I helgen var det tänkt att vi skulle åka till min mormor och hälsa på en sväng, något som vi alla såg fram emot.. Men så kom fredagen och Tove kom hem tidigt från fritids med magsjuka, så någon tripp till mormor blev det inte istället blev vi alla hemma. Det var i och för sig inte helt fel det heller med tanke på att det är första helgen på en evighet som vi inte har haft saker inplanerade, så vi passade på att mysa ner oss i soffan i lördags och tittade på film.


I söndags var det fars dag, en dag för att hylla alla underbara pappor!
Av barnen fick Dennis en ny subarumössa då han tappat sin gamla och två nyckelringar med subaruemblemet på.
Han är en fantastisk pappa till våra två helt underbara barn och jag är så glad att han valde att vara med mig!
De dagar då jag känner att jag inte mår bra och kanske inte är mamma till hundra procent pga smärtan, då finns han där och är en pappa och mamma på samma gång. Att kärleken till barnen är obeskrivlig är inget man kan tveka på, då man ser det i ögonen på honom när han ser på dem de kunde verkligen inte ha en bättre och mer älskande pappa än honom.
Tänk att det är tre och ett halvt år sedan han kom in och tog både mig och Tove med storm, att redan efter första gången Tove träffade honom så var han hennes. Det dröjde inte heller allt för länge innan hon själv valde att säga pappa till honom istället för Dennis och så har det varit sedan dess. Hon är tydlig med att hon har två pappor och ingen kommer att kunna ändra på det även om det finns de som har försökt, men både Tove och Dennis är överens... Han är hennes pappa och hon hans dotter precis lika mycket som Freja även om de inte delar samma blod, för varför skulle lite blod få ändra på en så viktig och underbar relation!? Kärlek är helt klart starkare än något blodsband!<3


Pga magsjukan kunde vi dock inte åka iväg i år, annars åker jag alltid och säger grattis på fars dag till min fantastiska pappa men nu gick ju inte det tyvärr, vilket grämer mig lite eftersom jag så gärna ville gratta honom.
Han är verkligen en helt perfekt pappa, under den svåraste och mörkaste tiden i mitt liv så var det han och ingen annan som fick mig att skatta och han som fick mig att fortsätta kämpa vidare för ett bättre liv.
Han var den som hjälpte mig att vända ryggen och gå i en annan riktning när livet höll på att falla samman båda gångerna, han var den som kom åt mitt inre genom att säga "Du är inte lycklig Anneli, någonting är fel. Du måste göra något åt det."
Han är min hjälte!
Mannen som gav mig liv, gav mig styrka och gav mig en utsträckt hand när jag behövde det som mest, mannen vars envishet gick i arv och det tackar jag för.. För utan envisheten hade jag aldrig klarat av smärtan och allt vad den innebär.
För är det han lärt mig här i livet så är det att oavsett hur illa det än blir, så hittar man ett sätt att kämpa förbi det jobbiga för allt blir bättre bara man har envishet och tålamod.
Kärleken till min pappa är enorm och det finns inte en sekund då jag tvekar på den.
Jag har ett minne från när jag var ca 13-14 år då jag sa till min pappa att jag älskar honom och han enkelt svarade "Jag vet och jag älskar dig med, men jag ska inte behöva säga det för du ska veta att jag älskar dig oavsett vad" och precis så är det.
Jag älskar min pappa och han älskar mig och mina syskon villkorslöst.
Min pappa är den jag går till när jag behöver hjälp, när jag undrar något och när jag vill skratta. För vem är väl bättre på att få en att skratta än min pappa!? Han är rolig, snäll, hjälpsam, hans skratt och leende kan få vem som helst glad även i de mörkaste tider i livet. Det finns verkligen ingenting med honom som jag skulle ändra på då han är den perfekta pappan!- min pappa <3

Igår var vi hemma och tog det lugnt eftersom barnen inte kunde gå till skola och dagis pga magsjukan som varit och hälsat på. Men så mycket mer än det hände inte.

Idag åkte barnen till skola och dagis igen, ända tills dagis ringde Dennis för att meddela att Freja fått feber och var hängig. Då var det bara för Dennis att åka hem från jobbet, hämta Freja och senare hämta Tove.

I övrigt har jag fortfarande en dålig period då smärtan är väldigt illa och jag känner hur jag får svårt att stå och gå, att hålla mig uppe är inte så lätt. Men jag försöker i alla fall och jag kämpar på som bara den och försöker mitt bästa även om krafterna inte räcker till helt och även om tålamodet inte är det bästa just nu.
Men jag försöker tänka positiva tankar och bara positiva tankar!

xoxo

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Första blogginlägget på nya bloggen, de som känt mig länge vet att jag tidigare bloggat men att jag slutade för ett tag sedan. Den är bloggen startade jag då jag behöver få skriva eller prata om det jag går igenom, vissa inlägg kommer att vara mer deprimerande och andra kommer att handla om glada saker, jag kommer precis som i min förra blogg skriva precis så som det faller mig in.

Så varför inte börja skriva när man är på botten!?

Idag är en sån där riktigt usel dag då jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, det gör ont när jag sitter, när jag ligger och när jag står. Idag rör sig tarmen mer än vanligt vilket orsakar en smärta som gör att jag viker mig dubbelt jag måste ta mer opiater än jag normalt gör för att kunna hantera den någorlunda, men trots alla mediciner får jag så otroligt ont.
Ibland undrar jag om det här är framtiden jag har, om det aldrig kommer att bli bättre för trots alla de operationer jag genomgått som skulle ha tagit bort smärtan eller minskat den så blir smärtan bara värre.
Finns det ens en framtid i mitt liv eller kommer jag må såhär dåligt resten av mitt liv!?
När jag blickar framåt i tiden så är jag skeptisk samtidigt som jag aldrig ger upp hoppet, envisheten i mig säger att jag ska klara detta på ett eller annat sätt, jag SKA klara av att bli normal.

Igår ansökte jag för första gången om aktivitetsersättning, en ersättning som kanske kan hjälpa mig en bit på vägen då jag inte har något SGI, det är nämligen omöjligt att få ett SGI om man inte kan jobba heltid om man inte har förmågan att vara på arbetet, när man inte kan få ett fast jobb pga smärtan som är oförutsägbar och begränsar mig.
Min mamma hjälpte mig i förra veckan att prata med min doktor om ett intyg då jag inte ens klarar av att prata om det utan att bryta ihop längre. Då man inte kan ansöka utan att ha ett läkarutlåtande så var jag ju tvungen att prata om det, turen är att jag har en så underbar mamma som kunde följa med och föra min talan åt mig när min röst brast.

Ett intyg fixade min doktor på en gång, ett intyg om att jag på sex år inte hade kunnat arbeta problemfritt och att jag inte heller kommer kunna jobba inom de närmsta månaderna.
På besöket bestämdes också en ny plan för att försöka bli av med smärtan eller åtminstone förminska den i framtiden.
Tanken är att man ska operera mig igen, denna gång är det dock en specialist som ska göra det. De ska börja med att göra en koloskopi, en undersökning i tarmen för att se hur trångt det är där tarmen sitter fast i livmodern. Sedan ska en remiss skickas till kirurgen som ska operera mig, en operation som mest troligt kommer att innebära att de kortar ner min tjocktarm. De kommer troligen att kapa bort den del som sitter fast i livmodern och sedan sätta ihop tarmstumparna med varandra och beroende på hur det går till så har jag fått veta att jag kanske måste ha stomi ett litet tag för att tarmen ska kunna rena sig och läka ordentligt.
Min doktor tror att det är så det kommer gå till, men det är inte säkert utan mer information får jag när de gjort koloskopin.

Tills dess får jag ta det lugnt, försöka att hitta sätt som hjälper mig att minska smärtan eller förhindrar den delen av smärtan som kommer och går ifrån att komma så ofta. Och jag har kommit på ett sätt som har både för och nackdelar.
Men det gör i alla fall att tarmen inte rör på sig så mycket och det sättet är att jag slutat dricka kaffe, jag dricker istället te.
Hade det dock inte varit för min pappa så hade jag inte druckit te, men han introducerade vagnhärads honung för mig.. Jag som normalt hatar honung och smaken av det jag älskar denna honung och har den i mitt te varje dag.
Inte nog med att det är gott så har det även hjälpt mig otroligt mycket från att bli riktigt förkyld vilket också underlättar när man har ont i magen då det verkligen inte är roligt att behöva nysa eller snyta sig med magont.

Att leva med en smärta som aldrig går över är svårt och jag ska göra mitt bästa för att beskriva hur det är när man lever så som jag gör, när man lever med en kropp fullproppad av mediciner för att ens kunna ta sig ur sängen.
Smärtan är komplicerad och känns inte bara på ett sätt, den är extrem och den tar i dagens läge över mitt liv, det är alltså den som avgör om jag kommer kunna göra någon typ av hushållssyssla, om jag kommer att klara av att ens gå ut och hämta posten, det är den som bestämmer om jag kommer att vara glad eller ledsen, om jag kommer att kunna hålla mina barn eller om jag kommer att bli liggandes förstörd i sängen eller i soffan hela dagen.

Jag ska försöka förklara lite kortfattat vad som orsakar min smärta även om det inte är helt lätt.
För sex år sedan föddes min äldsta dotter med ett omedelbart kejsarsnitt, i och med att de inte hinner göra kroppen steril vid ett omedelbart kejsarsnitt och det faktum att min dotter drog med sig bakterier in i livmodern när hon åkte ut med huvudet och sugklockan släppte så att hon åkte in igen, så fick jag en infektion och en abscess i fossa douglasi som sedan tömdes, detta skapade en hel del sammanväxningar och en tarmslinga som ligger bakom livmodern växte då fast i livmodern vilket begränsar passagen av avföringen i tarmen. Detta i sin tur skapar kraftiga smärtor, kronisk förstoppning och varje gång tarmen rör sig så känns det som om någon kör in en elvisp med gafflar i magen på mig då tarmen sliter i livmodern. Inte nog med det så har jag en smärta som är konstant, en smärta som även den är extrem den kommer och går inte utan den är hela tiden, de "bra" dagarna så är den "mildare" men fortfarande inte mild nog att jag kan leva normalt.
Smärtan begränsar mig hela tiden, jag kan nästan aldrig köra bil längre, jag kan inte vara aktiv, inte heller ta mig utanför dörren alla dagar. Att behöva be om hjälp med skjuts till sjukhuset titt som tätt är ett måste då jag inte heller klarar av att ta bussen, sträckorna mellan bussen och sjukhuset är för långa och det är inte säkert att jag klarar av att gå så långt.
För vad händer om smärtan en "bra" dag helt plötsligt trappas upp (vilket den ofta gör) då blir jag sittandes någonstans och kan inte ta mig hem.

Jag är otroligt lycklig att jag har så många runt omkring mig som bryr sig, som hjälper när de kan och som underlättar när jag behöver hjälp. Jag kan aldrig tacka dem nog!
Jag har en helt fantastiskt underbar man som tar hand om barn, mig, hemmet och allt annat som behöver göras, han tar på sig allt ansvar för hemmet och hjälper mig igenom alla dagar då jag känner att hoppet sviker.
Våra helt och hållet underbara döttrar som kan få en att bli alldeles varm i bröstet genom att bara skratta eller le, att ha en sexåring hemma som kommer och bäddar in en med en filt, pussar en på pannan, klappar en på huvudet och säger "jag älskar dig mamma", det är en känsla som det inte går att sätta ord på.
En otroligt fantastisk familj och släkt (både den jag är född i och den jag är ingift i) som stöttar och finns där, som hjälper oss när min kropp sviker, när vi behöver hjälp med alla olika saker som behöver göras.
Sist men absolut inte minst så har vi så underbara vänner som hjälper och stöttar, som finns när man vill prata eller hjälper till när hjälpen behövs.
Att ha så många människor runt sig som hjälper till, stöttar, kämpar vid ens sida, som aldrig ger upp och inte heller vänder ryggen till när det blir jobbigt... Det är det som får mig att kämpa! Ett skyddsnät är vad de kallar det.
Det är den viktigaste biten när man inte är frisk, för skyddsnätet är de som räddar en från att falla ner i jorden och försvinna, det är de som får en att kämpa på även om man egentligen inte orkar.
Kärleken som alla runt mig sprider får mig att kämpa på så mycket det bara går, den får mig att orka även de värsta dagarna. Även en bild på de man håller nära sig kan få en att må bättre. 

Det var nog allt för idag. 
xoxo

Likes

Comments