Flow

Jag har bestämt att veckans flödestexter ska inspireras av vädret. Häromdagen vaknade vi till tät dimma, och min text kom att handla både om "vanlig" dimma och ett dimmigt inre..


FAST I DIMMA

Jag lämnar baren, lätt berusad och utan att ha uppnått något.

En ung kvinna, mycket ung, hade närmat sig mig. Väntar du på någon, hade hon frågat. Jag hade strukit min för långa svarta lugg ur ögonen och svarat uppriktigt: Nej, jag väntar på upplysning, på att finna mig själv. Hon hade skakat på huvudet, vänt sig om och uppslukats av barens dunkla vrår.

Nu rör jag mig långsamt framåt på stadens gator, har förflyttat mig från en dimma till en annan. Barens mörker hade skapat en falsk disig trygghet, en sorts vibrerande värme som fått mig att hoppas. Dimman här ute är av ett annat slag. Fuktig, tjock och trögflytande. Ett kusligt sken darrar runt gatlyktorna, som små farkoster seglar de ljudlöst ovanför mig. Jag drar upp dragkedjan, huttrar till.

Gatan verkar öde, men det är en illusion; dimman döljer livet som pågår. Människor dyker upp bredvid mig och framför mig utan förvarning. De verkar uppstå i dimman, som färglösa trötta vålnader. Alla är på väg någonstans. Jag också. Till en betonggrå byggnad med en trappuppgång som stinker kokt kål och gamla sopor. Jag betvivlar att jag kommer att finna mig själv där och jag stannar upp, fullkomligt säker på att jag inte kan gå hem, att dimman kommer att vara ännu tjockare där, att den kommer att kväva mig.

Mina händer är iskalla och jag blåser i handflatorna samtidigt som jag kisande ser mig om. Ur dimman dyker en blå farkost upp, jag inser att jag står bredvid ett spårvagnsspår. Vagnen glider sakta förbi mig, så nära att jag skulle kunna sträcka ut handen och smeka dess sida. Den suckar och bromsar in, hållplatsen är alldeles nära. Kanske finner jag mig själv om jag lämnar staden tänker jag. Jag sätter fart mot dörrarna i min desperata jakt på att hitta en väg ut ur dimman.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Korta texter, Flow

När ord är överflödiga...



​​​​Tyst avsked


Mjukheten i hennes röst förvånade honom. Han hade ingen aning om vad hon sa, han lyssnade inte, men hon lät varken arg eller upprörd. Han hade förväntat sig iskyla, drypande sarkasm och hårda ord när han snubblade in mitt i natten för tredje gången samma vecka.

Kanske var det inte så farligt trots allt? Han menade ju inget illa, det måste hon väl fatta? Det var semester, han behövde slappna av, ta några öl med grabbarna på stan. Han vinglade till i den lilla hallen, tog stöd med handflatan mot väggen, glodde på henne med blanka ögon.

Då tystnade hon. Sedan log hon.

Han sträckte lite på sig, kände sig plötsligt en aning säkrare inombords. Om hon log kunde det inte vara så illa. Kallsvetten, som hade börjat tränga fram i nacken, stillade sig och benen kändes inte lika darriga som de gjort för bara några minuter sedan. Han log tillbaks. Blottade sina jämna tänder i det gamla invanda jag ger upp, älskling, givetvis har du rätt leendet. Det fungerade alltid.
Då slutade hon le.
Hennes ögon skiftade från den klara blå färg som han älskade så, till samma färg som havet en isande kall dag i februari. Hon släppte honom inte med blicken när hon sakta lyfte armen. Så sakta rörde hon sig att han började tro att han inbillade sig, eller att tiden saktat ner på något oförklarligt sätt. Han svalde, ville säga något, men de ord han vanligtvis hanterade med lätthet och smidighet, var som bortblåsta. Hon pekade på ytterdörren. Båda var tysta. Ord var överflödiga, meningslösa, ett slöseri med tid. Det var försent för ord utan innehåll och mening. Ordet ”förlåt” krälade runt på hans klibbiga tunga, men han kunde varken svälja det eller spotta fram det.
Han vände sig om, öppnade ytterdörren och slank ut i natten.

Likes

Comments

Korta noveller

Veckans tema på Kulturkollo (instagram) är Kalla kårar. Det temat kan jag inte bara motstå, så jag bjuder på en kort skräcknovell i dag.

#kallakårar #kulturkollo


BARA ETT HUS

Uråldriga granar omringade huset och stängde ute det mesta av den sena eftermiddagssolen. Fredrika huttrade till, släpade solstolen till den minimala plätt bredvid huset dit solen fortfarande nådde. Att Tom inte högg ner lite träd? Det hade fått tomten att kännas mindre instängd, mindre mörk. Hon försökte slappna av, njuta av den efterlängtade ensamheten. När Tom frågat henne om hon ville bo i hans lilla sommarhus i ett par dagar så att hon kunde få tid för sig själv hade hon nappat direkt. Hela våren hade hon tjatat om behovet av att komma bort, att slippa storstadens ständiga brus, vardagens krav. Hennes storebror hade tydligen snappat upp detta och nu var hon här; i hans minimala stuga, eller hus som han envisades med att kalla det, mitt i skogen. Långt ifrån allt och alla.

Men nu när hon fått det hon önskat var det omöjligt att slappna av. Det kröp i kroppen på henne, tankarna ville inte vila. Hon sträckte ut sig på rygg på den knöliga solstolen. Varför hade Tom behållit de här gamla obekväma solstolarna? Som inte bara var omöjliga att ligga bekvämt i, de luktade mögel och kändes fuktiga också. Tom hade fått behålla vad han ville av möblemang och inredning. Tydligen hade de tidigare ägarna sålt i all hast, hade bara velat bli av med allt. Något hade hänt i familjen, något underligt. Tom hade berättat men Fredrika hade inte lyssnat så noga.

Hon suckade, satte sig upp. Ville inte blunda, så fort hon slöt ögonen kände hon sig iakttagen. Skuggorna hade krupit ännu närmare nu, hade tagit över den lilla gräsplätten. Fredrika drog på sig tröjan hon hade använt som kudde, så fort solen försvann blev det kyligt. Hon lät ögonen leta sig in i skogen. Höga skrovliga stammar, fuktig mossig mark. Grå stenar och överväxta stigar. Mörker. Tystnad. Så kompakt tyst att det nästan var obekvämt, det fick henne att lägga märke till sin egen kropps ljud. Andningen, pulsen som brusade i öronen, ett högt kurrande i magen. Hon drog armarna om sig. Känslan av att någon bevakade henne hade blivit starkare. Hon vände sig om. Det enda som fanns bakom henne var huset. Murad grund, brunmålade träväggar, dystert och slitet. Två små fönster på var sida om den breda ytterdörren. Som två ögon. Stugan stirrade på henne. Var kom den tanken ifrån? Fredrika ställde sig hastigt upp, tog inte blicken från huset. Instinktiv backade hon. Huset kändes hotfullt, som om det svällt en aning, som om det… pulserade...andades. Hon skakade på huvudet åt sig själv, åt sin idiotiska fantasi som spelade henne spratt. Men hon fortsatte att backa. Och huset fortsatte att titta på henne. Skogen höll andan.

Fredrika sträckte ut en hand bakom sig, kände en skrovlig trädstam möta handflatan. Hon tog ett steg mot trädet, kramade om stammen hårt, klamrade sig fast. Hon blundade, trädet luktade barr och sött av våt bark. När jag har räknat till tio och tittar upp är allt som vanligt igen, huset är bara ett hus, allt är som det ska. Hon räknade tyst för sig själv, kände vinden virvla mjukt runt de bara benen, kände en insekt ila över hennes ena fot. Hon svalde och öppnade ögonen. Dörren till huset stod vidöppen, som ett gap mellan de mörka ögonen. Hon hörde huset viska, kalla på henne. Hon kände dess unkna andetag slå emot henne när hon tog ett steg mot öppningen. Som i trans. Huset ville att hon skulle komma in, huset lockade på henne. Fredrika kunde inte stå emot, hon gled mot huset. Armarna framför sig, som en sömngångare. Precis vid dörröppningen stannade hon, inom henne fanns något litet kvar, ett uns av kraft som försökte hålla emot. Den osynliga dragkampen fick henne att vingla. Som en trasdocka vajade hon fram och tillbaka över tröskeln, håret föll fram över ansiktet, hon ville skrika men rösten nådde inte upp och ut, all styrka gick åt till att kämpa mot huset. Träden hejade på henne, de ruskade på sina stora grenar, fick fåglar att fly i skräck. Men hon var inte stark nog. Något slet in henne i huset, dörren vräktes igen med ett brak. Träden lugnade sig omedelbart, fåglarna landade återigen på sina favoritgrenar, kvittrade mjukt, nästan inställsamt för huset. Huset svarade med en lätt skakning, sedan blev allt stilla.


Likes

Comments

Flow

En skrivvän uttryckte nyligen sin glädje över att sommaren var över (galna människa!) Hennes kommentar blev fröet till denna text...




SO LONG SOMMAR!

Kvinnan nöp av en vissen blomma på den trötta pelargonian i balkonglådan. Den såg hängig ut, vissen och sur. Hon log mot den. Sommarens avslöjande skarpa ljus och orimliga krav på glädjeyra var äntligen över för denna gång. Den kvava trögflytande luften som hon tyckte var så svår att leva på hade gett vika för höstens krispiga klara luft. Hon kände sig syresatt igen, pigg och levande.

Längtan efter mörka kvällar hopkurad i soffan under en lurvig filt var över. Nu kunde hon med gott samvete slumra i favorithörnet iklädd myskläder och tjocka strumpor. Låta rummet lindas in i det milda skenet av massor av levande ljus. Byta stimmiga grillkvällar mot långsamma måltider bestående av tröstande varma grytor med rotfrukter och bönor, gå på livgivande långpromenader i mörkgrön skog i stället för att svettas bort livet på en trång och tångstinkande strand. Klä sig i mjuka stickade tröjor i stället för obekväma avslöjande sommarklänningar. Läsa böcker i milt ljus i stället för att kisa bakom solglasögon och få huvudvärk, klunka hett te i stället för svalt rosévin, sluta ögonen i ett varmt bubbligt bad i stället för att doppa sig i iskallt hav som kryllade av maneter och krabbor.
Hon drog igen balkongdörren, tänkte att i morgon skulle hon skaffa lite härliga höstblommor, pelargonians tid var ändå över.


Likes

Comments

Skrivande i allmänhet

Jag utövar den totala motsatsen till powerwalk. Jag filofoserarflanerar eller slöstrosar eller kanske vilovandrar genom grönskan. Andas djupa klunkar av frisk luft som luktar fuktig jord och blöta blad. Och precis just i det tillståndet dyker det ofta upp något... en idé till en novell, eller något annat spännande... 😊

Trevlig helg❣️

#skrivlivschemper#noveller#kortatexter #kreativtskrivande#detblirenbok #osynlignärvaro #bokförlagetsol#maytheflowbewithme

Likes

Comments

Flow


Dagens flödestext blev visst en riktig skräckis!

MÖTE I NATTEN

Pendeltåget tycks rusa fram alldeles för fort. Milla känner åksjukan kittla i strupen och sväljer hårt. Vagnen luktar lök och gammal öl. Nattens mörker trycker mot fönstret, hon lägger ena handflatan mot det svala fönsterglaset. Utanför vagnen susar världen förbi, tät skog som svajar stilla i den ljumma vinden, blank svart sjö, ängar nästan dolda av dansande dimma. Snart hemma. Vagnen är tom sånär som på mannen som står i gången, nära dörrarna. Han står bredbent, svajar i takt med tågets rörelser, ser nästan ut att sova. Hela han är beige. Vida, fladdriga bomullsbyxor, för stor skjorta som hänger utanpå. Ljusbrunt rufsigt hår som hänger framför ansiktet.


Milla reser sig upp, vinglar till en aning när tåget kränger. Hon tar ett par steg mot dörrarna, alldeles strax kommer tåget att stanna. Behovet av frisk luft och fast mark under fötterna får henne att otåligt trampa på stället, hon vill bara av nu, känner sin instängd, fångad. Det gnisslar och knakar när pendeln saktar in. Den beige mannen vänder sig mot henne, stryker håret ur ögonen och söker hennes blick. Milla stannar tvärt. Hans ögon är overkligt gröna. De stirrar på varandra och hon ser något bakom hans blick. Ett mörker, något iskallt och skrämmande och hon ryser till. Han öppnar munnen och sträcker ut en hand mot henne. Men Milla sliter blicken från mannen och kastar sig av pendeln som nu har bromsat in på den tomma perrongen. Hon tar ett djupt andetag, drar upp dragkedjan på jackan och börjar gå. När hon hör dörrarna stängas bakom henne vänder hon sig om. Mannen sitter ner och har tryckt sitt ansikte tätt mot fönsterglaset. När tåget sakta rullar i väg ler han ett kusligt leende, höjer handen och vinkar till Milla. Hans tunna läppar rör sig; han mimar något. Hon tycker att det ser ut som ”Milla, vi ses snart”…

Likes

Comments

Flow

Harry Potter är en stor favorit i vårt hus. Både böckerna och filmerna. Dottern kollar på en av filmerna (sommarlov och regn = filmdag i soffan) och jag kikar med ett halvt öga. De otroligt läskiga Dementorerna inspirerade mig att skriva denna kusliga text..



Marorna svävar i natten

Ett stilla sovrum. I sängen sover en pojke djupt, han ligger på rygg. Munnen är halvöppen och han andas nästan ljudlöst. Då och då suckar han. Barnets blonda hår är rufsigt, hans solbrända kinder runda. Täcket är uppdraget till hakan. Bredvid honom ligger en sliten gul nalle och stirrar ut i mörkret med sina svarta blinda knappögon. En nattlampa i form av en flugsvamp skänker en aning ljus i natten.

Barnet drömmer – en harmonisk, behaglig dröm som får hans smultronröda mun att le. Sömnen är rofylld och lugn. Men inte länge till. Utanför fönstret har de samlats. Marorna. På jakt efter lycka och trygghet. Sökande, sniffande i luften, svävar de runt husen i den lilla byn. De söker efter den vackraste drömmen och när de hittar den ska de sluka den, suga i sig den och dränka den i mörker. Deras långa ljusgrå fingrar trevar utmed husväggen, skrapar mot fönsterrutan. I natt är de många och de flyter nära varandra, en grå klunga av spöklika skepnader, oformliga, tunna, fladdriga. De smälter in i augustinattens dunkla mörker, vaggar långsamt fram och tillbaka utanför barnets rum. Pojken rör oroligt på sig i sängen, marorna har ändrat skepnad och har börjat sippra in genom fönstret som hans mor lämnat på glänt. Långsamt rör de sig runt i rummet, svävar nära taket, en grå oformlig dimma. De sträcker ut sina tunna långa fingrar. Fingertopparna - nu nästan genomskinliga och pulserande - greppar och lockar i luften ovanför det sovande barnet. Marorna får tag i den lyckliga drömmen, sliter i den. Drömmen, vit som snö, lämnar pojkens medvetande, som en mjuk virvlande rök far den genom luften. Marorna slukar drömmen, kastar sig över den och kväver den med svarta tankar. Pojken rör sig oroligt i sängen, hans lilla kropp har trasslat in sig i täcket. Pannan är blank av svett och han gnyr.

Marorna drar ihop sig, sjunker ner mot sängen. Strax ovanför pojken stannar de, de svävar över honom samtidigt som de låter skrämmande mardrömmar sippra in i hans medvetande. De fyller drömmarna med sådant som pojken fruktar mest – kvicka håriga spindlar, clownansikten med orörliga leende munnar, djupt vatten. När pojken börjar snyfta och kasta sig av och an i sömnen drar de sig undan, de glider ljudlöst ut genom fönstret; återigen på jakt efter goda drömmar som de kan tillintetgöra och ersätta med mardrömmar.

Likes

Comments