View tracker

Ännu en läsares berättelse, den här gången anonymt. Vill du själv skriva en text? Maila bara skrivterapi@hotmail.com.

Jag slår hårt på boxningssäcken, jab, jab, uppercut och ducka tänker jag tyst för mig själv medan musikens dunk fyller mina hörlurar. Svetten rinner ner för pannan och hela ryggen är blöt. När jag blundar ser jag mannen i svart. Han har hemsökt mig flera gånger per dag det senaste året. Efter den natten han tog mig och min fria vilja ifrån mig. Boxningen hjälper och jag slår så hårt jag kan flera gånger tills mina armar bränner av mjölksyra. Jag låtsas att det är han.

Jag tänker ofta på om. Om jag hade börjat boxas tidigare, hade jag kunnat slå tillbaka då? Hade jag fortfarande behövt skrika på hjälp, och gång på gång säga nej när han gjorde allt det där? Om jag hade haft med mig hårspray eller haft längre naglar, hade jag kunnat komma undan och fly? Det vet jag inte men min hjärna försöker fortfarande komma på flyktplaner trots att det redan har hänt. Kanske i förebyggande syfte? För vem vet om det kommer hända igen.. Fast då kommer jag vara beredd. Jag ska slåss och överraska honom med den kropp som han trodde att han skulle kunna ta. Jag vet hur stark jag är nu och tekniken sitter som reflexer i hela mitt nervsystem. Jag tänker aldrig bli ett offer och gå tillbaka till hur jag mådde för ett år sedan. Aldrig mer.

Jag har så många frågor jag skulle vilja ha svar på. Du svartklädda man i mörkret som tog min kropp med våld, njöt du av det? Kände du dig mäktig och tuff när jag ropade på hjälp? Kände du någon som helst empati för mig när jag grät och du bara flinade? Jag vill ha svar och se honom i ögonen när han skulle berätta. Visa mig stark fast jag skulle vara livrädd innerst inne. Men en sak ska du veta, jag är vinnaren i den här matchen. Trots att du tog min kropp den där kalla vinternatten så bröt du mig aldrig, och jag kommer aldrig någonsin vara ditt offer. Så stark kommer du aldrig att kunna vara. Jag överlevde och får slå sönder dig varje gång jag ser min boxningssäck.

- anonym

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har inte riktigt ord för hur glad jag är över att ni verkar tycka det här lilla projektet är spännande. Det är redan flera som har hört av sig och vill skriva och berätta, och jag tycker det är hur kul som helst!

Era berättelser är så fina och jag blir så inspirerad av allt! Vi måste bli bättre på att prata om saker, uttrycka både sorg och glädje. Att kunna vara glad för någons skull, att trösta, att vara stolta över något.

Jag tror att det här kan bli något riktigt bra! Är du sugen på att dela med dig av något, eller känner du någon som gillar att skriva? Vad som helst, tveka inte att maila mig på skrivterapi@hotmail.com

Du väljer om du vill vara anonym, ha ditt namn eller din blogg som länk! Ni är fantastiska!

Likes

Comments

View tracker

Detta är skrivet av nouw.com/sannapetersson hennes blogg hittar du genom att klicka in dig på länken ovanför!

När jag var 13 år, jag gick alltså i 7:an så kom jag till skolan precis som vanligt, men jag kände hur alla verkligen kollade snett på mig, lärarna kollade konstigt och alla betedde sig verkligen skumt. Men jag gick vidare som om ingenting hade hänt. Strax efter halv 8 så ber min dåvarande lärare mig att följa med henne till kontoret så jag kunde ringa min pappa. Jag fattade absolut ingenting om vad som precis hände. Men påväg till kontoret så berättade hon att mitt hus stod i lågor, eller rättare sagt var nerbränt. Först tog jag inte in det, jag fattade inte vad hon sa, men jag ringde pappa och han sa bara att det stämde. Men jag vägrade acceptera det. Gick ut till mina klasskamrater igen, men där kunde jag verkligen inte hålla tårarna tillbaka, alla kom fram och kramade mig och undrade hur det var.

Efter den händelsen så började allting gå utför, ingenting gick bra. Jag började några år sedan att ta droger, men det var endast lite till och från, men i våras/somras så fick jag en total flipp och jag mådde så dåligt att jag försökte ta livet av mig många gånger. Jag och mitt ex gjorde slut på grund av otrohet, och han var missbrukare. Sommaren började komma och där var allting kört. Jag var fast bland drogerna och jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det, jag ville men ingen ville hjälpa mig.
Men tillslut så bestämde jag mig för att nu får det vara nog, ja hade precis då fått jobb, eller ja jag hade varit på arbetsintervju, (vilket i sig gick väldigt bra) jag rökte ner mig själv totalt 2 gånger efter det och var nära på att mista livet. MEN jag kom ur det och är idag helt ren! Och mår så himla mycket bättre utan drogerna!

Trots otroligt många svackor i livet, så blir det bara bättre och bättre oavsett om man tror det eller inte!

Likes

Comments

​Följande berättelse är skriven av www.nouw.com/skrivochvarglad​Klicka er in på hennes blogg genom länken!


En skrivövning somfokuserar påen känsla: i mitt fall har jag valt känslansorg.

Jag vaknade upp en heltvanlig fredag, inget konstigt med det men ändå kändes inget som vanligt. Jag klappade på min mage och sa ett glatt godmorgon och hoppades du hade det bra därinne.En olustig känsla sköljde över mig precis innan jag skulle ta stegen ut ur minvarma lägenhet och mot bussen som skulle ta mig till jobbet, jag hade en sentur och hoppades inte dagen skulle kännas allt för lång och försökte intala mig själv att det var ju trots allt fredag snartskulle jag vara hemma igen och njuta av de två lediga dagarna tills det var dags för jobb igen.

r jag steg in på jobbet var allt som vanligt jag hörde barn skrattblandat med skrik och försökte så käckt jagkunde att hälsa godmorgon och kallprata lite med kollegorna ändå kändes det konstig som att det inte stod rätt tillinne i magen, så diskret jag kunde la jag handen på magen och nästan bad en bön för att du därinne skullemå bra.

rmiddagen flöt på som den alltidgjorde men det kändes som jag inte var där utan hon som jobbade var ett skaloch jag självlåg fortfarande i sängen och drömde, jagursäktade mig för jag kände att nöden kallade och precis där och då blev jag helt kall. Det som absolut inte fick hända händeoch jag visste inte hur jag skulle reagera.

 Jag försökte samla mig så gott jag kunde för jag kunde inte sitta på toa hela dagen och överanalysera det jag just upptäckt på trosskyddet, jag tog mig igenom förmiddagen så gott jag kunde men ett någorlunda leende på läpparna vilket jag faktiskt berömde mig för.

Vid lunchtid kunde jag intehålla masken längre jag grät på insidanoch tvingade det som fanns på insidan att hålla sig därinne jag kan inte säga att jag lyckades göranågot bra jobb. Vid detta laget fattade jag att det somhöll på att hända inte var normalt, att du som fanns inuti mighöll på att försvinna och på något löjligt naivt sätt försöktejag intala mig själv att det skulle gå bra. Jaghade precis diskat klart och gått på rast när jag smsade mamma om det som hade hänt ochallt blev mer verkligt på något sätt jag måste gå hem.

Med darrande ben gick jag föratt lugnt och samlat berätta hur det gick till och snällt fråga om jag fick gå hem men närmin kollega så snällt frågade hur det var med mig kunde jag inte vara samlad längre, jag kundeinte hålla det fina masken jag satt på mig innan jag kom till jobbet och jag brast ut i gråt. De följande timmarna av jobbet kommer jag knappt ihåg jag pratade med någon om min situation och såklart kunde deinte hjälpa mig utan hänvisad mig till sängen och mycket vilande, jag muttradetill svar och kände att nu var allt hoppet ut. Min kollega var så snäll och ta mitt pass och jag och sambon åkte till någon matställe, vi åt maten under tystnad och han försökte muntra upp migvilket inte gick alls bra. Vi hyrde någon tråkigt film som jaginte ens minns då jag var på toa nästan under helafilmen och satt och analyserade om det hade blivit mer eller mindre på trosskyddet. När jag hade gått på toa och skulle sätta mig kände jag plötsligt en konstig känslasom att något lämnar kroppen och kroppen blev liksom tung och lättpå samma gång det enda jagfick ur mig var "nu hände det" och dunsade ner på soffan.

Efter det följde några helvetesdagar där jag inte gjorde annat än grät,sov,grät och sov lite till. Jag både ville och inteville bli tröstad av sambon och jag önskade att jag

aldrig fått det glada beskedet att viväntade tillökning och även fast jag inte var religös for mina tankar in på den banan och jag var förbannad på gud att han kunde göra något sånt när det i själva verket var min egen kropp som hadeorsakat detta, från den dagen hatade jag min kropp somaldrig förr. Dagarna och månaderna gick ochvardagen blev som vanlig igen och den hemska dagen finns nu i mitt undermedvetna,men hur blir man läkt efter något sånt och vågar man försöka igen men man måste väl våga tro att det går annars är det bara helvete med alltihop . 

Likes

Comments

Hejsan alla där ute! Som ni säkert redan förstått är det här en skriv-blogg där jag själv skriver om allt som inspirerar mig, men också tankar och andra kanske mer känslomässiga inlägg. Jag har alltid haft skrivandet som en sorts terapi. Att skriva av sig och faktiskt få ut alla känslor i ord kan hjälpa enormt!

Nu är det er tur att synas, antingen anonymt eller få er blogg länkad om det önskas. Jag vill höra era berättelser. Sorgliga som glädjefyllda, stort som smått. Skriv om något ni varit med om eller varför inte en novell? Allt publiceras här!

Jag vill inkludera er mer och vad passar inte bättre än att ni själva får berätta? Det är era tankar, åsikter och känslor.

Jag publicerar alla era inlägg efter hand och ni skickar det isåfall till skrivterapi@hotmail.com

kom ihåg att skriva bloggnamn, namn eller om du vill vara anonym.

Likes

Comments

Något jag lärt mig är att inte nöja sig med det minsta när det gäller kärlek. Det är nog det enda som aldrig ska vara "lagom". När man hittar någon att älska ska det vara ovillkorligt, och jag blir så ledsen när människor nöjer sig med personer som bara älskar någon halvdant. Det är inte försvarbart med orden "men han/hon är sådär.." och "äsch, jag är van vid det där..". Vad man än gör så ska man inte finna sig i att bli behandlad mindre bra om man själv ger hela sitt hjärta till någon. Det är varken rättvist för någon och speciellt inte för den som ger 100%.

Jag har varit där, gett mer än andra och bara sårat mig själv i längden. Tills för mer än ett år sen då jag hittade den personen som jag älskar mest, och det bästa är att jag vet att han älskar mig minst lika mycket tillbaka. Det kittlas och bränner fortfarande i varenda nerv när jag får vara med honom. Avundsjuka finns inte och jag känner aldrig någon oro i hans närhet. Han är min trygghet och en riktig "niceguy".

Så vad ni än gör, nöj er inte och jaga inte efter "badboys" eller "fuckboys". Lägg inte ner er energi på människor som struntar fullkomligt i dig och dina känslor. Du förtjänar någon som älskar alla dina sidor, bra som dåliga. Så nöj dig inte med det minsta när du kan få så mycket mer. Inte när det gäller kärlek.

Likes

Comments

Hur svårt kan det vara egentligen? Att påbörja ett eget liv, skaffa egen lägenhet, jobb? Inte lika enkelt som jag trodde iallafall. I dag måste man ha hög utbildning för att för det första få ett jobb och en inkomst. Då menar jag inte hög utbildning som att ha gått ut gymnasiet med topp-betyg, utan helst ha gått ut högskolan innan du ens börjat på högstadiet. Sen söker ju självklart alla någon som haft ERFARENHET innan, så se till att ha haft minst 2 olika jobb innan du söker efter just det jobb som du är ute efter. Vill du ha lägenhet och flytta hemifrån ser man helst inte att du studerar utan har en fast inkomst. Så bo helst hemma tills du är minst 24 och har ett heltidsjobb där du tjänar sådär 30 000 efter skatt, såklart. Efter det kan du försöka påbörja ett eget liv.


Nej, i den här världen platsar ingen. Särskilt inte unga "gröna" människor som någon vågar satsa på och inte heller gamla där "bäst före datumet" gått ut. Vill man ha något gjort måste man slå sig fram och stampa över allt och alla som kommer i ens väg. Jag platsar inte i den här världen.

Likes

Comments

Jag heter Emelie och är ett maskrosbarn. Ordet är så fint på något sätt, det har alltid tilltalat mig. Maskrosor är lite kända för att vara "oförstörbara". Drar man bort en växer oftast fler upp starkare. Trots att dem inte är de vackraste av blommor är de starka. Jag får ofta höra att jag är stark. Själv tror jag inte på det men förstår fortfarande att jag varit med om mycket som andra inte har. På gott och ont, såklart. Ansvar var någon jag lärde känna i tidig ålder. Han knackade ofta på för att påminna mig om alla andra som fanns runt omkring mig. "Försiktigt", "plocka undan" och "skaka av dig det där, gå vidare" är något som fortfarande hänger kvar idag. Vid speciella tillfällen kom även hans vän rädsla för att se till allt lite extra. Hon kommer allt oftare nu när jag är äldre, men det brukar gå att stänga dörren för henne ibland. Om jag har tur kan jag låsa den också. Det är så jag gör, stänger allt ute. Uttrycket det som inte syns finns inte, stämmer bra. Redan som liten har jag fått höra att jag skrämde mina nära rejält när jag apatiskt föll ihop i en hög när saker inte gick som jag ville. Men det växte jag väl ifrån som de flesta barn gör. Man finner sig liksom i alla situationer som uppstår och uppfostras förhoppningsvis rätt. Pappa och mamma var väldigt noggranna med det. Min lillasyster Alicia och jag fick lära oss att vara artiga, snälla och trevliga. Ibland blev väl det lite jobbigt att vara snäll hela tiden så vi tog ut våra aggressioner på varandra i stället. Verbalt förstås. Jag har aldrig varit någon slagskämpe med nävar men i argumentationer håller jag fortfarande gärna monologer. Alicia kan slåss, om hon vill. Men även hon använder helst ord tror jag. Skriva var det bästa jag visste och Alicia ställde gärna upp som huvudkaraktär i alla mina berättelser. Tillsammans brukade vi komma på olika situationer som uppstod i vardagen som vi kunde ändra på i våra historier. Det var så vi bearbetade mamma och pappas skilsmässa bäst. Jag har fortfarande vaga minnen av när de argumenterade argt vid fläkten i köket den där lördagskvällen i september. Jag var bara sex år då. Trots skilsmässan var mamma och pappa väldigt bra vänner och pappa hjälpte alltid till. Mamma mådde inte alltid så bra, men pappa fanns ändå alltid där för henne. Vi brukade ha filmkvällar i början med god mat hos pappa. Mamma brukade alltid ta mig sig något gott, antagligen för att kompensera för allt som hänt. Båda hade nog ganska dåligt samvete, det brukar vara så för skilda föräldrar tror jag. Alicia och jag brukade alltid ställa oss i hallen för att invänta henne, och så fort hon kom genom dörren rusade vi mot henne för att krama om henne ordentligt. Mamma hade alltid en svart skinnjacka som luktade så underbart gott! En blandning av lavendel och svag röklukt. Det kändes som hemma. Efter ett tag skaffade mamma en lägenhet och vi bodde hos henne varannan vecka. Ekonomiskt var det inte tipp topp då hon var sjukskriven för det mesta, men vi fick alltid goda morotskakor och spaghetti till lunch när vi ville. Det var litet men mysigt där. Pappa bodde kvar i huset och jobbade ganska mycket. När han jobbade över på hans veckor var Alicia och jag antingen på fritids eller hos vår farmor och farfar. Vi hade alltid någon som kunde ta hand om oss oavsett, det var tryggt att ha nästan hela vår släkt samlat på ett ställe. En stadig punkt under vår uppväxt. En sommar hade mamma skaffat en ny kille. Jag kommer inte ihåg så mycket av honom, det var mest i efterhand som mamma berättade om hur han var. Av hennes ord att döma, inte den mest pedagogiska av människor när det kommer till små barn. En gång hade han flippat ut totalt när Alicia rullat med en duk på köksbordet och skrikit på henne. Mamma hade kastat ut honom direkt och vi såg honom aldrig mer igen. Pappa där emot försökte inte ens skaffa någon ny, han trodde nog inte på kärleken mer efter deras uppbrott. Livet flöt på och skolan gick bra för oss båda, läsa och skriva var fortfarande det bästa jag visste och jobbade man tillräckligt fort fick man alltid läsa i sin bänkbok fram till rasten. Detta lärde jag mig snabbt och jobbade alltid effektivt under alla lektioner, till och med under mattelektionerna som jag tyckte var urtrist. En dag efter skolan skulle mamma berätta en sak. Något som skulle förändra en stor del av vår tillfälliga vardag.

Det här är alltså första delen av min historia "Maskrosbarnet". Jag kommer lägga upp fortsättningar undan för undan i kategorin "noveller" och räknar med att del 2 kommer finnas upplagt under nästa vecka någon gång.


Likes

Comments

Nu är det dags igen. Julen knackar på dörren och alla hus fylls av värme, grandoft och människor som man älskar. Nära och kära från alla håll. Sen kommer saknaden samtidigt efter dem som man inte kan få vara tillsammans med under julafton. Min mamma är en av dem som åter igen inte kommer sitta vid matbordet, skratta och ha kul tillsammans med oss andra. Det har redan gått 4 stycken sådana tillfällen redan och det känns lite extra just runt den här årstiden.

Men i år ska jag inte vara ledsen. Jag ska inte sakna henne, för hon kommer vara med mig hela tiden. Som hon egentligen alltid är. I år ska jag vara tacksam för det hade hon velat. Jag ska vara tacksam för allt. Tacksam för min fina familj som håller ihop trots att det är svårt. Tacksam för alla underbara vänner jag får ha i mitt liv. Tacksam för att min pojkvän älskar mig ovillkorligt och bryr sig om mig. Tacksam för att jag är frisk, lever och andas och kan njuta av livet.

I år ska allt vara annorlunda. Jag behöver inga julklappar. Det är trots allt bara material, och inget av det kan värdesätta alla fina människor jag får dela den här dagen med. Jag kommer istället vara tacksam. Stanna upp, reflektera och njuta av allt som livet har att erbjuda. "Allt blir vad man gör det till" sa mamma ibland, så den här julen ska jag inte älta och sörja. Jag ska vara lycklig.

Likes

Comments

Det var mörkt ute medan hon gick med sakta steg mot busstationen. Vinden piskade rå och kall mot hennes ansikte, och de tårar hon tidigare fällt satt som klistrad frost mot kinderna. Hon snyftade lite. Nästan ohörbart. Stationen var helt tom och hon satte sig ner på en av de gröna fuktiga bänkarna. Bilderna från festen dök åter igen upp, som en spelfilm hade de fastnat på hornhinnan och så fort hon stängde ögonen dök de upp. Aldrig skulle dem försvinna, det visste hon. Varma nya tårar började sticka bakom hennes ögonlock.

De rörde sig fortfarande i takt framför henne. Tätt, tätt. Deras kroppar hade slingrats runt varandra, som två blev en. Läpparna möttes och tungorna dansade sin egen dans. I det ögonblick han hade fått syn på henne var det försent. Flackande blickar och glansiga ögon hann spelas i flera minuter. Hon var redan långt borta, innan hon ens tittat om han sprang efter var hennes ben redan på väg mot stationen.

Bussen gled sakta upp bredvid hållplatsen och hon klev på. Sätet längst bak var det enda som inte var upptaget. Trots att bussen var full av människor kände hon sig så ensam. Det plingade till hennes telefon. En lång ensam ton skar genom resten av sorlet från de glatt pratande passagerarna. Hon tog upp den ur fickan. Små svarta bokstäver prydde skärmen. "Förlåt mig."

Likes

Comments