Header

Känslan av att helt enkelt sluta bry sig. Det spelar inte längre någon roll om du spottar tuggummit i diket, det spelar ingen roll om du får F på ett prov eller ogiltig frånvaro från skolan. Vem bryr sig om du skippar varenda måltid en dag, vem bryr sig om du äter godis varenda kväll en vecka. So what om jag ramlar av hästen, so what om håret är skitit. Att inte längre bry sig ett piss om något, allt är bara ett ryck med axlarna.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Inläggen svämmar över. Det är detaljerade beskrivningar om hur det är att vara inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det är missnöjda tjejer och killar, det är folk som går ut därifrån med hemska trauman. Vi läser om hemsk behandling, tvång, självmordsförsök, självskador och hur friheten tas ifrån en när de låsta dörrarna stängs bakom ens rygg. Men hur ofta läser vi om hur det är att faktiskt få lämna det stället som många beskriver som ett fängelse?

Jag är utskriven och har lämnat avdelningen. Jag var inlagd med fri vilja och därför kan jag inte tvingas att stanna kvar.
Jag tröttnade snabbt på att vara fråntagen all frihet, jag hade panik och ville fly, jag glömde bort vad det är som kallas livet. Du kommer till avdelningen, personal söker igenom alla dina grejor och tar sladdar och eventuella saker som man kan skada sig själv med. Du får inte ha snören eller mobilladdare, ALLT man i det vanliga livet tar för givet ska finnas tillgängligt 24/7 låses in i ett förråd. Tänk då att komma hem, jag var lyrisk för äntligen skulle jag bli fri igen!! Snabbt glömde jag bort verkligheten, mitt mående. Och det slår mig att jag fortfarande mår lika dåligt som när jag blev inlagd, men det förträngde jag pga min längtan hem.

Att skrivas ut är läskigt, man vet inte vad som väntar. Visst är det en lättnad, SJÄLVKLART! Men man ska tillbaka till det vanliga livet, det som man innan inläggningen inte mäktade med. Nu ska man ut och möta alla komplikationer än en gång, och man har inte personal som tar hand om en dygnet runt. - såvida man inte bor på ett boende eller liknande. När man är utskriven inser man hur lätt det är att "fuska" med allt möjligt, för man är inte övervakad på samma sätt.

Jag är glad att jag åkte in akut, för annars skulle jag gjort något väldigt dumt mot mig själv den dagen, och jag ville verkligen inte göra det men tvånget var för starkt att jag skrek efter hjälp. Nu är jag hemma, jag känner att jag är redo att stå ut och kämpa emot alla tankar, just för att jag blivit lite starkare. Men jag är utskriven, id-bandet på min handled är klippt, jag är sjukskriven 1 månad, jag går och pratar på vuxenpsykiatrin och jag ska äntligen börja rida igen efter många månaders uppehåll! Jag ser en liten ljusning i alla fall.

Likes

Comments

Tomhet.
Ånger.
Skuld.
Oro.
Förtvivlan.

Jag är helt tom på ord.
Jag har haft extremt tuffa dagar... Det är ångestattacker, skrik, tårar och ilska. Jag vill verkligen åka hem, mer än jag någonsin velat. Att tänka positivt är svårt, men jag har bestämt att försöka. Till måndag håller jag ut, då jag ska få träffa läkaren. Ett litet hopp finns ändå i mig, ett hopp om att kanske få åka hem på nattpermis? För jag känner att jag behöver prova vara hemma lite mer. Jag vet inte mer vad jag ska säga. Det är jobbigt, jag vill hem och mitt mående är väldigt ostabilt.

Likes

Comments

Jag behövde få komma hem en natt och läkaren var väldigt förstående. Så nu sitter jag i bilen tillbaka till sjukhuset. Myste till det igår med mitt favoritkvällsfika jag åt för ungefär ett år sen och lite annat gott.

Idag har jag gjort bort några grejer i skolan och även träffat en del människor, usch vad jag saknar er ❤️ Men tack så enormt mycket för all stöttning!!

Jaja, ni kan gissa vem som blev glad igår när jag kom innanför dörren... Freja och Greta, det var verkligen livat kan man säga. Skönt att få klappa dom, påminna sig om varför man ska fortsätta kämpa.
Kvällen var tung, kunde inte somna förrän klockan 12.

Jag var helt lyrisk när jag skulle få åka hem på permission men verkligheten kom snabbt ikapp en kan man säga. Jag mår inte bra och självskadetankarna finns kvar, även ångesten. MEN jag vill ha hjälp och därför kommer jag vara ärlig med personalen när jag kommer tillbaks till avdelningen.

Likes

Comments

Jag mår åt helvete och är inlagd på psyk. Fan fan fan. Räknar dagarna och hoppas jag snabbt kan få komma hem. Blev akut inskriven i lördags, orkar inte. Jag har dunkat huvet i golvet av ångest, skrikit mig hes och vill inget annat än hem men jag vet att det är farligt för mig. Jag försöker vara stark men det är så himla jobbigt. Maten är också bara ÅNGEST. Kommer ha diagnosen anorexia om det fortsätter på detta vis.. jag är så rädd, ensam, och liten. Jag hatar det här. Min hand är full av klösmärken och vikten rasar. Fan. Hur kunde det bli såhär?!

Likes

Comments

Det känns hopplöst. Idag var jag på läkarsamtal och fick mig ännu en medicin. Desperata letar alla efter det som ska vara min räddning. Jag blir kvar här, liten och rädd, speciellt rädd att jag ska skada mig livshotande ännu en gång. En medicin åker ut, en annan in. Jag mår piss. Jag har ingen energi, vilja eller lust. jag frågar mig själv "hur länge orkar du Lovisa" och inser att jag inte har något svar. Vem vet, kanske handlar det om veckor, timmar, eller minuter. Slut i kroppen, slut i psyket, och det går ut över roliga aktiviteter som cheerleadingen. Jag vill så gärna att det ska vända nu, gärna igår redan. Men jag vet att det inte finns någon knapp att klicka på. Istället låtsas jag vara stark samtidigt som jag står emot alla röster i mitt huvud.

Likes

Comments

Ja ni läste rätt.
Komma ut.
Komma ut ur garderoben.

Men nej, det här inlägget kommer inte handla om hur jag kom ut med min sexualitet inför mina föräldrar.

Idag gjorde jag det starkaste någonsin i min så kallade recovery. Jag kom ut med mitt mående till min mamma.
- jag funderar en stund, tänker att det här inlägget kanske inte är värt att postas men väljer att göra det ändå. Jag vet hur det känns att skämmas över psykisk ohälsa. Jag vet hur det känns att lägga sig i sängen efter en hel dag med masken påklistrad i ansiktet. Jag vet hur det känns när man inte längre orkar låtsas.

Idag var min gräns nådd. Idag orkade jag inte mer. Idag bröt jag ihop. Idag kom jag ut.
Känslan efteråt är tomhet, kanske för jag grinat mer än vad jag någonsin gjort.

Det är så skönt att inte behöva bära allt själv, så tro mig, att prata, DET HJÄLPER. För mig är det svårt att prata med ord, därför använder jag mig av skrift.

Se lösningar innan ni gräver ner er på det höga hindret ni "aldrig" kommer ta er över. Våga backa, våga vända om, våga kolla runtom dig.

Idag är en skitdag, det kände jag redan på morgonen. Jag har cheerleading söndagar och bestämde mig efter många om och men för att köra, jag menar, jag vill ju. Men det höll inte.
Jag fick enormt mycket ångest redan innan träningen började så jag hamnade i omklädningsrummet på en gång. Jag fick ventilera mig och bestämde mig för att köra träning ändå. Men det tog ingen jättelång stund innan ångesten kom tillbaka.
Vandra fram och tillbaka, KONTROLL LOVISA, KONTROLL. Även fast jag inte visar det så var jag då redan påväg att ge upp. Jag kände att det inte går mer. Omklädningsrummet igen där jag skriver av mig på min mobil. I samma stund skickar jag ett sms till mamma och ber henne hämta mig. Och i bilen bryter jag ihop totalt. Jag ber om hjälp och säger att jag inte orkar mer.

Det här är det största jag gjort i hela mitt liv och jag är extremt stolt över mig själv.
Jag ber om ursäkt för eventuella slarvskrivningar men jag är fortfarande helt uppe i varv.
Med det här inlägget vill jag bara peppa er att kliva utanför eran comfort zone. Våga sök hjälp om ni inte mår bra. Skammen är enorm, tro mig, jag vet. Men den lättar med tiden. Och vikten på dina axlar, den blir lättare när du vågar öppna upp dig. Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig...

Likes

Comments

Vaknade imorse och min mage exploderade, läs tömde sig på allt innehåll, i form av rinnande bajs. Där blev första skoldagen inställd. Efter 6 gånger på toan har det lättat och jag har även lyckats få i mig mat idag trots allt.

Jag har varit väldigt orolig i veckan vilket gett fysiska symptom. Jättejobbigt... Sen som varje höst har jag börjat känna av en svullnad i halsen, förkylning på väg eller vad tror ni?

Den här dagen har inte varit bra. Men jag har fått sova någon timme i alla fall.
Imorgon är det skola och jag är sjukt nervös. Mest orolig för brännbollen som ska äga rum efter lunch. Men jag förstår, skolstarten ska vara positiv och därför en del aktiviteter som inte hör skolämnen till.
Innan skolan ska jag iväg till sjukhuset för att ta lämna något rör blod, ska bli skönt att få göra bort det.

Men nu till något positivt..
Hade första cheerträningen för säsongen igår, sjukt jobbigt men kul. Jag lärde mig mycket. På cheerleadingen finns inget som kallas mjukstart likt starten i skolan, utan där är det 110% som gäller från början till slut!
Träningsvärken idag känns, imorgon kommer den kännas ännu mer. Men det är skönt att vara igång med träningen igen, och få in lite rutiner.

Likes

Comments

Jag har extremt med hår på min kropp, inget jag trivs i och heller inget jag mår speciellt bra av.
Jag vet inte om det är så för er men jag måste raka armhålorna varenda dag (eller typ morgon och kväll) om jag ska hålla det slätt. - jag blir öm och får ont, rakfinnar är också något som gärna hälsar på.
Mina ben får grov svart stubb redan dagen efter och när jag rakar mig får jag inte så fina röda prickar. Jag har också shorts när jag badar för att det känns som det sticker ut hår överallt.

Raka dig då säger ni. Och jag rakar mig när jag ska visa mig i till exempel kortare byxor, kortärmat och om jag ska gå i bikini. Men att raka mig är förskräckligt, och jag kommer aldrig mer raka bikinilinje för att huden blir så irriterad.
På senaste tiden har jag börjat äcklas av håret på min kropp, aldrig något som stört mig tidigare men jag vill inte vara hårig som en gorilla längre.
Det är absolut inget fel med hår, men, det är viktigt att trivas i sin kropp.

jag har precis klickat hem en Veet Beauty Styler - en elektrisk trimmer för känsliga områden på kroppen. Alltså bikinilinje, armhålor mm. Jag kommer använda den till nederdelen av kroppen och testa i armhålorna, ser jag den som effektiv kommer jag självklart fortsätta använda den.

Jag lovar en recension på denna produkt så fort som bara möjligt.

Nästan alla har hår på kroppen, vissa mer, vissa mindre. Och hår är inget man ska behöva skämmas över. Jag skäms inte över att jag har hår men jag trivs inte med håret och det är stor skillnad. Att trivas i sin kropp är viktigt och därför är det bra att det finns så många alternativ till förändring.

Likes

Comments

Jag förstår att en del undrar och därför kikar jag in nu för att snabbt förklara läget.

Mitt mående har gått ner och det känns som att depressionen inte längre är påväg bort, istället äter den sakta upp mig inifrån. Jag mår alltså inget vidare. Vad mer finns att säga?

Idag är jag med familjen i alla fall i Umeå hos min syster. Jag mår piss rent ut sagt, har ångest och har velat hem sedan 13 och nu är klockan 17. Vid tretiden var jag nära att bryta ihop totalt men det gick över. Nu är jag däremot helt slut och orkar inte vara med mer så jag har bosatt mig i bilen för att vänta ut tiden. Snart rullar vi i alla fall hem och det känns mer än bra.

Den här lilla trippen har varit jobbig men samtidigt nyttig då jag utsatt mig för jobbiga situationer som jag sedan på egen hand har fått kämpa mig igenom.

Kortfattat så mår jag inte bra. Och skolan börjar snart, på onsdag tror jag. Och jag har inget schema än vilket ger mig panik, jag behöver tid att förbereda mig för vad som komma skall. Sen att jag inte i förväg heller kommer få veta vars vi ska samlas är ännu värre, utan det är uppsatt i skolan på lappar... så jobbigt alltihop. Men jag ska fixa det här på ett eller annat sätt.

Likes

Comments