Flow

Det finns så många bra skrivövningar man kan göra när man har en stund över. (Ja, alltså när man inte arbetar på "den stora romanen", på en ruggig novell eller på en krönika ;)

Att skapa karaktärer är en nyttig - och väldigt rolig - övning. Denna skrev jag en dimmig dag i skrivarlyan, klart inspirerad av min omgivning den dagen...


FÄRGLÖS

Han påminde mig om kall fuktig vinter.

Hela hans gråvita uppenbarelse. Hyn blekt askgrå som om han inte vistats i friska luften på flera år. Håret blyertsgrått, med stänk av vitt, som om frosten nypt tag i utvalda slingor. Ögonen så ljusa, nästan genomskinliga. Som tunna skärvor is vid strandkanten en frostig dag i februari.

Han rörde sig långsamt, lät varje steg ta en evighet. Armarna hängde slappt utmed sidorna, som om de hade gett upp. Hela intrycket av honom var att kraften runnit ur honom, att han var tömd, ihålig.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det. Så småningom insåg jag att hela hans trötta väsen kvävde de som kom nära, drog in dem i gråheten. Jag ville stå emot, möta honom med uppmuntrande ord och glädje, visa att jag kunde förändra honom. Men hans energi var starkare, trots att den gav ett så svagt intryck.

Snart var jag smittad. En morgon vaknade jag och såg att min hy antagit en matt smutsgrå ton. Jag upptäckte att min röst tappat sin melodi, blivit entonig. Jag ville dra mig undan då. Men det var för sent. Mina ben kunde inte längre springa, de rörde sig sakta som om jag gick i gyttja. Glittret i mina ögon hade suddats bort, blicken var uttryckslös och slö. Jag var fast, insnärjd i hans grå dimma av hopplöshet och uppgivenhet.

Jag hade blivit färglös.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Flow

En gräns är en gräns. Kanske väldigt tydlig, svår att forcera av olika anledningar. Eller så är den helt osynlig, trots att den finns...
Varsågoda, en flödestext inspirerad av ordet "gräns."


GRÄNSEN

De hade gått över gränsen, klivit över den osynliga mur som inte fick passeras. Och när de väl hade gjort det fanns det ingen återvändo. Inget sätt att göra ogjort. Trodde i alla fall hon...

De hade gått över tillsammans. Hand i hand. Och hon hade litat på honom, de två tillsammans, för alltid tillsammans. Eller?

En gång.
En gång är ingen gång.
En gång är en gång för mycket.

För honom hade det varit en lek. Han klev tillbaks över gränsen. Lekande lätt, som om ingenting hade hänt. Gränsen hade varit tunn, lätt att forcera. Åt båda håll. För honom.

Hon stod kvar. Vilsen. Oförmögen att återvända till det som varit.
För henne hade det varit blodigt allvar, svällande hopp, en hemlig dröm.
Gränsen hade varit tydlig, en hög mur, taggtråd, larm. Ändå hade hon passerat den. Åt ett håll.

Hon visste. Det var över. Det som inte ens hunnit börja.


Likes

Comments

Flow, Korta noveller, Följetong


Vissa texter lever kvar hos mig. En del flödestexter har inspirerat mig till längre noveller och andra får en fortsättning när andan faller på. Jag skrev Flickan i vintras när decembermörkret lockade fram en skräckhistoria utifrån en startmening. Nu kommer fortsättningen.

(Vill ni läsa Flickan, del 1, så gå till inlägget den 5 december)


FLICKAN (del 2)


På lätta ljudlösa steg rörde sig flickan genom natten. Hon hade klarat det svåraste, inom henne brände upphetsningen; men hon hade inte tid att glädjas ännu, uppdraget var inte avslutat.

Flickan svepte den grå kappan tätare runt sin kropp, hon smälte samman med mörkret. Hon ökade takten ytterligare, måste bort från villaområdet. Ögonen glödde fortfarande, och värmen pulserade rytmiskt inom henne. En vit katt fick syn på flickan. Den fräste och klättrade snabbt upp i ett träd. Flickan ville klättra efter djuret men hon visste att hon måste följa planen, inget fick gå fel.

Hon var framme vid den täta mörka skogen nu, den välkomnade henne, träden böjde sig ödmjukt framför henne, öppnade upp en stig. När fotsulorna mötte skogens välbekanta underlag andades hon ut. Sedan andades hon in djupt. Sög in doften av barr, fuktig mossa, unken bark och syrerik luft. Hon stod återigen helt stilla, dold av träden. Hon väntade. När hon hörde de mjuka stegen närma sig visste hon. Hon hade lyckats. Flickan gav upp ett utdraget skri och i samma ögonblick rullade dimman in. Tjock, fuktig och grå omslöt den henne. Hon rörde sig djupare in i skogen, hela tiden medveten om stegen bakom henne. Han var nära, hon kunde känna hans söta rena doft. Hon motstod en impuls att stanna och vänta in pojken, hon ville lukta på honom igen. Pojkens lugna regelbundna andetag nådde henne, han var ännu inte vid medvetande, han gick i sömnen. Hon hade gjort allting helt rätt. Stoltheten vällde upp inom henne, snart var de framme, hemma, och hon skulle hyllas.

Skogen manade på dem, hjälpte dem framåt. Grenarna fortsatte att öppna upp framför dem. En slingrig smal stig som ledde brant uppåt. Bakom pojken slöt sig grenarna tätt igen, inga spår skulle finnas kvar efter barnen. När flickan kom fram till den lilla gläntan stannade hon och väntade in pojken. Han slöt upp bredvid henne. Flickan tog hans hand, kall och slapp. Snart skulle han få vakna. Hon lät sin egen pulserande kraft flyta över till honom, hon pressade sin tumme mot hans. Runt dem lättade dimman och solen gick upp över gläntan. En perfekt cirkel, högt upp i skogen, omringad av vaktande träd. Som en trygg livmoder. Mitt i cirkeln stod den stora svarta stenen. När den första solstrålen nådde fram till flickan började hon mässa. Ord och toner, dova ljud och vibrationer fortplantade sig från flickans läppar. Pojken gurglade, hostade till och såg sig yrvaket omkring. Han harklade sig och flickan hörde hur pojken fann sin röst, hur han tog några tveksamma toner. Snart sjöng de tillsammans. Hon log, tårar av glädje blötte hennes blanka hud, droppade på den mossbeklädda marken. De sjöng högre och högre samtidigt som de närmade sig stenen. Flickan lät kåpan falla till marken. Solen fick det vita håret att stråla och glänsa. När de kom fram lutade sig flickan framåt och lät pannan nudda vid den mäktiga stenen. Den var varm och sträv mot hennes hud. Det var dags nu. När den dolda porten i stenen öppnades kramade flickan pojkens hand hårt. Hon vände sig mot honom. Deras ögon möttes. Han såg ut precis som när hon sett honom för första gången för bara några timmar sedan. Förutom att hans ögon nu såg ut som hennes. Klotrunda, med glödande röda pupiller.

De log mot varandra och gick hand i hand in genom stenens öppning.


Likes

Comments

Flow

Havet och sjön... helt klart ger de inspiration eftersom det så ofta dyker upp det ena eller andra när jag flödesskriver. Ibland kav lugnt vatten, ibland mörkt och skrämmande, ibland stormande och vilt. Det blev en hel del flödestexter under skrivdagarna i Villa Martinson.

Här är en kortis:

VANSINNESVRÅL

Gryningsljuset får hennes hår att lysa. Vilt fladdrar det bakom henne där hon springer på stranden. Måsarna ser ut att jaga henne där de förvirrat far omkring i vinden. Bruset från vågorna överröstar allt. Vassa snäckskal skär upp henne fötter och blodet ritar röda mönster i den vita sanden. Lukten av tång är stark, kväljande; stormen har slitit upp sjok av svarta tentakler som verkar vilja kräla upp på land. Hon springer som om hon springer för livet. Sanden blir mörkare och tyngre ju närmare havet hon kommer. Kastbyar vill välta henne, putta ut henne i det salta vita skummet som slickar vattenbrynet. När hon stannar är det inte för att hon ger upp. Hon är framme. Hon vänder sig mot det upprörda havet. Vrålet som kommer från hennes strupe färdas över den vågiga ytan och når ingen. Det blandas med vindarna och försvinner som om det aldrig funnits. Hennes andhämtning lugnar sig, musklerna slappnar av, kroppen blir stilla.

Sakta vänder hon om och går tillbaks till vardagen.


Likes

Comments

#Älska noveller - 30 nyanser av frihet

För cirka ett år sedan debuterade jag i bokform med min novell "Så länge jag minns" i novellantologin #älska noveller - 30 nyanser av saknad. I går kom besked från Ordberoende förlag att mitt bidrag blivit utvalt i år igen.

Så otroligt roligt att återigen få vara en del av detta fantastiska projekt!

I maj släpps 30 nyanser av frihet.



Likes

Comments

Att skriva till bilder kan verkligen sätta fart på fantasin. Den här bilden tog jag i Split i Kroatien i somras. Vad pågår bakom dörren med kedjan?
Vem är det som pratar? Vem pratar han med?

Viskningar om natten

”Jag har en hemlighet. Om jag berättar får du inte föra det vidare till en levande själ. Ok? Du kan berätta för de döda om du vill. De är bra på att lyssna, och man kan lita på att de inte för något vidare.

Är du beredd?

Jag vet att jag är favoriten. Jag. Bara jag. Hur jag vet? Jag hör dem prata om natten, hör dem viska med sina hesa röster att jag är den utvalde. Den som kommer att ta över. På dagen, när ljuset sipprar in i springorna, ekar deras röster kvar inom mig och gör mig stark. Jag vet att jag inte ser ut att vara den som ska ta över, men vad vet jag. De vet bättre, och säger de att jag är favoriten, den utvalde, ja, då är det så. De tror att vi inte hör dem om natten, de litar på att vi sover tungt. Men jag hör, så fort det mörknar, hela natten, till och med i sömnen. Jag hör dem. Jag är speciell. Inte som ni andra. Inte som dig.

Lyssnar du?

Det är inte långt kvar nu, snart är det dags. Snart kommer kedjorna att rassla och dörren att öppnas fast det är dag, och jag kommer att stå kvar som den siste, den som klarade sig. Jag kommer att bäras ut på en bädd av guld, hyllas och älskas av alla.

Du lyssnar inte. Sover du? Hallå?

Det kanske bara är jag kvar. Bara jag. Ensam här i mörkret. Men det spelar ingen roll, även om det bara är jag kvar så vet jag att det är jag som är favoriten. Det har jag hört dem säga. Rösterna som viskar om natten. Rösterna som bara jag kan höra.”


Likes

Comments

Villa Martinson (skrivarstipendium februari 2017)

Tänk att jag har fått sitta här i Villa Martinson och skriva i februari!

Jag visste inte hur det skulle bli, jag som är van att skriva inklämd i ett soffhörn, omgiven av långbenta barn, katter samt ett styck äkta man. Men det har varit alldeles... underbart! Att bara låta timmarna passera, att helt få chans att försvinna in i en text utan att bli avbruten eller störd. Att vara alldeles tyst. Att njuta av tystheten.

Och - jag har fått massor skrivet, kreativitet har flödat och jag är otroligt nöjd!
Tacksam är ordet för dagen.😊

Likes

Comments

Novelletten

Novelletten i januari


Tema ortsnamn
Max 1950 tecken

Jag fick en bild av en kvinna som inte kan gå vidare förrän hon har gjort upp med något i sitt förflutna. Hon måste återvända till staden (orten) där allt började.


Nästa Falkenberg


Svettigt säte, kvalmig stillastående luft. Tågets skakningar får kallsvetten att tränga fram i hårfästet. Hon lutar sin fuktiga panna mot det svala fönsterglaset. Välkända vyer susar förbi. Hon känner doften av hav långt innan det är inom synhåll. Det salta friska väcker barndomsminnen till liv. Saftig söt isglass mot varma läppar, knastrig sand i tänder och hårbotten. Picknick på nopprig orange frottéhandduk, stark gul saft i sirapsflaska, torra mandelkubbar. Hon sluter ögonen. Ju närmare de kommer hemstaden desto mer ökar pulsen. Övertygelsen makar på sig en aning, ger plats åt tvivel, en nypa ånger. Det som kändes som ett genomtänkt, noga övervägt beslut för ett tag sedan, känns nu överilat. Hon vrider på sig i sätet, rättar till kjolen, stryker luggen ur pannan. Nu ser hon havet. Det sträcker ut sig nedanför den gyllene sandstranden, blått, oändligt.

En svag lukt av rutten tång letar sig in i tåget, in i hennes innersta. Utan förvarning kommer tårarna. Vem är det som säger att det kommer att bli annorlunda nu? Det är som om staden har en magnetisk dragningskraft på henne. När hon inte är där längtar hon dit, när hon är där vill hon bort. Och ändå sitter hon här nu. På väg tillbaks till platsen där hon föddes, formades, växte. Där hon skadades och ärrades. Hon vet varför hon återvänder. Hon måste läka på platsen där hjärtat brast. Hon har inget val.

Tåget saktar in. Runt omkring henne börjar människor göra sig redo att gå av. Hon ställer sig upp, benen darrar som om hon sprungit flera mil. Det var så länge sedan hon var tillbaks, ändå känns allt så bekant. Hon har gjort resan inom sig så många gånger, upplevt precis detta ögonblick om och om igen i tanken.

”Nästa Falkenberg. Falkenberg. Avstigning sker på höger sida.”

Hon sväljer tveksamheten, greppar väskan och tränger sig ut i gången tillsammans med de andra som väntar på att gå av. Hon är en av dem nu. Tåget pustar ut, stannar med ett ryck. Hon är framme.

Likes

Comments

Korta noveller


Barnvakt i helgen? Kanske inte...

Ett skepp kommer lastat

Barnen halvligger i den stora soffan. Små rastlösa fötter i färgglada sockor snuddar vid varandra. Sockersvullna magar kurrar. Radion står på och en upphetsad radioröst informerar om en flerbilsolycka i Tingstadstunneln. Rummet är varm och kvavt.

– Din tur William.
Mannens röst låter trött.
William hostar till.

– Ok, ok, ett skepp kommer lastat med… eh … vilken bokstav, jag har glömt? William sneglar under lugg på mannen som sitter på golvet framför barnen. Han sitter med benen i kors, och ryggen är rak. Ögonen är halvöppna och William tycker att han ser ut som om han håller på att somna.

– Du får tänka efter. Vad sa Nelly precis? Det har du väl inte glömt redan?
William drar i tröjan, lyfter fållen ända upp till munnen. Han suger på kanten, funderar intensivt. Han tittar på Nelly, som om det skulle hjälpa.

– Hon sa väl att skeppet kommer lastat med… glass? Eller? Eller hur Nelly?
Flickan gäspar stort och nickar.

– Precis, säger mannen. Och vad slutar glass på för bokstav?

– S!

– Så, du visste ju. Sätt lite fart nu. Ett ord på S.
William rycker till. Mannen har det där gnissliga i sin röst nu, det han inte tycker om, det som rör runt något i hans mage. William tänker så fort han kan.

– Ett skepp kommer lastat med… SPINDLAR! Din tur Nelly!

Mannen reser sig hastigt upp. De pösiga byxorna har hasat ner och William tycker att det är pinsamt att man kan se kanten på mannens kalsonger. Barnen stirrar på mannen. Är leken över nu? Ska mannen inte passa dem mer?
– Har någon av er ungar träffat en tam spindel någon gång?
Nelly fnissar till. Mannen går runt dem, runt soffan. Barnen drar sig omedvetet närmare varandra, William sträcker sig efter Nellys hand. Mannen stannar bakom soffan, lägger en hårig blek hand på Williams axel och lutar sitt ansikte ner, klämmer in det mellan barnen.Så viskar han:

– Vill ni träffa min tama spindel?
Nelly klämmer hårt om Williams hand. William lutar sig bakåt, bort från mannen. Hans andedräkt luktar som kokta ägg.
– Du har ju ingen spindel.
William hör sin egen röst, den låter arg.
– Vi vill gå hem nu. Har du passat färdigt oss nu? Har pappa kommit hem?
– Nä. Er pappa skulle jobba sent. Vad säger ni skitungar? Ska vi gå och hälsa på Johanna.
– Det kan den väl inte heta?
Nelly släpper Williams hand, hasar bort till hörnet på soffan.
– Jo.
Mannen tar ett hopp över soffans rygg och landar mellan barnen. Han breder ut sig, William tycker inte om att han tar all plats. William söker Nellys blick, men hon stirrar på mannen.
– Jo, hon heter Johanna. Efter min gamla mormor. Mormor var en tokig tant med skägg.
Nelly fnissar och tittar på William. William blänger på Nelly, vill inte att hon ska skratta åt något som mannen säger. Vill inte att hon ska lyssna. Han vill att de ska gå. Mannen vänder ryggen mot William, pratar bara med Nelly nu.
– Johanna har inte skägg, men hon är hårig. Och fet. Det har hon också efter mormor. Vill du träffa Johanna? Du kan till och med få hålla henne.

– Nej, usch! Jag vill inte hålla henne. Fy vad läskigt.
– Nu vill Nelly och jag gå hem. Det är inte roligt här. Du är en tråkig barnvakt.
Mannen vänder sig om, stirrar på William. Utan ett ord reser han sig upp ur soffan och går ut ur rummet.


– Kom Nelly, kom så går vi. Nu. Jag vill inte vara här mer.
– Men pappa är ju inte hemma ännu.
– Vi kan ringa honom, kom.
William känner hur något växer inom honom, det blir svårt att prata med vanlig röst, han vill skrika och prata fort. Han sliter tag i Nelly, drar henne från soffan mot hallen. Hon börjar gråta men följer med.
– Men vad är det William, varför är du så arg?
William och Nelly sliter åt sig sina saker i hallen. Williams hand är svettig, hal, den glider på handtaget och han hör sig själv svära de fulaste ord han kan. I samma ögonblick som han lyckas få upp dörren hör de mannen. Han pratar med mjuk röst: ”Fina Johanna, mitt lilla gull. Nu ska du få träffa barnen. Kom.”

Nelly skriker och puttar på William och de kastar sig ut genom ytterdörren och springer.

Likes

Comments