sätt ha jag sakta lyckats bygga upp de mellan varje smäll. Jag har mått dåligt och jag ha försökt dölja de. Jag har dock aldrig haft tanken på att skära mig eller skadat mig på annat sätt för att lindra de jobbiga för att jag ha känt att de är onödigt. Jag har alltid framstått som den glada, spralliga och vilda tjejen under min uppväxt men allt efter att åren gick blev jag mer och mer försiktig för att inte få höra skit. Men ändå har detta drabbat mig, så länge jag kan minnas i alla fall. Att våga ta egna beslut och inte lyssna på andra har alltid varit min starka sida. Jag har alltid gjort som jag velat och nästan inget ha fått mig att ändra mig när jag väl kommit på nått och bestämt mig för de. Idagens läge är jag mer försiktig med mina beslut för att jag inte vill såra någon. Men vissa beslut jag har tagit har gjort att jag förlorat vänner och glidit ifrån vänner medans andra beslut har gjort mig lycklig. Men idag vet jag vilka som betyder nått för mig och alltid finns där när jag behöver de.

Äkta vänner kallas de!

Jag är en helt vanlig människa! Varför klanka ner på någon som inte vill något illa mot dig?

Jag har med andra ord inte haft en lätt uppväxt. Jag har förlorat människor som betytt otroligt mycket för mig, Jag ha alltid fått kränkande ord mot mig och jag har alltid låtsas som inget. Är de verkligen såhär man vill växa upp? Vissa saker kan man inte styra över som dödsfall men mobbning, vem vill växa upp med de? Jag har lärt mig att hantera de men andra kan inte. Gör inte en person svagare än vad den är! Alla har olika svagheter som man försöker hantera, de blir inte lättare om nån klankar ner på en då!

Jag har förlorat min enda syster, nånting ingen av oss trodde skulle hända, en syster som betydde allt för mig fast vi hade våra bråk. Jag har förlorat min farbror/gudfar som jag stod väldigt nära och hade jävligt roligt med och jag har förlorat min allra bästa vän till hund som fanns vid min sida sen jag inte ens var 1 år gammal, som jag alltid gick till om jag var nere, som kände på sig när nått var fel. Jag saknar varenda en som har gått bort inom familjen, om de så var höns, hundar eller människor. Alla säger att jag är stark som orkar med allt men sanningen är att jag egentligen inte orkar med nått men har inge val än att klara mig utan dessa personer och djur. Jag kan inte stanna upp bara för att dom har gått bort. Jag måste gå vidare med mitt liv och försöka göra de bästa av situationen. Dom finns kvar med oss men som änglar!

Nu får de ta och räcka med dessa kränkningar! Idag har jag lärt mig att inte ta åt mig av vad folk säger men andra gör de och kan börja må riktigt dåligt. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Visa respekt fast du kanske hatar personen eller bara kränker ner den för att känna dig starkare.

Prata bakom min rygg bäst ni vill men visa respekt i allmänheten! Jag behöver int veta vad ni stör er på hos mig, jag vet redan mina brister. Men är mitt liv så intressant att ni försöker hitta brister hos mig och måste prata om mig hela tiden så varsågoda, jag njuter av de bara!


Alla är lika mycket värda!

Likes

Comments

Oj vad ska man säga? Tiden rusar iväg och idag är dagen du lämnade oss för 2 år sen. Jag kommer ihåg dagen som om de vore igår. Klockan ringde tidigt den dagen då jag skulle till skolan. Jag lagade frukost och åt. Sedan kommer mamma och berättar att du ha haft en tung natt, att du troligen inte hade så länge kvar att leva. Mamma frågade mig då om jag ville komma med till sjukhuset eller om jag ville fara till mormor. Den dagen blev de ingen skola för min del. Jag for till mormor för att slippa se ditt lidade och komma ihåg dig som dig. Mamma, mormor och 2 av mina mostrar for in till sjukhuset igen och dagen hos mormor löpte på. Vi bakade och pysslade på med annat och klockan tickade iväg. Jag tänkte aldrig då på att du kanske tar ditt sista andetag just då. Klockan närmade sig kaffetid, jag kollar ut genom fönstret och ser då mamma och pappa. Just i de ögonblicket fattade jag aldrig att du hade somnat in förän dom sa orden "hon har somnat in, nu slipper hon lida". Natten var den värsta, jag sov inte många timmar. Dagen efter vägrade jag även fara till skolan för att allt va för jobbigt fast mamma villa att jag skulle testa. Att idag sitta på andra sidan jorden och inse att jag inte kan tända ett ljus på din grav gör ont inom mig. Men jag vet även att de inte gör nått för dig om jag gör de någon dag senare.
Jag vet att du finns med mig på nått sätt här nere i Filippinerna och att du vakar över mig och alla andra där uppe någonstans. Just nu skulle jag göra vad som helst för att få träffa dig en gång till. Leva ett liv tillsammans med dig eller ja allt man gör med en syster. Jag har ingen att bilda nya minnen med. De ända jag har kvar är våra minnen vi har byggt upp. Vissa kommer jag ihåg bättre än andra. Och nu när jag sitter och skriver dehär dyker de upp några minnen.



Kommer du ihåg den gången vi lekte i stenhögen bakom huset och höll på med lera och vad vi pyssla med men en dag kom vi på den smarta idén att försöka lura mamma och pappa så vi krossade en sten så de blev pulver, sökte upp en burk och satt de i. Sedan delade vi på oss runt huset och ropade pang samtidigt som om de var sprängpulver. Tror dock int att de funka som vi villa. Men roligt hade vi!



Eller den gången vi skulle göra ett aprilskämt så vi tejpade för hålen på saltkaret och åt soppa den dagen men de kom salt endå men något år senare när vi åt soppa igen så kom de inget salt när jag skulle ha och då kom vi ju på varför. Så jag gick på vårt aprilskämt vi hade gjort några år innan.



Eller våra race i pulkabacken med David i Karlskoga?



Jag skulle kunna rabbla upp hur många minnen som helst men inlägget skulle bli för långt då



Jag saknar dig

Likes

Comments