Header

Just idag var en sådan dag. Inget. Inget alls funkade!
Ebba har för vana att vakna runt 06-snåret och sedan slockna runt 08-09ish.
Men inte idag.. Sid vaknade på rätt sida, fram tills det att han slog i sin lille fossing. Sid och Ebbe förvandlades till syskonen Skrik & Panik.
Lösningen på problemet brukar gå att lösa genom en promenad i vagnen.
Efter ca 30 minuters konstant skrikande hade jag äntligen lyckats få på kidsen och mig själv lite kläder.
Ebba låg och sörplade i sig sin ersättning och Sid spanade på fåglar, bilar och blommor. Allt i sin ordning, nu är Ebba nere för räkning tänkte jag muntert.
Två minuter senare hör jag hur hon börja munprutta. Detta är då Ebbas sätt att säga "tror du att jag tänker sova nu, gubbjävel".
Hem igen och sätter pip-sid i våran säng med en flaska välling och iPaden i knät. Upp med Ebba i famnen och lyckas äntligen att få henne att somna. Att sjunga låtar med Ebba Grön funkar alldeles utmärkt tydligen. Under tiden var Sid färdig med sin välling. Ner med honom i sin säng, ljudbok på, och två sekunder senare så snarkade han också.
Sög i mig en pipa och halsade 1 liter vatten. Satte mig i soffan och bara andades ut, drog igång Death Note på Netflix och helvete så skönt det va!
40 minuter in i filmen så vaknade Sid och kände att han hade sovit klart. Pissigaste humöret och vägrade allt.. Kände att mitt tålamod var på väg att ta slut, så jag ringde till morsan som gärna kom upp en sväng och avlastade en smula.
Efter lite övertalning fick jag äntligen i Sid lite käk och Ebba fick i sig lite gröt. När allas humör åter igen stabiliserats, så drar Sid pannan i skarven på en golvlist..
10 sekunders tystnad, och i samma ögonblick som jag plockar upp honom är där världens största bula!
Upp med honom i famnen, hämta nutten och tutten, fram med bulpåsen och försöka kyla ner lite.
Mitt lilla pyre..
Nu ligger Ebba och sover för natten, Sidney och jag myser i sängen med missarna och inväntar nu att Mammi ska komma hem med Tilde.

Dessa små liv alltså. Det är fan inte lätt att vara liten heller!

Imorgon ska Fru Karlsson sätta sig under nålen och fylla på med lite bläck. Jag följer med som moraliskt stöd och Jessas mormor tar hand om kidsen.

Fridens!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tänkte att det är kul att dela med sig av sina arbeten som ibland ramlar in. Av ren lathet för tillfället så plåtas det rätt dåligt tyvärr.
Men har lovat mig själv att skärpa till den sidan av mig nu.
I vilket fall som, tillåt mig presentera - Odcult!

Och det är copyright så in i helvete av mig!

Likes

Comments

När man plötsligt inser att man har en blogg som ligger och skräpar.
Hur fan får folk ihop det? Okej om du inte har kids eller en sjuhelvetes massa annat ansvar. Men alltså på riktigt - Jag är fan tacksam om jag kan få sätta mig och skita i 5 minuter och sedan dricka mitt kalla kaffe runt 11-tiden (som bryggdes runt 07:00).. Ska man då hinna med att hålla koll på detta då också?! Hej stresshantering.

Tackar fan för mammis nya jobbtider, då hon nu mera börjar 10:00. Helt klart på gott och ont dock.
Men att jag kan springa bort med Sid till dagis och Tilde till skolan och Jessa tar Ebba är galet guld.
Syskonvagnar är tydligen inte kända för att vara smidiga har jag fått lära mig.

För er som inte vet, eller för er som inte räknat ut att, så har jag alltså knallat hem på lite föräldraledighet, i ca 8 månader. Två veckor har gått och jag börjar äntligen bli lite varm i kläderna.
Hittat nya rutiner som funkar för ungarna och mig, hittat tillbaka till hemmapapparollen, samt funnit lugnet åter igen.

Annars är allt sig likt. Eller ja, vi kände att vi inte har så mycket att stå i med 3 kids så vi skaffade två kattungar också. Pølse och Kerstin, världens goaste missar.
Sen har vi äntligen skaffat en ny bil också, vilket redan har gjort vardagen så jävla mycket enklare.

Nu får det vara nog.
Fridens! ✌🏻

Likes

Comments

Idag vaknade Jessica klockan 05:00 då lilleman tyckte att det var en bra tid att stiga upp vid. Sömntutan som sover igenom ett världskrig, alltså jag, vaknade till liv runt 07-snåret.
Jessica sa då att det hade varit dåligt med rörelse från bulan. Oron och klumpen i magen blev gigantisk och jag var tvungen och skita, för det är så jag funkar.
Jessica slängde i sig lite frukost och ringde till förlossningen i Värnamo och fick då till svars; Ökar inte rörelserna på 30 minuter så får ni åka in.
30 minuter senare så var det fortfarande stiltje..
Vi ringde hit Jessicas mormor som fick ta ungarna, sen hoppade vi in i bilen och pep iväg.
På vägen till Värnamo bestämde sig liten för att sparka till lite och visa att vi kan lugna ner oss lite.
Väl framme på förlossningen kändes det och klämdes det, det gjordes en mätning som faktiskt blev godkänd även om det bara kunde registreras en liten spark.
Barnmorska "hummade" lite och sa att hon skulle be en läkare ta en titt på det. En stund senare kommer hon tillbaka och meddelar oss om att det skulle köras ett ultraljud..
Hurra! - Tyvärr var det verkligen inte den glädjen som kändes. Klumpen växte, handsvetten var som floder och frossan kröp sig på.
Jag sitter vid sidan av den personen som betyder ALLT för mig. Hon bär på vårt andra barn som man älskar mer än livet.
Och jag sitter där med en känsla som skrämmer mig mer än något annat på denna jord. Vi är helt jävla maktlösa!
Det finns inte ett skit vi kan göra om det faktiskt är något fel. Vi kan inte göra något för att hjälpa och vi kan inte gör något för att rädda, om det skulle behövas.
På något jävla vänster så håller man ihop även om man skriker inombords.
Det är något som får en till att inte bryta ihop.
Jag kan inte känna rörelse på samma sätt som Jessica, jag kan bara känna det tydliga. Jag har inte riktigt tänkt på det så in på djupet som jag fick göra nu.
-
Läkaren kom in och gjorde ultraljudet, och tåren hängde i ögonvrån.
Beskedet kom - Våran lilla skrutt hade så fina värden och var så fantastiskt vacker, även om det bara är svarta och vita konturer så var det världens finaste att få se.
Den stora klumpen lättade något och man vågade andas ut.
Rörelserna var dock inte stora och vi fick inte något riktigt hum om varför. Frustrerande men fortfarande något lättade.
Jessica blev ombed att äta och dricka något sött för att kanske kickstarta bäbis lite, så vi tog oss ner till fiket på sjukan.
Kanske 2017 största kanelbulle landade på frugans tallrik, och jag passade på att kränga lite frulle. Vankade runt lite för att fördriva en timme och sen tillbaka igen, då farbror doktor ville att man skulle mäta en kurva till.
Jessica lade sig på rygg och bulan gjorde inte många knop, mer än i nya knopar i våra magar..
Men sen lades mor med bula på sidan, och se där - det tyckte bäbis inte om.
Så det blev moshpit och lättade föräldrar.
Vi tog vårt pick och pack för att styra kosan hem igen även om nu rörelserna avtog i stående läge.
Summa summarum, liten mår bara bra, lite stillsam och sparkar troligtvis mer mot ryggen - där av mindre rörelse som känns.

Så snälla, älskade lilla klump var lika stark som din underbara mamma!
Nu ställer vi in oss på att det är vilan inför en kommande förlossning, bäbis laddar och låter mamma vila. Så är det!

Vi längtar så fruktansvärt mycket efter dig. ❤

Likes

Comments

Som jag misstänkte så skulle det bli en större svacka i fasen "livet som bloggare".
Men jag gråter inte floder för det. Det är mycket som ska hinnas med i vardagen, och stunderna som man får till att bara sitta ner och andas ut i tystnad tar man mer än gärna när det bjuds på.

Jessicas mage växer så det knakar, vi var lite oroliga över att lilleman hade lust att titta ut tidigare än tänkt. Men det var mest bara på skoj tror jag. Jessica kämpar på, en krigare som ingen annan. Ont ungefär hela tiden, men klagar så galet sällan. Alla borde få vara lika stark som denna kvinna!
Nu är det bara en månad kvar tills vår lilla skrutt kommer ut och Fru Karlsson har idag gått hem från jobbet för att äntligen kunna få vila upp sig, så gott det går.

Sid lallar på och man glömmer bort hur galet stor han faktiskt börja bli.. Eller ja, hans vilja gör oss rättså påminda mellan varven, liten vet bäst. Eller? Glad för det mesta och drar storasyster i håret så fort han får chansen. Pussas och kramas, vinkar glatt till allt och alla, skeptisk till nya ansikten - men är fortfarande inte sämre än att man bjuder på lite spexande och vinkar "tjaråå".
Blandar ibland ihop pappa med lampa, men vem är jag till att avgöra rätt och fel?
Liten vet som sagt bäst, och är lampa pappa så är det väl så det är då! Han tycker inte om tecknat så mycket utan ska mest bara kolla musikvideos på Youtube, men det är inte vilken musik som helst som går hem - jag tror jag har skapat en liten punkare. The Casualties, Teenage Bottlerocket och lite Millencolin, sen är grabben party tills sömnen faller på.

Tilde är mest bara bäst och vet precis allt typ hela tiden. Trotsåldern - En underbar tid i varje förälders liv..
Nä´rå, så farligt är det faktiskt inte. Hon sköter sig galet fint i skolan, hon är en hyvens donna mot kompisarna och vet att nazister är skit, samt att det är bra att man får bli kär i en tjej eller kille.
Enligt Tilde själv så finns inte gud, men hon känner en viss tro för tomten fortfarande (OBS! Jag har inget med dessa tankar att göra, vad jag inte tror på och tror på håller jag för mig själv).
Taekwon-Do verkar vara det nya svarta efter första prova-på-rundan, men mest kanske för att hon blev kär i en kille som tränar där.. Vi får väl se vad som händer helt enkelt.

Många gånger kan man faktiskt känna sig som en rätt kass förälder. Det är mycket ansvar och många normer som "bör" följas (vi skippar i princip allt sådant). Vi jobbar med uppfostran under en del eget ansvar. Sunt förnuft, medmänsklighet, behandla andra som du själv vill bli behandlad - ja, det där ni vet. Tydligen så funkar det fruktansvärt bra, när mamma och pappa är i närheten växer hornen ut, men så fort vi inte är där så kommer glorian upp och det tycker jag är fint!

Själv rullar tiden på, börjat repa mer med Sista droppen, tar mig lite tid till att lira PS4, gröta ner mig i olika saker och idag insåg jag att jag nog är på väg in i en smärre ålderskris av något slag. För nu ska det byggas bräda och jag ska totalrenovera en cykel. Och det ska troligtvis få bli klart innan sommaren är här. Vi får se vart detta slutar.
Snart ska jag säkert köpa en motorcykel..

Men under tiden så ska jag försöka bli lite mer aktiv med bloggandet och hålla er uppdaterade om livet som en piprökande trebarnsfarsa.
Skepp o´hoj, leverpastej!

Likes

Comments

Jorå', Herr Karlsson lever och mår väl.
Har inte haft så mycket utrymme till varken fortsättningen av "Det kan vara mig det är fel på", eller bara ett simpelt inlägg här.
Det nalkas flytt den 2e december, så min gravida fru (som inte förstår att det kan vara bra att ta det lugnt ibland när man är på tjocken) är och har varit i full gång i en månads tid här med packningen.
Så vi bor mer eller mindre i flyttkartonger känns det som.
Men jag klagar absolut inte över det, då jag själv är en sådan person som tänker att man kan börja någon dag innan med det där packandet.
Jag har i alla fall fått hjälpa till lite med att plocka ner allt från de översta hyllorna och skåpen.
Och det ska ni veta, är inte illa att få äran att göra - då Fru Karlsson trivs bäst med att hålla koll på vad som läggs i lådorna.
Ordning och reda som sitt motto, för det mesta, samt en stor gnutta kontrollbehov!
Så jag kompensera med att underhålla ungarna, laga mat och vara söt - alltså mina tre starkaste egenskaper.
Men idag har det faktiskt varit paus på alla fronter, förutom att vara söt!
Tilde kom hem efter en vecka hos sin farsa, Jessa sket i storhandling, Sid öste som en Duracell-kanin på tjack, det blev bullens korv till kvällsmat, Duracell-Sid slocknade vid 18, Tilde glodde en rulle, mammsen och pappsen päste i soffan.
Ja, det är faktiskt så en fredag borde se ut.
Finner verkligen inte ut varför man måste göra så mycket grejer bara för ledigheten slår in.
Man uppskattade det där lugna stunderna på ett helt annat viss sedan föräldraskapet drog igång, och jag tar mer än gärna vara på stunden.
Har varit hypad hela veckan för att visa Tilde mina nya böcker som jag hittade på Storytel, nämligen "Elak & Pucko" av min favorit - Fredde Granberg.
Så vi avrundade denna kvällen med "Den bajsa-i-byxan-hemska zombieplaneten"!
Helt klart en bok för oss. Känns fint att ha samma humor som en snart 7åring..

Imorgon vankas det jobb för Jessa, så jag och ungarna ger oss ut på egna äventyr ett slag.
Inga planer på vad, men vi är nog inte sämre än att vi klura ut något!
Hoppa i vattenpölar är alltid ett alternativ.

Fridens!

Likes

Comments

Detta har hänt -
Liten skoltrött kille, ledsen, osäker, självsäker, krossat hjärta, punken, café1, supa, härja. Hänger ni med?
Om inte - Rulla ner några inlägg för att ta del av episod 1 och 2.

Förra inlägget slutade vid samtalet som skulle förändra hela mitt liv för ett tag.
Men innan dess: Lattjolajbans!
Jag har för fan glömt att ta upp mitt första band som jag var med i.
Att ta till med en klassiker "sjunger hellre än bra" stämde helt klart in här!
En kväll satt jag, Dennis och Jesper och ölade. Där och då fick jag upp bandnamnet Lattjolajbans och det behövdes skapas NU!
Fulla av idéer och öl tog vi oss upp till Dennis och hans bands replokal och började hamra på diverse instrument.
Jag visste ju självklart sedan tidigare att jag hade noll talang när det kommer till att spela musik.. Så jag gjorde det som kändes bäst - jag började sjunga. Jag började sjunga om fiskbullar.
Det var så jävla kul, och jag lät så jävla dåligt.
Men va fan, det är väl det som punken handlar om. Att även för en bajskorv finns det hopp!
Jag hade hittat min väg till glädje.
Vi skrev ett gäng låtar, plockade in Henrik och André i bandet spelade in en EP och spelade skiten ur Ljungby.
Det var nog inte en jävel som lyckades komma undan låten "Fiskbulls".
Texterna var enbart barnsliga och inget vettigt följde med dem. Trallpunk när den doftar som bäst! Eller?
Det var någon på tidningen Close Up som lyckats komma över EP'n och skrev en recension om den.
"Den borde utplånas med eld", "det är som ett avslut från serien Lost", vi har fan aldrig garvat så mycket någonsin, tror vi fick 1 av 10 stjärnor!
Så där var starten för min karriär som sångare helt enkelt. Lattjolajbans lever forfarande, och vi gjorde en spelning för snart 3 år sedan, innan dess var det fem år. Så håll utkik, det är bara två år tills nästa gig!!

Tillbaka till det där samtalet nu då..
Här tänker jag spara på detaljerna och namn, men jag kan säga som så att det bröt ner mig i små jävla bitar.
Så små att jag inte kunde laga mig själv. För jag var tvungen att lägga hela min styrka för att hålla ihop den personen som ringde mig.
Jag hade efter någon timme räddat livet på en av de viktigaste personerna i mitt liv, genom ett jävla telefonsamtal.
Hen ville/orkade verkligen inte leva längre.
Det ekar fortfarande i tankarna ibland och jag minns allt som om det var igår.
När du ger allt av dig själv, alltså verkligen allt.
Det är då du inser att du ligger där på bottnen av ett svart hål och du kommer verkligen inte upp.
Vi pratade aldrig om samtalet och det tystades ner.
Jag levde nu på gränsen till att ge upp eller att fortsätta.
Var det jag som skulle behöva ringa ett sådant samtal för att orka fortsätta nu?
Uppenbarligen så gav jag inte upp, för då hade jag inte suttit här idag och skrivit en presentation om mitt liv.
Det blev många samtal med hjärnskrynklare och en hel del snedsteg under vägen - men jag tog mig upp.
Tyvärr tog jag ett snedsteg efter något år som gjorde att jag tappade orken och lusten.
Jag hämtade min mask som låg långt in i garderoben och satte på mig ett leende igen - det där fantastiska leendet som ingen jävel skulle kunna genomskåda.
Det där med att smutta i sig lite alkohol höll i sig som vanligt och det var fortfarande väldigt hemligt.
Ja det är väl faktiskt först här och nu som jag någonsin nämnt det för någon.
Jaja, det är ett skoskav som länge behövt att få läka så.
I alla fall - Jag drog på mig luvan och leendet för att fly från Ljungby en stund, det blev två år, sedan återvände jag igen.
Med ny medicin som gjorde mig "glad".
Fast en sak som faktiskt hade gjort mig väldigt glad, det var att jag lyckats reda ut och talat med hen om samtalet och vad fan som egentligen hände den där kvällen.
Det var många frågor som fortfarande snurrade runt. Tänk om - hur skulle livet sett ut utan samtalet, skulle du varit vid liv utan min hjälp, skulle jag mått bättre, hade jag orkat om det avslutades.
Ja listan med frågor kan göras lång, men jag tror ni förstår min tanke.
I vilket fall som så var jag hemma igen, arbetslös och rätt orkeslös.
Med då slog det mig igen - Musiken!
Jag pratade ihop mig med KA och Johannes, som sedan tidigare hade varit i startgroparna om att styra en repa.
Vi raggade upp en lokal att hyra, och poff!
Sista droppen föddes.
Som nollad på sången så tog jag tag i det och ville verkligen lära mig tekniken och se mig själv utvecklas. Inte för att verka skrytsam, men det gick fan bra efter ett tag. Skrek sönder halsen gång på gång fram tills dess att jag började känna mig trygg och faktiskt något självsäker.

Nu är det som så att mina ögon skriker efter sömn och jag tänker nu runda av för denna dag!
Jag återkommer nästa vecka med den fina knuten till säcken.
Fram tills nästa inlägg - Glöm för fan inte att ta hand om varandra, och hål om det du håller kärt.

Likes

Comments

Stress. Vi lever i en värld som är full av den, var du än tittar så finner du det.
På jobbet, hemmet, skolan, sociala medier, m.m.
Jag har brottats med den i för många år snart. Vissa perioder så märker jag inte av den, men tyvärr så gör min omgivning det.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur länge det har pågått och jag kan inte minnas riktigt när jag insåg att det var mitt största problem.
Såhär med facit i hand så kan jag nog leda många utav mina depressioner till att stressen har varit en stor grund i det hela.
Först när jag träffade Jessica så började jag inse hur jag skulle ta tag i det, då stressen började ta över mig mer och mer.
Grinig, gnällig och ett svajande humör för det mesta helt enkelt.
Tog dock ett år innan jag fick tummen ur och faktiskt sökte hjälp. Började på en kurs för just stresshantering, men som vanligt så var jag väldigt skeptisk till det.
Ändrade dock väldigt snabbt på dessa tankar och trivdes bra med personerna som höll i det, samt med resterande som var med i gruppen.
Väldigt mycket prat om mindfulness, KBT och andningsövningar. Det var en del snack om träning, samt den klassiska rökningen..

Jag fastnade bäst för mindfulness och meditation, samt att jag tog tag i träningen och rökningen också. Det gick inte många dagar innan mitt nya sätt att leva började ge resultat. All jävla överskottsenergin och rastlöshet försvann och konstigt nog stressade jag mindre även om man drog till gymmet direkt efter jobbet. Kunds dra till affären efteråt och handla, hem och laga mat, samt ta en dusch efteråt.
Allt utan att koppla på med stressen.
Tränade 5 dagar i veckan och ibland 6, hade bestämt mig för att köra på så hårt fram tills det att Sid skulle ta sig ut från sitt trånga boende i Jessa.
Men så fort denna lilla skrutt tittade ut så försvann suget till att träna.
Man ville bara mysa med denna lugna lilla unge. Han gav mig ett lugn som gjorde att jag inte behövde träningen på samma sätt.
Tyvärr så kom de där tappade 13 centimeterna runt midjan tillbaka på halva tiden som det tog att bli av med dem.. Typiskt!

Men för att göra en lång historia kort.
Jag har tyvärr hamnat i lite gamla mönster och stressen kan ibland ta över.
Även om det är ett år sedan Sid kom till världen så har jag inte riktigt fått ihop pusslet för att få tiden till att räcka till.
Men jag jobbar på det.
Tror att denna gången så ska jag börja med att beta av mina beroende, så som cigaretterna och telefonen.
Piprökandet tänker jag hålla kvar då det skänker mig lugn.
Cigaretterna är dock bara ett jävla stressmoment.
Man stressar för att hinna med att ta några bloss för att man ska lugna ner sig? Det går inte riktigt hand i hand..
Och detta jävla okynnestittandet på telefonen. Det blir någon slags stress av det också.
Sägs att man ska leva i nuet, så jag för rätt och slätt börja med det!

Idag blev det i alla fall lite solterapi med Sid i vagnen, solen i nyllet och väl hemma, en god pipa på balkongen.
Allt i en harmonisk takt.

Likes

Comments

Åren gick och det sket sig rätt ordentligt med plugget och jag gjorde mina föräldrar gråhåriga på insidan, jag strulade runt och gjorde bara det jag ville göra och tänkte inte på vilka konsekvenser det skapade.
Jag blev något av en egoist.
Skalet blev hårdare och hårdare och jag sårade rätt många i min omgivning.
Tills en dag då det brast, den där osäkra larven som sen blev en puppa i punken bröt visst ut till en fjäril utan vingar. Det var ganska långt ner till marken, för jag föll hårt..
Som en deprimerad tonåring så ska man självklart klara det på egen hand.
Jag hade alla mina vänner, många vänner som själva vände sig till mig med deras problem tidigare. Jag har alltid försökt att vara en god lyssnare för folk jag brydde mig om. Ge och ta liksom.
Nu var det jag som behövde luta mig mot någon.
När du står där, mitt i mörkret och känner dig mer osäker än någonsin - då är det fan svårt att spela stark.
Helt plötsligt ser du vilka som faktiskt är dina vänner och vilka som är blodiglarna.
Vart fan tog min axel vägen, den axel som jag kunde få vila mina tankar på och fälla tårar när jag var ledsen?
Jag fick hitta en lösning själv, just precis. Själv.
Det var så jag skulle lösa mina problem.
Jag behåller mina vänner, men jag lägger till ett litet omärkbart avstånd.
Jisses så bra det funkade.
Stenhård på utsidan och ett mörker på insidan - ett vinnande koncept!
Kärleken kom och jag fyllde upp min kvot av bekräftelsen, krossade hjärtat, vände ryggen om, festade, krossade, ramlade, tog mig upp och repeterade.
Efter några år i samma mönster så fick jag ett telefonsamtal. Men jag tänker spara lite på det. Glappet blir för stort annars.
Men om vi backar tillbaka lite och ta oss in på skolan igen.
Årskurs nio - Kanske den bästa tiden i mitt liv, man tillbringade skoltimmarna hemma hos en polare, köpte smuggelöl, lånade lite HB från dunken i skafferiet, smygrökte, drev runt och Café1 hade inte hunnit bomma igen.
Skolan sket sig och jag har för mig att jag skrapade ihop runt 60-80 poäng. Drömmen var att börja på medieprogrammet, men lägsta poängen där låg på 160 eller något.
Så det blev raka vägen in på IV.. Det var inte direkt något lyckorus som spred sig i kroppen, men det bästa med det hela var att mina dåvarande bästa vänner hamnade på exakt samma linje, så skolkandet kunde fortsätta precis som förr.
Trodde jag ja... Det visade sig visst fungera som så att så fort man inte infann sig på lektionen ringde tydligen läraren till morsan. Typisk oflyt.
Tyvärr så var det dock inte alla gånger som skammen blev stor nog för att återvända till plugget, men på något vänster lyckades jag ändå vända mitt betyg och skrapade ihop tillräckligt med poäng för att efter ett år kunna börja på barn & fritids-programmet.
Något som visade sig gå helt åt helvetet!
Första terminen minns jag väl att jag hade 73% frånvaro. Starkt jobbat, Karlsson!
Lyckades hålla mig kvar på något vis för att sedan kunna söka in på en ny linje.
Hittade ett mediaprogram i Växjö, la det som första val och IT som andra.
Väntade galet nervöst på svaret, tills brevet kom.
"Du är antagen till IT-Programmet på John Bauer-gymnasiet i Växjö", något glad men mest besviken faktiskt jag låg som reserv på plats 40 till medieprogrammet .
Det var ju för fan media jag envist skulle bli något inom!
Dagen Det kom och jag hoppade på bussen till Växjö för första gången. Minns hur äckligt nervös jag var och hur skit jag mådde..
Kommer fram och hittar rätt efter många om och men, uppropet och samlingen avklarad.
Jag fick syn på rektorn efteråt och samlade mod till att fråga hur höga oddsen för att börja på media var.
Och jag minns så jävla väl orden: "Det är 3 stycken som hoppat av och eftersom du redan börjat på skolan så har du förtur, så om du vill kan du börja redan imorgon."
Lyckan var fan helt obeskrivlig! ÄNTLIGEN!
Där och då bestämde jag mig för att ta plugget på allvar, och det gjorde jag nästan. Alla media-relaterade ämne höll jag mig på, men det var i princip bara dem jag var på.. Ettan och tvåan gick sådär bra, mycket frånvaro och fortfarande samtal till föräldrarna.
När jag började plugga i Växjö beslöt jag mig även för en annan sak, nämligen att flytta hem på heltid hos farsan.
Ja, morsan och farsan delade på sig när jag och min storasyster var väldigt små och vi körde varannan vecka. Men då min och morsans relation sprack efter alla bråk om skola och diverse andra saker så fick det bli som så att jag stack huvudet i sanden och bosatte mig hos pappa.
Han satte dock ett ultimatum, om jag skulle bo där på heltid så skulle jag fan sköta skolan.
Lyckades hålla mig kvar även om det strulade de första åren. Men i trean hände något och jag tog fan tag i allt. Jag styrde upp betyg, jag höll mig kvar i skolan och jag började bete mig lite mer ordentligt.
Jag hade fyllt 20 år innan studenten och kände nog att, ska jag ta mig någonstans i livet så är det fan på tiden att skärpa sig också. Och ja, så fick det bli.
Efter studenten så började jag på ett sommarjobb och kort där efter så hade jag fått en fast tjänst.
Kändes så sjukt jävla härligt, att tjäna sina alldeles egna pengar.
Farsan och hans dåvarande som hade varit tillsammans i nästa 13-14 år hade det skit och delade på sig. Jag beslöt mig att flytta till eget, syrran var utflugen sen ca 2 år tidigare, så pappa valde att flytta ner till sin stuga i Skåne.
Jag fick fatt i en etta på 32 m².
Alldeles perfekt!
Trångt och jävligt, alltid fest och alltid fullt.
Det blev perfekt, för under de 5 åren som jag lade ner på gymnasiet hade jag burit runt på all jävla ångest. Och vad dämpar man nu sin ångest med?
Just precis, alkohol. Festandet på helgerna kunde nu även börja ske på vardagarna. Inte med massa folk dock, men när ensamheten trängde sig på så dämpade det bra.. Jag smög alltid med det då jag inte ville ha en massa frågor och sympati, det var bara så det fick bli.
Jag klassade mig aldrig som en alkoholist, då jag själv kände att jag hade koll på det.
Jag hade aldrig ett beroende. Jag hade bara ett behov utav att få känna mig tom.
Och precis här kan jag återgå till det där samtalet som jag tidigare nämnde.

Tam-tam-tam-taaaam!
Vilken jävla twist va?!
Spana in nästa vecka för den otroligt spännande fortsättningen.

Allt väl!


Likes

Comments

Snart är det 3,5 år sedan jag blev ”spökpappa” till Tilde.
Jo det är som så att det var denna lilla fis som bestämde att jag inte är någon bonuspappa eller plastfarsa.
Jag fick den härligaste titeln någonsin - Spökpappa.
För er som inte vet så älskar Tilde monstren och spöken, så det var det finaste jag någonsin hört.
Det var en häftig känsla, även om jag inte är hennes biologiska pappa så var det så himla enkelt att ta till sig henne.
Hon var bara 3 år gammal då, och med nitar och tatueringar så skulle hon bli exakt som mig när hon blir stor.
Hon målade ”luffarprickarna” vid ögat och skulle ha en slangbella på handen, det var och är faktiskt väldigt smickrande.
Många blickar kastades när man gick på stan med henne, ja för hur skulle en tatuerad och piercad kille kunna ta hand om ett barn?
Jessica stack inte ut på samma vis, men fick sina blickar också, för att vara ”unga” föräldrar är tydligen inte bra om man frågar en kärring med rullator.
Kändes verkligen som en klassiker.
I början var det ganska jobbigt, men man lärde sig snabbt att skaka av det.
Jag har verkligen aldrig brytt mig om att folk slänger blickar eller kommentarer, men med ett barn vid sin sida blev man som sagt dömd på ett helt annat vis.
Barn är det absolut största ansvaret man kan ha, och när folk då ska börja tvivla på en så svider det faktiskt.
Men i vilket fall som, Tilde växte och hennes personlighet blev starkare och starkare, något som är väldigt kul att se, men med åren så kommer även trotsåldern.
Det var då det började bli svårt att vet hur man skulle göra och av någon märklig anledning drog jag mig tillbaka lite och började tyvärr tapp lite kontakt med henne.
Jag visste verkligen inte hur jag skulle handskas med det, och min lösning på problemet var det absolut mest värdelös sättet.
Det blev att man bråkade mer och mer och jag var mest bara sur och bitter.
Man tänkte aldrig på omställningen i början, men den började komma ifatt efter ett tag.
Jag älskade självklart Tilde lika mycket även om jag nu hade ändrat på mitt beteende.
Vissa veckor var allt som det brukade och det var bus och lek, jag ville verkligen försöka att få upp samma band igen, för Tilde var jag ju fortfarande den Mattis som hon älskade och ville vara som.
När vi sedan fick reda på att Sid låg i magen så ändrade sig allt.
Jag skulle fan bli pappa, och då vände det och jag samlade ihop mig och tog till mig Tilde som i början igen.
För många gånger kunde jag känna mig utanför från det Jesse och Tilde hade, blodsbandet, mor och dotter.
Det var ju något som jag aldrig fått uppleva från första början, det var verkligen något som jag längtade så innerligt mycket efter att få känna.
Men ärlig talat så hade jag omedvetet redan dessa band med Tilde, jag hade bara inte sett det.
Månaderna gick och alla var så ivriga över att få träffa detta lilla spektakel.
Tilde skulle bli storasyster för första gången, och jag och Jessa skulle bli tvåbarnsföräldrar.
Dagen kom och Sid kom till världen, den mäktigaste känslan som existerar.
En liten avbildning av oss, ett helt nytt liv och en helt ny resa.
Efter ett tag började Tilde fundera mer och mer och även om vi gav 50/50 så blev det ändå lite jobbigt för henne.
Hon hade inte tänkt på att man faktiskt behöver dela med sig av mamma och spökpappa.
- Vart ska jag sitta när lillebror äter hos dig mamma?
- Då får du sitta i Mattis knä.
- Ja det går faktiskt väldigt bra! Men när Mattis är på jobbet då?
Ja hur fan skulle man försöka förklara så att ett snart 6 årigt barn skulle förstå.
Hon var helt med på noterna att lillebror inte kunde byta blöja själv, klä på sig och fixa mat. Det var just det att behöva dela med sig som blev den jobbigaste biten ibland, samt en nalkandes 6-årstrots.
När det drog igång så landade jag tyvärr i samma grop som tidigare.
Det var mycket bråk och vi hade svårt för att kommunicera med varandra, tyvärr mest jag.
Jag och Jessica pratade väldigt mycket om det, då hon självklart såg att det var som det var.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på varför jag agerade som jag gjorde, men en dag när Tilde kom till oss så sket jag bara i att vara bitter och det vände helt igen.
Jag har älskat denna lilla tös sedan första dagen, även när det har varit dispyter, skratt, tårar och ett dåligt beteende.
Men vi är tillbaka där vi började, förutom att hon har bytt ut mig som idol mot Justin Bieber.. Typiskt.
I mina ögon kommer hon alltid att vara lika mycket mitt barn som Sid är. Och även om Tilde har svårt för att säga till folk att hon älskar dem så vet jag att hon älskar mig också, då Spökpappan Mattis ibland får namnet Pappa.
Och jag vet nu med facit i hand att jag gjorde det så mycket svårare att bli spökpappa än vad det egentligen hade behövt att vara.

Älskade, underbara unge! ❤️

Likes

Comments