Jag föddes om hösten kanske är det därför jag har ett särskilt förhållande till denna årstid. Kanske är det därför jag älskar när det stormar på havet och vinden ruskar om själen i grundvalarna - får en att känna sig mer levande än någonsin eller är det den fantastiska rikedom som finns att få i skog och mark, frukt av alla de slag och årets sista bär mognar och skogarna svämmar över av svampar i gult, brunt och svart. Eller är det allt tillsammans, ett sista farväl från naturen som liksom ett crescendo briserar i ett överdåd av färger innan allt övergår till en stilla palett av gråbruna nyanser.

Fast på senare år har något annat smugit sig på, blivit till en av höstens paradnummer och pockar envist på uppmärksamhet både i media och butik. Oktober som jag känner som röd, gul och orange har nu blivit rosa, inte nog med att den rosa färgen skaver i själen likt de vita lapparna med tvättråd i sidan av tröjorna, den känns klistrig och konstgjord såsom butikernas försök att omvandla varor i rosa kostym så vi kan känna oss riktigt duktiga när vi handlar en påse Ahlgrens bilar med rosa band, stödjer cancerforskningen och samtidigt matar tänkbara cancerceller.

Hösten...rosa, röd, gul och orange mitt liv det fortsätter i en virvlande dans. Inget att ta för givet men så älskvärt i sin bländande glans. Jag sitter och lyssnar på brorsans nya låt - Darker than Black och något i mitt inre stannar upp och tårar börjar rinna nerför mina kinder. Obesvarade frågor och obearbetade känslor sipprar fram lika oundvikligt som blodet när kniven slinter och rispar en hand. Denna gången får det rinna jag låter gråten och minnena komma. Jag känner mig ensam på ett stormande hav i mörkret och gitarrsolot påminner mig om mitt möte med cancern, en kamp som övergick i en dans där jag fick lära mig alla steg på nytt för att kunna erövra livet och när gitarren övergår till röst tänker jag att det är mitt skrik, mitt vrål av ångest, sorg och vanmakt ett skrik som skulle skrikits för längesdan.

https://youtu.be/EnKx90VWdLI

Jag frågar min bror vad låten handlar om han svarar; - Om cancer och sånt.

Fåordig som en norrlänning med en emfas som inte lämnar utrymme för förklaringar
eller frågor utan snarare sätter punkt. Det norrländska arvet görs sig gällande - "en ska int vara blödig."
Men visst har vi gråtit tårar av sorg, tårar av rädsla och maktlöshet i ett tyst samförstånd och gemensam förvissning om allvaret i det som var, som om ord skulle få den lilla gnutta hopp att försvinna, som när en kastad sten får nyisen att spricka och bryter den spegelblanka ytan. Därför sa vi inget, min bror och jag.

Jag tänker att cancern kom till mig för det var något jag skulle lära mig, något som jag inte förstått ännu. När jag tittar i backspegeln kan jag inte säga att jag önskar att det aldrig hänt mig, även om det var ett högt pris att betala. Jag förstår nu mer än någonsin att livet är heligt, att varje dag är en gåva även om vår vandring här på jorden bjuder oss på prövningar - ljuvligt i all sin djävlighet. Så hata inte cancer, älska livet!  Några rader från en av Py Bäckmans låtar bubblar sakta fram från mitt hjärta, en jubelsång av tacksamhet som får min själ att dansa "Jag lever jag lever så enkelt och sant. Än har jag min plats här på jorden."

Likes

Comments