Header
View tracker

Jorå', Herr Karlsson lever och mår väl.
Har inte haft så mycket utrymme till varken fortsättningen av "Det kan vara mig det är fel på", eller bara ett simpelt inlägg här.
Det nalkas flytt den 2e december, så min gravida fru (som inte förstår att det kan vara bra att ta det lugnt ibland när man är på tjocken) är och har varit i full gång i en månads tid här med packningen.
Så vi bor mer eller mindre i flyttkartonger känns det som.
Men jag klagar absolut inte över det, då jag själv är en sådan person som tänker att man kan börja någon dag innan med det där packandet.
Jag har i alla fall fått hjälpa till lite med att plocka ner allt från de översta hyllorna och skåpen.
Och det ska ni veta, är inte illa att få äran att göra - då Fru Karlsson trivs bäst med att hålla koll på vad som läggs i lådorna.
Ordning och reda som sitt motto, för det mesta, samt en stor gnutta kontrollbehov!
Så jag kompensera med att underhålla ungarna, laga mat och vara söt - alltså mina tre starkaste egenskaper.
Men idag har det faktiskt varit paus på alla fronter, förutom att vara söt!
Tilde kom hem efter en vecka hos sin farsa, Jessa sket i storhandling, Sid öste som en Duracell-kanin på tjack, det blev bullens korv till kvällsmat, Duracell-Sid slocknade vid 18, Tilde glodde en rulle, mammsen och pappsen päste i soffan.
Ja, det är faktiskt så en fredag borde se ut.
Finner verkligen inte ut varför man måste göra så mycket grejer bara för ledigheten slår in.
Man uppskattade det där lugna stunderna på ett helt annat viss sedan föräldraskapet drog igång, och jag tar mer än gärna vara på stunden.
Har varit hypad hela veckan för att visa Tilde mina nya böcker som jag hittade på Storytel, nämligen "Elak & Pucko" av min favorit - Fredde Granberg.
Så vi avrundade denna kvällen med "Den bajsa-i-byxan-hemska zombieplaneten"!
Helt klart en bok för oss. Känns fint att ha samma humor som en snart 7åring..

Imorgon vankas det jobb för Jessa, så jag och ungarna ger oss ut på egna äventyr ett slag.
Inga planer på vad, men vi är nog inte sämre än att vi klura ut något!
Hoppa i vattenpölar är alltid ett alternativ.

Fridens!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Detta har hänt -
Liten skoltrött kille, ledsen, osäker, självsäker, krossat hjärta, punken, café1, supa, härja. Hänger ni med?
Om inte - Rulla ner några inlägg för att ta del av episod 1 och 2.

Förra inlägget slutade vid samtalet som skulle förändra hela mitt liv för ett tag.
Men innan dess: Lattjolajbans!
Jag har för fan glömt att ta upp mitt första band som jag var med i.
Att ta till med en klassiker "sjunger hellre än bra" stämde helt klart in här!
En kväll satt jag, Dennis och Jesper och ölade. Där och då fick jag upp bandnamnet Lattjolajbans och det behövdes skapas NU!
Fulla av idéer och öl tog vi oss upp till Dennis och hans bands replokal och började hamra på diverse instrument.
Jag visste ju självklart sedan tidigare att jag hade noll talang när det kommer till att spela musik.. Så jag gjorde det som kändes bäst - jag började sjunga. Jag började sjunga om fiskbullar.
Det var så jävla kul, och jag lät så jävla dåligt.
Men va fan, det är väl det som punken handlar om. Att även för en bajskorv finns det hopp!
Jag hade hittat min väg till glädje.
Vi skrev ett gäng låtar, plockade in Henrik och André i bandet spelade in en EP och spelade skiten ur Ljungby.
Det var nog inte en jävel som lyckades komma undan låten "Fiskbulls".
Texterna var enbart barnsliga och inget vettigt följde med dem. Trallpunk när den doftar som bäst! Eller?
Det var någon på tidningen Close Up som lyckats komma över EP'n och skrev en recension om den.
"Den borde utplånas med eld", "det är som ett avslut från serien Lost", vi har fan aldrig garvat så mycket någonsin, tror vi fick 1 av 10 stjärnor!
Så där var starten för min karriär som sångare helt enkelt. Lattjolajbans lever forfarande, och vi gjorde en spelning för snart 3 år sedan, innan dess var det fem år. Så håll utkik, det är bara två år tills nästa gig!!

Tillbaka till det där samtalet nu då..
Här tänker jag spara på detaljerna och namn, men jag kan säga som så att det bröt ner mig i små jävla bitar.
Så små att jag inte kunde laga mig själv. För jag var tvungen att lägga hela min styrka för att hålla ihop den personen som ringde mig.
Jag hade efter någon timme räddat livet på en av de viktigaste personerna i mitt liv, genom ett jävla telefonsamtal.
Hen ville/orkade verkligen inte leva längre.
Det ekar fortfarande i tankarna ibland och jag minns allt som om det var igår.
När du ger allt av dig själv, alltså verkligen allt.
Det är då du inser att du ligger där på bottnen av ett svart hål och du kommer verkligen inte upp.
Vi pratade aldrig om samtalet och det tystades ner.
Jag levde nu på gränsen till att ge upp eller att fortsätta.
Var det jag som skulle behöva ringa ett sådant samtal för att orka fortsätta nu?
Uppenbarligen så gav jag inte upp, för då hade jag inte suttit här idag och skrivit en presentation om mitt liv.
Det blev många samtal med hjärnskrynklare och en hel del snedsteg under vägen - men jag tog mig upp.
Tyvärr tog jag ett snedsteg efter något år som gjorde att jag tappade orken och lusten.
Jag hämtade min mask som låg långt in i garderoben och satte på mig ett leende igen - det där fantastiska leendet som ingen jävel skulle kunna genomskåda.
Det där med att smutta i sig lite alkohol höll i sig som vanligt och det var fortfarande väldigt hemligt.
Ja det är väl faktiskt först här och nu som jag någonsin nämnt det för någon.
Jaja, det är ett skoskav som länge behövt att få läka så.
I alla fall - Jag drog på mig luvan och leendet för att fly från Ljungby en stund, det blev två år, sedan återvände jag igen.
Med ny medicin som gjorde mig "glad".
Fast en sak som faktiskt hade gjort mig väldigt glad, det var att jag lyckats reda ut och talat med hen om samtalet och vad fan som egentligen hände den där kvällen.
Det var många frågor som fortfarande snurrade runt. Tänk om - hur skulle livet sett ut utan samtalet, skulle du varit vid liv utan min hjälp, skulle jag mått bättre, hade jag orkat om det avslutades.
Ja listan med frågor kan göras lång, men jag tror ni förstår min tanke.
I vilket fall som så var jag hemma igen, arbetslös och rätt orkeslös.
Med då slog det mig igen - Musiken!
Jag pratade ihop mig med KA och Johannes, som sedan tidigare hade varit i startgroparna om att styra en repa.
Vi raggade upp en lokal att hyra, och poff!
Sista droppen föddes.
Som nollad på sången så tog jag tag i det och ville verkligen lära mig tekniken och se mig själv utvecklas. Inte för att verka skrytsam, men det gick fan bra efter ett tag. Skrek sönder halsen gång på gång fram tills dess att jag började känna mig trygg och faktiskt något självsäker.

Nu är det som så att mina ögon skriker efter sömn och jag tänker nu runda av för denna dag!
Jag återkommer nästa vecka med den fina knuten till säcken.
Fram tills nästa inlägg - Glöm för fan inte att ta hand om varandra, och hål om det du håller kärt.

Likes

Comments

View tracker

Stress. Vi lever i en värld som är full av den, var du än tittar så finner du det.
På jobbet, hemmet, skolan, sociala medier, m.m.
Jag har brottats med den i för många år snart. Vissa perioder så märker jag inte av den, men tyvärr så gör min omgivning det.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur länge det har pågått och jag kan inte minnas riktigt när jag insåg att det var mitt största problem.
Såhär med facit i hand så kan jag nog leda många utav mina depressioner till att stressen har varit en stor grund i det hela.
Först när jag träffade Jessica så började jag inse hur jag skulle ta tag i det, då stressen började ta över mig mer och mer.
Grinig, gnällig och ett svajande humör för det mesta helt enkelt.
Tog dock ett år innan jag fick tummen ur och faktiskt sökte hjälp. Började på en kurs för just stresshantering, men som vanligt så var jag väldigt skeptisk till det.
Ändrade dock väldigt snabbt på dessa tankar och trivdes bra med personerna som höll i det, samt med resterande som var med i gruppen.
Väldigt mycket prat om mindfulness, KBT och andningsövningar. Det var en del snack om träning, samt den klassiska rökningen..

Jag fastnade bäst för mindfulness och meditation, samt att jag tog tag i träningen och rökningen också. Det gick inte många dagar innan mitt nya sätt att leva började ge resultat. All jävla överskottsenergin och rastlöshet försvann och konstigt nog stressade jag mindre även om man drog till gymmet direkt efter jobbet. Kunds dra till affären efteråt och handla, hem och laga mat, samt ta en dusch efteråt.
Allt utan att koppla på med stressen.
Tränade 5 dagar i veckan och ibland 6, hade bestämt mig för att köra på så hårt fram tills det att Sid skulle ta sig ut från sitt trånga boende i Jessa.
Men så fort denna lilla skrutt tittade ut så försvann suget till att träna.
Man ville bara mysa med denna lugna lilla unge. Han gav mig ett lugn som gjorde att jag inte behövde träningen på samma sätt.
Tyvärr så kom de där tappade 13 centimeterna runt midjan tillbaka på halva tiden som det tog att bli av med dem.. Typiskt!

Men för att göra en lång historia kort.
Jag har tyvärr hamnat i lite gamla mönster och stressen kan ibland ta över.
Även om det är ett år sedan Sid kom till världen så har jag inte riktigt fått ihop pusslet för att få tiden till att räcka till.
Men jag jobbar på det.
Tror att denna gången så ska jag börja med att beta av mina beroende, så som cigaretterna och telefonen.
Piprökandet tänker jag hålla kvar då det skänker mig lugn.
Cigaretterna är dock bara ett jävla stressmoment.
Man stressar för att hinna med att ta några bloss för att man ska lugna ner sig? Det går inte riktigt hand i hand..
Och detta jävla okynnestittandet på telefonen. Det blir någon slags stress av det också.
Sägs att man ska leva i nuet, så jag för rätt och slätt börja med det!

Idag blev det i alla fall lite solterapi med Sid i vagnen, solen i nyllet och väl hemma, en god pipa på balkongen.
Allt i en harmonisk takt.

Likes

Comments

Åren gick och det sket sig rätt ordentligt med plugget och jag gjorde mina föräldrar gråhåriga på insidan, jag strulade runt och gjorde bara det jag ville göra och tänkte inte på vilka konsekvenser det skapade.
Jag blev något av en egoist.
Skalet blev hårdare och hårdare och jag sårade rätt många i min omgivning.
Tills en dag då det brast, den där osäkra larven som sen blev en puppa i punken bröt visst ut till en fjäril utan vingar. Det var ganska långt ner till marken, för jag föll hårt..
Som en deprimerad tonåring så ska man självklart klara det på egen hand.
Jag hade alla mina vänner, många vänner som själva vände sig till mig med deras problem tidigare. Jag har alltid försökt att vara en god lyssnare för folk jag brydde mig om. Ge och ta liksom.
Nu var det jag som behövde luta mig mot någon.
När du står där, mitt i mörkret och känner dig mer osäker än någonsin - då är det fan svårt att spela stark.
Helt plötsligt ser du vilka som faktiskt är dina vänner och vilka som är blodiglarna.
Vart fan tog min axel vägen, den axel som jag kunde få vila mina tankar på och fälla tårar när jag var ledsen?
Jag fick hitta en lösning själv, just precis. Själv.
Det var så jag skulle lösa mina problem.
Jag behåller mina vänner, men jag lägger till ett litet omärkbart avstånd.
Jisses så bra det funkade.
Stenhård på utsidan och ett mörker på insidan - ett vinnande koncept!
Kärleken kom och jag fyllde upp min kvot av bekräftelsen, krossade hjärtat, vände ryggen om, festade, krossade, ramlade, tog mig upp och repeterade.
Efter några år i samma mönster så fick jag ett telefonsamtal. Men jag tänker spara lite på det. Glappet blir för stort annars.
Men om vi backar tillbaka lite och ta oss in på skolan igen.
Årskurs nio - Kanske den bästa tiden i mitt liv, man tillbringade skoltimmarna hemma hos en polare, köpte smuggelöl, lånade lite HB från dunken i skafferiet, smygrökte, drev runt och Café1 hade inte hunnit bomma igen.
Skolan sket sig och jag har för mig att jag skrapade ihop runt 60-80 poäng. Drömmen var att börja på medieprogrammet, men lägsta poängen där låg på 160 eller något.
Så det blev raka vägen in på IV.. Det var inte direkt något lyckorus som spred sig i kroppen, men det bästa med det hela var att mina dåvarande bästa vänner hamnade på exakt samma linje, så skolkandet kunde fortsätta precis som förr.
Trodde jag ja... Det visade sig visst fungera som så att så fort man inte infann sig på lektionen ringde tydligen läraren till morsan. Typisk oflyt.
Tyvärr så var det dock inte alla gånger som skammen blev stor nog för att återvända till plugget, men på något vänster lyckades jag ändå vända mitt betyg och skrapade ihop tillräckligt med poäng för att efter ett år kunna börja på barn & fritids-programmet.
Något som visade sig gå helt åt helvetet!
Första terminen minns jag väl att jag hade 73% frånvaro. Starkt jobbat, Karlsson!
Lyckades hålla mig kvar på något vis för att sedan kunna söka in på en ny linje.
Hittade ett mediaprogram i Växjö, la det som första val och IT som andra.
Väntade galet nervöst på svaret, tills brevet kom.
"Du är antagen till IT-Programmet på John Bauer-gymnasiet i Växjö", något glad men mest besviken faktiskt jag låg som reserv på plats 40 till medieprogrammet .
Det var ju för fan media jag envist skulle bli något inom!
Dagen Det kom och jag hoppade på bussen till Växjö för första gången. Minns hur äckligt nervös jag var och hur skit jag mådde..
Kommer fram och hittar rätt efter många om och men, uppropet och samlingen avklarad.
Jag fick syn på rektorn efteråt och samlade mod till att fråga hur höga oddsen för att börja på media var.
Och jag minns så jävla väl orden: "Det är 3 stycken som hoppat av och eftersom du redan börjat på skolan så har du förtur, så om du vill kan du börja redan imorgon."
Lyckan var fan helt obeskrivlig! ÄNTLIGEN!
Där och då bestämde jag mig för att ta plugget på allvar, och det gjorde jag nästan. Alla media-relaterade ämne höll jag mig på, men det var i princip bara dem jag var på.. Ettan och tvåan gick sådär bra, mycket frånvaro och fortfarande samtal till föräldrarna.
När jag började plugga i Växjö beslöt jag mig även för en annan sak, nämligen att flytta hem på heltid hos farsan.
Ja, morsan och farsan delade på sig när jag och min storasyster var väldigt små och vi körde varannan vecka. Men då min och morsans relation sprack efter alla bråk om skola och diverse andra saker så fick det bli som så att jag stack huvudet i sanden och bosatte mig hos pappa.
Han satte dock ett ultimatum, om jag skulle bo där på heltid så skulle jag fan sköta skolan.
Lyckades hålla mig kvar även om det strulade de första åren. Men i trean hände något och jag tog fan tag i allt. Jag styrde upp betyg, jag höll mig kvar i skolan och jag började bete mig lite mer ordentligt.
Jag hade fyllt 20 år innan studenten och kände nog att, ska jag ta mig någonstans i livet så är det fan på tiden att skärpa sig också. Och ja, så fick det bli.
Efter studenten så började jag på ett sommarjobb och kort där efter så hade jag fått en fast tjänst.
Kändes så sjukt jävla härligt, att tjäna sina alldeles egna pengar.
Farsan och hans dåvarande som hade varit tillsammans i nästa 13-14 år hade det skit och delade på sig. Jag beslöt mig att flytta till eget, syrran var utflugen sen ca 2 år tidigare, så pappa valde att flytta ner till sin stuga i Skåne.
Jag fick fatt i en etta på 32 m².
Alldeles perfekt!
Trångt och jävligt, alltid fest och alltid fullt.
Det blev perfekt, för under de 5 åren som jag lade ner på gymnasiet hade jag burit runt på all jävla ångest. Och vad dämpar man nu sin ångest med?
Just precis, alkohol. Festandet på helgerna kunde nu även börja ske på vardagarna. Inte med massa folk dock, men när ensamheten trängde sig på så dämpade det bra.. Jag smög alltid med det då jag inte ville ha en massa frågor och sympati, det var bara så det fick bli.
Jag klassade mig aldrig som en alkoholist, då jag själv kände att jag hade koll på det.
Jag hade aldrig ett beroende. Jag hade bara ett behov utav att få känna mig tom.
Och precis här kan jag återgå till det där samtalet som jag tidigare nämnde.

Tam-tam-tam-taaaam!
Vilken jävla twist va?!
Spana in nästa vecka för den otroligt spännande fortsättningen.

Allt väl!


Likes

Comments

Snart är det 3,5 år sedan jag blev ”spökpappa” till Tilde.
Jo det är som så att det var denna lilla fis som bestämde att jag inte är någon bonuspappa eller plastfarsa.
Jag fick den härligaste titeln någonsin - Spökpappa.
För er som inte vet så älskar Tilde monstren och spöken, så det var det finaste jag någonsin hört.
Det var en häftig känsla, även om jag inte är hennes biologiska pappa så var det så himla enkelt att ta till sig henne.
Hon var bara 3 år gammal då, och med nitar och tatueringar så skulle hon bli exakt som mig när hon blir stor.
Hon målade ”luffarprickarna” vid ögat och skulle ha en slangbella på handen, det var och är faktiskt väldigt smickrande.
Många blickar kastades när man gick på stan med henne, ja för hur skulle en tatuerad och piercad kille kunna ta hand om ett barn?
Jessica stack inte ut på samma vis, men fick sina blickar också, för att vara ”unga” föräldrar är tydligen inte bra om man frågar en kärring med rullator.
Kändes verkligen som en klassiker.
I början var det ganska jobbigt, men man lärde sig snabbt att skaka av det.
Jag har verkligen aldrig brytt mig om att folk slänger blickar eller kommentarer, men med ett barn vid sin sida blev man som sagt dömd på ett helt annat vis.
Barn är det absolut största ansvaret man kan ha, och när folk då ska börja tvivla på en så svider det faktiskt.
Men i vilket fall som, Tilde växte och hennes personlighet blev starkare och starkare, något som är väldigt kul att se, men med åren så kommer även trotsåldern.
Det var då det började bli svårt att vet hur man skulle göra och av någon märklig anledning drog jag mig tillbaka lite och började tyvärr tapp lite kontakt med henne.
Jag visste verkligen inte hur jag skulle handskas med det, och min lösning på problemet var det absolut mest värdelös sättet.
Det blev att man bråkade mer och mer och jag var mest bara sur och bitter.
Man tänkte aldrig på omställningen i början, men den började komma ifatt efter ett tag.
Jag älskade självklart Tilde lika mycket även om jag nu hade ändrat på mitt beteende.
Vissa veckor var allt som det brukade och det var bus och lek, jag ville verkligen försöka att få upp samma band igen, för Tilde var jag ju fortfarande den Mattis som hon älskade och ville vara som.
När vi sedan fick reda på att Sid låg i magen så ändrade sig allt.
Jag skulle fan bli pappa, och då vände det och jag samlade ihop mig och tog till mig Tilde som i början igen.
För många gånger kunde jag känna mig utanför från det Jesse och Tilde hade, blodsbandet, mor och dotter.
Det var ju något som jag aldrig fått uppleva från första början, det var verkligen något som jag längtade så innerligt mycket efter att få känna.
Men ärlig talat så hade jag omedvetet redan dessa band med Tilde, jag hade bara inte sett det.
Månaderna gick och alla var så ivriga över att få träffa detta lilla spektakel.
Tilde skulle bli storasyster för första gången, och jag och Jessa skulle bli tvåbarnsföräldrar.
Dagen kom och Sid kom till världen, den mäktigaste känslan som existerar.
En liten avbildning av oss, ett helt nytt liv och en helt ny resa.
Efter ett tag började Tilde fundera mer och mer och även om vi gav 50/50 så blev det ändå lite jobbigt för henne.
Hon hade inte tänkt på att man faktiskt behöver dela med sig av mamma och spökpappa.
- Vart ska jag sitta när lillebror äter hos dig mamma?
- Då får du sitta i Mattis knä.
- Ja det går faktiskt väldigt bra! Men när Mattis är på jobbet då?
Ja hur fan skulle man försöka förklara så att ett snart 6 årigt barn skulle förstå.
Hon var helt med på noterna att lillebror inte kunde byta blöja själv, klä på sig och fixa mat. Det var just det att behöva dela med sig som blev den jobbigaste biten ibland, samt en nalkandes 6-årstrots.
När det drog igång så landade jag tyvärr i samma grop som tidigare.
Det var mycket bråk och vi hade svårt för att kommunicera med varandra, tyvärr mest jag.
Jag och Jessica pratade väldigt mycket om det, då hon självklart såg att det var som det var.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på varför jag agerade som jag gjorde, men en dag när Tilde kom till oss så sket jag bara i att vara bitter och det vände helt igen.
Jag har älskat denna lilla tös sedan första dagen, även när det har varit dispyter, skratt, tårar och ett dåligt beteende.
Men vi är tillbaka där vi började, förutom att hon har bytt ut mig som idol mot Justin Bieber.. Typiskt.
I mina ögon kommer hon alltid att vara lika mycket mitt barn som Sid är. Och även om Tilde har svårt för att säga till folk att hon älskar dem så vet jag att hon älskar mig också, då Spökpappan Mattis ibland får namnet Pappa.
Och jag vet nu med facit i hand att jag gjorde det så mycket svårare att bli spökpappa än vad det egentligen hade behövt att vara.

Älskade, underbara unge! ❤️

Likes

Comments

För ovanlighetens skull började morgonen i en lugn och harmonisk stämning.
Sid vaknade klockan 07:30 och var på världens bästa humör, Tilde steg upp en stund senare, också med ett glatt humör.
Frugan styrde pannkakor för att fortsätta denna lite smått sällsynta piggheten hos kidsen.
-
Just fan, jag har ju inte presenterat familjen!
Under vårt tak består vi av Mamma Jessica/Jessa, 29 år ung.
Jessa har sedan tidigare en dotter som heter Tilde, denna lilla prinsessa har tydligen hunnit bli 6 år (snart 7?!) och är hos oss varannan vecka.
Tillsammans har jag och Jessa skapat en liten son som heter Sid, han fyllde nyligen 1 år och vi väntar nu även på en till liten skrutt som bakas i mage för tillfället. Han beräknas komma ut i början på Mars, och om pappa får bestämma namnet så blir det en Ozzy.
Och sist men långt ifrån minst, Pappa Mattias/Mattis, 27 år (snart 28) har han lyckats ta sig upp till.
-
I alla fall, morgonen fortsatte i denna lugna och fina stämningen.
Duschade och gjorde oss iordning för en tripp till Ållekulla (ligger en bit utanför Älmhult) där min kära far, Tommy och hans käresta, Lonnie befinner sig ibland på helgerna då hon har en liten stuga där mitt ute i skogen.
Lonnie hade även sin dotter med familj på besök. Och då Lonnie är från Danmark bjöds det på frukost (alltså lunch på svenska?!).
Ungarna rusade runt och höll ljudnivån precis under godkänd nivå, så allt i sin ordning. Mätta och belåtna och en himla massa prat.
Då våran danska långt ifrån är bemästrad så sitter man ibland som ett frågetecken och en ny diskussion uppstår för att komma fram till det svenska ordet.
Vi tog oss en liten promenad runt stugan, farsan hjälpte Tilde att bestiga ett älgtorn, Jessa drack lite kaffe och jag jagade Sid som bestämt skulle plaska igenom alla vattenpölar. Självklart slutade det hela med att han stupade rakt ner i en, och den inte så vattentäta overallen sprang läck. Men lika glad var han för det.
In i värmen igen och fikade loss på våfflor och sen var det hemfärd.
Allt i sin ordning, två nu övertrötta barn snarkade gott i baksätet på hemvägen.
Så i lugn och ro kunde vi planera nya möbler och möblering till lyan som vi snart ska flytta till.
Väl hemma blev det lite stök, spring, skrik, skratt, mat och lera.
Barnen sussar sött, och de två moderna föräldrarna sitter smått utslagna i soffan och styr ett varsitt inlägg till sina bloggar, vi klagar inte över det!

Så, då har han testat att skriva ett sånt där vardagligt inlägg. Rätt gött att bara summera och skriva ner lite av dagen.
Kan nog känna att flera tankar och annat grubblande ska få vävas in mer.
Men relativt färsk och söker efter mitt sätt att skriva på.
Håll ut, håll höjd!

Likes

Comments

Så, då gör jag ett nytt färskt försök och kör igång en blogg.
"Helvete va punk?" - Kanske inte, men för mig handlar det om att tänka själv och dela med mig av min erfarenhet i livet. Så varför inte göra det genom en blogg.
Jag tänker inleda mitt första inlägg med en slags självbiografi som förklarar mer om vem jag är, från då tills nu. Men för att inte trötta ut er väljer jag att skriva den i flera delar, och jag kommer att lägga ut ett nytt stycke varje vecka.

Alltså punk. Jo, jag klassar mig som en punkare, en punkare från en liten, ganska så oduglig stad som heter Ljungby.
- Vad gör man där då?
- Man jobbar på vardagarna, festar på helgerna och upprepar.
Det är svaret jag skulle ge för mindre än fyra år tillbaka.
Men stopp ett tag här, för nu ska Herr Karlsson ta med dig på en resa bakåt i tiden.
*Drömmande vinjet spelas upp*
Faktum är att jag var en osäker liten pojk med en smula bekräftelsebehov som mest strök omkring och visste faktiskt inte riktigt vart jag passade in.
"Wow, han är unik!
Som om ingen annan varit i hans skor eller?!" - Självklart är jag långt ifrån unik. Jag vet att du har mått dåligt någon gång i livet.
Hjärtekrossard, deprimerad, svarta tankar, ilska, missanpassad, m.m.
Faktum är att det var så jag hittade mig själv, mitt i smeten var vi rätt många med problemen. Alla med sina egna historier och erfarenheter om "livets hårda skola".
Ansikten kom och gick, vissa kom faktiskt tillbaka, men det fanns även ansikten som jag aldrig fick se igen. Tyvärr några som jag heller aldrig kommer få se, någonsin.
Det var som så att det fanns några som hade lite fler lik i garderoben och rockade loss lite för hårt med diverse lyckomedel. Det är dock en värmande känsla att det är många som hasat sig upp och dammat av jeansen och tagit sig i kragen.
För att komma tillbaka till ämnet -
Många av oss hade våra olika stilar inom musiken och jag kan fortfarande med en viss stolthet säga att jag var en fullblodig "svartrockare" (utan den svarta rocken, tack som fan för det).
Men i våran lilla bubbla fanns en stor dos av punkmusik som jag ramlade över.
Alla punkare har sin historia om sitt första möte med punken och tror det eller ej - det har jag också. HA!
Som 12-13 åring spelade jag alldeles för mycket Tony Hawk Pro Skater 2, i detta spelet fanns där en låt som jag verkligen älskade, nämligen Bad Religion - You. Konstigt nog så hade dödsmetallen sin näve runt mig och gjorde mig lite förvirrad i ca 1-2 år till, så punken fick vänta ett tag.
Missminner jag mig inte nu så tror jag att det var i min morbrors skivsamling som jag fann skivan, Bad Religion - No Control med självaste låten "You" på.
Där och då blev jag fast i punkens långfinger. Käftsmällar och ryggsparkar i form av texter och höjda röster. Folk som faktiskt gjorde en skillnad - och jag kände mig verkligen hemma.
Med nyfikenheten så grävde jag mig längre in i genren och ville hitta nya band hela tiden. Jag höll mig dock undan från den mer aggressiva kängpunken, inte allt, men mycket.
Jag smög in mer och mer på punkrocken, något som jag inte var helt lost på, då man självklart hade hört Sex pistols, lite Clash och självklart Ramones från diverse samlingsplattor.
Men den lite nyare scenen hade jag totalt noll koll på, så där begravde jag mig ett bra tag.
Jag fastnade väldigt snabbt för Rancid, som fortfarande är mitt absoluta favoritband.
Med punken kom inte bara ny musik, kläderna ändrade sig, tankarna väcktes och man sökte efter att faktiskt vilja sticka ut och göra folk uppmärksamma på att man i princip hade ett långfinger i pannan samt sin tuppkam på svålen.
Jag var som pånyttfödd och gjorde total revolt, hemma, i skolan och överallt.
Vi hade ett hak här i Ljungby som hette Café1, där hölls det spelningar nästan varje helg och man hittade liksom hem när man var där. Det var mest punkband som var på besök och spelade. Lokalen var fylld av cigarettrök och doften av avslagen öl, det var liksom "punkstämningen" som gjorde det så jävla vackert där. Banden strök runt med oss andra och det var sällsynt med "översittare".
Man kunde nästan alltid räkna med att hamna i slagsmål, då vi ofta fick besök av stadens förlorade nazister. Allt gick hand i hand.
Café1, punken, sunket, fyllan och slagsmålen mot nazisterna (jag var mest en åskådare då jag hade bäst chans att ta mig ur levande mot döda ting..).
Hur andra inte kan se lyckoruset i det är fortfarande för mig ett mysterium!
Under några timmar av mitt liv fick man uppleva en typ av anarki inom sansade ramar. Vi var som en stor lycklig familj, alla hade varandras ryggar och det var faktiskt underbart.
Jag kan med handen på hjärtat säga att utan Café1 så hade jag inte blivit den jag är idag.
Men dagen kom och stället hade fått se solen för sista gången, tydligen så är mögel inte hälsosamt och hyreshus är viktigare.
Vårt älskade hem jämnades med marken.
Det var då live-musiken dog ut här i hålan, man splittrades upp och drev mest runt på stan och letade ställen där vi kunde få dricka våran smuggelöl i fred.
-
Sådär, nu vill jag inte att du hänger läpp över att läsningen tog slut.
Fortsättningen följer under nästa vecka.
Där i mellan får du stå ut med det vardagliga från mig, så som piprökning, bajsblöjor, musik och min gravida fru.

Auf Wiedersehen!

Likes

Comments