Korta texter

Häromdagen berättade en vän för mig om en gammal människa som av olika anledningar inte längre fick ha kvar sin hund hemma. Tänk vad många det är som lever för (eller tack vare) sina husdjur, som kanske inte har någon annan att prata med, att visa omsorg och kärlek.



VILLKORSLÖS KÄRLEK

Hans fingrar följer långsamt en av de många mjuka rynkorna som löper över hennes panna. Så djup, så vacker i sin form. Han känner värmen i hjärtat, hon betyder så otroligt mycket för honom. Tänk om något skulle hända henne? Hon börjar bli gammal. Han börjar också bli gammal. Tänk att kärleken till henne kan rymma sådan mörk avgrundsdjup rädsla. Den ständiga skräcken att mista henne.

Han smeker henne över ryggen, hon gnyr lätt i sömnen. Det får honom att le. Han undrar vad hon drömmer om, om hon ens drömmer; hon kanske håller på att vakna ur sin tunga sömn. Han längtar efter att hon ska vakna, han vill krama henne, pussa på henne, prata med henne. Han lutar sig närmare hennes ansikte, andas in hennes välbekanta doft. Då vaknar hon. Hon sträcker på sig, skäller till och han borrar in sitt ansikte i hennes varma päls. Det får henne att vifta på svansen av glädje. Han pussar henne på pannan och därefter möter hennes nötbruna tillitsfulla ögon hans bekymrade blå. I hennes blick finns bara kärlek och tillgivenhet, ingen oro eller rädsla. Hon grubblar inte över sin ålder, känner inga kval över att mista sin bästa vän. Hon lever helt och hållet i nuet. Han stryker henne över de lena öronen, lyfter försiktigt på ett av dem och viskar till henne:

Tack för att du finns...


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Novelletten

Första gången jag skriver fan-fiction! Kommer ni i håg boken Lida (Misery) av Stephen King? I min version får Annie leva och Paul dö (tvärtom i boken) och Annie ger sig av från USA för att skaka liv i sin favoritkaraktär Lida med hjälp av en svensk författare.

(Tema: Fan fiction på Novelletten. Publicerad 2017-05-23)


LIDA ÅTERUPPSTÅR

Annie Wilkes drog i kappans krage. Hon huttrade till, vinden var isande kall mot hennes ansikte. Så det här var Sverige. Hon såg sig om. Konstaterade torrt att brunt och grått dominerade färgskalan. Betonggrå flygplats, stålgrå himmel, bruna grenar som vevade våldsamt i blåsten. Grå människor. Annie log för sig själv. Vad gjorde det, det var inte direkt en turistresa hon befann sig på. Hon viftade åt en taxi som ignorerade henne, det verkade faktiskt som om den ökade på farten i stället för att sakta in. Hon svor högt, eldklotet i magen började snurra. Jävla Paul Sheldon. Om han inte hade tagit livet av Lida då hade hon inte befunnit sig i denna avkrok. Då hade hon legat hemma i sin bekväma soffa med en bok och en kopp varm choklad. Gråten sved i halsen vid tanken på Lida. Annie hade levt för böckerna om Lida. Nu var både Lida och Paul borta. Annie såg en taxi närma sig igen. Hon höll ut armen, viftade och log brett. Bilen saktade in och hon öppnade bakdörren och hoppade in. Hon hade inte mycket bagage, bara en bag och den slängde hon in bredvid sig. Ett par mörkbruna ögon mötte hennes i backspegeln och hon ryckte till. För en sekund sedan hade det sett ut som Pauls ögon. Åh, Paul, varför? Annie insåg att chauffören väntade på att hon skulle berätta vart hon ville åka. Hon log ursäktande och rotade samtidigt runt i fickorna på den gamla ullkappan. Fick upp en skrynklig lapp. Högt läste hon adressen och taxichauffören lyssnade noga. När han uppfattat adressen sken han upp. ”Oj”, sa han med förvåning i rösten. ”Det är en fin adress det där. En av våra allra mest kända författare bor på den gatan.” Annie skrattade högt. Paul hade i en svag stund berättat om sitt svenska påbrå. Om sin framgångsrika svenska kusin, även hon författare. Snart, väldigt snart, skulle hennes Lida få liv igen genom en annan författares fantasi och fingrar.

Likes

Comments

Flow

En superkort flödestext. Jag är helt fast i Ett litet liv och blir så inspirerad av språket, sättet att skriva, karaktärerna. Därför fick dagens text låna en startmening från denna underbara bok.


Startmening från Ett litet liv av Hanya Yanagihara


Mitt liv, kommer han att tänka, mitt liv.

Det är det första han kommer att tänka när han vaknar.

Nu sover han. Den tunga sömnen drar ner honom djupt, han sitter fast i skrämmande drömmar. Om och om igen drömmer han samma dröm. Han kämpar sig flämtande upp till ytan, slår sig fri från skräcken. Men när han landar i den lätta, oroliga sömnen i stället skymtar glimtar av sanning förbi. Han ryggar i skräck och önskar sig tillbaks till den djupa sömnen igen, dit verkligheten inte når.

Snart kommer han att vakna. Och minnas. Ännu så länge befinner han sig i ovisshet, han svävar i ett dimmigt tillstånd mellan sömn och vakenhet. Gryningen närmar sig men kommer inte att ge den tröst eller det ljus han önskar.

För när han vaknar kommer han att minnas. Och ingenting kommer någonsin att bli som förut.

Likes

Comments

Korta noveller

Den här korta novellen blev till i mitt huvud en natt när jag vaknade och inte kunde somna om. Snabbt skrev jag ner ner några ord så att jag skulle minnas historien när jag vaknade. Alltför många gånger har jag i halvvaket tillstånd "skrivit" en novell i huvudet mitt i natten, bara för att inte minnas ett skvatt nästa dag!

Jag skrev ner:

Ulla-Britt

Maskros

Potatisskalare


Resultatet blev:


En droppe blod

Ulla-Britt Hansson sätter sig tungt på trappan till groventrén. Hon stönar till av ansträngningen, sparkar slarvigt av sig de lila Foppatofflorna, vickar på de varma tårna. Svetten kliar och sticker. Den rinner retfullt i hårfästet i nacken, fortsätter ner mellan skulderbladen. Ulla-Britt kisar mot solen. Värmen är påträngande och klibbig. Hon stryker med en hand över förklädet. Favoritförklädet är ljusbrunt, urtvättat och slitet. Underbart mjukt och välbekant och som vanligt knutet med en rosett där bak. Under har hon en solgul sommarklänning med tunna axelband. Hon drar upp förklädet så att de vita låren blottas. Hon hoppas att en frisk fläkt ska passera och svalka hennes varma hud. Då lägger hon märke till en droppe blod på den stora fickan framtill på förklädet. Genast spottar hon på vänster pekfinger, sedan gnuggar hon hårt med fingertoppen mot den nästan svarta fläcken. Den går inte bort. Hon tittar bort från fläcken, fäster i stället blicken på sina fötter. De är skrovliga och svullna. En gång i tiden hade hon haft eleganta fötter. Hon hade haft vackra tår och välskötta röda tånaglar. Ulla-Britt suckar, kliar sig i hårbotten. Det grå håret står åt alla håll. På den tiden när hon fortfarande brydde sig hade jämna blanka lockar prytt hennes huvud. Hon hade rullat håret på vassa platsrullar, som hon sedan sovit med. Om hon blundar minns hon precis känslan av hur de vassa piggarna trängde in i den känsliga huden runt öronen. Hur hon brukade vakna av smärtan. Ulla-Britt vill inte tänka på smärta. Ulla-Britt vill helst inte tänka överhuvudtaget. Allt hon vill är att få vara i fred. Om han bara hade förstått det hade det här inte behövt hända, tänker hon.


Några fjun från en överblommad maskros har fastnat i hennes svettiga ansikte, det kittlas och hon stryker sig frånvarande över kinderna. Hon lägger märke till att hon luktar stekt fläsk och av något annat som hon inte vill tänka på. Magen kurrar högt. Hon blev avbruten mitt i matlagningen. Hon rättar till förklädet, försöker att inte titta på blodfläcken. Höger hand har fortfarande potatisskalaren i ett fast grepp. Den ligger bra i hennes hand. Det är en fin potatisskalare, med ett grepp av mörkblå gummi. Alldeles ny är den. Hon lyfter handen som håller i skalaren och den vassa spetsen glänser i solen. Blodet har redan börjat torka i värmen, det kommer bli svårt att få potatisskalaren riktigt ren igen. Det kommer att bli svårt att få rent handen också, den är fläckig av blod i olika nyanser av rött. Ulla-Britt reser sig mödosamt upp, gäspar stort och högljutt. När hon går in håller hon potatisskalaren en bit ifrån sig. Hon vill inte få fler blodfläckar på favoritförklädet.

Likes

Comments

Korta texter

Hoppas att alla har haft en fin Valborg! Härligt med brasa. Hoppas bara att det inte var kring er eld som detta utspelade sig. Eller - det utspelades sig ju bara i min hjärna, men ni vet vad jag menar ;)

Den utvalda


Han mötte hennes ögon genom elden. Värmen från lågorna fick luften att dallra. Den förvred verkligheten. Kvinnan var suddig i kanterna, såg ut att upplösas. Hennes grumliga kontur rörde sig från sida till sida, som om hon hade svårt att stå still. Kanske frös hon? Röken låg tjock och grå över parken och han hostade till. Runt omkring honom sprang upphetsade barn omkring. De petade i elden med långa pinnar och skrek till varandra genom eldens knastrande och knäppande. Hans ögon sökte glöden i eldens mitt. Orange hetta slukade kvistar och grenar. Och bevisen.

​​Han rörde sig långsamt runt elden, flyttade sig närmare henne, steg för steg. Kände hon på sig att han var på väg? Förstod hon att hon var hans nästa offer? Han skulle börja om på nytt nu. Allt som kunde kopplas till honom var snart borta, skulle omvandlas till grå aska i mitten av en utbrunnen majbrasa. Han log inom sig. Det hade nästan varit för enkelt. Nu såg han den utvalda tydligare. Hon hade flyttat sig närmare elden, höll händerna framsträckta mot värmen. Hennes profil var välbekant, han hade studerat henne så länge. Det kändes nästan som om de redan kände varandra. Han huttrade till. Den kalla vårluften strök hans bakhuvud och han tog ett steg närmare brasan. Och ett steg närmare henne. Då vände hon på huvudet och deras ögon möttes för en sekund. Han log mot henne. Han anade ett svagt leende i hennes ögon, innan hon snabbt vände blicken mot elden igen. Det brände inom honom av förväntan och upphetsning. Det här skulle nog gå lätt, tänkte han, samtidigt som han stämde in i sången som välkomnade sköna maj. 

Likes

Comments

Krönika

Ja, det kan man ju fundera över ;)


Läs gärna min krönika i Lerums tidning, där skriver jag lite om det och lite om annat....


http://www.lerumstidning.se/2017/04/ar-graset-gronare-pa-andra-sidan/

Likes

Comments

Flow

Att flödesskriva bjuder ofta på överraskningar. Den här gången blev det till min förvåning ett lyckligt slut 😌


Startmening från Ordbrodösen av Anna Arvidsson


BALANS


Jag är så koncentrerad så jag knappt andas. Vinden sveper runt mina ben, kittlar mig lätt i sidan, verkar inte förstå att det inte är en lek. Allt handlar om att balansera; att balansera eller dö. Armarna är sträckta rakt ut från sidan, jag kan inte längre känna mina fingrar, de har helt domnat bort. Som om armarna tar slut där händerna börjar. Jag sätter den ena foten framför den andra, försöker låta kroppen ta över. Tänker att den vet hur man tar sig fram här i livet, oavsett om man befinner sig på en bred väg eller på en smal hal spång. Under mig forsar vattnet fram. Vilt, isande kallt och svart. Om jag faller dör jag. Då kommer jag att svepas med som ett gult hjälplöst höstlöv, dras ner i djupet av de starka strömmarna, försvinna för alltid i det mörka.

Isvinden får håret att fladdra framför ansiktet Ögonen tåras men jag vågar inte blinka. Släpper jag blicken där jag fäste den när jag började gå så faller jag. Det är jag säker på. Jag vinglar till och det heta skrämmande suget i min mage fortplantar sig hela vägen upp i min nacke, ut i axlarna. Armarna sjunker en aning, och på något sätt finns balansen där igen. Jag tar ett andetag så djupt att bröstkorgen värker. Under mig ryter forsen. Den dånar som åska, vältrar sig, sträcker sig efter mig. Jag tar några snabba trotsiga steg, andas inte ut förrän mina fötter finner fast mark. Jag har tagit mig över.

Foto: Ian Schemper

Likes

Comments