View tracker

Flow

Denna korta flödestest blev till en kväll efter en promenad då jag såg ett underligt sken på himmelen....


Startmening från Främlingsbarn av Rachel Abbott

FLICKAN

Det var en flicka, knappt mer än ett barn. Hon hade på sig en ljusgrå lång kappa med luvan uppdragen över huvudet och delar av ansiktet. Det var viktigt att dölja ögonen för människor som inte var redo, hon visste det, de hade sagt det till henne om och om igen innan hon lämnade basen. Hon viskade för sig själv där hon stod rakryggad under den stora hängpilens grenar. Nu väntade hon på Tidpunkten. Blickstilla stod hon under trädet, lät det gröna draperiet skydda henne. Hon kunde stå i timmar utan att röra en muskel. Andningen var kontrollerad och mycket långsam. Hon blundade och ögonlocken fladdrade lätt. Små kvittrande fåglar landade i trädet, omedvetna om barnet. En citronfjäril hade letat sig in under grenarna. Den vilade ett par sekunder på flickans ena kind, innan den fortsatte sin resa.

Flickan var redo. Det skulle bli en prövning, hon hade hört de andras berättelser när de kom tillbaks, men hon hade längtat och drömt om dagen. Dagen då hon skulle bli mer än en flicka. Mörka moln drog in från havet, precis som planerat. Kastbyar slet i trädet, men flickan rörde sig inte. I takt med att vinden ökade och himmelen blev blyertsgrå, viskade hon högre och fortare. De små läpparna formade ord som inte någonsin hörts, ljud som var främmande för många i denna värld. Men inte för alla.

Den gamla pilen kastade sig fram och tillbaks, vred sig som i dödsplågor och flickan visste att det var dags. Hon visste vad hon skulle göra. Med långsamma, nästan drömlika rörelser drog hon ner huvan. Det kritvita midjelånga håret lösgjorde sig och fladdrade vilt i vinden. Flickans viskande hade övergått i mässande. Höga onaturliga ljud blandades med vinden och färdades uppåt. Red på vindens virvlar till platsen där de andra befann sig, berättade för dem att hon hade startat uppdraget. När hon lyfte den lilla handen för att knacka på ytterdörren till det alldagliga huset skakade hon håret ur ansiktet. De klotrunda ögonen blev synliga. De röda pupillerna glödde och hon skakade av förväntan. Snart skulle hon få träffa pojken.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Novelletten

Novelletten - ett tema och max 1950 tecken.

Temat "rosa" fick mig att tänka på mat. Jag vet - otippat!

Resultatet blev en text som kanske får någons mun att vattnas...


Frossa i rosa

Jag stirrar fascinerat på henne. Hon föser, plockar, skär, puttar maten över tallriken till dess att gaffelns vassa piggar inte längre syns under godbitarna som hon har bestämt ska ingå i den perfekta tuggan. När hon är klar lyfter hon sakta på gaffeln, den darrar lätt av tyngden. Hennes mörkrosa läppar säras, hon gapar stort och lassar in grillat mört kött, täckt av ljusrosa inlagd rödlök, lättkokta rödbetor och chilimajonnäs. Hon tuggar sakta, njutningsfullt. I mungipan rinner rosa saft. Hon ler med stängd mun. Lutar huvudet bakåt, blundar, tuggar, sväljer.

– Mmmm…Guuuuuuuuud så gott. Så krispig rödlöken är. Söt, men ändå stark. Och köttet, jag älskar den råa blodsmaken tillsammans med den krämiga salta majonnäsen och den jordiga smaken från betan. Åhhh så gott…

Jag skrattar högt. Ser på kvinnan som ger sig hän, som njuter, som slukar min mat och vinner mitt hjärta. Jag sliter blicken från henne och tar min första tugga. Saliven rinner till när jag biter i den syrliga löken. Mina tänder sjunker igenom köttbiten, så mör, så saftig. Chilin bränner lätt på tungan, ett sting som får värmen att stiga ytterligare i min kropp. Jag sträcker ut min hand, greppar glaset med mousserande ljusrosa vin som hon har valt. Iskallt, friskt och kittlande bubbligt. Det svalkar mina läppar, min tunga, min gom. Jag tar en stor klunk till och lutar mig närmare mitt sällskap. Hon lyfter sitt glas och vi skålar.

När våra läppar möts i en rosa kyss glömmer vi maten.


Likes

Comments

View tracker

Korta noveller, Korta texter

Jag tittade ut genom mitt fönster på jobbet häromdagen. En liten kvinna stretade fram i blåsten. På huvudet hade hon en stor vit keps. På kvällen när jag satte mig för att skriva dök det upp en bild...

Min lilla champinjon

Hon går framåtlutad, ansiktet dolt under den enorma vita kepsen. Hon har armarna i kors, håller om sig själv som om hon har ont. Från mitt perspektiv ser hon ut som en mullig champinjon i den där löjliga kepsen. Hon ryckte till sig den i hallen när hon gick, höll den lätt till sitt bröst innan hon tryckte fast den över det blekta morgonrufsiga håret. Dramatisk som vanlig. Blicken hon gav mig var inte nådig.


Jag sa inte ett ord när hon gick. Jag bara vände henne ryggen och gick ut på balkongen.


Visst skakar mina fingrar nu när jag tänder cigaretten, visst darrar min bröstkorg när jag drar det första djupa blosset. Nikotinet får det att svartna i en sekund, morgonens första bloss letar sig rakt upp i hjärnan. Jag suger girigt i mig mer. Champinjonen rör sig sakta. Inte tveksamt, utan mer som om hon inte har kraft att gå fortare.


Undrar om hon känner att jag följer henne med blicken? Jag är säker på att hon vet att jag står här. Undrar om hon kommer att vända sig om, kika upp mot vår balkong? Om hon gör det ska jag vinka som om inget har hänt. För inget har hänt. Inte i min värld. Inget man inte kan lösa.

Jag kan inte rå för att hon alltid ska överreagera, reagera som en jävla känslotornado på än det ena, än det andra.


Jag hänger över balkongräcket, solens tidiga strålar retar mina ögon och jag blinkar hårt några gånger. Visst, det rinner några tårar, men det är solen som är så in i helvete stark. Hon har inte vänt sig om ännu. Det verkar som om hon fortsätter gå. Varför fortsätter hon bara gå, vad är det med henne? Hon brukar alltid vända borta vid kyrkan. Det är ju inte som om det är första gången som hon spelar över och lämnar mig.


Sa jag för mycket? Gick jag för långt?


Ögonen fortsätter rinna, det var ju självaste fan, jag måste ha fått rök i dem. Nu ser jag inte min lilla champinjon längre. Jag slänger fimpen över räcket och stirrar ut över gatan. En morgonpigg tax blänger anklagande på mig och jag svär åt den. Magen värker lite, säkert för att jag inte hann få i mig frukost innan helvetet bröt loss.


Gatan är tom nu, hon försvann bakom kyrkan. Och hon har inte kommit tillbaks. Hade hon ont? Var det därför hon gick så sakta? Min mage drar ihop sig och jag springer till badrummet, kräks våldsamt i vasken. Stanken får magen att krampa igen och jag ulkar. Men det är tomt i magen. Jag är tom.


På kanten av vasken, nedstänkt med kladdig spya, ligger graviditetstestet.


Likes

Comments

Krönika

Krönikor skriver jag inte... Men så nämnde en skrivvän att Lerums tidning eventuellt behövde en ny krönikör och då började jag fundera på vad jag skulle skriva om, om jag nu skrev krönikor. Innan jag ens hann tänka klart tanken hade jag flera fullklottrade blad med ideér och tankar på vad jag kunde skriva om! Nu skriver jag inte krönikor som ni vet... Men om jag gjorde det så hade jag kanske skrivit lite om en söndagspromenad sista helgen i oktober. Och om lite annat smått och gott.

(Lerums tidning söker ingen ny krönikör. Jag var ju tvungen att kolla...)


FÖRÄNDRING


Krispiga gula och röda löv faller sönder under mina fötter. Solen värmer nästippen trots att det är oktobers sista helg. Himlen visar upp sig i sin finaste isblå skrud, luften doftar syre och fuktig jord. Arga pumpor stirrar på mig från var och varannan altan. Lavendel och utemöbler har artigt lämnat plats åt krukor med ljung i lila nyanser, och stora lyktor i zink. Till och med tiden vill vara del av förändringen - fast en klocka i köket envisas med att leva kvar i ljuv sommartid.


Novembers första vecka bjuder på glädjetjut från barnen. Den första snön. Blygt faller de vita tussarna från den kolsvarta himlen. Som om de bad om ursäkt för att de kom lite tidigt. Kall luft sipprar in genom otäta fönster och soffhörnet lockar mer än kvällspromenaden. Alla hasar runt i tjocka strumpor, börjar drömma om julpynt och pepparkaksbak och var tusan lade vi undan pulkan i våras? Höstjackor packas undan, vantar letas fram och av någon konstig anledning finns det bara en av varje färg kvar. Vi frossar i värmande soppor med milda mjuka rotfrukter, robusta trygga köttgrytor, te med honung i alldeles för stora koppar. Grillen blänger surt där den står och rostar i ett hörn på verandan.


Pumpan ruttnar i vår trädgård, faller samman och tappar ansiktet. Löven fryser till konstverk på gräsmattan och vi slipper räfsa. Vi måste åka till IKEA och köpa 800 värmeljus för att överleva kvällarna. Behöver vi servetter när vi ändå är där tro?


Snart kommer det att stråla från alla fönster. Designerlampor i glada färger byts mot stjärnor och adventsljusstakar. Längtan efter hyacinter, efter blommans härligt påträngande doft, kommer redan nu. Kalendern fylls fortare än någon trodde var möjligt. Julkonsert, luciatåg, julbord och adventsfika med släkten. Allt på samma dag! Magsaften som lurar i mellangärdet kan man alltid skölja ner med lite mer glögg.

Kanske snön fortsätter att falla? Kanske får vi en vit advent? Kanske hittar vi pulkan? Jag vet inte, det är svåra frågor. Men det jag vet - lika säkert som jag vet att vi kommer att köpa servetter på IKEA – det är att allt förändras.

Likes

Comments

Korta texter

SvD Kultur samlar in minnen från alla som vill dela med sig. Idén är att man ska minnas ett årtionde och alla texter ska inledas med "jag minns."

Så här minns jag 70-talet. Någon som känner igen sig?

Plysch & manchester

Jag minns soffans mjuka bruna plyschtyg mot mina bara fötter.

Jag minns fem myror är fler än fyra elefanter, och Beppes sköna röst.

Jag minns farmors söta hallonsaft, lampans orange sken och glöden från cigaretten i mammas hand.

Jag minns lördagsgodis i små påsar, telefoner med krullig sladd och manchesterjeans i rosa.

Jag minns Tracks på radion, permanentat hår och doften av Date.
Jag minns vita trätofflor med klack, sockiplast och min bruna gymnastikdräkt.

Jag minns sockerdricka i glas, vaniljpudding i tetrapack och ömma fotsulor efter timmar av twist på asfalt.

Likes

Comments

Korta noveller


Det finns ett hus nära vårt som ser ut som det jag beskriver i texten. Vi gick förbi det i dag och jag och min dotter pratade om hur obehagligt det måste vara att bo i ett hus som man är så synlig i. Då satte fantasin fart...



Jag kommer aldrig att vänja mig vid det här...

Jag kommer aldrig att vänja mig vid det här.

May Lin har tänkt den tanken så ofta så att den nästan har blivit en del av henne. Kjell säger till henne att ge det tid, att hon kommer att älska den svenska vintern om hon bara ger den en chans. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig det kompakta mörkret, skogen som verkade krypa allt närmare för varje dag, kylan som får näsborrarna och ögonen att värka. Aldrig i sin vildaste fantasi.

Hon hade bytt solmogen saftig mango mot hårda sura äpplen, sol som värmde kropp och själ mot en vind som piskade hennes hud, citrongräs och ris mot kalops och potatis. Hon hade bytt alla de välbekanta ljud hon växt upp med, till ogenomtränglig tjock tystnad.


May Lin suckar högt, trycker på radion bara för att få sällskap av en röst i natten. Kjell är utomlands. Igen. Det hade hon inte heller räknat med. Hur ensamheten skulle gröpa ett djupt hål i henne, hur mycket hon skulle sakna vänner och familj. Hon går planlöst runt i det stora huset. Stryker med händerna över högblanka kalla material. Kjell har designat huset själv. Han är omåttligt stolt över den fyrkantiga svarta låda som är deras hem. May Lin har verkligen försökt tycka om huset. Men hon känner sig fortfarande som en ensam guldfisk i ett akvarium.


May Lin drar morgonrocken tätare om sin nätta kropp. Vandrar ut i det kala köket, på jakt efter något att äta. Inget lockar, hon är sugen på stekta grönsaker, frästa i mängder med vitlök, chili och sesamolja. Inte kall besk filmjölk vilket verkar vara det man äter på natten i Sverige om man inte kan sova. Åtminstone säger Kjell det.


May Lin plockar åt sig en grön banan från fruktskålen, tar en tugga, gör en grimas, men fortsätter att äta. Hon går vidare till vardagsrummet, nynnar för sig själv, jag kommer aldrig att vänja mig vid det här. Vardagsrummet är enormt, takhöjden får henne att känna sig pytteliten. En hel vägg består av glas, Kjell har förklarat att på sommaren kan man öppna upp från vägg till vägg, låta naturen bli ett med inredningen. May Lin tänder alla lampor, vill jaga bort mörkret. Ängsligt sneglar hon mot fönsterrutorna. Hon har bett Kjell om att de ska sätta upp gardiner, persienner, jalusier, vad som helst så att hon kan stänga ute natten när hon är ensam hemma. Men Kjell hade inte ens velat försöka förstå henne, han hade bara skrattat så att mustaschen hoppat och svarat:
Men det förstår du väl, det skulle ju förstöra hela känslan i rummet, stoppa flödet, motverka designen.

May Lin fattade inte vad han menade. Hon hade försökt förklara för honom att hon kände sig rädd i rummet, att det ibland kändes som om någon stod på utsidan och tittade in på henne. Kjell hade skakat på huvudet åt henne. Vem skulle se henne? De bodde granne med skogen. Han hade uppmanat henne att vänja sig, att mota bort rädslan genom att utmana den, att tvinga sig själv att stå vid glasväggen och titta ut i mörkret. May Lin hade vänt bort blicken när han förklarat, när han pratat till henne som om hon var ett besvärligt barn. Hon hade inte velat att han skulle se tårarna som blänkte i de mörka ögonen. Ville inte verka otacksam.


Nu tvingar May Lin sin kropp att vända sig mot fönstret. Kanske har Kjell rätt. Kanske är hon bara löjlig som är rädd för ingenting. Hon tar ett par steg. När hon är nära sträcker hon ut handen och känner på glaset. Det är kallt, främmande. En aning immigt. Som om ventilationen i huset inte fungerar. Rimfrosten har målat mystiska mönster här och där. Hon går närmare, känner hur kylan utifrån vill in. Känner hur det drar en aning, som om vinden har smugit sig in och nu ringlar sig kring hennes bara fötter. Hon ryser till. Tvingar sig själv att stå kvar, att gå ännu närmare. Granarna kastar sig fram och tillbaks som i krämpor. Vinden kom plötsligt, i flera dagar har det varit helt still och smärtsamt kallt. Himlen känns nära, svart och hotfull. Hon längtar så att det svider i bröstet efter en ljummen snäll natt.


May Lin lutar sin panna mot glaset, låter nästippen röra den iskalla ytan. Istapparna hänger tunga från taket. Från stuprännan hänger en lång vass kniv av is. Det ser ut som ett mordvapen, tänker hon. Hon blir rädd för sin tanke och backar från fönstret.
Rädslan pickar hetsigt inom henne. Benen känns tunga och hon backar ett par steg till. Plötsligt helt säker på att någon står hukad under en gran och tittar på henne, följer henne med blicken. Hon springer runt i rummet, släcker alla lampor, andas fort med öppen mun. När rummet är helt svart stannar hon upp. Fingrarna plockar nervöst med morgonrockens skärp. Nu syns jag inte, tänker hon. Nu är jag ett med mörkret, ett med natten. Hon tar ett försiktigt steg mot fönstret. Känner att hon måste göra det igen, att hon måste vänja sig.
Jag vänjer mig aldrig.


Hon låter en fingertopp röra glaset först, fingret darrar och hon tvingar sig själv att lägga hela handen mot glaset. Hon blundar i ett par sekunder, ber till sin gud att ge henne mod.

May Lin öppnar ögonen, lutar sig nära glaset igen. Utmanar sig själv att stirra in i skogen, låter ögonen ta in allt de ser. Sakta börjar konturer framträda. Framför henne bara skog, dyster ogenomtränglig skog, grenar som irriterat skakar av sig snön. Tittar hon lite till vänster ser hon en del av trädgården, körsbärsträdet som knäar under snöns tyngd, den stora busken med det långa svåra namnet som hon aldrig kommer ihåg. Grinden som slår i kastbyarna. Varför är grinden öppen? Hon stänger den alltid, nu är den vidöppen, svajar som om någon precis har gått in genom den och glömt att stänga efter sig. May Lin drar efter andan, spärrar upp ögonen. Något är fel, hon känner det i hela sin kropp. Någon tittar på henne, någon iakttar hennes hand mot glaset, någon ser hennes rädsla från utsidan. Hon tvingar sig själv att stå kvar trots att benen har börjat darra, hon rör sakta på ögonen, håller huvudet stilla, håller andan.

När hon ser fotavtrycken i snön precis utanför snurrar allting för fort, hon hinner tänka att hon svimmar, att hon dör. När hon ser att den sylvassa istappen är borta, avbruten, då skriker hon.



Likes

Comments

Korta texter

Det är ju ändå Halloween. Så en liten ruggig historia får det bli i kväll. Och vad är egentligen läskigare än de bilder som vi målar upp i fantasin?


En natt på landet


Jag ligger blickstilla i den knöliga sängen. Armarna är tunga, varma, det pirrar i nacken. Täcket sticks och det luktar fukt och malmedel. Mina ögon stirrar ut i det kompakta mörkret. Inget ljus tränger in, här på landet finns inga gatlyktor, det är fullkomligt kolsvart i rummet. Det är tyst, det enda som hörs är mina snabba andetag. Jag måste ha inbillat mig att jag hörde något. Måste ha vaknat mitt i en mardröm. Eller? Jag är säker på att jag hörde fotsteg, någon utanför fönstret, steg i knastriga torra löv.
Jag sväljer, lyssnar spänt, men hör ingenting nu.

Jag famlar efter bordslampan, men lampan är inte där jag tror att den är. Jag sträcker på mig, greppar i den råa luften. Plötsligt rädd för att handen ska känna något den inte vill känna. Röra vid något. Någon. Jag svär tyst, försöker intala mig att jag bara är löjlig, att jag har för livlig fantasi. Handen slår hårt i väggen, lampan är verkligen inte där. Håller jag på att bli galen? Hjärtat hoppar, det stressar mig, jag vill bara ha ljus. Nu. Jag sveper med handen, fort, fram och tillbaks i luften Med ett kras far vattenglaset i golvet. Fan. Jag får tag på sladden till lampan, drar den till mig. Hittar knappen, tänder. Jag sitter med lampan i famnen, lutad mot väggen. Lampan ger ett svagt ljus, skuggorna vaknar och vilar på de gamla furuväggarna. Det är alldeles tyst. För tyst. Som om natten håller andan. Som om någon väntar.


Varför, varför skulle jag åka till torpet själv? I samma sekund som jag hade slängt ur mig att jag behövde tid att tänka och att jag skulle åka ensam till landet hade jag ångrat mig. Men då hade det varit för sent. Min löjliga stolthet hade hindrat mig från att ändra mig, särskilt när Tom skrattat mig rakt i ansiktet och sagt: ”Du? Ska du sova själv i torpet, du är ju fan rädd för din egen skugga.”


Jag ställer försiktigt tillbaks lampan på nattduksbordet. Märker att jag håller andan, känner mig yr och kallsvettig. Jag borde gå ut i köket och hämta något att torka upp vattnet med. Men jag vågar inte sätta ner fötterna. Skräcken suger tag i mellangärdet när jag börjar tänka på vad som kan finnas under sängen. Trots att jag vet att ingen är under sängen, ser jag framför mig hur en benig kall hand greppar min ena vrist om jag sätter fötterna på marken. Jag drar det illaluktande täcket tätare om min kropp, huttrar till.

Jag tänker inte torka upp, jag tänker inte plocka upp glasbitarna. Jag tänker inte röra mig ur fläcken på hela natten. I samma sekund som jag tänker det inser jag att jag är kissnödig.

”Jävla Tom!”

Allt är hans fel.


Jag drar upp benen mot magen, ligger i fosterställning och tycker synd om mig själv. Natten känns så nära, mörkret trycker på utanför torpet, får mig att känna mig instängd trots att jag har hur mycket plats som helst. Tröttheten skaver och jag blundar. Bara några timmar till, sedan är det gryning. Då ska jag ta bilen till stan och ta in på närmsta hotell, äta en brakfrukost, lägga natten bakom mig. Tanken tröstar mig och jag slappnar av en aning. Jag blundar. Även om jag inte kan sova, kan jag i alla fall vila lite.


Då hör jag ett ljud igen. Det kommer från köket. Ett knarr, någon går över det gamla trägolvet. Ett knarr till, närmare nu. Jag sätter handen för munnen för att hindra skriket. Men det tränger ut mellan fingrarna, går inte att stoppa. Mitt skrik skrämmer mig nästan mer än närvaron, den, det, som rör sig utanför mitt sovrum. Jag trycker mig mot den kalla väggen och tårarna rinner.
Då ser jag hur dörrhandtaget trycks ner. Skräcken stryper mig och jag kan inte ens skrika, kan bara stirra på hur handtaget rör sig sakta neråt. Dörren glider upp och under några sekunder svartnar det för ögonen. Gestalten är suddig, konturlös och skrämmande i det svaga ljuset.
”Älskling, varför skriker du? Det är ju bara jag, jag tänkte att du ville ha sällskap.”

Likes

Comments


Sommarens härliga skrivkurs känns långt bort nu när hösten rasar där ute. Nu sitter jag inne i mörkret med tända ljus och tittar igenom skrivövningarna vi gjorde i augusti.

Att skriva till bilder är ett bra sätt att släppa fantasin lös. Och när man bara har en kort stund på sig att skapa en text hinner man inte analysera vad det är man skriver, man hinner inte heller redigera sig själv. Man skriver mer med hjärta än med hjärna.

(Tack skrivcoach Inger Lundin)

Här är ett exempel. Vi valde perspektiv och skrev till bilden i cirka 10 minuter.


Minnesförlust


Knuten i magen hade vuxit sig större under natten. Jag svalde hårt, försökte tvinga ner ångesten som ihärdigt krälade uppåt i halsen. Den raspade med sina vassa naglar mot mitt mjuka inre, och jag upprepade mitt mantra tyst för mig själv.
”Andas lugnt, andas lugnt…”

Svetten rann mellan brösten, stack i armhålorna, och jag hasade mig upp, slet mig loss ur kokongen av täcke som plötsligt kändes som en kvävande tyngd mot min svaga kropp.

Bredvid mig sov han tungt. Hans andetag hördes knappt, surret i mina öron, pulsens hårda slag i tinningen överröstade allt. Jag rullade ner på golvet, bort från den falska värmen, bort från det mjuka tryckande. Irriterat slet jag av mig linnet och kramade det till en boll.

På golvet blev jag liggande. Naken, platt på mage mot det kalla trägolvet. Under sängen dansade dammråttorna runt, omedvetna om min ångest. Jag kände en svag doft av mögel från golvet. Jag slöt ögonen. Bredde ut mina armar och bad om hjälp. Hjälp att minnas kvällen före. Men inom mig fanns inga bilder. Det var tomt. Och mörkret spred sig inom mig. Jag kom inte ihåg någonting, minnesbilderna var raderade.
Sängen knarrade till och jag knep ihop mina ögon, var inte redo att möta verkligheten.

- Lisa? Älskling, var är du?

Kärleken i hans röst fick mina tårar att rinna till och ljudlöst rullade jag in under sängen.


Likes

Comments

Short stories in english

För första gången kommer en helt självupplevd historia! För cirka 15 år sedan var vi i Botswana, i Okavango deltat. Vi spenderade en vacker eftermiddag på vattnet. Och blev försenade på tillbakavägen. Mörkret föll snabbt och vi blev stående på en strandbank i vattnet, en bit från stranden. För att ta oss till vårt fordon var vi tvungna att vada genom en sträcka vatten. 

Då händer detta...

Öga mot öga

Under ett par sekunder var det alldeles stilla. Som om vrålet hade skrämt hela savannen till tystnad. Som om respekten för det mäktiga djurets läte var så stor att till och med bladen slutade darra i vinden. Vrålet fick mitt hjärta att vibrera, håret reste sig på armarna.
Jag grep efter Ians hand. Fick tag och höll fast som om mitt liv hängde på att jag inte släppte. Mina ögon stirrade ut i skymningen som snabbt övergick i mörker. Synen verkade ha slutat fungera i takt med att rädslan ökade. Vad dolde sig i mörkret? Var han nära? Tårarna brände bakom ögonlocken. Svetten rann i pannan, i nacken, i knävecken. Flodhästarna hånskrattade åt min rädsla.

”När jag säger NU, så tar vi och vadar snabbt och bestämt genom vattnet mot Land Rovern. Ingen tvekan. Jag är precis framför er. Bara gå. Spring inte, prata inte.”

Guiden gav sina instruktioner med andan i halsen. Han kunde inte dölja sin rädsla trots att han var beväpnad med både ett gevär och många års erfarenhet.
”Nu!”
Vi gick, vadade på darriga ben i grunt vatten, guiden så nära att jag kunde känna doften av hans sura svett. Jag sträckte ut handen framför mig, nuddade vid hans sträva jacka. 

”Snart framme, snart framme, snart framme.” Jag upprepade orden tyst för mig själv. Fordonet uppenbarade sig som en hägring på flodens strand. I samma sekund som jag greppade kanten för att häva mig upp så vrålade han igen. Jag kvävde ett skrik och kastade mig framåt, famlade efter ett säte och satte mig snabbt. Ian alldeles bakom, hans andetag snabba och varma mot min nacke. ”Ser du honom?” viskade han.

Jag kunde inte svara, all kraft gick åt till att försöka hålla andningen under kontroll. Ljudet av bilmotorn bröt tystnaden. Guiden stod upp i sätet och lät en stor ficklampa svepa över omgivningen, medan chauffören slog på helljuset. Vi rullade framåt, sakta, så sakta. 


Då såg jag honom. Och han såg mig. Våra ögon möttes. 

Jag kunde inte ta blicken från den muskulösa, respektingivande lejonhanne som lugnt passerade bredvid oss. Hans enorma tassar suddade ut avtrycken från våra skor i sanden. Så nära var han att om jag hade sträckt ut handen hade jag kunnat stryka över hans tjocka päls, greppa hans man. Så nära att jag kände hans fräna lukt.
​Så väldigt nära. 

_________________________________________________________________________________________________________


For the first time I am sharing a story that actually happened! About 15 years ago we were in the Okavango delta in Botswana. We had spent a beautiful afternoon on a speedboat on the water. We were a bit late coming back and it was getting dark. We were dropped on a sandback and had to wade through a stretch of water to get to the beach and our ride. 
Then this happened...

The eye of the lion

For a few seconds there was complete silence. As if his roar had scared every living thing. As if the respect for the mighty animals roar was so big that even the leaves stopped trembling in the wind. 

The roar made my heart vibrate, the hair stand up on my arms. 

I gripped Ian’s hand. Held it as if my life depended on me not letting go. My eyes stared into the dusk. My eyesight seemed to have stopped working as my fear increased. What was hiding in the dark? Was he close? 

Tears were burning. Sweat was pouring. The hippos were laughing at my fear. 

”When I say go we wade through the water, straight for the jeep. Don’t hesitate. I am right in front of you. Just walk. Don’t run, don’t talk.”

The guide gave his instructions fast, voice shivering. He could not hide his fear even though he was armed with both a rifle and years of experience. 

”Walk!”

We walked, waded on shaky legs in the shallow water, the guide so close I could smell his sour sweat. I put my hand in front, lightly touching his rough jacket. ”Almost there, almost there, almost there.” I repeated the words in my head, over and over. 

Suddenly the vehicle was in front of us, like a mirage on the riverbank. 

The same second as I gripped the edge to get in he roared again. I threw myself forward, biting my tounge not to let out a scream. 

Ian was right behind me, his breath fast and warm against my neck. ”Do you see him?” he whispered. 

I could not reply, I was fully focusing on staying calm. The sound of the Land Rovers engine broke the silence. The guide was standing up, searching the area with a huge flashlight, while the driver hit the headlight. We moved forward, very slowly. 


And then I saw him. And he saw me. Our eyes met. 

I could not take my eyes of the giant, muscular male lion that calmly walked passed, right next to us. His enormous paws made prints on top of our small footprints in the sand. He was so close that if I had reached out of the jeep I could have felt his fur, gripped his mane. So close that I could smell his sharp and wild scent. 

So very close. 


Foto: ME! The following morning we went back and there he was...check out those eyes...


Likes

Comments

Korta noveller

Ljuv galen hämnd. Och vatten. Återkommande tema i mina texter. Den här var roligt att skriva, kunde riktigt känna den galna kvinnans behov att att hämnas. (Ok, bli inte rädda, jag är inte galen, jag har bara livlig fantasi ;)



MORGONFROST​​​

Jag ser på när de ror rakt ut i sjön. Krispig morgon, blank oskyldig sjö. Träden omringar vattnet, speglar sig fåfängt i ytan. Månen har gett upp, lagt sig på sidan, låtsas inte se vad som pågår.


De styr mot ön. Ingen tvekan. Ingen ånger. Jag lägger märke till den hoppfulla rytmen i årtagen. Hur båten glider med lätthet, med säkerhet. Som om båten är med på det hela. Till och med båten – min båt – sviker mig genom sin delaktighet. En uggla hoar ut sin besvikelse. En gädda slår lojt mot ytan, låtsas inte bry sig.


Iskall luft får mina lungor att frysa till is inifrån, jag känner hur vassa istappar bildas i mina luftrör, känner hur frosten lägger sig i glittrande stjärnor runt mina blöta ögon. Hur kan det vara så kallt i september? Kanske finns kylan bara i mitt hjärta, kanske sprider den sig som ett elakartat virus i mitt blodomlopp. Vem vet? Vem bryr sig?


Borren är tung i min hand. Jag har kramat hårt om den så länge. Kanske kommer jag aldrig att kunna släppa tagen om den, kanske är den för alltid en del av mig.


Hålet är inte stort. Men jag tror att det räcker. Snart kommer deras fötter att bli blöta. Hennes nätta solbrända med röda tånaglar. Hans klumpiga och fyrkantiga. De kommer att bli rädda. Jag kramar hårdare om borren.


Kärleksön. Det är så de kallar den. De tror att jag inget vet. Det är nästan det som är värst. Att de så fullkomligt har räknat bort mig. Det stinker otro om dem, det luktar i varje hörn i huset, det kväver mig. Jag städar och städar men stanken har fått fäste. Den får mig att ulka mig till sömns.


Blickarna de ger varandra när de tror att jag inte ser.

Jag ser.

Jag hör.

Jag gråter fast jag ler.


Om de hade kunna slita blicken från varandra hade de sett mig nu. Jag står mitt på stranden, ett ensamt vrak i det kalla morgonljuset. Min blick är fäst på dem, på båten. Jag vill se dem försvinna i mörkret. Se det med mina frusna ögon.

De kommer att kämpa. Men sjön är kall och djup. Och på min sida.


Kylan sprider sig till armen som håller borren och jag tappar greppet. Den faller i sanden. Sedan faller jag. Äntligen. Jag har väntat. All kraft har gått åt till alla hålla samman, men jag släpper nu. Släpper taget.


Båten lutar kraftigt. Det är lika långt till ön som det är till stranden.

De är fångar i en sjunkande båt. Trånande blickar kan inte hjälpa dem nu. Passionen är inte nog för att hålla dem flytande. Ingen kan hjälpa dem nu.

Skriken ekar över vattenytan, stannar upp när de når mig. Om ingen hör när man skriker, skriker man då? Jag bestämmer mig för att inte höra. Det är inte svårt.


Båten sjunker, hjärtat sjunker och jag blundar.


Jag älskade er båda så mycket. Då. Innan kylan tog över.

Likes

Comments