View tracker

Nu när man tror att allt ska bli bättre eftersom jag har fått en rak rygg blir allt bara sämre. Har visat sig att jag har tränat och gått fel i ca 6 år. Det är som om jag får lära mig att gå på nytt. Ett steg i taget.

Jag var ute och sprang orientering. Vilket inte var det smartaste. Min rygg ville inte riktigt vara med mig. När man skulle gå upp vek sig knäna och sen fick jag väldigt ont i höfterna och knäna när jag sprang. När man gör något som är kul och så händer det här. Fick gå på kryckor igen.

Jag har helt tappat lusten med att ha ont och kämpa för att få min rygg bra igen. Det ända jag kan göra ändå är att VÄNTA!

Men just nu försöker jag få en ersättning för min felaktiga vård. Det är min lilla ljuspunkt. Skulle jag fått rätt hjälp från början skulle jag har blivit av med det här efter ca en månad och inte fått så skadade nerver som jag har idag. Jag kunde varit normal! Inte har någon smärta! Helt enkelt vara en normal tjej.
Jag skulle kunna slippa de här förfärliga åren i mitt liv. 3 år helt förstörda pga felaktig vård.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Projektet handlar om Artikel 21 av mänskliga rättigheterna. 

Bilden handlar mest om att bara en person kan göra skillnad och sedan händer "dominoeffekten".

Likes

Comments

View tracker

Jag tänker ofta på hur jag kan hjälpa någon. Bara genom att ge en person en komplimang kan man förändra den personens dag.

I skolan den här veckan pratar vi om hur en person kan göra mycket för att förändra världen. Det finns många sätt att göra det. Genom att göra en god gärning kan man göra en persons dag. Man kan förändra hela den liv genom en gärning. Filmen "Pay it Forward" visar hur en god gärning kan leda till.

Om fler personer tänker på andra som jag gör tror jag att världen skulle bli en bättre plats.

Jag vill hjälpa personer och det känns som om det är min uppgift med mitt liv att hjälpa personer. Jag har haft personer som har mobbat mig men jag vill fortfarande hjälpa de. Jag tycker att alla personer är värda en andra chans.

Jag vet inte riktigt varför jag hjälper alla och är snäll mot alla. Jag får inget för att vara snäll men jag är det ändå. Jag skulle önska att jag skulle bli bemött som jag bemöter alla andra.

Jag har lätt att se en persons personlighet. Jag brukar se genom skalet som alla har runt omkring sig. Även om man är elak på utsidan finns det alltid något gott inom en. Det är den sidan jag ser i alla människor. Jag har blivit mobbad för att jag hjälper personer. Varför blir man det? Det är en fråga jag ställer mig själv ofta. Men jag kan inte svaret.

Jag kommer alltid göra något för andra i hela mitt liv. Det är den personen jag är och jag kommer inte ändra på det bara för att andra personer tycker att jag är konstig eller nått. Jag är den jag är.

Likes

Comments

En del människor är som sockerrör.

Om de krossas mellan kvarnstenar,

stöts sönder,

mals till pulver

ger de ändå bara sötma.​

Likes

Comments

Den där känslan man har när man bara inte orkar att ha ont mer.

Man bara ligger ner och andas. Inget mer, för att man inte orkar något mer än det. Man kan ligga där i minuter, timmar och ibland flera dagar. Man vill göra något men man kan inte. Man kan bara existera.  Man kan inte hjälpa någon inte ens sig själv. 

Det är samma sak dag efter dag:

ingen sömn

smärta

trött

svag

tråkig

Man är helt enkelt maktlös. 

Man lever på sitt hopp att bli bättre.

Men hoppet blir mindre efter varje år som går.


Likes

Comments

För två veckor sen så halkade jag på isen och slog i mitt knä och vred till min rygg. Jag fick väldigt ont och knappt kunde gå. En läkare skulle ringa till mig mellan 2 timmar! Jag hade lektion och hon ringde. Jag hann inte svara. Och jag trodde hon skulle inga en gång till, men nej. Jag fick en ny tid fast den är om en månad. Vad hjälper det mig nu! det var ett samtal som typ tar ca 2 minuter! Det kan inte vara så jobbigt att ringa igen. Hon struntade helt sagt om mig och hur ont jag än hade.

Jag fick kryckor från en kompis så att jag kunde gå till skolan åtminstone. Jag hade väldigt ont och kryckor. Plus det var min födelsedag. Det var inte den bästa dagen i mitt liv precis. 

Veckan efter var jag hemma från skolan för att jag hade så ont att jag inte kunde tänka eller gå. jag fick gå till en annan läkare. Han gav mig en medicin som är farlig för mig!!! Jag blev typ drogad. Plus att jag knappt kunde andas för det var en av biverkningarna.

Alla mina läkare har bara sagt att jag är för ung att ha de besvär jag har. Och sedan struntat i mig. De sa ät medicin och träna. Inget mer och det har ändå gått 2,5 år. 

Och fick reda på för några dagar sen bara att mitt bäckenben hade vridit sig och det är därför jag har fått diskbråck. Den kiropraktorn jag var hos sa att träning och mediciner inte skulle lösa något. Så idiotiska läkare har förstört min skolgång för att de inte vet vad de pratar om. 

Detta jag har skulle läka på 3 månader!

Jag har haft det i 2,5 år!


Ett tips från mig

Gå till läkare som inte är med i landstinget! De bryr sig mer om dig och försöker göra dig bättre. 


Likes

Comments

Klockan var fem på morgonen.

Solen hade precis gått upp på scoutlägret. Jag hörde prassel från min kompis sovsäck när hon gick upp för att gå på toa. Jag skulle bara vända mig om och somna om. Men jag kunde inte röra mitt högra med. Jag fick panik och en stor smärta uppstod i benet. Paniken blev större. Jag såg mig omkring i tältet och hoppades att någon skulle vara vaken. Men det var ingen och den snälla personen jag är ville jag inte väcka någon. Så jag låg där i min sovsäck och hoppades att smärtan skulle gå över. Det gjorde den inte.

Jag låg nog där i minst 30 minuter innan min kompis kom tillbaka. Jag frågade henne om hon kunde väcka våran scoutledare som låg närmast öppningen av tältet. Han vaknade lite ofrivilligt och såg min som hade börjat gråta. Den lekfulla ledaren förvandlades direkt till den mest seriösa personer på jorden. Han skyndade sig till mig som låg längst in i tältet.

Fler och fler ledare kom till mig och jag grät mer och mer. Efter en liten stund bestämde ledarna att vi skulle ringa ambulansen. Eftersom vi var på ett scoutläger mitt ute i skogen fanns ingen täckning. Min ledare fick åka iväg och ringa 112. Under tiden fick jag stöd från en bra ledare och vän jag har.

Medan han var borta var jag tvungen att komma ut från tältet. Ledarna fick bygga en bår som man lär sig att bygga på scout. den består av två slanor (björk stammar) och en filt. Det var första gången någon i våran kår var tvungen att använda en sådan bår på riktigt. Det var trångt att få ut mig och vi väckte hela tältet. Tältet bredvid hade också vaknat för att jag grät och skrek av panik.

Ambulansen kom.

Jag hade väldigt ont och var hög på morfin. Så jag kommer inte ihåg så mycket som hände under resan. Det ända jag kommer ihåg är att jag fick massa nålar i mig och att ambulanssköterskan frågade mig massa frågor.

Jag hamnade i ett litet rum. Min scoutledare var där med mig. Han fick mig så lugn även om jag var flummig och sa så många konstiga saker. Han blev en hjälte för mig den dagen och har varit ända sen dess.

Mina föräldrar kom lite senare för att det var en bit för de att åka. Jag kommer ihåg att jag sa till de att jag ville såga av mitt ben. Jag kan skratta åt den idag men i det ögonblicket menande jag det. Dagen gick och jag mådde lite bättre efter morfinet blev mindre påverkande.

Klockan fem på dagen...

... kunde jag ställa mig upp själv.

Någon timme efter det kom en av ledarna till mig på sjukhuset för att se hur jag mådde. Han hade med sig ett brev från mina vänner i min patrull. Då insåg jag att jag hade riktiga vänner. Även om de inte är nära mig så ofta vet jag att de finns där för mig.

Den här historien är helt sann och jag har upplevt den.

Under den dagen upptäckte jag vilka människor jag har runt omkring mig.

Likes

Comments

Jag är en Smålands tjej som fyller 17 om några dagar. Om jag ska berätta om mitt liv skulle det bli för långt, men kan förklara lite enkelt.

Jag hade en rätt så bra barndom tills jag flyttade till en annan skolan när jag skulle börja ettan. Jag har svårt att skaffa vänner och de på den nya skolan umgicks bara med sina tidigare dagisvänner. Så jag blev utstött.

Sen när jag började högstadiet så hamnade jag med mina tidigare klasskompisar som stötte ut mig, så blev ingen stor skillnad. Men jag växte som person och började synas för folk. Men så fick jag astma och blev utstött på grund av det. När min astma inte var något hinder, kom min smärta jag fortfarande har idag. Jag fick diskbråck vi 14 år ålder. Vilket man får när man är ca 40 vanligtvis!!

Detta ledde till att jag inte var med på alla lektioner och gick konstigt. Det var ingen som förstod mig. De kollade åt andra hållet istället.

Men sen började jag gymnasiet i en annan stad och kommun. Där ingen visste vem jag var. Jag trodde jag skulle bli behandlad som alla andra för att ingen visste att jag var funktionshindrad. Jag hade såå fel! Jag tänkte inte på att jag hade svårt från början att skaffa vänner och det är ingen hjälp att ha ont hela tiden också. Jag och många fler blir tystlåtna när vi har ont.

Jag hade en bästa vän innan, men hon gick bort och jag blev kvar.

Men mitt liv har ljus. Jag hittade mitt ljus! Jag hittade min pojkvän på något sätt. Nu har jag han och det gör mina dagar ljusare.

Det finns ingen som kan planera sitt liv. Det händer hemska och underbara saker i ett liv. Men alla får sitt eller sina ljus. Ett ljus lyser upp allt mörker! Glöm inte det!

Likes

Comments

Det är viktigt att man ser det ljusa i sitt liv. Speciellt när man mår dåligt på grund av att man har en ständig smärta. Man måste vara uppmärksam på de personerna och sakerna som gör en glad. Det är väldigt viktigt att man hittar de sakerna som gör en glad. För annars kan man gå in i en depression. Då kan man få äta mera medicin för att läkare tror man löser allt med hjälp av medicin.

Men om man hittar de sakerna och personerna som gör en lycklig ska man stanna kvar hos de. Det är viktigt att man är glad! Om man är glad och lycklig även om man har en smärta kan livet bli mycket roligare. Smärtan kan till och med mindre.

Nu är det snart jul och då brukar man alltid bli glad av något som julen erbjuder. Paket, familjen, ljusen eller alla traditioner man har. Det finns något för alla. Ta vara på de stunderna man får! God Jul alla! <3<3<3

Likes

Comments

Det här med alla mediciner man måste ta om man har ont. Det finns vell ingen som tycker om att ta mediciner? Fast det finns undantag på precis allt. Om jag tar mig som exempel, så hatar jag att ta medicin. Det är så fruktansävrt. Andra människor kan gå precis var som helst och inte behöva tänka på något. Medans jag måste alltid ha koll på min medicin.


Svaret på frågan varför man ta all medicin är enkel. Man orkar inte med allt om man inte tar någon slags smärtstillande. Om man inte tar det mår man bara sämre och sämre. Även om man tycker att det är onödigt och förstör levern och sånt. Det går inte att strunta i den. (Fast då menar jag att bara de som ska ta medicin ska ta det, inte de som har smärta på ett psykiska sätt. Inget blir bättre med medicin då.)


Likes

Comments