Jag var inte där. Men jag kunde ha varit där. Så som många gånger förut kunde jag ha gått på de gator där regnet långsamt har tvättat bort blodfläckarna. Åbo är mitt hem. Igår täcktes ett sorgetäcke över staden. Två dödades och åtta skadades. Mitt på torget i den stad jag kallar för hemma. Det är fruktansvärt och det finns knappt några ord.

Förutom att många av mina tankar har berört det obegripliga i hur någon kan ta någon annans liv ifrån dem har jag tänkt mycket på hur jag själv skulle ha reagerat om jag hade råkat vara på Salutorget igår. Hade jag varit en av dem som utan tvekan sprungit fram för att stoppa galningen? Hade jag stått mellan kniven och offret för att skydda och samtidigt riskera mitt eget liv? Hade jag sprungit därifrån? Hade jag stannat kvar och filmat allt på avstånd? Hade jag stått stilla och bara tittat på? Den stora frågan är om jag hade hjälpt till eller om jag hade fryst till is av chock. Det vet man väl inte förrän man är mitt i situationen. Det har talats mycket om hur folk agerade under de få minuter av gårdagens kaos. En del har kallats för hjältar genom att ha riskerat sitt eget liv i hopp om att rädda någon annans. Andra har hindrat polisens jobb genom att vara i vägen för att kunna få en så stark bild som möjligt.

I såna här situationer är det oerhört viktigt att inte lyssna på rykten eller på fördomar utan att endast tro på det som polisen har bekräftat. Igår utreddes händelsen som ett mord. Idag utreds det som ett misstänkt terrordåd. Det finns mycket oklart ännu och jag vet inte vad jag ska tro. Jag uppdaterar ständigt nyhetssidorna, men har svårt att skilja på vad som är bekräftade uppgifter och vad som är möjliga spekulationer. Jag antar att det kommer att ta tid innan det finns någon slags klarhet i vad som egentligen hände i Åbo igår. Vi har tyvärr blivit vana med händelser som denna. Men vi tror aldrig att det ska hända i vårt land, i vår stad. Men nu har det hänt. 

Den här sommaren har bevisat att galningar finns överallt. Det har varit alldeles för mycket sorg i världen och alldeles för nära hemma i sommar. De säger att man inte behöver vara rädd. Jag vill inte vara rädd. Men hur ska man klara av att inte vara rädd när man inte har någon aning om vem i folkmassan som är galningen?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det har varit en riktig skitsommar. Jag har tänkt "sen när sommaren är slut ska jag" ungefär tusen gånger per dag. Sen ska jag ta tag i mitt liv. Sen ska jag börja träna. Sen ska jag börja skriva gradu. Sen ska jag träffa vänner. Sen men inte nu. Jag har krupit in i ett skal och vägrat gå därifrån. Jag har knappt sett några människor på flera månader. Jag har inte orkat vara social. Inte velat vara bland folk. Sen när hyn blivit bra. Sen när jag har gått ner i vikt. Sen när mitt hår inte är så slitet. Sen men inte nu.

Skitsommaren är snart slut. Äntligen. Och allt jag önskar är att hösten inte blir en skithöst. Jag har inte tid med det. Snart blir alla sen nu. Vad är det de brukar säga? "Det finns bara en väg att gå - uppåt".

Likes

Comments

Det tog en vår och en sommar att lyssna på alla avsnitt av Wahlgren & Wistam. Efter att ha haft deras röster i hörlurarna ibland flera timmar om dagen känns det nu konstigt att vara tvungen att vänta snällt till varje söndag. 

När jag hade lyssnat på ungefär fem avsnitt insåg jag att denna podd kommer att rankas högt upp när jag ska lyssna på podd, vilket den också har blivit de senaste månaderna. Den största delen av mina favoritpoddar består av kloka kvinnor. Denna gången är det Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam som hörs (och ibland Sofias son Kid som fungerar som ljudtekniker). Det pratas mycket om ex-män, barnuppfostran, kändisfester och karriär. Men framförallt är det mycket humor. Jag skrattar högt åtminstone en gång per avsnitt. Podden har alltså skrattgaranti, åtminstone för mig.

I varje avsnitt finns Veckans ahaa där både Pernilla och Sofia berättar om något de har lärt sig under veckan och Bikten där de själva eller någon lyssnare biktar sig, vilket är min absolut favoritdel av podden. I de tidigare avsnitten busringde de även till folk. De var hysteriskt roliga!

Jag rekommenderar er att lyssna på Wahlgren & Wistam om ni vill lyssna på en lättsam och rolig podd.

Likes

Comments

Om jag spenderar för mycket tid bland människor (till exempel flera dagar konstant omringad av folk utan någon ensamtid) blir jag till sist galen. Efter en efterlängtad dag alldeles ensam känner jag mig därför alldeles energifylld på kvällen. Jag har så mycket energi att jag till och med städar huset och planerar den resterande studietiden. Om en är van att bo ensam är det klokt att bara spendera tid med sig själv ibland.

Om jag varit ensam och inte har talat med någon på flera dagar (med undantag för telefonsamtal av mamma) blir jag till sist galen av mina egna tankar och oftast sjunker all självförtroende och självkänsla. Därför får jag en riktig energikick av att träffa en vän och prata någon timme om allt och inget. Jag är så pepp över livet att jag till och med tar cirka fyrtio selfies när jag kommer hem.

Jag behöver alltså en bra balans mellan umgänge och ensamtid.

Och på tal om vänner - Jag är ganska dålig på att visa min uppskattning för mina vänner. Jag är dålig på att höra av mig. Jag är dålig på att säga tack. Så tack. Tack för att jag får babbla av mig lite ibland. Tack, utan er skulle jag bli galen.

Likes

Comments

Vi säjr itt na. Vi biter ihop å var bitter å biter ihop änno mejr tills vi var kalla fö hon deen me kleini hovo. Ti säjr "tideen gar hon deen som blejv gälen åv ejji tankan siin" på stan. Vi säjr itt na å he gör oss ejsmend ti sist. Men he e okej. Va sku itt e? Dåolian kvinno rejder se sjölv, säjr dem jo.

Han sku kuna tro att han i den här åldern sku gö va som helst annat än va ja gör no. Men he e okej. Ja säjr itt na, ja gör itt na. Va sku it e va okej? Leva kan ja väl gö nan annan gang. Men just no ska ja ba va tä hejm me såffon å chill liivi som kidsen säjr. Saan ska jag leva som ni aader.

Likes

Comments

Instagram är full av sommarbilder och snapchat är full av sommarfester. Det är morgonlöpningar, sommarjobb, vänner och yoga. Det är bruncher, bikinikroppar och terrassölar. Det är jordgubbar, resor och grillfester. Bilderna säger att man ska leva ett aktivt sommarliv. Man ska njuta och leva lajf och inte bry sig om morgondagen. Det är ju sommar. De bästa månaderna på hela året.

Men min sommar ser inte alls ut så. Min sommar följer inte reglerna. Jag har inget jobb just nu. Jag springer inte varje morgon. Jag dricker inte öl på någon terrass om kvällarna. Jag är inte på några stränder. Jag umgås sällan med vänner. Jag lever inte lajf och tycker inte att sommaren är bäst. Jag gör ingenting. Jag sover länge, tränar på förmiddagen och lagar lunch. Sen varvar jag vanligtvis mellan bok, podd och tv (och möjligtvis gradudokumentet) tills det är natt. Och så börjar allt om igen. Det är fyra veckor kvar av detta segande, sen styrs jag av rutiner igen.

Vågar jag säga att jag längtar lite efter stressen? Våren var fylld av så mycket stress att jag nu när det händer absolut ingenting är så uttråkad att jag inte vet vart jag ska vända mig. Jag trodde att en till sommar med ett jobb jag inte alls trivs med skulle göra mig deprimerad, men jag tror fan i mig att en tråkig sommar också kan göra en deprimerad.

Likes

Comments

Ett till poddtips:

Sedan Mia Skäringers show Dyngkåt och hur helig som helst sändes på SVT 2011 har jag sett den ett x antal gånger och ständigt googlat fram hennes krönikor. Hon skriver fantastiskt bra och är en otroligt duktig komiker och skådespelare. Jag gillar henne helt enkelt. Därför var jag ju tvungen att lyssna på hennes podd som hon nyligen har startat med Anna Mannheimer. Mia och Anna känner inte varandra så väl. Därför är du som lyssnare som en fluga på väggen och får lyssna på när en vänskap föds. Ni vet när en har träffat någon ny vän och ni plötsligt kommer in på något djupt ämne och inser hur mycket ni har gemensamt och hur mycket ni kan lära er av varandra. Precis så är Skäringer & Mannheimer. Två kloka kvinnor som diskuterar kloka ämnen. Och roliga är de också. Detta är min nya favoritpodd. Plötsligt är måndagar inte lika tråkiga längre. Lyssna!

Likes

Comments

Tips på vad en kan göra på regniga dagar när en inte vill vara utomhus:

  • Se på Huset fullt på Netflix. Jag såg de senare säsongerna när jag var i lågstadieåldern och kanal 5 var min bästa underhållning. Jag är ganska säker på att Jesse är min första crush och orsaken till varför jag aldrig missade ett avsnitt.
  • Billys reaktioner på Skam. Hans minspel och what, omg, you´re to close William, go away är hysteriskt roliga. Finns på youtube. Jag beter mig för övrigt exakt likadant när jag ser på valfri variant av Real housewifes eller Bachelor. Eller Skam eller Grey's anatomy. Ja kanske allt.
  • Läs Glöm mig av Alex Schulman. Mycket kan en säga om Alex Schulman, men skriva självbiografiska snyfthistorier kan han. Denna gång har han skrivit om hur det är att ha en alkoholiserad mamma.
  • Miriam Bryants låt Svart bil. Den är fantastiskt vacker. Hela hennes nya album är fantastisk.

Likes

Comments