Min mensapp förvarnar när det borde vara dags för PMS. Ibland drabbas jag av placebo-PMS när appen inte håller koll på oregelbundenheten, vilket betyder en fejk PMS och en riktig PMS.

Jag har ett rätt så häftigt humör från tidigare, så ni kan ju bara tänka er hur jag är under mina pmsdagar. Känslorna är lite all over the place om vi säger så. Jag kan gå från glad till irriterad på 0.3 sekunder. Jag kan bli förbannad på allt och alla (oftast par som går hand i hand av någon anledning) och vill helst inte att någon kommer för nära. Jag kan börja gråta till vad som helst. Jag äter kolossala mängder och helst bara sånt som klassas som onyttigt. Jag vill hoppa av skolan, radera varje bokstav från gradu-dokumentet, avsluta alla vänskapsrelationer och slänga alla mina kläder. Jag vill helst aldrig kliva upp ur sängen. Jag känner mig bara ful och fel och förstår inte vad det kan bero på.

Jag har på senare år börjat få ont under ägglossning också. Som att det inte räcker med mensvärk. Visst. Släng hit några extra värkdagar. Jag är alltså ett känslomässigt vrak med sämre hy än vanligt några dagar varje månad.

Och så kommer mensen och det gör stundvis helvetiskt ont. Varje gång livmodern krampar vill jag skrika rakt ut. Det gör jag naturligtvis inte. Jag biter ihop. Snäser kanske lite och svär för mig själv. Äter ännu mera choklad, för jag har ju faktiskt mens. Gråter kanske lite, lyssnar på de sorligaste låtarna på Spotify och gråter lite till samtidigt som jag är så glad över att PMSen äntligen är över. Nu är det bara det onda kvar sen är det över. Tills mensappen piper igen och allt börjar om från början.

Ack och ve, låt en kvinna leva.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag längtar efter:
Just nu längtar jag mest till mer flyt i gradu-skrivandet, bra hy och god självkänsla.

Jag är ledsen över:
Ni vet när en redan när en vaknar på morgonen vet att detta kommer att vara en skitdag. Jag hade en sådan dag igår. Jag låg i sängen halva dagen och ville inte göra annat än att gråta framför Grey's Anatomy. Sen skärpte jag till mig och duschade, sminkade mig och försökte tagga till för fest. Men redan innan jag klev in på förfesten kände jag mig bara fel och grät en skvätt till. Sånt gör mig ledsen och så arg på mig själv. Att jag låter osäkerheten ta över så mycket. För kvällen blev ju hur rolig som helst sen när jag slutade att bry mig hur obekväm jag kände mig.

Jag äter helst:
Jag har svårt att komma på nya maträtter så det känns som att jag bara äter samma mat hela tiden. Just nu äter jag mycket kyckling och wookade grönsaker.

Jag ser framemot med skräckblandad förtjusning:
Flytten till Vasa är verkligen skräckblandad förtjusning. Dels för att jag inte känner mig redo att flytta från Åbo och lära känna en ny stad och dels för att studierna sägs vara så intensiva.

Det finaste jag vet är:

Jag läser:
Periodvis mycket och periodvis betydligt mindre. Just nu läser jag Nu vill jag sjunga dig milda sånger.

Jag är galet stressad över:
Gradun. Need I say more?

Jag lyssnar helst på:
Jag lyssnar oftast på en podcast samtidigt som jag diskar, promenerar, lagar mat, viker tvätt, åker buss, städar, lunchar eller har svårt att somna. Just nu lyssnar jag på en P3 dokumentär om de finska krigsbarnen. Jag lyssnar inte lika ofta på musik, men denna har spelats på repeat de senaste dagarna.

Jag drömmer om:
Att leva ett happily ever after-liv, men sådana kanske inte existerar?

Likes

Comments

Tecken på att du är gamyl:

- De yngsta gulisarna är födda 1998.

- Du får frågan "Hur var det på din tid när du skrev kandi?".

- Du festar inte längre flera gånger i veckan.

- När du fester försöker du förbereda dig med ordentligt med sömn, mycket vatten och kolhydrater, men är samtidigt mentalt förberedd på en mördarkrabbis dagen efter.

- Du skriver gradu.

- Du vet hur bibliotekshyllorna är kategoriserade, vilken tid det lönar sig att börja köa till kårrestaurangerna, när det är okej att börja stressa inför deadlines och hur snabb en måste vara för att få tag i kurslitteraturen.

- Du ålderskrisar samtidigt som du upprepar "jag är bara 22, jag är bara 22, jag är bara 22".

- Det är inte längre charmigt att göra bort sig. Ingen kan säga "Det är lugnt. Hon är gulis". Det är inte lika okej längre att vara ung och full och dum.

- Du har faktiska planer på att flytta bort från studiestaden inom en snar framtid.

Likes

Comments

Det är inte förrän bakfylleångesten skaver som jag inser att något är fel. Det är inte så här det ska vara. Jag skulle ju sluta med kaos och fylla. Var det inte så vi sa? Ändå shottar vi efter klockan 02 (tips: gör det bara inte) och ändå är mina tankar bara kaos. Jag får ingen ordning på alla varför, kanske och men.

Det är väl som Edith Södergran skrev, det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Jag är inte värd detta tankekaos. Det måste ske en förändring. Det som skaver måste sluta att skava. Jag måste få någon slags ordning på tankarna. Och jag måste sluta använda min mobil när promillehalten är för hög.

Likes

Comments

Jag hittade denna text på Instagram för någon dag sedan. Det är EXAKT så jag känner. Det här är jag. Jag upplevs också bäst på avstånd och har en skyhög mur runtomkring mig. Jag blir också arg för att jag arg. Och någonstans får Julia mig att känna att det är helt okej att känna så.

Likes

Comments

Höstens nyhet i skolan är könsneutrala toaletter. Det finns inte längre några damtoaletter eller herrtoaletter. Allt är unisex Jag förstår pointen. Absolut. Jag förstår att detta är en enorm vinst för de vars biologiska kön inte överensstämmer med det könet de identifierar sig med. Jag förstår varför det är viktigt med könsneutrala toaletter. Och jag förstår att många är glada.

Arkens toaletter har varit min safe zone under hela min studietid. Det är dit jag har sprungit när jag haft panik. Det är det enda stället i skolan där jag kan stänga dörren om mig och bara fokusera på att andas och att sluta att svettas. Inför varje tent, varje presentation eller varje panikkänsla har jag låst in mig på en av toaletterna och suttit på toalettlocket tills jag inte längre skakar av nervositet. Det händer nämligen nu som då att jag blir så pass uppstressad att paniken kryper fram och då kan jag inte vara bland folk. Jag måste få vara själv och bara fokusera på min egen andning.

Jag har alltså skapat en extra trygg plats i skolan som jag kan fly till när som helst. Det här har jag alltid gjort. I alla skolor jag någonsin gått i. Problemet är att min safe zone inte längre är en safe zone. Jag vill inte dela toalett med män. Jag har städat massvis med toaletter på en mansdominerande arbetsplats. Jag vet exakt hur vidriga män kan vara. Jag vill inte köa med män, för jag vet hur män i grupp kan vara. Jag vill inte att män ska inkräkta i min safe zone.

Jag har ett ypperligt exempel på detta från idag. Ni vet när en ska verka världsvan för att en nu har inlett sitt femte studieår men så skiter allt sig. Allt gick fel från början. Det var varmt och ju mer saker som gick fel desto mer stressad blev jag. Till sist var det enda som lugnade ner mig att jag så fort jag kommer fram till skolan kan låsa in mig i en toalett och bara andas. När jag rusat fram till toaletterna reagerar jag på att skylten på dörren ser annorlunda ut. På dörren finns både symbolen för kvinna och för man. Inne står två män i kö. Jag ställer mig sist i kön, men går snabbt ut igen. Jag är ännu mer uppstressad och söker efter någon annan toalett. Fyra år i Arken och jag har aldrig använt en annan toalett än aulans stora toalett. Alla toaletter är könsneutrala. Jag går tillbaka till aulan. Biter ihop. Jag är den enda i kön nu. Alla fyra toaletter är upptagna. Någon spyr. Jag väser fram "men för i helvete" och går ut. Jag går till en annan toalett och sitter där tills jag är lugn igen. 10 minuter senare har jag försökt peppat fram ett självförtroende igen.

Jag är fullt medveten om att det är jag som är idioten här. Min safe zone är inte längre än safe zone. Vart ska jag nu ta vägen när jag flippat ut i skolan? Det kanske skulle vara vettigast om jag skärpte till mig och höll käften. Men jag vet att jag inte är den enda som ibland behöver låsa in sig och bara fokusera på sin egen andning. Jag vet också att det finns många tjejer som inte känner sig bekväma med att dela toalett med män. Eller så kände jag bara för att skriva av mig lite.

Likes

Comments

Jag brukar inte fira nyår. Det är helt enkelt inte min grej. Eftersom det inte är någon högtid jag sätter extra tankeverksamhet på åstadkommer jag heller inga nyårslöften. Däremot ser jag varje höst som en nystart och brukar därför ha några mål som jag önskar uppfylla.

Mina mål och måsten för läsåret 2017-2018 är:

  • Skriv klart gradun.
  • Få in träning som en del av vardagen och ät inte chips och dipp varje helg/krabbisdag/pmsdag/
  • Vikariera så mycket jag hinner, får och kan. Men våga tacka nej också. Jag har ju en gradu att skriva.
  • Säg hej då till Åbo och flytta till Vasa.
  • Låt inte hösten bli som förra våren som enbart var festfestfest och morkkis. Ha roligt, njut av sista studieåret        (!!!), men lite mindre sprit och lite mindre ångest vore tacksamt.
  • Strunta i snubbarna.
  • Klara av askulteringen utan att stressa ihjäl mig.
  • Tro på mig själv.
  • Få ordning på hyn. Den här punkten är med på varje lista jag någonsin skrivit. Men nu är det på allvar med hudläkare rond 2 och förhoppningsvis ska det hjälpa den här gången. Annars vet jag inte vad jag gör.
  • Älta inte så himla mycket.
  • Bestäm mig för om jag vill läsa ett till biämne och alltså få ett till undervisningsämne och förlänga
    studietiden med ett år. Om inte: ansök om betyg och fira att jag är filosofie magister.

Det är alltså mycket som ska hända i år. Gradun skrämmer skiten ur mig. Jag fattar inte hur det är möjligt att den ska tryckas i december? Hinner man ens skriva en avhandling på tre månader? Världen går inte under om den inte blir klar 2017, men allt skulle bli så himla mycket enklare så. Jag fattar inte heller hur jag ska kunna ta farväl av Åbo. Eller att jag ska bli utexaminerad. Herre gud. Är det nu vi blir vuxna? Det är mycket som ska hända och jag är så pepp på att glömma skitsommaren och inleda hösten.

Likes

Comments

Känner att denna måndag behöver lite hunkar.

Likes

Comments

Jag har nu gjort hälften av min fältpraktik. Hittills har jag tappat rösten mitt i en mening, blivit irriterad på elever som spelar konstiga spel alternativt snappar under lektionen, höjt rösten, inte alls fått tekniken att fungera, uttråkat 22 sjuttonåringar och experimenterat med olika pedagogiska metoder. Jag har varit trött, inspirerad, fascinerad och frustrerad. Jag har både hunnit tänka "Oj vad roligt det ska bli att jobba som lärare" och "Vem kom på idén att jag skulle studera till lärare?!". För jäklar vad mycket jobb det är med lektionsplanering. Jag har googlat, läst, antecknat, försökt göra roliga powerpoints, kopierat uppgifter och letat vettiga youtubeklipp konstant i två veckor nu. Jag börjat förstå varför det är så vanligt med utbrändhet bland lärare. Första praktikdagen välkomnades jag med "Grattis, du har valt ett yrke där du aldrig behöver oroa dig för att du någonsin skulle ha för mycket fritid."

När det är tungt är det riktigt tungt. Men när det är bra är det riktigt bra. För oj vilka fina diskussioner, analyser och texter jag har fått ta del av. Jag har blivit alldeles varm i hjärtat av ett "tack för idag" eller "hej då" efter en lektion med flera moment som jag varit missnöjd med och det har gjort att jag glömt bort alla fel jag gjorde några minuter tidigare. Det är de stunder när jag inser att eleverna verkligen har förstått det jag försökt förklara, när de tackar mig eller när jag känner att jag hjälpt dem som jag förstår att jag valt rätt yrke. Under dessa två veckor har jag förstått att det är både otroligt roligt, krävande, jobbigt, tröttsamt och givande att jobba tillsammans med ungdomar.

Jag har inte hittat min lärarstil ännu. Men jag har en lista på hur jag önskar att jag kommer att bli som lärare.

Jag önskar att jag kan se eleverna mera som individer än som en stor grupp av människor. Jag önskar att jag kan behandla alla likadant och aldrig någonsin favorisera någon. Jag hoppas att jag kan se alla och försöka hjälpa dem som är i behov av hjälp. Jag vill hjälpa dem att förstärka sina starka sidor. Jag vill fokusera på det positiva, för det är så ofta vi endast ser på det som klassas som mindre bra. Jag vill hjälpa dem att förstärka sina självförtroenden. Jag vill inte bara lära dem att bli bättre skribenter, lära dem att vara genremedvetna och källkritiska och lära dem hur litteraturhistorien ser ut. Jag vill också lära dem att respektera andra människor. För den här världen behöver mer respekt. Jag vill försöka lära dem livet genom språket och litteraturen.

Jag har under praktiken förstått att det i en livlig klass är omöjligt att kräva att klassen ska vara alldeles knäpptysta när föreläser. Jag har också insett att det alltid kommer vara någon som endast jobbar med uppgifterna när jag står bredvid och fokuserar på dataspelen så fort jag vänt ryggen till. Jag har insett att alla uppgifter inte passar i alla grupper och att det tar ett par lektioner att lära känna gruppen och hur de fungerar och hur man kan anpassa undervisningen efter deras behov.

Mitt undervisningsämne är brett. Jag vill därför vara samhällsaktuell och beröra saker som HBTQ, rasism, feminism och psykisk ohälsa. Jag önskar att mina framtida elever kommer att våga vara sig själva i klassrummet. Jag önskar att de vågar skriva, argumentera och diskutera utan att känna rädsla. Jag vill inte vara en lärare som pressar eleverna på svar. Jag hoppas att jag aldrig kommer att få en elev att känna sig dålig. Jag vill absolut inte tvinga någon att delta i övningar de absolut inte vill delta i. Typ gällande drama. Jag vill pusha dem att våga lite mer, men aldrig gå över gränsen.

Jag vill jobba med olika material. Jag vill växla mellan digitala läromedel, ljudböcker, digitala responsverktyg och pappersböcker. Jag vill ständigt växla mellan det digitala och det traditionella och, där det är möjligt, låta eleverna bestämma själva hur de vill jobba. Och om jag får drömma fritt utan att tänka på någon budget vill jag regelbundet ordna teaterbesök och författarbesök.

Jag kanske är en naiv lärarstudent med lite för höga ambitioner, men efter dessa två veckor är jag alldeles för inspirerad för att vara något annat. Vilken tur att det är två veckor kvar av praktiken.

Likes

Comments