Danje förlag, FROSTNATT, FAMILJEFRID

Vilken fin recension jag har fått av Villa Frejas bokblogg. Sara som driver bloggen har läst mina novellsamlingar Familjefrid och Frostnatt och gillar dem - trots att hon i vanliga fall inte tycker om ruggiga historier! Hon ger mig hela fyra 🌟🌟🌟🌟

JIPPI!

Här kan du läsa hela recensionen:
http://www.villa-freja.se



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

KÄRA MAMMA

Vilka underbara nyheter!

Jag kommer att medverka i novellantologin Kära mamma som ges ut av Ordberoende förlag våren 2018!

Om novellantologin från förlaget:
Vi har låtit etablerade såväl som debuterande författare skriva fritt kring ämnet mamma. Resultatet är ett trettiotal berättelser som utforskar mammor, moderskap och relationen mellan mamma och barn älskade, hatade eller saknade.

Här kan ni läsa mer!

https://www.adlibris.com/se/bok/kara-mamma-9789187595745 ​​

Likes

Comments

ALLAS

Om någon är sugen på lite feelgood med en allvarlig touch så skynda ut och haffa ditt exemplar av Allas (nr 47)

Min korta novell handlar om en mamma som har svårt att vänja sig vid sin nya livssituation...


Likes

Comments

Skrivande i allmänhet

För snart ett år sedan skickade jag in en kort text till Svenska Dagbladet. En rolig grej - man skulle skriva några rader om hur man mindes sitt 1900-tal. Enda regeln var att texten skulle inledas med orden Jag minns.

Men sedan damp det ner ett mail från Svenska Dagbladets litteraturredaktör någon gång i våras att mitt bidrag valts ut till att vara med i en bok med titeln Jag minns och nu är boken här!


Jag och hundratals andra har fått chansen att bidra till en härlig bok som är en skildring av 1900-talet genom våra olika minnen av de olika åren. En fantastisk bok och jag är stolt och glad över att jag har fått vara med och skriva historia!

Likes

Comments

Korta noveller

Happy Halloween! Jag har skrivit korta skräckisar i några dagar med anledning av Type & Tells tävling med tema Stephen King. I dag bjuder jag på en lite längre novell; inte skräck, men ganska ruggig...



ÄNTLIGEN TILLSAMMANS

Jag fick syn på henne och jag visste. Jag bara visste! Hon var fullt upptagen med att fylla kundvagnen. Hennes små vackra händer trevade över högen med avokado och jag kom på mig själv med att tänka att jag önskade vara en av de skrovliga gröna frukterna. Eller vad avokado nu är för något. Jag äter sällan grön mat. Jag befann mig på grönsaksavdelningen eftersom jag skulle köpa potatis. Potatis tycker jag om. Kokt potatis, kött och brunsås. Riktig mat. Gärna med lingon och pressgurka till. Men nu tappade jag tråden. Jo, det var alltså första gången jag såg henne. Inne på Ica Servett. Hon var så nätt och spröd och det spratt till i hjärtat på mig, hon tände en liten gnista i mitt innersta. Det visste hon såklart inte, hon handlade på som om ingenting hade hänt. För henne var det bara en vanlig torsdag i september. Hon lade inte märke till mig alls, trots att jag rörde mig bakom henne, nära henne, genom alla gångar. Njöt av att se henne snurra på en gräddost, en liten rynka mellan hennes smäckra ögonbryn. Kanske tyckte hon att osten var för fet för att unna sig, men till slut lade hon ner den i vagnen. Jag blev glad av att se att hon valde mörkrostat kaffe, inte något smaklöst blask.
Vid mjölkdisken ringde det i hennes telefon och hon stannade så plötslig att jag nästan gick rakt in i henne! Hon svarade med hela sitt namn. Marianne Lagerman. Så fick jag veta det på köpet. Jag blev så glad att jag nästan skrattade högt, men det gjorde jag självklart inte. Jag kan behärska mig. Marianne pratade på med sin ljuvliga stämma. Förvånande mörk var den, vilket jag inte riktigt hade förväntat mig, men jag tycke om den, det gjorde jag. Jag lyssnade inte på samtalet, någon måtta får det vara, lite respekt får man visa. Men jag stod kvar bakom henne, låtsade välja mellan långfil och a-fil. Jag till och med lutade mig lite närmare henne, andades in djupt, sniffade i luften. Hon hade en säregen lukt, en blandning av yllekappa som hängt lite för länge i garderoben, och något ganska friskt och citrusaktigt. Inte så dumt faktiskt. När hon avslutat samtalet rörde hon sig mot kassorna och jag följde efter. Hon slängde inte en enda blick på godishyllorna. Vilken kvinna, vilken självbehärskning! Själv hade jag gärna köpt något sött men jag avstod också.
Den pratglada kvinnan i kassan log vänligt mot Marianne, sa något om hur kallt det blivit plötsligt och Marianne nickade, betalade och började sedan packa sina varor. När det var min tur var den pratglada kvinnan i kassan inte alls lika trevlig och jag visste ju varför, jag visste ju det. Men jag hade inte gjort något fel den där gången, men klart man ska dömas direkt. Jag struntade i kassörskan, ignorerade henne fullkomligt, betalade snabbt utan att möta hennes blick och lade ner mina varor i all hast. Jag ville inte tappa bort Marianne.


Utanför butiken var det en aning rörigt, någon hade stannat och pratat med tiggaren, ett barn försökte styra en kundvagn precis framför mina fötter – var fanns föräldrarna! - och en gänglig man med orange jacka rusade mot brevlådan med ett brev i högsta hugg. Jag blev stående en stund, min blick irrade omkring. Vart hade Marianne tagit vägen? Just då fick jag syn på henne. Hon gick sakta, hade precis passerat fiskhandlaren. Jag skyndade efter. Höll lagom avstånd. Marianne gick uppför Almekärrsvägen, långsamt men ändå målmedvetet. Jag var full av beundran, hon gav ett så starkt intryck, samtidigt som hon verkade så skör. Precis en sådan kvinna som jag saknade i mitt liv, funderade jag för mig själv och precis då svängde min Marianne och försvann ur sikte. Jag pinnade på, lite andfådd och svettig, den där backen är oändlig. Men framförallt kände jag mig väldigt orolig. Marianne, min fina Marianne, försvinn inte ur mitt liv nu. När jag precis funnit dig! Men nej, hon hade stannat precis bakom hörnet jag sett henne försvinna bakom och var nu upptagen med att låsa upp ytterdörren till en gul enplansvilla i trä. Vi var visst hemma! Hon, min kvinna, öppnade och försvann in i huset. Jag var trött i benen vid det här laget och en aning snurrig i huvudet av hur denna eftermiddag utvecklat sig. Det hade mörknat och jag hade en sådan tur att det fanns en bänk vid sidan av huset i skydd av en stor björk. Det var skönt ska ni veta att sjunka ner på bänken, att andas lite i min takt. Jag bestämde där och då att prata med Marianne om att vi inte kunde gå så raskt uppför den där backen. Jag är ju inte någon ungdom. Inte hon heller, även om jag får erkänna att hon verkar vara i fin form. Jag satt länge där på bänken, lossade kardborreknäppningen i skorna så att jag kunde vicka lite på tårna, fötterna var ömma och varma. Kanske Marianne skulle få massera dem lite senare.
Ja, hur som helst. Jag satt länge där, såg min fina flicka genom flera fönster. Hon gick runt och tände lampor. Så väldigt vacker. Utan kappan såg hon ännu mindre ut, hon hade på sig någon sorts mörk polotröja och det silvergrå håret föll väldigt vackert över hennes axlar. Jag såg henne tydligt när hon packade upp maten, det såg ut som om hon då och då slängde blickar genom fönstret. Kände hon min närvaro? Visste hon, liksom jag, att vi var menade för varandra? Hade hon trots allt sett mig på Ica? Möjligtvis hade hon gjort det, hon kanske spelade svårfångad, det hade jag råkat ut för förr. Jag längtade efter att fråga henne om hon hade sett mig, om hon också i så fall vetat. Men först ville jag vara säker på att hon var ensam. För jag är ingen sådan karl som har för avsikt att lägga an på en annan mans kvinna. Det tycker jag man ska akta sig för. Timmarna gick och jag höll värmen genom tankarna på Marianne. Jag förstår om ni tycker att det låter konstigt, men kärlek, äkta kärlek kan skapa en glöd, en inre glöd. Då fryser man inte. När Marianne gick runt och släckte var jag redo. Under tiden som min sköna slumrat i soffan framför sena nyheterna hade jag så att säga sonderat terrängen. Hennes sovrum låg mot baksidan, ett fönster stod uppställt i vädringsläge. Det skulle vara lätt som en plätt att kliva in. Som jag längtade nu, det kändes i hela kroppen, som om blodet i min kropp hade kolsyrats i en sådan där Sodastreamer. Jag satt precis under fönstret och väntade på att Marianne skulle släcka den sista lampan, den i sovrummet. Sedan skulle vi äntligen förenas, äntligen få njuta av varandra, få dela natten. Jag och Marianne.


Likes

Comments

Skrivande i allmänhet
Ja, det är en bra fråga!


Type & Tell har en tävling just nu. Att skriva en skräcknovell på 140 tecken, tema Stephen King. Det går inte att motstå en sådan tävling. Jag har lagt upp två bidrag, men skulle kunna skriva hur många som helst känns det som. Precis den här sortens utmaning triggar min fantasi!

Här är mina bidrag, men det är mycket möjligt att jag lägger upp några fler mikronoveller här framöver!


Jag ser in i hans ögon när han för den immiga flaskan till sin mun.Samtidigt som han sväljer förstår han. Ögon fyllda av skräck. Jag ler.



Fuktiga andetag i mitt öra. Andedräkt som stinker avlopp och död. Viskningar nära, grov hand tätt över mina ögon. Jag faller, mörkret vinner.

Likes

Comments

Guest Blog

A few days ago I had the opportunity to introduce myself and my writing at Elaines blog. Today you have the opportunity to learn a bit more about Elaine and her writing. And to enjoy a short story by her!
Elaine and I "met" through Facebook as my husband and her went to art school together in Zimbabwe.

ELAINE ABOUT HER FIRST PUBLISHED BOOK
AND FIRST PUBLISHED SHORT STORY

My first book, Harcourt's Mountain, signed by Tirgearr Publishing, was launched 15 August 2013. The reviews have been marvellous! Mostly five stars. It's been an exciting ride including being featured as a guest blogger on other authors' sites, a radio interview about the book, and having the book nominated for the 2014 RONE Awards! (RONE - Reward of Novel Excellence)
A short story I wrote for the 5th Annual South African Horrorfest competition was selected and featured in the anthology, Bloody-Parchment: Blue Honey and the Valley of Shadow.

ELAINE ABOUT HER PASSION FOR WRITING AND UPCOMING BOOKS

All those years of daydreaming at school have given me an unrelenting source of story ideas. My website is littered with short stories and first chapters of novels I'm planning. And I have a file with many other story ideas just waiting to be written. I'm in the throes of editing my second book, The Device Hunter, which is an altogether different animal to 'Harcourt's Mountain', both in genre and temperament! In addition, because so many readers have asked for it, I've also begun the plotting for a sequel to 'Harcourt's Mountain' and am working on a book based on a concept of my brother's. As well as about 3 more. Apart from white-water rafting down the Zambezi, I feel most alive when I'm writing.

I am, passionate about it. So, in November 2011, I decided to chase the new dream and put those stories on paper. Now, in order to sustain my story writing addiction, I am a content creation consultant.

More about Elaines published work and information about where to buy the books can be found if you follow links below:

Harcourt’s Mountain Book blurb

Spring, 1867 – The western frontier of British Columbia hardly seems a likely place for romance. Filthy, terrified and confused, HOPE BOOKER is waiting to be sold off the ‘bride’ ship. LUKE HARCOURT happens upon the sale. It’s not love at first sight, but he feels compelled to save her from a life of slavery and prostitution. To allay her fears of being raped, Luke promises never to touch her. Being a man of his word, this is a pledge he quickly finds almost impossible to keep.

Battling their growing attraction to each other, they must learn to live together in the forests of the wild and almost unexplored mountains. They face white water, Indians, wolves, and dangerous men.

No longer able to deny their feelings, their ‘happy-ever-after’ is shattered when a corrupt land baron forces Luke’s hand. Enraged at the man’s actions, Luke rides into town—and disappears.

Alone and pregnant, Hope faces the prospect of the worst winter in ten years. The trauma of fighting off a hungry grizzly brings on labor, but the baby is stuck. Luke meanwhile wakes up on a ship bound for South America, captained by a revengeful sadist who plans to murder him. Will Luke survive and make it back to Hope in time?

Harcourt’s Mountain Buy links:

Kindle US: https://www.amazon.com/Harcourts-Mountain-Elaine-Dodge-ebook/

Kindle UK: https://www.amazon.co.uk/Harcourts-Mountain-Elaine-Dodge-ebook/dp/B00EK0V2Y4

iTunes: https://itunes.apple.com/fi/book/harcourts-mountain/id691811266

Kobo: https://store.kobobooks.com/en-za/ebook/harcourt-s-mountain?bookId=7f44f567-ed0a-4ebf-bb75-4ae827f06d3d

Nook: http://www.barnesandnoble.com/w/harcourts-mountain-elaine-dodge/1116758390?ean=2940045223997

Smashwords: https://www.smashwords.com/books/view/347550

Publisher Link: http://www.tirgearrpublishing.com/authors/Dodge_Elaine/harcourts-mountain.htm



Bloody Parchment: Blue Honey and The Valley of Shadow (Anthology)

Elaine Dodge featured story: The Man with a House on His Back

Blurb for The Man with a House on His Back:

They say when you aid a stranger you could be entertaining angels. Perhaps. Perhaps not. Unless you can see beneath the skin, you might want to be careful who you invite in.

It is night, in a small village surrounded by a mist shrouded forest. A young boy begins the tale, but soon his grandfather, Old Jack, takes over. It is after all, his story; the legacy of the family. He recalls a similar night when he was just a boy and a tall, dark stranger arrived, begging for shelter. But the stranger is not all he seems.

By the time his true identity is revealed, he has almost persuaded Jack’s father to strike a bargain with him. A bargain that will tear his family apart. No matter what decision Jack’s father makes, their souls will be forfeit to the stranger forever. But the stranger hasn’t reckoned on Jack’s young sister.

They say time heals all wounds. Perhaps. Perhaps not.

Bloody Parchment Buy links:

Kindle: https://www.amazon.com/Bloody-Parchment-Honey-Valley-Shadow-ebook/dp/B071YQPQ4F


___________________________________________________

A SHORT STORY BY ELAINE
Joe Simmons, the character in this short story, wasn’t happy with just appearing in this one story. He’s cropped up again in another, which you can read here: http://elainedodge.weebly.com/12-short-stories-in-12-months. It’s called GOING HOME

We first meet him here in ‘I Lie For a Reason’. I hope you enjoy it.

I Lie For A Reason
by Elaine Dodge

“The difference is, I lie for a reason.”

“Sir,” Brian Coxley sighed, “I’m sure your reason is excellent, but you still can’t lie on the smoked salmon. Please get up.”

I snuggled deeper down into the ice. “No.”

“Sir, am I going to have to call security, again?”

“Call whoever you like, I’m not leaving!” A small crowd had gathered. Which was hardly surprising, I was after all, an unusual occupant in the fresh fish display. There was the slam of a door in the distance.

“Simmons!” A loud and, I could already tell, obnoxious voice boomed out. I could tell because I’d heard it before. Yesterday, in fact, when I’d attempted a lie-in over the imported cheese section. That had been a mistake. My clothes smelled horribly of mould–and haddock, for some bizarre reason. Perhaps it was that which had caused me to seek out the salmon.

“Oh great, now Mr Silverton’s coming. You’re going to cost me my job, you know!”

I did sympathise. It wasn’t his fault. But really, if you’re going to have such delicious fish in such nice, cold, crunchy ice you must expect to get liers. I didn’t plan on being there long. Just ten minutes or so, until my toes got all tingly. Then I’d pop off home, put the kettle on for a nice hot cup of tea and listen to tonight’s episode of The Archers. Perhaps some Bovril toast for supper. Toast…all nice and golden and dripping in butter and tangy Bovril.

Golden.

Orange.

You know, he was right. The salmon wasn’t a good idea. Pumpkins now. Perhaps I should try the pumpkins. It was nearly Halloween after all. I needed to get into the spirit of the season.

“Right then,” I said, “I’m off.” I could see the relief on Coxley’s face. Poor man. “Ta-ra!” I nipped out of the display, grabbed a decidedly shocked Mrs Thompson round her ample middle and planted a big, wet kiss on her cheek. Leaping on my motorised mobility scooter, I raced at a heady eighteen kilometres an hour for the supermarket entrance, scattering tins of baked beans as I took a corner on, what I’d like to think, was two wheels. One could only dream of such displays of motorised prowess.

Today was not a good day. I’d been moved on, and, not only was it raining outside, which made the fact that I was already cold and a tad moist a possible precursor to double pneumonia, but Constable Clod was just coming through the big glass door. Well, when I say he was coming through it I mean, unfortunately, that he waited, like a good, law-abiding citizen, for the wide doors to slide gracefully open before, as he would say, proceeding onto the premises. Bounding through, shoulder to the glass, shattering it, doing a swift duck and roll would have been far more exciting. But old Cloddy did everything by the book. He’d no more dream of crashing through glass doors, ducking and rolling than he would peeing sitting down!

The glass was probably the ‘this-will-need-an-armoured-vehicle-to-crack-it’ variety anyway. Grief, life was dull in Ditchling.

Ditchling! What a name. Lying dead in Ditchling. Hardly an improvement on ‘lying dead in a ditch’ now is it? Hence the quest behind my lie-ins!

Speaking of which, tomorrow’s another day.

Brrrr. Very cold now. My fingers are quite benumbed, as they say. Or rather, as anyone who has access to OED Online would say. Most folk these days couldn’t spell ‘numb’, let alone ‘benumbed’! Yes, I know I’ve changed tenses. Who’s telling this story? I’m ninety-three, I can change tenses if I want. Can’t change my underwear without help, but I can change tenses without anyone’s permission or assistance!

Where was I? Oh yes, the cold. With any luck I will get that double pneumonia. Ha! There won’t be any lying dead in Ditchling for me! When they talk about me down at the pub it’ll be, “That Joe Simmons! What a nutter. Did you hear? They found him lying dead in the Brussel sprouts!”

Now there’s a thought! I always did like sweet, little Brussel sprouts. Forward Ho!





Make sure to follow Elaine!


Author Website: http://elainedodge.weebly.com

Author Facebook page: https://www.facebook.com/ElaineRosemaryD/

Twitter: @ElaineRosemaryD

Likes

Comments

Flow

Jag bestämde mig för att den första meningen i dagens korta text skulle innehålla "gult höstlöv"...Det blev ingen miljöbeskrivning, inte heller en hyllning till hösten. Det blev en ganska deppig text faktiskt.

Stampande genom livet

Ett gult höstlöv singlar förbi, precis framför hans ögon. Han lägger inte märke till det. Lika lite lägger han märke till flyttfåglarna som beslutsamt drar söderöver, likt ett mörkt penseldrag på den klarblå himmelen. Han noterar heller inte vindens lek i trädkronorna, det avlägsna brustet från havet på andra sidan de låga tallarna, doften av regn i luften, eller smaken på det tuggummi han frenetiskt tuggar på. Käkarna arbetar rytmiskt, dag som natt. Vilar aldrig.

Ältandet, det eviga ältandet, har stämplat djupa fåror mellan hans bekymrade ögon. Grubblandet, det eviga grubblandet, har sakta suddat bort hans en gång så mjuka drag. Hans steg är hårda mot underlaget, som om han försöker stampa bort sina bekymmer i stället för att helt enkelt släppa dem. Låta dem lyfta, sväva mot horisonten. Så att han kan få ro. Men han vet inte hur man gör. Hans liv existerar i endast i gårdagen och i framtiden. Han har glömt bort att det finns ett här och nu. Hinnan framför hans ögon blir tjockare för varje dag, det blir svårare och svårare att andas. Men han forsätter att stampa sig igenom dagarna och han sjunker allt djupare. Och djupare. Tills han drunknar i sörjan av ältande och grubblande.

Likes

Comments