Huden, vi har aldrig haft ett bra förhållande du och jag. Du är den som svikit mig mest. Den som krossat mig flest gånger. Den som jag gråtit mest över. Den som fått mig att aldrig mera velat gå ut.

Jag har testat ungefär alla receptfria salvor som finns, oändliga olika ansiktsmasker, p-piller, acnatac, antibiotika och epiduo. Ingenting har fungerat. Huden, jag ger dig en sista chans. Isotretinoin. Jag ska plåga dig lite till så att du förhoppningsvis någon gång ska börja behandla mig bra. Jag ger dig en sista chans, sen ger jag upp. Om inte isotretinoin hjälper finns inga andra alternativ. Det är allt eller inget nu. Om inte det här hjälper vet jag inte vad jag gör.

Jag har förstås googlat fram varje skräckhistoria som finns och är beredd på de flesta biverkningar. Om det gör mig aknefri kan jag förhoppningsvis bita ihop en tid. Torr hy och torra ögon kan jag leva med. Isotretinoin, bring it on.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sista avsnittet är nu släppt. I tio veckor har jag haft Vår tid är nu som favoritserie. Den här serien har allt: snygg scenografi, bra manus, duktiga skådespelare och oändliga tvistar. Det märks att detta är SVT:s största dramasatsning någonsin. Vår tid är nu handlar om allt från klasskillnader, homofobi, syskonkärlek, familjeföretag, psykisk ohälsa, kärlek, svek, död, konflikter till framtidstro.

Det har redan avslöjats att det kommer att komma två säsonger till. Jag längtar verkligen.

Likes

Comments

Det är mycket nu.

Det är prestationsångest, hudproblem och en kommande flytt.

Kommer jag någonsin att bli nöjd med texten?
Huden, kommer vi någonsin att bli vänner du och jag?
Hur packar man ihop det som varit ens hem i fyra och ett halvt år bara så där?

Det är stress, separationsångest och mindervärdskomplex.

Vad hände med hösten? Vad hände med 2017?
Hur ska jag klara av att säga hejdå och börja om från början?
Är jag tillräckligt bra?

Det är kaos och fylla, dåligt samvete och en känsla av att jag måste göra allt nu, innan det är för sent.

Vad fan hände igår?
Har jag rätt att vara så stressad när jag vet att andra har mycket mer ogjort?
Är allt jag gör nu för sista gången?

Det här är början på slutet. Jag vet inte om jag är redo.

Likes

Comments

Jag tror att den allra första bloggen jag läste var Michaela Fornis blogg. Jag fastnade snabbt för hennes texter om kärlek. Hennes språk är så vackert. Jag har en av hennes böcker och när jag känt mig alldeles förtvivlad har jag bläddrat i den. Det finns speciellt ett citat som jag ofta återkommer till. Men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. Och om personen som får det inte är varsam med det, då är det hans förlust och inte din. [...] Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt.

Michaela Hamiltons blogg har jag ganska nyligen börjat läsa. Hon gästade en annan podd (tror det var I nöd och lust) där hon läste en av sina krönikor. Jag tyckte den var så otroligt vacker att jag blev alldeles tårögd där jag stod på jobbet och dammsög mattorna. Jag googlade frenetiskt efter krönikan när jag kom hem från jobbet, men hittade den ingenstans. Jag lyssnade igen när Michaela läste krönikan, skrev ner orden, spolade tillbaka för att få det rätt. Det tog ett bra tag att transkribera, men sedan dess har hennes ord funnits i min dagbok.

Forni & Hamilton är en relativ ny podd, men är redan min absoluta favorit. Varje avsnitt börjar med att någon av Michaelorna läser en text de har skrivit. Jag fullkomligt älskar alla texter. Dessa kvinnor kan skriva. Varje avsnitt avslutas med ångestrycket där speciellt Hamilton bjuder på pinsamma ögonblick. Hittills har ämnen som olycklig och lycklig kärlek, livet och döden, systerskap och rädslor diskuterats. Jag grät när Hamilton berättade om hur hennes pojkvän blev hennes pojkvän, när Forni berättade om hennes morfar som nyligen gått bort och jag skrattade hysteriskt när Hamilton berättade historien om vibratorn och städerskan. Om ni bara ska lyssna på en podcast, lyssna på Forni & Hamilton.

Likes

Comments

Älskade bröder, om något skulle hända er. Jag kan inte tänka klart tanken. Det är omöjligt. Jag vaknade i morse av ett jag är okej som var till för att lugna. Jag blev inte lugn. Jag blev fullständigt livrädd. Jag visste inte då att en olycka hade skett. Jag flög ur sängen, skrev snabbt "vad är det som har hänt???" och fick fram tidningens webbsida. Jag hann läsa artikeln innan svaret om den tragiska olyckan kom. Det är fruktansvärt. Orden räcker inte till.

Mina tankar går till alla anhöriga. Det måste ha varit fruktansvärt för alla föräldrar som fått höra om olyckan men inte vetat om deras barn varit inblandade eller inte. De där timmarna och minuterna innan jag är okej måste ha varit oändliga. Och ännu värre för de föräldrar vars barn inte är okej.

Idag har jag gråtit av chock, saknad och tacksamhet. Jag kan inte låta bli att tänka hur tacksam jag är över att jag inte är en av de anhöriga. Lillebror, jag skulle gå sönder om något skulle hända dig. Det dåliga samvetet sköljer över mig. Varför ringer jag aldrig? Kommer vi inte att ses förrän jul? Varför är jag så irriterande när vi alla är hemma? Varför tar jag er för givet? Ni ska ju alltid vara här, friska och glada. Aldrig någonting annat.

Älskade bröder, ni kommer alltid att vara mina favoritpersoner. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände er.

Likes

Comments

Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och skaka om mitt adertonåriga jag och säga "Men lilla vän, det är okej." Jag skulle ha hållit den yngre versionen av mig själv i handen och sagt "Det här fixar vi. Ett steg i taget." tills jag stått där på andra sidan om kaoset. Frågan är om jag är där nu? Står jag på andra sidan nu?

Likes

Comments

Min mensapp förvarnar när det borde vara dags för PMS. Ibland drabbas jag av placebo-PMS när appen inte håller koll på oregelbundenheten, vilket betyder en fejk PMS och en riktig PMS.

Jag har ett rätt så häftigt humör från tidigare, så ni kan ju bara tänka er hur jag är under mina pmsdagar. Känslorna är lite all over the place om vi säger så. Jag kan gå från glad till irriterad på 0.3 sekunder. Jag kan bli förbannad på allt och alla (oftast par som går hand i hand av någon anledning) och vill helst inte att någon kommer för nära. Jag kan börja gråta till vad som helst. Jag äter kolossala mängder och helst bara sånt som klassas som onyttigt. Jag vill hoppa av skolan, radera varje bokstav från gradu-dokumentet, avsluta alla vänskapsrelationer och slänga alla mina kläder. Jag vill helst aldrig kliva upp ur sängen. Jag känner mig bara ful och fel och förstår inte vad det kan bero på.

Jag har på senare år börjat få ont under ägglossning också. Som att det inte räcker med mensvärk. Visst. Släng hit några extra värkdagar. Jag är alltså ett känslomässigt vrak med sämre hy än vanligt några dagar varje månad.

Och så kommer mensen och det gör stundvis helvetiskt ont. Varje gång livmodern krampar vill jag skrika rakt ut. Det gör jag naturligtvis inte. Jag biter ihop. Snäser kanske lite och svär för mig själv. Äter ännu mera choklad, för jag har ju faktiskt mens. Gråter kanske lite, lyssnar på de sorligaste låtarna på Spotify och gråter lite till samtidigt som jag är så glad över att PMSen äntligen är över. Nu är det bara det onda kvar sen är det över. Tills mensappen piper igen och allt börjar om från början.

Ack och ve, låt en kvinna leva.

Likes

Comments

Jag längtar efter:
Just nu längtar jag mest till mer flyt i gradu-skrivandet, bra hy och god självkänsla.

Jag är ledsen över:
Ni vet när en redan när en vaknar på morgonen vet att detta kommer att vara en skitdag. Jag hade en sådan dag igår. Jag låg i sängen halva dagen och ville inte göra annat än att gråta framför Grey's Anatomy. Sen skärpte jag till mig och duschade, sminkade mig och försökte tagga till för fest. Men redan innan jag klev in på förfesten kände jag mig bara fel och grät en skvätt till. Sånt gör mig ledsen och så arg på mig själv. Att jag låter osäkerheten ta över så mycket. För kvällen blev ju hur rolig som helst sen när jag slutade att bry mig hur obekväm jag kände mig.

Jag äter helst:
Jag har svårt att komma på nya maträtter så det känns som att jag bara äter samma mat hela tiden. Just nu äter jag mycket kyckling och wookade grönsaker.

Jag ser framemot med skräckblandad förtjusning:
Flytten till Vasa är verkligen skräckblandad förtjusning. Dels för att jag inte känner mig redo att flytta från Åbo och lära känna en ny stad och dels för att studierna sägs vara så intensiva.

Det finaste jag vet är:

Jag läser:
Periodvis mycket och periodvis betydligt mindre. Just nu läser jag Nu vill jag sjunga dig milda sånger.

Jag är galet stressad över:
Gradun. Need I say more?

Jag lyssnar helst på:
Jag lyssnar oftast på en podcast samtidigt som jag diskar, promenerar, lagar mat, viker tvätt, åker buss, städar, lunchar eller har svårt att somna. Just nu lyssnar jag på en P3 dokumentär om de finska krigsbarnen. Jag lyssnar inte lika ofta på musik, men denna har spelats på repeat de senaste dagarna.

Jag drömmer om:
Att leva ett happily ever after-liv, men sådana kanske inte existerar?

Likes

Comments