View tracker

Jag lovade i min presentation att skriva mer om Heid, min första häst, och tänkte göra det nu innan jag glömmer av att göra det.

I flera år hade jag ridit hos grannarna som hade hästar, jag är mer eller mindre upplärd av de. Sen blev det tal om att jag skulle få ha min egna häst och letandet började. Provade på en russvalack, funkade inte. Lånade ett quartersto, hon var nog en lite för hög kaliber för mig just då så hon fick också åka hem igen. Kollade desperat på en nordsvensk travare, men hästarna där fick kvarka så det blev inget där heller.

Det kändes hopplöst och det var som att det enda jag gjorde var att kolla hästannonser. Mamma sa att vi ger upp letandet nu, jag får gå på ridskolan en termin och så försöker vi igen sen. Sagt och gjort, dock tyckte jag inte att jag fick ut så mycket av ridskolan, det enda nya jag fick lära mig var hoppning. När terminen gått började letandet igen. Mamma sa "inget sto, och absolut ingen travare!"

Sen pratar mamma med hennes kusin om hästletandet, och han säger att han vet en fuxmärr som ägaren vill bli av med. Vi åkte dit för att titta. Där stod hon, Heid. Ett fuxsto med bläs och ett föl vid sidan av. Men, hon var ju en nordsvensk travhäst. Mamma gav henne en chans - jag skulle ju provrida. Mamma hade grimskaft på utifall något skulle hända, men det var inga problem att skritta runt kvarteret. Jag blev kär.

På vårkanten fick jag hem henne. När jag var dags för en tur var mamma med och en av grannarna jag ridit hos på sin häst. Heid var helt knäpp! Hon gick med bakdelen nere i diket, gick inte att hålla henne rakt. Mamma var helt förkrossad över vad det var för häst hon tagit hem åt sin dotter. De två kommande veckorna fick jag rida i hagen och alltid se till att någon var nära utifall det hände något. Jag fick använda piska som skänkel för den kunde hon inte, jag la till att smacka när hon skulle gå och när hon lärt sig det kunde jag plocka bort piskan. Vi travade utan problem. Jag försökte ta galopp, men då var jag inte påläst om hur svårt travare har för galopp, jag trodde ju inte att det skulle vara så svårt.

Efter att de två veckorna gått fick jag följa med grannarna på ridturer. Eftersom jag inte kunde galoppera på Heid så travade vi fort när de andra galopperade. Jag minns vilken härlig känsla det var, att äntligen få rida ut på sin alldeles egna häst. Men jag ville fortfarande kunna galoppera. Jag fick hjälp av en tjej i stallet som har ridit till travare förut, hon lånade Heid på en uteritt och fick galopp på henne. Hon lärde mig hur jag skulle göra. När jag sen följde med ut på uteritter fick jag prova. Och vad fort det gick! Hon hade ju inga muskler för att galoppera sakta! Så uteritterna bestod alltid av att jag galopperade ifrån de andra och sen får vi stå och vänta in de medan de kommer ikapp. Men vi kunde äntligen galoppera!

Allt var frid och fröjd, tills sommaren därpå när ägaren ringer och vill ta ett föl på henne. Vi sa att vi kan ju inte neka honom för då kanske han tar Heid ifrån mig, jag trodde ju att jag hade fått henne helt, men han ville ha ett föl. Han hämtade henne och körde iväg henne på betäckning. Jag hoppades att det skulle gå fort, men eftersom hon nyss hade brunstat innan hon åkte så fick hon stå där i tre veckor bara för att vänta på ett ägg att befrukta. När hon väl var betäckt skulle man vänta i 14 dagar och kontrollera så att hon var dräktig. I 5 veckor var jag utan min häst, sommarlovet hade börjat och jag bara längtade efter att få hem henne igen. Sen fick vi grönt ljus, jag och mamma tog transporten och hämtade henne 35 mil bort. När vi kom till stuteriet var det mörkt och inte en människa fanns nära. Mamma ropade och det hon fick till svar var Heid som gnäggade. Ensam inne i stallet stod hon, sönderkliad i man och svansroten då de inte smort med krämen jag skickade med då hon hade soleksem. Vi lastade henne på en gång och åkte hem.

Väl hemma igen fick hon ta det lugnt några veckor, njuta av sommarbete. Jag la märke till att hon inte släppt den gamla vinterpälsen helt, det var som fläckar där den satt kvar. Men jag tänkte inte så mycket mer på det, vi började rida och ha roligt tillsammans igen. Hösten kom och jag reagerade ännu en gång på pälsen, hårstråna såg ut att böja sig utåt, men jag trodde de var uppruggade av täcket hon haft för soleksemen. Höst blev vinter och det kändes som vanligt, förutom att man började bli väldigt nyfiken på vad som fanns där inne.

Dock dröjde det inte länge förrän nyfikenhet övergick till oro. Heids päls var lockig, precis som ett får, och hon torkade aldrig. Hon stod i boxen närmast ventilationen, så vi trodde att all fukt som passerade hamnade på henne. Vi började ha täcke på som skulle ta fukten istället för hennes päls, men hon var fortfarande lockig. Under hennes mage var det som två korvar under huden, från precis bakom frambenen bak mot juvret, 50 cm långa, 10 cm breda. Hennes ryggrad hade börjat synas mer, men hon var inte undernärd och hon reds så hon kunde inte tappa muskler. När veterinären kom och skulle kolla tänderna på alla hästarna frågade jag om varför Heid såg ut som hon gjorde. Han anade något och tog prover. Några dagar senare fick vi veta - hon har cushings syndrom. Då har de fel på en grej i hjärnan som styr hormonet. Och kuddarna under magen var vätskeansamlingar som kroppen inte tog upp. Att ryggraden hade blivit tydligare var för att sjukdomen gör att musklerna förtvinas och hästen får ett bukigt utseende, vilket hon hade. Att pälsen blir lockig är ett vad de tydligaste tecknen på cushings. Egentligen ska det inte gå så fort i utvecklingen, men eftersom hon både hade sjukdomen att motarbeta och ett föl att ge näring till så hade processen snabbats upp. Det fanns medicin att ge, en bromsmedicin som kostade 26 kronor per tablett som hon skulle ha dagligen. Hon fick av den. Men där var det fortfarande klart.

En dag strax därpå hade mamma sett något hänga ut från Heids bak, långt ner mot knäna. Men när hon kollat sen var den borta. Jag skulle gå dit och titta själv, jag såg ingenting. Vi var lite oroliga över detta, och när hästarna hade blivit insläppta för natten var jag dit rätt sent för att kolla till henne. Hon låg i sin box, gnäggade lite försiktigt. Jag såg att något hängde ut bak som mamma hade förklarat tidigare. Det var själva hinnan som är runt fölet i magen, men det var hål på den och vätska hade runnit ur. Jag la mig bredvid Heid, kramade runt hennes mage och hade mitt huvud mot hennes bogblad. Hon la sitt huvud över min rygg, precis som att hon förstod att jag var ledsen. Jag ville låta henne vara ifred så jag gick hem. Dagen därpå när mamma ska mocka hittar hon det, ett dött föl i boxen. 3 månader för tidigt fött, men det hade antagligen redan dött i magen och Heid kastade det. Jag kom till stallet senare och såg det, det hade blivit en hingst med stjärna.

Det gick några veckor, jag tog ut Heid på skritturer barbacka i skogen. Jag kände att hennes rygg blev vassare och vassare med tiden, hennes ryggrad var så tydlig att jag fick skavsår av att rida henne. Jag slutade rida, tänkte att vi skulle försöka bygga upp musklerna på nytt. Vi hade klippt henne för att den lockiga pälsen blev full i spån som var svårt att ta bort, och hon hade såklart täcke när det var mitt i vintern. Täcket låg lite snett så jag skulle rätta till det, precis när jag börjar dra i det börjar hon stampa med alla hovarna, ungefär steppar baklänges. Jag förstod ingenting, trodde hon fick panik så jag släppte täcket. men hon fortsatte och sen föll hon helt handlöst åt sidan, utan att ens försöka balansera sig! Hon låg på marken, ryckte i hela kroppen och man såg ögonvitorna på henne. Jag fick panik, bara stod och skrek! Förtvivlat skrek jag hennes namn, men ingenting hjälpte, hon bara låg där och sprattlade! Till slut gick det över och hon reste sig. Jag ringde mamma så att hon fick komma till stallet. Vi skulle leda in Heid och inne i stallet började hon steppa och gå baklänges igen, vi stod på en varsin sida och stöttade henne och det verkade hjälpa. Hon blev lugn igen. Jag sa till mamma att nu skulle hon bort. Efter att ha sett en häst få epilepsianfall så vill man att de ska slippa det, oavsett hur ont det gör på en själv. Jag kunde inte vara egoistisk och ha henne kvar bara för att jag vill. Jag ville inte hoppas på några mediciner, jag ville att Heid skulle få somna in så att jag fick minnas henne som hon var, inte när hon förändrats i personligheten på grund av tumören hon troligen hade.

Dagen kom då hon skulle få slippa smärtan och rädslan. Jag tog med henne på en promenad, red henne en sista gång barbacka och i grimma i skogen. Vi gick till våran glänta och jag gav henne morötter. När jag fått hejd på tårarna gick vill tillbaka där de stod och väntade med transport. Jag lastade henne själv, och jag minns hur jobbigt det var, för just då kändes hon som den starka och friska Heid som hon en gång varit. Jag pussade mulen en sista gång, stängde igen dörren på transporten och såg den lämna gården. Såg min bästa vän lämna gården. Och veta att jag aldrig kommer att se henne igen, men att nu slipper hon ha ont.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag kände jag igenom Goldie lite, har inte blivit ett riktigt ridpass sen innan jag drog till Östersund så tyckte det var dags. Mamma var också med på sin nordsvensk Bella. Innan jag åkte hade jag ridit på en hand och bara tagit några få galopper. Idag började jag på två händer, gick sådär men när jag red på en hand gick det faktiskt bättre. Red i alla gångarter och kände igenom vart vi låg. Tror vi får backa lite igen och låta bli galoppen, Goldie hade tappat lite under månaden men förhoppningsvis går det fort att påminna henne. Lär säga det att det är skönt att ha en så snäll häst, jag har tydligen lagt hjälmen någonstans där jag inte minns var den är, och det insåg jag när sadeln låg på så det var bara att hoppa upp ändå, jag har väl inte så mycket att vara rädd om ändå, hihi!

Likes

Comments

View tracker

Nu äntligen har man kommit hem så att man har något att skriva om! Har jobbat en månad i Östersund, så jag lämnade allt hemma (inklusive Goldie) och var borta ett tag. Jag kom hem sent i torsdags, igår gick jag och hälsade på Goldie. Hon har börjat lite smått att sätta vinterpäls och var lite fluffig, så en mystur barbacka i skogen gick inte att undvika. Dock var Goldie lite morgontrött, men det är standard för henne, haha!

Senare på eftermiddagen var det dags att göra det jag (eller vi, jag och sambon Mattias) har väntat på i ett halvår - hämta hem våra valpar. Kanske inte särskilt hästrelaterat, men min tik ska bli hästhund sen och vara med överallt har jag tänkt. Det börjades redan idag då mamma började bygga hästhage och jag hade lovat att hjälpa till, så vi drog på hundarna sele och lång lina så att de fick vara med och springa. Vi flyttade sen hem hästarna från sommarbetet till en mindre hage och imorgon får de flytta över till den stora vi satte upp idag.

Nu ska jag fortsätta slappa med monstren och hoppas på att jag får ett dressyrpass på Goldie ikväll!

Likes

Comments

Mitt namn är Caroline, 19 höstar gammal. Jag är en sån person som försöker hålla många bollar i luften - jag jobbar heltid med billackering, ritar någon teckning då och då, väntar på hundvalpar och såklart ägnar tid åt min ridtravare Goldie.

Första gången jag red var jag inte ens ett år gammal, då red mamma på en islandshäst och hade mig framför, och vem vet, kanske redan där startade intresset? Som 5-åring red jag lite på ridskola, senare blev jag "hemmalärd" av grannarna som hade häst. Som 14-åring ville jag ha min egna häst. Vi letade och letade, till slut fick jag höra om Heid, en kallblodstravare som var för gammal för trav. Det blev inte enbart jag som red till henne, hon lärde även mig så otroligt mycket! Vi fick ett band som ingen annan fick med henne, direkt någon satt upp blev hon stressad och spänd, men med mig var hon avslappnad. I skrivande stund blir jag nästan gråtfärdig när jag tänker på henne, den hästen älskade jag verkligen. Efter ganska precis 2 år med min bästa vän blev jag tvungen att ta bort henne. Mer om detta kan jag ta i ett annat inlägg.

Kallblodet Heid

När hon var borta ville jag först inte hålla på med hästar, dock kunde jag inte hålla mig knappt en månad förrän jag började rida tinkern Batman som bodde i samma stall. Och i november ville jag ha min egna häst igen. Jag hörde att de som jag fick Heid av hade en valack jag tyckte om till salu, men ägaren sa "nej, jag har ett annat sto åt dig som du ska få!" Två dagar efter julafton 2012 hämtade jag hem Goldie. Både jag och mamma var faktiskt skeptiska mot varmblod, men Goldie ändrade vår syn på de tunnare hästarna. Dock trodde jag aldrig att någon annan häst skulle kunna fylla det hål i hjärtat som Heid lämnade efter sig.

Idag är Goldie värd sin vikt i guld. En så lättlärd och känslig häst, hon är med på det mesta med lite stöd vid sin sida. Jag tricktränar henne en del på vinterhalvåren när ridsuget inte är lika stort, idag kan hon över 10 trick. Hon har blivit riden på kor, och hon är en riktigt grym kohäst! Mest westerntränar jag henne och idag håller vi på med grunderna på nytt då jag haft för bråttom, och inriktar oss helt på western. Vi ska klara av att rida alla gångarter på en hand och i form i slutet av oktober är målet. Jag fick rådet av en westerntränare att lägga galoppen på hyllan ett tag och börja om från början. Det har jag gjort nu sen i maj. Jag har bara ridit i skritt och trav, varit noga med hennes form. När vi sen red på en hand kände jag att en galopp måste testas, så alldeles nyligen fick jag känna på den. Och vilken skillnad! Den var mjuk, man kände varenda rörelse och det gick i lugnt tempo! Jag liknade detta med en popcorn-påse. Man stoppar undan den en stund, sen om man väntar nog länge och låter det ta lite tid, så är det bara att öppna påsen och njuta, och det var vad jag gjorde i första galoppen på månader - jag njöt!

Likes

Comments


Anna heter jag och är en tjej från Dalarnas skogar. 20 år gammal och till vardags jobbar jag som elektriker och även lite fotografering. Jag har sedan liten varit intresserad av hästar och både ridit och kört trav. Fastnade ett tag i travsporten men i dagsläget ligger jag och väger. Stall Norm är ett stall jag började med när jag skulle omskola min första travare, fick flera förfrågningar och helt plötsligt satt jag och utbildade 3-4 st, som mest 6 stycken hästar. Juni 2014 tog jag studenten och hade funnit kärleken nere i Smålands skogar, så jag flyttade ner. Saknar mitt gamla liv och speciellt tiden jag fördrev i travstallet där mitt nuvarande projekt kommer från. Njuter ändå av livet med min sambo och ett bra jobb, katt och liv här nere. Har ju en bit av dalarna med mig och en dalkulla förblir en dalkulla vart hon än bor.

April 2015 fick jag ner Ucina BOKO, ett varmblod jag skulle fortsätta skola och meningen var att vi skulle satsa på hoppningen, hon var 13 år gammal så för gammal för travet men perfekt för ridhästlivet. Dock ådrog hon sig en hovböld som gick över till infektion och förändring i hovbenet så på hennes schema står det VILA ett bra tag framöver. Men då kom Innocenta Futura in i bilden.

Inn som hon även kallas är 5 årigt varmblodssto som inte klarar av farten och tiderna på travet. Så därför håller jag på att rida in henne och omskola henne till ridhäst. Kommer bygga upp henne och jobba med att få en bra bärig häst, men framförallt ha kul. Kanske kan den här tiden som ridhäst hjälpa henne tillbaka till banan och komma upp i farten, eller så passar hon helt enkelt inte som travhäst, då istället kanske en fantastisk ridhäst. Låt tiden och framtiden få visa oss vart vägen bär.

(Bilden höger: Jag och ridskolehästen Mary - maj 2015)

(Bilden nedan: Innocenta Futura - september 2015)

Likes

Comments