Gotland! Nu är vi påväg till ön som ger och tar, min ö, min ro i själen. Vagn, bilar och barn är packade. Vi är lite nervösa över hur allt ska fungera och hålla ihop men vad ska man göra, stanna inne och gömma sig i vardagen eller kasta sig ut på äventyr. Det senare valde vi!

Så ca 30 minuter försenade och 2,5 timme in i resan har vi hunnit kört vilse en gång, hamnat på världens smalaste väg i ödemarken, kissat i en buske och säkert fått med mig en fästing i trosan. Nåväl, en myra iallafall,,den har jag sett och jagat inne i bilen. Vi har en kupé på båten över till Gotland så där inne kommer jag att syna varje millimeter av kroppen efter diverse småkryp.

Nu verkar vi vara på rätt väg igen så jag får återkomma med en uppdatering när vi väl når vårt mål...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Funderar över detta med att njuta av stunden, av nuet! Inte tänka på då eller sen, bara vara alltså. Även på att det är just nu livet pågår,  så vi måste grabba tag i det och vara närvarande just nu. Jag har svårt med detta, jag vill gärna älta det förflutna och planera för kommande katastrofer. Min tanke är så inrotad och min livsfilosofi har blivit en aning bitter men den är lite,,,försök att ta dig över nästa hinder så att du kan planera inför nästa. Tankarna mellan hindren är dom destruktiva "det kunde ha varit så" "om jag bara gjort eller sagt så" . Dock så upplever jag att det är dom ständiga tankarna och oron om framtiden som drar ner mig mest. Jag kan inte finna ro i ögonblicket och alla problem eller gupp på vägen blir till stora berg i mitt inre. Dom bergen slukar så mycket energi och tanken på att leva i nuet är då långt borta.

Så, jag har genomfört en egen ovetenskaplig studie av mig själv. Under föregående vecka har jag levt eller försökt att leva i nuet. Vissa dagar har det gott relativt bra, långa stunder där jag verkligen njuter, har kunnat njuta. Det skrämde vettet ur mig, fullständigt! Varför, jo jag fann att när jag njöt, när jag stod ut med att vara i min egen kropp så försvann tiden. Allt rusade och hur jag än försökte så rullade timmarna förbi fortare än vad mitt "normala" jag var van med! Alltså jag blev så rädd att förlora njutningen av livet kan man väl uttrycka det, att inte få uppleva känslan igen, förlora den.

Tiden stod inte still, den gick fortare och allt kändes overkligt när jag kom tillbaka till mitt normala jag. Hade jag njutit, hade jag fångat ögonblicken, hämtat guldkornen?

Idag, nu så känner jag stor sorg att jag inte hittar tillbaka till dom timmarna när jag hittade livet lite, eller kanske meningen med det. För det är kanske så, meningen sitter i varje enskild person och är inte vad man är, den är vad man väljer att vara i sinnet. Låter okomplicerat men jag antar att det är så.

Frågan jag ställer mig nu är, hur kunde jag hitta ögonblicket då, njuta då, vara just där just då men inte nu i varje dag i varje sekund? Hur fångar man dagen och behåller den?

Till dessa funderingar och betraktelser hör till att jag, vi campade några dagar hos mina föräldrar. Dom behövde hjälp med målning och vi såg en möjlighet att prova på husvagnslivet innan den riktiga semestern. Hela upplevelsen förvånade mig eller egentligen är väl "körde över mig totalt" mera rätt. Jag älskade verkligen det, så befriande och kravlöst! Det kändes som om jag suttit i ett fängelse och blivit frigiven. Luften kändes lättare, jag kände inte av stenen på mina axlar eller klumpen i magen. Visst försvann tankarna ibland och började planera nästa krig, nästa hinder eller tog mig tillbaka till tider jag vill glömma men jag hittade tillbaka till stunden.

Rädslan över att inte få känna det igen var mera skrämmande...

När vi skulle packa och åka hem så kom alla känslor tillbaka, alla berg och hinder, alla krav och måsten. Så nu sitter jag här och undrar hur jag ska gå vidare, hur bär jag åter denna tunga ryggsäck av ångest, rädslor, mardrömmar när jag vet att det finns något bortom allt det tunga. Hur hittar jag tillbaka? Bosätta mig i husvagnen? 

Nu tänker du säkert att dessa känslor finner man bara under kravlösa semestrar, dom är sommarkänslor osv. Ni som delat husvagn med 3 småkillar och bott utanför sina föräldrar trots att du inte bott hemma på 25år vet bättre...Dessa känslor hittar man inte där och då om det bara är sommar och semestertider. Hoppas att min tanke över detta når fram, att någon förstår vad jag menar.

Likes

Comments

Skolavslutningen är avklarad för våra barn och den härliga sommaren står för dörren....Frågan är väl, hur mycket sommar blir det?

Jag har hört att skilsmässorna ökar under och efter semestertider. Hur illa det än låter så kan jag förstå det när vi idag skulle koppla på husvagnen och göra en premiärtur. "Skrik inte, bara rikta in så jag kommer rätt med draget",,,jojo hur lätt är det liksom. All packning, frågan är då riktad till mig, varför all denna packning? Tja,,,kanske för att vi har 3 småkillar och en hund med, kanske för att vi ska hjälpa till att måla ett hus,, eller kanske för att vi ska vara borta 1 v....

Det ska bli en spännande resa, en "prova på tur" inför eldprovet till Gotland!

Bloggar via mobilen nu och känner att ska det fortsätta så blir det inhandling av en ny mobil (av märket doro),,,,med extra stort tangentbord....

Likes

Comments

Vaknade med ett så otroligt högt tjutande ljud i höger öra idag, ett sådant ljud som skulle göra mig vansinnig om det skulle vara bestående. Naturligtvis så går mina katastroftankar igång och jag konstaterar att nu har jag även tinnitus, förmodligen permanent. Jag drar igång en våg av panikattacker och ser mig själv sittandes gråtande hos läkaren som tar en titt i min journal och medicinlista, vickar lite på huvudet, klappar mig på axeln och frågar om jag har psykologkontakt.

Det är just detta som gör mig så otroligt arg på sjukvården, att titta en snabbis i medicinlistan och sedan döma ut min symtom totalt. Jag är inte min medicin, jag är en människa som du, med magont, huvudvärk och förkylningar. Ibland kan jag tänka att om jag skulle få någon värre åkomma, låt oss säga något så hemskt och drastiskt som en hjärtinfarkt, skulle då läkaren klappa mig på axeln och säga, det är inget, bara inbillning eller en ångestattack. Tack och hej liksom. Nu kanske det låter som om jag har tätare kontakt med min läkare än med min man,,,så är det inte, det kan jag försäkra. Jag blir bara arg och otrevlig vid sjukhusbesök så dom undviker jag..

Aja nu var det ju min "tinnitus" jag diskuterade...Tjutandet fanns kvar under lång tid, ända in på förmiddagen innan den byttes ut emot huvudvärk från helvetet och örvärk. Så, jag drar slutsatsen att det är en pågående öroninflammation istället. Med tanke på 3 lunginflammation och dubbla antibiotikakurer hos dom Bäcklundska barnen så är det väl inte helt ogrundat. Nu återstår det att se om jag kommer att lyssna på båttutor eller träffa John Blund i natt, föredrar den sistnämnda, dock så är den mannen inte heller att lita på, mycket frånvarande...


Likes

Comments

Ok, läste igenom förra inlägget och inser mina begränsningar. Påbörjade bloggen igår och tyckte att jag hade lite kläm på själva utförandet men inser i efterhand att jag är helsnurrig. Att redigera, vilket jag behöver göra är inte lätt, har ingen aning hur man gör det och inte heller att infoga bilder. Idag ska jag fila lite på detta och ta min 13-åriga son till hjälp men det första inlägget får ligga kvar i sin råhet.

Likes

Comments

Tänkte först skriva det vanliga, tar upp bloggen på nytt, startar om mitt liv och bla, bla men jag kör på som om inget alls. Det är måndagen efter yngsta dotterns student och man inser verkligen hur tiden går. Den visar ingen barmhärtighet trots att jag visar tydliga tecken på att det är svårt att hänga med.Allt har gått bra och jag tror att det motsvarade hennes förväntningar men jag tror att verklighetens måndag gjorde sig påmind, den tomhet som vi alla säkert någon gång upplevt efter något stort som planerats under en längre tid. Jag är glad att hon har sitt fasta arbete nu, innan alla andra planer sätts i verket som hon har så är ändå den fasta punkten bra att ha, en liten trygg plats. För planer tror jag nog att det finns gott om, kanske för många att hålla reda på just i dag, 3 dagar efter studenten. På grattiskortet till henne så hittade jag ett kort men ändå ett mycket betydelsefullt budskap som passar henne perfekt, det stod,,,

"Allting går och går det inte så går det ändå..."

Hon har svårt att tro på sig själv, att hitta sig själv att förstå sin egen del i det stora hela. Jag skulle kunna skriva långa rader om hur vacker och betydelsefull hon är men det spar jag på och hoppas att hon alla dom miljoner gånger har lyssnat när jag sagt det. För det är det viktigaste, inte att du säger det till andra eller skriver små kort vilket också säkert är uppskattat men just att säga det till den personen det är menat för, ansikte mot ansikte och försäkra dig om att personen vet det varje dag...

Livet i övrigt är nog lite rörigt som vanligt. Nu vid skolavslutningarna är det ganska stressigt och mycket tankar i omlopp. Semestrar och framtidsplaner blandas friskt och det är lite svårt att skilja på vad som är vad. Min största rädsla varje år är att hitta en plats där allting stämmer, jag vet det låter ju som rena drömmen men inte för mig. Den platsen som bryter sig in i hjärtat och intar din själ, den ger dig en tro om att livet har ändå mycket att erbjuda och den är verklig, platsen alltså, den finns på riktigt. Det har hänt några gånger att känslan har varit sådan, att hjärtat nästan slits ut ur dess plats varje gång vi åkt hem. Många vet ju att dessa känslor uppstår när något är över, som en student eller annan stor händelse som en semesterresa. Det är när den känslan kvarstår som problemen blir övermäktiga, när den tar över tankarna mer än vad dom borde. Nu lever ju jag med en kronisk depression och jag har svårt att skilja på vissa känslor men just när man hittar den platsen som gör att själen får vila, när man landar i ett lugn trots att alla människor runt dig lever sin stressade semsterbubbla. Du vet när livet får en mening eller där, livet får en mening...

Nu har den känslan infunnit sig några gånger, närmare bestämt 3 gånger som drabbat mig riktigt hårt och där känslan verkligen kört över mig.

Spanien, men här har jag nästan bara minnen från barndomsresor. Man ser och upplever saker och händelser lite annorlunda och med andra ögon under den tiden. Inte att förringa dock, men så finns det något med detta land efter alla resor jag gjort som liten som gjort sitt avtryck. Här är en känsla av ett land med många möjligheter som äldre, när barnen hittat sin plats med oss i ett annat land eller själv någon helt annanstans. Spanien är min dröm längre fram i livet.

Helsingborg, min stad i alla lägen och min födelseort, en plats för alla möjligheter för alla åldrar och etapper i livet. En stad med djup och hjärta där man blandar alla känslor, man blir nästan yr av staden. Den har havet, den har skåneslätten den har kulturen och den har liv. Jag är på väg, en dag ska jag bo här.....

Gotland, var börjar man? Denna underbara ö med känslan av att det gamla, av det äkta hållbara på något vis. Knepig känsla som inte släpper, den är rå men ändå varm. Mitt första möte med ön var lite av en chock! När vi åkte av färjan så möttes jag av sten och kalla, kala klippor. Inget lummigt och välkomnande utan mer avvaktande och diskret. Jag förstår lite varför efter några dagar där. Ön är som en bränd människa, den är verkligen låst och reserverad tills den välkomnat dig, tills du förstår öns budskap och om den inte skrämt iväg dig vid sitt första intryck, så har du stora möjligheter att förstå den. Jag förälskade mig i den redan innan mötet med Visby för i den staden är det inte svårt att förälska sig i hela ön. Men Gotland är inte bara den staden, den bjuder på alla olika känslor och upplevelser men det som är mest påträngande är den ibland lite obehagliga känslan som infinner sig, iallafall hos mig. Det är lite som om historien jagar dig, bedömer dig som människa, ser igenom dig och dina intentioner. Det låter konstigt men jag tror att den godkänner människor på olika sätt och som den analyserande känslomänniska jag är så är detta min övertygelse. Gotland vann mitt hjärta och den lever där inne i full blom,,,ännu en resa dit i sommar kanske kan bli till en annan sorts resa än bara "semester" längre fram i livet.

Så summan av detta långa inlägg är att ännu en dotter har tagit studenten, att tiden går och väntar inte och att jag någon gång ska på 3 olika platser,,,,där ser man.

Likes

Comments