View tracker

Korta noveller

Ibland säger man inte det man skulle vilja säga...av olika anledningar. Ibland vet man inte vad man ska säga.... och ibland säger man för mycket!

Det man säger kan ju få olika konsekvenser, min novell handlar om att det man inte säger också kan få konsekvenser.

Osagda ord


De sitter en stund på bänken i trädgården, tittar upp på stjärnhimlen och lyssnar på syrsornas serenad. Det är en ovanlig stund för dem. En paus i vardagen. De unnar sig aldrig pauser tillsammans. Detta avbrott i livet är forcerat, deras vuxna barn har bett dem lämna huset en stund, en överraskning förbereds.

Pauser för paret betyder fara. Pauser skapar möjlighet till reflektion. Reflektion kan leda till insikt. Insikt kan leda till förändring. Förändring är besvärligt.

Han lägger sin hand på hennes knä. Hon tar inte bort den, men luften blir en aning svalare, hennes andning lätt ansträngd. Kroppskontakt kan leda till närhet, närhet skapar tillit, när man litar på någon är man sårbar.

Så de sitter där. Nära varandra. Tysta. Ett oändligt avstånd breder ut sig mellan deras trötta kroppar.

Han harklar sig, klämmer fram:

”Undrar nu vad ungarna hittar på.”

”Mmmm…”

”Säkert en försenad bröllopsdagspresent, tror du inte?”

”Det kan det vara.”

Tystnaden lägger sig över bänken igen, obekväm som småsten i skorna.

De osagda orden faller till marken, krullar ihop sig och dör.

Syrsorna sjunger sitt starkaste, sitt vackraste. De vill överrösta tystnaden, vill hjälpa paret på travet med sin ivriga sång.

Han lutar huvudet bakåt, stirrar på stjärnorna. Hon tittar på sina fötter. Han tar bort sin hand från hennes ben. Harklar sig igen, men orden som vill komma ut, som vill fånga ögonblicket, har fastnat på vägen, trasslat in sig i något där inne i det trånga utrymmet i bröstkorgen. Ut kommer i stället en djup suck.

”Vad suckar du över nu då?”

”Jag suckar inte.”

”Men jag hör ju att du suckar.”

Han tar sats. Nu ska orden ut, nu ska det sägas, det kommer aldrig ett bättre tillfälle.

”Jo…du…Eva, det är så här…”


”Mammaaaaa, pappaaaa, skynda er och kom in nu!”

Paret flyger upp samtidigt. Stunden är över. Den korta pausen i livet som inte blev mer än ett obekvämt påtvingat ögonblick, men som kunde ha blivit så mycket mer.


Likes

Comments

Allas veckotidning

Jag har en novell med i Allas nummer 3!

För ovanlighets skull är det feelgood... inga mord, inga människor som beter sig vansinnigt eller oberäkneligt. Novellen i Allas är lite redigerad, novellen i sin helhet kan du läsa här:


EN ANING LJUSARE


Jason lyssnar fokuserat på det okända språket. En mjuk melodi av vokaler och konsonanter rinner ut från högtalarsystemet. Han lutar på huvudet, anstränger sig för att förstå orden. Strax därpå kommer samma meddelande på engelska. Den behagliga rösten informerar om att de strax kommer att påbörja nedstigningen mot Göteborg och Landvetter flygplats. Passagerarna ombeds spänna fast sig. Meddelandet avslutas med en kort väderrapport. Rösten skojar om att utan långkalsonger får man nog vara beredd på att frysa; termometern visar på -18, årets hittills kallaste dag.

Jason blundar, försöker föreställa sig den sortens temperatur. Det är omöjligt. Hur kallt är det i en frys? Är det så kallt? Jason ler för sig själv, känner vågor av förväntan rulla i magen. Så mycket att se fram emot. De senaste månaderna har han läst allt han kommit över om Sverige, det karga landet i norr. Men kommer det att vara så som han föreställer sig? Eller helt annorlunda?

När han fick besked om att han fått det stipendium han sökt, hade han först tvekat Han hade aldrig varit utanför den lilla stad där han var uppvuxen. Inte ens besökt huvudstaden. Ännu mindre rest i ett flygplan. Och nu sitter han här, på ett enormt flygplan som snart ska ta mark på en för honom okänd plats.

Overklighetskänslan griper tag i honom, förväntan blandas med oro. Hans händer gräver runt i handbagaget, söker efter det lurviga. Han får fatt om det och drar. En stor stickad tröja i alla tänkbara klara färger. Hans älskade farmors avskedspresent. Farmor hade gråtit och stickat på tröjan i flera veckor. Hon hade inte velat släppa honom på flygplatsen, hennes tunna gamla armar hade omfamnat honom om och om igen. Hon ville helt enkelt inte acceptera att han skulle vara borta från henne och familjen i ett helt år. Nu lägger han ansiktet mot det mjuka, andas in doften av hennes sorg och kärlek.

När planets hjul möter landningsbanan sitter han fortfarande med tröjan tryckt mot sin kind.


Mamma Katarina ser efter bilen som försiktigt rullar i väg mot flygplatsen. Döttrarna Saga och Liv hade varit alldeles uppspelta innan de kom i väg, det har de förresten varit i flera dagar. Katarina klappar frånvarande den långhåriga skogkatten som sitter i fönstret och spanar. Kattens höga spinnande lugnar henne en aning, och hon lyfter upp honom, kramar hans varma kropp. Från ingenstans kommer tårarna. Så har det varit länge nu. Känslorna som drar igenom henne, som byter spår utan förvarning. Många gånger har hon ångrat familjens beslut att ta emot en utbytesstudent. Hur ska hon orka med det? Oron hon känner över sitt äktenskap, över framtiden, får henne att bli så gränslöst trött. Misstanken om att Peter är otrogen tar så mycket energi och kraft. Katarina suckar djupt och torkar tårarna mot kattens päls. Irriterat jamar han och slinker ur hennes omfamning.

Jag måste sätta fart, tänker Katarina. För barnens skull måste jag göra det bästa av det här. De har längtat så.

Peter fokuserar på vägen. Vägsaltet har inte gjort någon nytta, snön ligger hårt packad på landsvägen. Han ler när han hör tjejernas prat och fnitter från baksätet. Saga och Liv är för ovanlighets skull bästa vänner, enade i detta enorma äventyr som de står inför. De är på väg till Landvetter för att hämta Jason, utbytesstudenten som ska bli deras nya familjemedlem i ett helt år. Peter hoppas att det ska bli bra. På nyårsafton hade Peter gett sig själv ett löfte. Det tänker han hålla. Kanske kommer det att bli lättare att hålla nu när vardagen ändå förändras.

Hösten hade varit hemsk. Han hade levt ett dubbelliv. Svikit Katarina. Svikit familjen och sig själv. Det var slut med det nu. Men skulle skadan gå att reparera? Visst har han sett Katarinas fundersamma blickar, känt hennes avstånd och misstankar. Hans fru har gått från att vara en glad och sprallig kvinna till att vara ett känslomässigt vrak. Och det är hans fel.

Saga skulle senare berätta för alla om den där dagen.Dagen då Jason kom in i deras liv som en virvelvind. En yr vind som svepte med sig allt i sin närhet med sin kraft, en sådan vind som är omöjlig att stå emot. Hans leende så ljust och varmt, som om det ensamt hade kunnat smälta bort drivorna av snö som växt sig större dag för dag. Hans nyfikna ögon som uppmärksammade allt och alla från den där första dagen.

Saga hade haft en aning, hon kunde inte förklara för någon hur, men redan innan hon träffade Jason hade hon vetat att han skulle förändra allt. Att han var den familjen behövde. Saga, som snart skulle fylla tonåring, hade försökt att förklara för Liv. De hade haft en tjejkväll i badrummet, målat naglarna och provat ögonskugga.

­– Jag tror att mamma och pappa vill skiljas.

Saga hade inte tittat på Liv när hon sa det, hennes blick fokuserade på att få det turkos nagellacket att hamna rätt.
Hennes syster hade blivit upprörd. Kallat henne dum som sa sådana saker och påpekat att deras mamma och pappa dessutom aldrig bråkade.

– Det är ju det jag menar, hade Saga svarat, de bråkar inte – men de pratar inte heller med varandra, och de skrattar aldrig längre. Det är värre än att bråka.Saga hade tystnat när hon såg tårarna blänka i Livs blå ögon. Hon hade lutat sig fram emot sin lillasyster och viskat: Men jag tror att det kommer att bli bra nu. När Jason kommer. Det vet jag i min mage. Sedan hade de kramats i ångorna av nagellack och aceton.

På Landvetter flygplats råder det totalt kaos. Det kalla vädret har orsakat förseningar för både flyg och bussar. Parkeringen har krympt i takt med att snövallarna har tagit över ytorna. Bilar står parkerade överallt, taxibilar tutar irriterat på allt och alla.

Peter får dubbelparkera och vänta kvar i bilen. Vintern har staden i ett järngrepp och på radion pratar man om det är den kallaste januari någonsin.

Saga och Liv går hand i hand. Plötsligt pirriga och nervösa. Inne i ankomsthallen ångar luften. Kontrasten mellan den isiga luften ute och den alltför uppvärmda och överfulla ankomsthallen får dem att svettas.

Saga sträcker på sig för att kunna hitta honom bland alla stressade resenärer och det är hon som får syn på honom först. Hon har den handskrivna skylten med texten WELCOME JASON i ena handen, lillasyster Liv i den andra. Så fort hon ser honom vet hon att hennes känsla är rätt. Han kommer att förändra allt, han är den som deras familj har väntat på.

Hon passar på att studera honom noga innan han upp upptäcker dem. Han står stilla mitt i ankomsthallen. Söker med ögonen efter sin nya familj. Han är lång och smal, huvudet längre än de flesta runt omkring. Håret är kolsvart och står rakt upp. Huden har samma färg som mjölkchoklad, ögonen glittrar.

När han får syn på skylten med sitt namn på så springer han mot dem. De hinner inte ens säga ”hello” förrän de är insvepta i den ännu okända människans famn. Han har på sig en lurvig stickad tröja i regnbågens alla färger.

Liv viskar till Saga; Han ser ut som ett stort lyckotroll.

Så fort de kommer utanför flygplatsen stannar han upp. Stirrar på den vita värld som möter honom. Han står blickstilla. Omedveten om att de påpälsade resenärer som skyndar förbi ger honom blickar, att de ler lite åt denna exotiska färgklick som lyser upp deras värld för en stund.

Han vänder upp ansiktet mot himmelen. Andas förundrad ut rökmoln. Han låter de fluffiga snöflingorna som yr omkring honom smeka hans kinder. Hans ögon är blanka. Det svarta håret vitprickigt. Han ropar till Saga och Liv;
- Snö! Det är snö! Jag kan inte tro det.
De skrattar åt honom, försöker få honom att skynda på. Kylan går igenom alla lager kläder, men Jason verkar inte märka det, hans entusiasm får kylan att ge vika.

I bilen på vägen hem är han mer dämpad. Hans händer känner fascinerat på det uppvärmda bilsätet. Peter pratar nervöst på, anstränger sig för att hitta rätt ord på engelska. Han ställer artiga frågor som låter inövade. Jason hummar mest till svar, han stirrar oavbrutet ut genom fönstret på landskapet som glider förbi. Så många träd. Stora granar med grenar tjocka och trötta av snöns tyngd. Snön ligger meterhög, drivorna har skapat ett nytt landskap och rimfrosten har målat skogen silvrig. Pappa kör sakta på den slingriga ishala vägen och systrarna är för en gångs skull helt tysta.


Nu är de hemma i huset. Jason går sakta omkring i vardagsrummet. Petar lite på tomtarna och pyntet som fortfarande fyller varje vrå. Han kan inte sluta le. Mamma, uppklädd i samma klänning som hon hade på sig på julafton, springer fram och tillbaks mellan vardagsrumsbordet och köket. Brickor med godsaker dukas fram. Pepparkakor med ost, tryfflar med smak av mörk choklad och smör, varma lussebullar.
Rummet doftar av stearinljus och nybryggt kaffe.

– Jason, varsågod och sitt.

Mamma lägger handen på hans arm. Jason står vid fönstret, tittar ut över trädgården. Gräsmattan, nu täckt av ett tjockt lager snö, leder ända ner till den frusna sjön.

– Kan man gå på isen? Jason vänder sig mot mamma, ivrig som ett litet barn.

– Visst kan man det! Inte bara gå, man kan åka skridskor, skidor, spark. Du ska få prova. Men inte i dag, nu blir det snart mörkt. I morgon är det söndag, så då kan vi vara ute hela dagen. Då ska vi visa dig runt.

– Mörkt nu? Klockan är ju inte mer än tre.
– Så är det här i Sverige. Och då är vi trots allt i södra Sverige. Uppe i norr blir det inte ens ljust på dagen i början av januari. Kom nu, sätt dig i soffan och ta för dig.

Saga och Liv sitter i varsitt hörn av soffan. Ivriga att få lära känna den nya familjemedlemmen som de i smyg hoppas kommer att bli som en storebror.

Medan Jason tar plats mellan systrarna går Katarina runt i vardagsrummet, tänder adventsstjärnan i fönstret, ännu fler ljuslyktor på bordet. Hon rör om i den öppna brasan, den sprakar och värmer,
– Jag tror inte att ni kan förstå hur overkligt det här känns. I går morse vaknade jag i ett torrt och hett Sydafrika, nu sitter jag här med er. Det är ljus och stjärnor överallt, det glittrar både ute och inne, det är iskallt och varmt på samma gång. Jag tror att jag har dött och hamnat i himmelen.
Peter kommer från köket med ännu en bricka, han skrattar åt Jasons kommentar.
– Visst är det vackert? Men det är inte lika roligt klockan sex på morgonen när bildörrarna har frusit fast, eller när ryggen värker efter fjärde skottningen samma dag. Vi är inte riktigt vana vid detta här på västkusten. Jag ser fram emot din hjälp med skottningen förresten. Men nu ska vi fika!


Peter häller upp den rykande varma glöggen i små röda muggar. Doften av varmt vin, sött och kryddigt, fyller luften. Jason tar emot den lilla muggen, luktar på drycken och skrattar högt.

– Detta kan nog vara det konstigaste jag fått serverat i en kopp. Det är varken kaffe eller te, det doftar som en kryddig gryta som vi äter hemma ibland. Vad är det?
– Glögg. Saga lutar sig närmare Jason. Här, du ska lägga i russin och mandel också.

Jason gör som Saga säger och även de andra tar för sig.
Pappa harklar sig och lyfter sin mugg.
– Välkommen till vår familj Jason. Vi hoppas att du ska trivas här med oss, med skolan och med Sverige. Skål!

Allas händer sträcks fram. Glöggmuggar möts i en skål och Peters och Katarinas blickar möts över den söta ångan. Vintern känns en aning ljusare.



Likes

Comments

Korta noveller

Jag har spenderat ett par sköna dagar på Marstrands Havshotell.
Härligt SPA, underbar mat, bästa sällskapet. Trots det så gör min hjärna det den så ofta gör. Den tänker "tänk om..." När vi satt och njöt av vår middag såg vi några tokiga vinterbadare som trotsade kylan och doppade sig i det svarta havsvattnet. Vi såg definitivt ingen förvirrad rädd kvinna som irrade omkring i snön. Eller...de andra såg inte det, men jag gjorde det. I min fantasi.


FOTSPÅR I SNÖN

Kvinnan rör sig sakta. Hennes varma nakna fötter sjunker ner i snön och smälter den till oformliga avtryck. Ånga stiger från hennes blöta tunga hår. Vatten strilar utmed kroppen, kittlar hennes nakna hud. Hon är varm, andfådd, huden är röd och flammig. Blicken flackar. Hon lägger märke till tomma badtunnor, stjärnklar natt, färjan som spöklikt glider mellan fastland och ö. Hon vänder sig om. SPA-delen som hon just lämnat känns hotfull. Hennes ben darrar våldsamt. Varför gick hon ut? Förvirringen får henne att andas ännu fortare, yrsel gör att blicken inte får fäste. Hon tar några tveksamma steg mot dörren som leder tillbaks in i värmen. Den stora poolens blanka klara vatten lockar, svag blå belysning under ytan får henne att svagt minnas något. Något som skrämmer henne. Hon vänder sig om igen, rör sig fortare nu. Vet att hon måste bort från hotellet men vet inte varför. Hon springer mot havet. Innanför restaurangens stora glasfönster sitter människor som inget ser. Bekymmerslöst skålar de i fylligt vin, berömmer de den rökta fisken. Deras blickar är fokuserade på smakfullt upplagda tallrikar, på varandra, på drycken som snart ska fukta gommen.


Kvinnan stapplar nu. Hennes syn är suddig, ögonen så varma, så tunga. Hon anar adventsstjärnor i alla fönster, eller ser hon dem bara inom sig? Kroppen blir tyngre för varje steg. Ögonfransarna har frusit till is, hon blinkar och blinkar. Tankarna känns frusna. Långsamma, tröga. Hon är framme vid badstegen. Händerna skakar när hon greppar om den, hon klamrar sig fast vid det kalla blanka. Hon andas djupt, girigt. Den iskalla luften svider i halsen. Kvinnan sneglar mot den upplysta SPA-delen, försöker komma ihåg vad som har hänt. När hon får syn på skepnaden som smidigt rör sig utmed den upplysta poolen så tappar hon greppet om badstegen. Hon faller handlöst framåt. När hon slår i den svarta ytan minns hon. Hon minns allt och skriker. Salt kallt vatten fyller hennes mun, hennes lungor. Kroppen förlamas av kylan, hjärtat rusar och hon sjunker. Den mjuka tången tar emot henne, omfamnar henne.

Marstrandsfärjan lägger till med en smäll, svallvågor rör upp den blanka ytan för en stund. Sedan är natten åter still.

(Bild av Marstrand tagen från Koön)

Likes

Comments

Danje förlag

Den 2 januari släpptes min e-novelltrilogi Frostnatt (Danje Förlag)

Ibland tar förhållanden slut. Man kanske inte passar ihop längre eller så hittar den ena parten en ny kärlek. Men någon blir bortvald. Lämnad. Någon som kanske inte kan hantera det...

Tre otäcka noveller av Susanne Schemper, om kärlek som blivit isande kall.

Finns i nätbokhandeln, till exempel här ==>

http://www.bokus.com/bok/9789188417299/frostnatt/


Likes

Comments

View tracker

God fortsättning, gott nytt år och stort tack till er som har följt mitt skrivande under 2016!


Jag sammanfattar och reflekterar och känner mig enormt tacksam och stolt!


Beslutet att 2015 ta tjänstledigt i en termin för att skriva var startskottet som satte bollen i rullning. Jag valde att våga dela med mig av mitt skrivande på olika sätt och det har lett till så mycket under 2016. Inte i min vildaste fantasi (och den är rätt bångstyrig) hade jag kunnat tro att jag skulle få vara med om så mycket under så kort tid. Medverkan i en novellantologi med allt vad det förde med sig i form av bokrelease, signeringar, nya kontakter och bokmässa. Sex stycken sålda noveller till Aller media, ett författarstipendium och nu – som tjock härlig grädde på det redan goa moset – ett kontrakt med ett förlag för utgivning av två e-novellsamlingar! Och - inte att förglömma – skrivandet i vardagen, glädjen det ger mig att fantisera, formulera och fabulera. En del texter hamnar på bloggen och jag älskar att ni läser och reagerar på olika sätt.


Så TACK för att ni följer och läser. TACK för glada tillrop och uppmuntrande ord.

Jag välkomnar nästa skrivår med vidöppna armar!

Likes

Comments

Årets sista text på Novelletten är skriven på tema Mörker/Ljus. Ofta går de hand i hand på olika sätt, ibland är det tydligt, ibland handlar det om nyanser. I min historia är mörkret väldigt ljust.


O Helga natt

Det knarrar och knakar under mina fötter. Snön fastnar i sulornas räfflor.

Det glittrar, gnistrar och blänker omkring mig, rimfrosten har målat landskapet under natten, kreativt strött frusna diamanter över buskar och träd. Stjärnorna blinkar ivrigt, klara och stolta, mot kolsvart bakgrund. En blek måne anas i horisonten. Jag vandrar i mörker, gryningen sover än. Tystnaden är mjuk, omhuldande, jag njuter av den. Mina steg är det enda som hörs. Mina varma andetag skapar dansande dimma. Svag röklukt från en tidig braskamin letar sig in i mina näsborrar, blandar sig med den iskalla syrerika luften. Jag drar min tjocka halsduk tätare, låter den värma hakan. Mörkret blir min vän på promenaden, skrämmer mig inte längre som när jag var barn. För inom mig finns bara ljus, hopp och pirrande glädje. Jag är framme vid sjön. Blank och förförisk ligger den där. Håller den? Jag hasar framåt. Glider lite lätt. Nynnar tyst på ”O helga natt”. Runt omkring mig trängs snötäckta granar, jag befinner mig på en vit scen. Bara jag. Lyckokänslan sprider sig inom mig, värmer mig inifrån. Jag bugar mot månen, nynnandet övergår i sång. Lågt först, sedan högre. Och högre. Av mina lungors fulla kraft sjunger jag ”O helga natt”, jag glänser och strålar i kapp med frosten och stjärnorna.

Jag sjunger för natten, för mörkret, för ljuset och livet som växer inom mig.


Likes

Comments

Danje förlag

B R E A K I N G N E W S !

För ett tag sedan skickade jag in två noveller till ett förlag.

Jag fick ett svar som inleddes med:
"Hej Susanne!
Båda dina noveller är utmärkta, tveklöst utgivningsmaterial."

I dag har jag skrivit avtal med förlaget. Någon gång i början av nästa år kommer två e-novellsamlingar, med tre av mina noveller i varje, att ges ut av Danje Förlag.

Overkligt, fantastiskt och helt jäkla underbart!

Today I signed a contract with a publishing company!
Two short story e-books (three stories in each) will be available some time early next year.
I am thrilled!!

Likes

Comments

Korta texter

Min dotter tecknar, jag skriver. Härligt kreativt samarbete.

Ögon som ser

Jag kommer inte undan. Överallt förföljer de mig. I mina drömmar svävar de utom räckhåll, men ändå så nära. För nära. De ser igenom mig, de avslöjar mig och jag vill springa. Gömma mig, fly för livet. Ögonen vet. De vet allt som har hänt.

Hennes ögon är som vässade spjut. Blicken stannar inte vid motstånd, den fortsätter målmedvetet att borra sig vidare igenom alla lager, det hårda, det mjuka. Tills den når mitt fladdrande hjärta.

Samvetet som tydligen finns inom mig bubblar, brusar och vibrerar när hon spänner ögonen i mig. Jag vill vika undan med min blick, stirra i taket, på mina händer, på allt och ingenting. Men det är omöjligt. Har hon väl låst sina ögon i mina är jag fast.

Likes

Comments

Korta texter

Jag tycker att det passar med lite övernaturligt såhär i december när mörker och ljus samsas...


Änglasång


Luciatåget skrider ljudlöst genom skogen. Lätt svävar det över den snötäckta marken. Trädens vita grenar viker undan, ger fri passage åt de som glider fram i natten. Den fina snön faller från grenarna, pudrar luften, virvlar runt i frihet.

Sången finns inom var och en av dem. Toner, melodier och texter som de bär med sig från den tid då de vandrade på jorden. Ljuset strålar och pulserar svagt runt dem, smeker träden. Djuren som rör sig i mörkret anar dem, vissa utvalda ser dem. En hare stannar till mitt på stigen, rynkar på sin lilla nos och viker försiktigt undan när hon uppfattar närvaron. Älgkon buffar på sin kalv, får den att stanna, att lyssna. Dess känsliga öron uppfattar änglarnas sång och kalven stampar nervöst, trycker sig nära moderns varma trygghet.

Skogen öppnar sig, samhället tar vid. Och luciatåget löses upp. Små vita ljus svävar åt olika håll i natten, söker sig tillbaks till den plats de valt för sin vila. Mjuka toner av tacksamhet dröjer sig kvar i skogen. Traditionen att lussa är viktig, varje år samlas mängder av änglar i spontana tåg under lucianatten. Vissa dras till havet, andra till skog och sjö, en del till bergen. Tillsammans minns de.

En tradition - såsom på jorden - så och på andra sidan.

Likes

Comments