Header
View tracker

2016.06.09

Idag var jag och gjorde ägguttag. I ungefär 1 och en halv vecka fick jag ta sprutor i nedre delen av magen. Vissa gjorde ont, andra inte. Men helt okej.

Jag och min mamma kom in, gick till receptionen och sa att jag var här. Sen kom en kvinna och hämtade oss och satte oss i ett litet rum med gardiner så andra inte kunde se in.

Där sa hon åt oss att sätta på oss vita rockar och gröna plastiga mössor. Väldigt attraktivt!
Jag och mamma började skratta och tog foton på oss i kläderna. Det lugnade ner mig lite eftersom jag var ganska nervös.

Efter ett tag kom en barnmorska in i rummet och gav mig två smärtstillande. Hon satte sedan in en kanyl i armvecket. Det nästan sprutade ut blod men hon han snabbt att sätta på locket.

Min arm var full av blod men jag bara skrattade. Hon kom tillbaka med papper som hon tvättade mig med och sa förlåt. Jag brydde mig inte.

Jag kollade på min mamma som gjorde en min som visade att hon tyckte det var lite obehagligt. Men jag är ganska van nu av nålar hit och dit.

Efter en timma kanske så kommer hon in igen och säger åt mig att kissa. Jag går med min fina outfit till toan. Sedan så gick vi till ett ganska mörkt rum.

Där stod läkaren som log mot mig. Jag hade träffat henne förut. Jag satte mig och fick identifiera mig själv. När jag gjort det lade jag mig ner i stolen och fick massor av morfin.

Jag vart lite snurrig men väldigt lugn och flummig. Jag kollade på min mamma och skrattade. Hon såg konstig ut. Ok nu är jag drogad, tänkte jag.

Hon stoppade in ultraljudsstaven och sa att nu gör hon bedövning och det kommer kanske göra lite ont. Jag väntade på att det skulle göra ont men jag kände ingenting.

"Har du gjort det?" Frågade jag. Hon skrattade och nickade. Barnmorskan kollade på mig förvånat nästan.

Det enda jag kände var när hon gick in i äggstocken. Men det var inte farligt alls. Sen när hon skulle tvätta mig med en bomullstuss på ultraljudsstaven då gjorde det ont för det var så torrt.

Men det var inget farligt alls. Säger då det till dom som vill göra detta.

Så nu kan jag börja med testosteron och det är vad jag har sätt fram emot i tre år!!

- Sky Lucas Söderberg

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej. En liten uppdatering för att informera er vad jag håller på med nu.

Jag var alltså på Huddinge sjukhus och kollade mina äggstockar. Vissa trodde jag var gravid men så är tyvärr inte fallet haha.

Jag ska alltså ta ut mina ägg. För att frysa in dom så jag kan spara dom till i framtiden när jag vill ha barn. Jag gör det för säkerhets skull så att det är 110% chans att få barn när jag vill ha det.

När jag väl vill ha barn kan jag sluta på testosteronet (den manliga hormonen) och då kan jag bli gravid ifall jag vill det. Eller om jag stoppar i äggen i någon annan och det är lagligt då.

Jag gick idag och tog blod prov på Karolinska sjukhuset i Solna. Väl där efter en färd med tunnelbana och buss vilket jag älskar (ironi) så tog sjuksköterskan blodet och jag höll på att svimma och spydde ner hennes golv.... Menmen. 

Nu har det iallafall börjat! Jag tar nu tabletter som gör så att östrogenet minskar i kroppen. Östrogen är kvinnliga hormoner. Varför jag ska minska på det med tabletter är för att när man väl börjar med sprutorna som ska göra så att äggen mognar så får man för mycket östrogen i kroppen och det är ganska hemskt för transsexuella män.

Så därför gav de mig dessa tabletter och det tackar jag för!

Såhär ser dem ut:

Likes

Comments

View tracker

Vissa får ångest, dom stressar, deras hjärta bultar och dom springer till jobbet för att hinna. Dom är otrevliga mot andra för dom tycker dom inte har tid för små snack "Just nu". Dom kommer hem, har mycket att göra i skolan, dom skriker på andra att det är deras fel att dom inte hinner med allt dom skulle. Dom börjar andas häftigt och sätter sig ner och det går över.

För såna som mig som får det dagligen är det på ett annorlunda vis. Jag ser inte panik ångest som på det sättet jag skrev nyss. Panik ångest för mig är att gå in i ett trångt rum, känna hur hjärtat börjar bulta extra hårt och snabbt, jag känner först på armarna hur dom blir kalla, jag försöker värma dom men det går inte.

Det går över till axlarna, nacken och huvudet. Jag skakar lite. Jag känner hur illamåendet kommer men jag har inte tid att springa till toan och spy, för jag har annat för mig just nu. Jag kollar ständigt på klockan och vill bara springa ut där ifrån och skrika. Jag känner en oro i magen och känner hur det går neråt. Jag måste på toa. NU. Men nej, det går inte nu. För nu är du inte nära en toa, du är heller inte nära luften. Luften lugnar ner mig, den påminner mig att andas.

När jag ska sova lägger jag mig ner i sängen och känner hur frånkopplad jag är från omvärlden. Det känns som att jag inte finns, vems kropp är det här? Kroppen blir tyngre av dom svaga sömntabletterna jag får. Sömnig blir jag dock inte. Jag kan sitta uppe hur längesom helst. Fan.

​​Min kropp vägrar lugna ner sig, pulsen vägrar gå ner. I benen kryper det, jag spänner dom utan att veta om det. När jag tänker på att slappna av märker jag att jag spänner mina ben hårt. När jag inte spänner mig känner jag hur det börjar krypa i benen igen. Mina tankar går runt och runt medan gropen i halsen känns som en sten fastnat och nervositeten i magen växer. Vad är jag nervös för undrar ni säkert. Jag med faktiskt, mitt svar är: Jag vet inte.

Jag ropar på hjälp. Ingen hjälper. "Man är stark ifall man vågar få hjälp" Men ingen har tiden till att hjälpa. Ett besök i veckan hos en psykolog gav mig mer ångest än vad jag någonsin har haft förut. Ja det hjälpte ju. Inte.

Känslan av att sitta där i ett blekt rum, ensam med en annan person jag inte känner och säga mina djupaste tankar till. Nja. Jag har försökt, det var inte min grej. Det är också okej, man får prova sig fram för vad som känns rätt för en själv. Terapi är inte alltid svaret mina damer och herrar och allt där emellan.

Alla som träffat mig vet att jag har något av ett problem socialt. Inte kanske så märkbart, eller så är det det. "Titta mig i ögonen, Sky" Har många sagt till mig. Jag undrar varför, jag tänker: gör jag inte det? Nej, för vet ni vad... jag glömmer helt bort vad det är jag pratar om när jag tittar någon i ögonen samtidigt som jag försöker prata. Omöjligt. Jag börjar tänka "Fina ögon personen har, hmm vilken färg är det, ojoj vad säger personen? Jag kollar iallafall in i dens ögon så den tror jag lyssnar mohaha..." Med mera.

Socialt är inte bara svårt för mig eftersom jag är transsexuell och har ADD. Jag har också diagnosen Aspergers. En mild version dock. När jag blev utredd förstod jag inte varför dem trodde jag hade aspbergers. Jag började skratta och säga emot att det var långt ifrån sant. Min utredare kommenterade att jag är väldigt "stel" och rak. Inget slarv, rakryggad, stirrig och allt sånt där.

När jag var på prov för en musik skola så skulle jag skriva mitt namn på en lapp. Tjejen som var där sa "Skriv ditt namn över mitt" och log. Jag kollade på henne och höjde ögonbrynet och sa "Över?" Hon nickade. Jag ryckte på axlarna och skrev mitt namn ÖVER hennes namn. PÅ hennes namn. Hon skrattade, samma gjorde min mamma. Hon sa då att hon menade att jag skulle skriva på raden över, inte på. Inte visste väl jag det, hon sa ju över.

Vissa undrar ifall det var jobbigt för mig att få dessa diagnoser. Jag kan säga att det var det absolut inte. Jag har alltid förstått att någonting inte var rätt, att kunna sätta ord på det är bara underbart. Att få den hjälp man behöver är super viktigt och hjälp så fort som möjligt. Om jag hade fått hjälp när jag var yngre hade saker gått lättare för mig, dock var jag envis och vägrade få hjälp för inget var ju "fel" på mig.

Inget är fel på mig nu heller. Min hjärna fungerar bara annorlunda från andras och det är jag helt nöjd med.

För vem vill vara lik alla andra?

- Sky Lucas Söderberg.



Likes

Comments

Jag var på närstående möte idag med min pappa, mamma och lillebror.Var skönt att komma iväg på ett möte eftersom de senaste mötena har blivit inställda/avbokade på grund av olika saker. 

På närstående möten så tar man med sina närmsta och de får höra hur allt går till och hur det kommer bli. Tänkte att det var bra för mina föräldrar att veta saker som jag kanske inte hade berättat. 

Min mamma sa dock att hon redan hade hört allt det där och undrade varför vi hade ett möte om det, haha. Ja kan erkänna att jag kände lite så också, inget nytt där inte.

Reagerade dock på en sak som psykologen sa, vilket var ”Den Sky ni ser nu kommer inte finnas mer, och det kommer vara sorgligt. Ni kommer inte ha en dotter längre utan en son”.

För det första, jag är fortfarande jag hur jag än ser ut. Jag är Sky. För det andra så vet min mamma och pappa om att dom har en son inte en dotter. Jag är fortfarande barnet min mamma födde den 13september 1993. Det barnet dog aldrig, det barnet är bara en kille, vilket dom trodde var en tjej. Men det är ändå SAMMA barn.

Cis(Dom som är det könet dom föddes som) människor som ska säga si och så, när dom inte vet hur det är egentligen. Det kan jag störa mig på. Och dom ska säga om man är transsexuell eller inte. Vet man inte det bäst själv undrar jag?

Diagnosen kommer jag få den 18 november 2015. Sen ska jag ta ut könsceller(Så att jag kan få barn i framtiden) och sedan börjar jag med hormoner! Kommer lägga upp filmer om hur min röst ändras och minkropp. Kommer bli awesome det här. 

- Sky Lucas Söderberg

Likes

Comments

Hej! Lite uppdatering med hur det går. Min utredare (läkaren) har sagt att hon kommer säga om jag får diagnosen i september. Anledningen är nog för hon/dom inte jobbar nu i sommar.

Det har tagit snart två år för mig. Jag tycker det är lite för lång tid då för några jag känner har det bara gått några månader.

Har varit 100% säker på detta sen 2 år tillbaka. Så det har inget med mig att göra, utan med att mina utredare är otroligt långsamma. (Hoppas dom inte läser detta)

Men innan det, vill dom ha ett närstående möte. Det vill säga att psykologen/kuratorn vill att min t.ex mamma och pappa ska höra hur allt går till, hur dom kan stötta mig och allt det där. (Om nån mer vill följa med så får ni säga det till mig.)

Tänkte lägga upp lite före och efter bilder på bröst operation som andra människor har gjort.

Tänkte lägga upp bilder på nedre operationen också men då kanske min blogg blir avstängd, så ni kan bara söka på: Ftm bottom surgery. Ifall man är nyfiken.



Så kan det t.ex se ut. Alla ser olika ut. Det beror helt på hur stora man har från början eller vilken doktor man har till exempel.

Jag kommer lägga upp en efter bild på mig när jag gjort operationen. Men ingen före. Även om vissa vill se skillnaden på det sättet, så vill jag inte det.

- Sky Lucas Söderberg.

Likes

Comments

Hejsan! Tänkte uppdatera er om lite saker. Jag var på troligtvis mitt "sista" möte den 24/4. Kuratorn sa att hon troligtvis var klar med frågor. Hon skulle läsa igenom vad läkaren och psykologen har sagt om mig och se sen om hon behövde en till tid att prata med mig på.

Förhoppningsvis inte. Hoppas att få diagnosen snart. Självklart kommer jag skriva när jag har fått den.

Min kurator sa att det är bäst att frysa ägg (som man gör för att spara sina ägg så man kan få biologiska barn i framtiden) innan man tar hormoner. För annars så måste man sluta med hormoner ett par veckor innan man kan ta ut äggen och det är bara jobbigt.

Vissa vill inte ta ut ägg(könsceller), men det vill jag. Så det kan ta ett tag för mig att börja med hormoner tyvärr. Jag säger självklart när det blir dags för mig att ta ut ägg också. Är ganska nervös inför det då jag inte riktigt vet hur det går till!

Sen ett tips till er som frågar ganska för privata frågor till mig. Jag frågar inte om erat underliv så varför ska de vara så intressant att fråga om mitt? Och varför i hela friden är det okej att fråga om mitt bara för jag är transsexuell? Om jag frågade någon om deras hade jag väl fått en örfil. Bara ett tips. ✌🏼️

- Sky Lucas Söderberg.

Likes

Comments

Tja. Vad glad jag blir över alla läsare! Eller är det någon som besöker min sida flera hundra gånger? Haha.

Tror inte det! Men tack iallafall för att ni tar tid att läsa. Har inte fått in så många frågor, antar att jag besvarat det mesta. Annars vet ni att man kan skriva anonyma kommentarer till mig och fråga!

Tänkte prata lite om vad man gör på en Könsutredning och varför man går på sån.

Om man har en osäkerhet runt sin könsidentitet så kan man gå på Könsutredning. Det finns på sjukhus här och där, men du måste få en remiss från en psykolog eller läkare som skickar in den till sjukhuset.

Min psykolog tror jag att det var som skickade in min remiss och det var också hon som hjälpte mig ändra mitt namn.

(Anledningen bakom mitt namn är det många som undrar. Jag såg det namnet när jag var runt 15. Jag såg det överallt. Sky, sky sky! Överallt.

Jag tänkte hm, och skrev det över hela mina böcker jag skrev låtar i. Tänkte kanske det kunde vara mitt artistnamn. (Ifall jag någon gång skulle bli artist).

Sky är ett namn för både killar och tjejer. Jag blev osäker när jag hörde att tjejer hette så också. Men sen kollade jag på en film där en kille hette Sky och blev bekvämare med namnet.

Tillslut skrev jag överallt att jag hette Sky. Men det var inte tills 2013 jag ändrade namnet officiellt.)

Tillbaka till könsutredningen. Som sagt har jag gått där sen i januari. I början pratade jag med en läkare som undrade om hur jag mådde, hur jag kände runt min könsidentitet m.m.

Jag fick berätta om mitt liv och ibland fick min mamma vara med på mötena för att få information och fråga frågor.

Läkaren undrade om min sexualitet och hur jag...ni vet. Ska inte gå in på det men det är vad dom frågar om ofta. Då vissa inte är bekväma i sin kropp för att göra såna saker.

(Vad ni måste veta är att transsexuella har inte att göra med ens sexualitet. Man kan vara gay, lesbisk, bi, straight, asexuell, pannsexuell och allt som nu finns.

Och ja om en transsexuell man (en som föddes som biologisk kvinna) gillar killar (bara) till exempel blir han gay.)

Jag började på Könsutredning eftersom jag visste att jag var transsexuell och ville gå vidare för att få operation och hormoner. Men, man kan också gå på Könsutredning för att dom ska utreda ens kön. Man kanske inte vet själv?

Nu går jag hos en psykolog som jag har varit hos två gånger. En gång själv och den andra gången var min mamma med mig och pratade om min uppväxt och sånt.

Dom frågar ofta om man är deprimerad, tar droger eller till och med har blivit våldtagen. Det är ganska grova frågor. Men dom måste veta så man mår bra.

Som transsexuell kan man utnyttjas för mycket. Många har tagit sig in på porr industrin, tar droger och vissa till och med självmord. Eller det är faktiskt väldigt många som tar självmord.

Att leva i en sån här värld som transsexuell är ingen lätt sak att göra. Folk dömmer dig för vad dom antar att du har mellan benen. Fast dom absolut inte har nåt med det att göra.

Till alla andra transsexuella där ute, håll ut! Det blir bättre. Andra ska inte döma dig för vad du har för kropp. Det är din kropp, ta hand om den, fixa den till den kropp du vill ha och är bekväm med.

Kärlek till alla!!

- Sky Lucas Söderberg


Likes

Comments

Sitter i soffan, kom nyss hem från att tränat gymnastik tjejerna. De vet inte om mitt könsbyte och jag har inte tid att berätta de för dom.

Men ja. De får väl veta om det så småningom.

Jag är föresten jätte glad att så många har skrivit och skriver att dom är stolta över mig som vågar vara mig själv. Det gör mig sjukt glad!

Jag förstår också att det är svårt att byta från hon till han för mina släktingar. Men att jag vet att dom försöker det betyder jätte mycket.

Jag har haft Könsutredning sen i Januari, det blir mer än ett halvår. Det tar ungefär ett år att få diagnosen transsexuell och det är då man får börja med hormoner och göra operation.

Ja, jag ska göra operation och få hormoner. Jag är inte bekväm alls i min kropp som den är nu. Det är inte för hur andra ser mig utan hur jag ser mig själv. Jag är inte nöjd.

Hormonerna gör så min röst blir djup, jag får mer hårväxt som på ansiktet, benen, magen. Jag får mer muskler, mer sexuell lust, ingen mens. Med mera.

Operation gör jag för att bli av med brösten och få en manlig bröstkorg. Plus en nedre operation för att få en penis, man får också en liten av klitoris från hormonerna. Gud vad personligt detta blev men vet att många undrar.

Jag får träning för rösten, eftersom det är den ändringen man märker mest. Jag längtar som tusan efter att få min röst jag egentligen skulle ha. Det är jätte spännande.

Jag kommer självklart fortsätta sjunga och träna min röst så jag kan hantera den så jag inte pratar som att jag är i målbrottet i 20 års åldern. Lite pinsamt.

Ni kan kolla på Youtube hur man gör bröst operationen. Men jag varnar känsliga tittare. Jag är inget fan av sjukhus och sånt men har tvingat mig själv att se och det var inte så farligt!

Hoppas ni har fått informationen ni vill ha, om inte så kommentera och fråga mer.

- Sky Lucas Söderberg

Likes

Comments

Jag ligger just nu i sängen full av tankar som jag alltid får så sent på kvällarna. Helt plötsligt kom jag på att göra en blogg klockan 2.00. Vilken normal människa gör så egentligen?

Iallafall så skapade jag den här bloggen för att min familj/släkt/vänner ska få läsa om hur jag känner kring mitt kön och allt det där.

Jag föddes i fel kropp. När jag var i mammas mage trodde alla att jag var en biologisk pojke eftersom jag var så stark och sparkade som en dåre (tydligen).

Och ja, det var en pojke. Men inte på utsidan. Inte på papperna. Jag gick igenom en ganska lätt uppväxt tills jag vart 5 år och var världens envisaste unge.

Sen när jag började skolan var allt enkelt och jag var en av dom smartaste i min klass. När jag började fyran hände det nåt och jag gick inte till skolan lika mycket.

Det pågick tills åttan och jag fick börja på distans. Det gick rykten om att jag var självmordsbenägen. Nej jag var bara totalt förvirrad/ledsen/trött.

Tjejerna jag hängde med började hänga efter killar. Jag var inte intresserad. En av tjejerna försökte ge mig en kondom i skolan och jag sprang därifrån.

Allting var så obekvämt kommer jag ihåg. Jag ville ut. Jag ville inte vara där bland alla likadana människor.

Killarna kallade mig lesbisk. Jag skrek Nej! Sluta! Men dom gav sig inte. Jag var inte lesbisk. Jag gillade tjejer det visste jag, men jag var inte lesbisk.

Jag åkte skateboard, spelade gitarr, sjöng i ett band. Jag var pojkig, men inte riktigt så pojkig så man trodde jag skulle varit en kille då. Jag hade ingen aning om vad transsexuell var.

Mina kompisar frågade om jag var lesbisk. Jag huffade och sa nej? Låtsades att jag gillade killar men nej, det gick inte så bra.

När jag vart 16 såg jag en film på en kille som skulle göra könsbyte. Jag lyssnade på vad han sa om hur han kände sig och kände igen mig allt för väl.

Jag började gråta. Jag satt och skrev på ett papper hur jag skulle berätta för mamma och pappa. Men jag kluddade över det och slängde de.

Jag försökte ignorera känslorna om hur min kropp inte kändes rätt, hur jag stod i spegeln och höll för brösten. Jag grät flera gånger. Men jag var inte redo att komma ut.

Jag väntade i tre år efter det. Jag var 19. Hade gått hos en psykolog som jag berättade alla mina känslor jag hade inom mig till. Hon sa åt mig att säga det annars kommer jag aldrig kunna vara lycklig. Hon sa exakt dom orden.

Jag tog åt mig dom. Jag tänkte, nej jag kan inte vara lycklig såhär. Det går inte. Jag tänkte om jag tog livet av mig, kanske jag kunde födas på nytt som kille igen.

Men nej. Det var inget val. Jag var tvungen att berätta. Så jag gjorde de lite smidigt. Jag sa att min psykolog kommit fram till att jag var transsexuell, vilket jag egentligen kom fram till själv.

Deras reaktioner var olika. Ibland vart jag sårad av hur dom inte tog mig seriöst i början och skämtade om hur jag skulle få skägg och sånt. Jag vet att dom inte menade illa, men sånt gjorde mig osäker på om jag skulle klara av det här.

Nu snart två år senare, känner jag mig stark i mig själv. Jag har aldrig öppnat upp mig såhär mycket för NÅGON. Inte ens min mamma som jag var/är väldigt nära.

Men det är fortfarande jobbigt varje dag. Att gå runt i fel kropp. Folk som inte tar dig seriöst. Dom som säger hon/henne eller tjej.

Jag känner mig ändå starkare och säkrare i mig själv. Jag kan säga åt folk, jag kan prata om mina känslor, jag stänger inte in mig i mig själv.

Jag har gått på Könsutredning i mer än ett halvår nu. Dom säger att jag är transsexuell och kommer nog (om den sista tiden går bra) få göra operation och ta manliga hormoner.

Jag är en han. Varesig jag har gjort operation eller ej, jag är en man. Se mig som det. Inte hen eller hon. HAN.

- Sky Lucas Söderberg

Likes

Comments