Korta noveller


Barnvakt i helgen? Kanske inte...

Ett skepp kommer lastat

Barnen halvligger i den stora soffan. Små rastlösa fötter i färgglada sockor snuddar vid varandra. Sockersvullna magar kurrar. Radion står på och en upphetsad radioröst informerar om en flerbilsolycka i Tingstadstunneln. Rummet är varm och kvavt.

– Din tur William.
Mannens röst låter trött.
William hostar till.

– Ok, ok, ett skepp kommer lastat med… eh … vilken bokstav, jag har glömt? William sneglar under lugg på mannen som sitter på golvet framför barnen. Han sitter med benen i kors, och ryggen är rak. Ögonen är halvöppna och William tycker att han ser ut som om han håller på att somna.

– Du får tänka efter. Vad sa Nelly precis? Det har du väl inte glömt redan?
William drar i tröjan, lyfter fållen ända upp till munnen. Han suger på kanten, funderar intensivt. Han tittar på Nelly, som om det skulle hjälpa.

– Hon sa väl att skeppet kommer lastat med… glass? Eller? Eller hur Nelly?
Flickan gäspar stort och nickar.

– Precis, säger mannen. Och vad slutar glass på för bokstav?

– S!

– Så, du visste ju. Sätt lite fart nu. Ett ord på S.
William rycker till. Mannen har det där gnissliga i sin röst nu, det han inte tycker om, det som rör runt något i hans mage. William tänker så fort han kan.

– Ett skepp kommer lastat med… SPINDLAR! Din tur Nelly!

Mannen reser sig hastigt upp. De pösiga byxorna har hasat ner och William tycker att det är pinsamt att man kan se kanten på mannens kalsonger. Barnen stirrar på mannen. Är leken över nu? Ska mannen inte passa dem mer?
– Har någon av er ungar träffat en tam spindel någon gång?
Nelly fnissar till. Mannen går runt dem, runt soffan. Barnen drar sig omedvetet närmare varandra, William sträcker sig efter Nellys hand. Mannen stannar bakom soffan, lägger en hårig blek hand på Williams axel och lutar sitt ansikte ner, klämmer in det mellan barnen.Så viskar han:

– Vill ni träffa min tama spindel?
Nelly klämmer hårt om Williams hand. William lutar sig bakåt, bort från mannen. Hans andedräkt luktar som kokta ägg.
– Du har ju ingen spindel.
William hör sin egen röst, den låter arg.
– Vi vill gå hem nu. Har du passat färdigt oss nu? Har pappa kommit hem?
– Nä. Er pappa skulle jobba sent. Vad säger ni skitungar? Ska vi gå och hälsa på Johanna.
– Det kan den väl inte heta?
Nelly släpper Williams hand, hasar bort till hörnet på soffan.
– Jo.
Mannen tar ett hopp över soffans rygg och landar mellan barnen. Han breder ut sig, William tycker inte om att han tar all plats. William söker Nellys blick, men hon stirrar på mannen.
– Jo, hon heter Johanna. Efter min gamla mormor. Mormor var en tokig tant med skägg.
Nelly fnissar och tittar på William. William blänger på Nelly, vill inte att hon ska skratta åt något som mannen säger. Vill inte att hon ska lyssna. Han vill att de ska gå. Mannen vänder ryggen mot William, pratar bara med Nelly nu.
– Johanna har inte skägg, men hon är hårig. Och fet. Det har hon också efter mormor. Vill du träffa Johanna? Du kan till och med få hålla henne.

– Nej, usch! Jag vill inte hålla henne. Fy vad läskigt.
– Nu vill Nelly och jag gå hem. Det är inte roligt här. Du är en tråkig barnvakt.
Mannen vänder sig om, stirrar på William. Utan ett ord reser han sig upp ur soffan och går ut ur rummet.


– Kom Nelly, kom så går vi. Nu. Jag vill inte vara här mer.
– Men pappa är ju inte hemma ännu.
– Vi kan ringa honom, kom.
William känner hur något växer inom honom, det blir svårt att prata med vanlig röst, han vill skrika och prata fort. Han sliter tag i Nelly, drar henne från soffan mot hallen. Hon börjar gråta men följer med.
– Men vad är det William, varför är du så arg?
William och Nelly sliter åt sig sina saker i hallen. Williams hand är svettig, hal, den glider på handtaget och han hör sig själv svära de fulaste ord han kan. I samma ögonblick som han lyckas få upp dörren hör de mannen. Han pratar med mjuk röst: ”Fina Johanna, mitt lilla gull. Nu ska du få träffa barnen. Kom.”

Nelly skriker och puttar på William och de kastar sig ut genom ytterdörren och springer.

Likes

Comments

Korta noveller

Nu får ni nästan läsa mina två senaste inlägg för att hänga med i svängarna. Det som började som en kort flödestext har nu växt till en ruggig liten historia i tre delar. Detta är sista delen. Och jo, jag vet! Det är ett öppet slut...nu får du som läser bestämma vad som händer sedan...


Inspirerad av min utsikt - tredje och sista delen

Kvinnan kurar ihop sig i soffan under flera tjocka filtar. Stugan blir inte riktigt varm. Trots att hon eldar i den öppna brasan hela tiden, dröjer sig den fuktiga råa luften kvar. Soffan luktar svagt av mögel. Hon slumrar, tänker att hon är hungrig, men att hon inte orkar laga något ordentligt till middag. Det får bli en burksoppa igen. Tröttheten hon har inom sig är tung, av helt annat slag än det hon tänker på som vanlig trötthet. Snart, tänker hon, snart måste jag ta mig samman. Hon sätter sig upp, drar upp de tjocka sockarna som hasat ner. Hon slänger en blick genom fönstret och rycker till. En rörelse precis utanför fönstret. Svetten tränger fram, sticker under armarna. Hon lutar sig nära fönstret, men allt hon ser är mörker. Snön faller tätt, tätt och vinden rycker i träden. Men det är ingen där. Det är bara hennes fantasi som retas med henne.

Mannen andas snabbt, han ligger platt på mage under fönstret. Snön blöter ner hans kropp och han svär för sig själv. Så jävla oförsiktigt. Han håller på att tappa omdömet, det var så nära att hon såg honom där han stod med ansiktet tätt intill fönsterglaset. Han anar henne, känner att hon är nära. En vägg, ett fönster – det är allt som finns mellan dem. Han sträcker ut en hand, rör vid husväggen. Snart, tänker han. Snart.


Kvinnan kryper ner i sängen. Kroppen värker och hon känner sig mer ensam än någonsin. Tystnaden i stugan är kompakt, tränger sig nära. Visst ger stugan skydd, trygghet, men längtan efter det normala, efter människors närhet växer för varje dag. Hon släcker lampan, stirrar ut i det svarta rummet. Något gör att mörkret känns skrämmande. Hon tänder lampan igen, och sjunker snart in i djup sömn.


Han skakar av kyla. Mycket försiktigt öppnar han ytterdörren. Tar ett steg in i hallen. Står alldeles stilla, alldeles tyst. Anar glöden från den falnande brasan och dras dit som en mygga till ljuset. Han sjunker ner, sträcker händerna mot värmen. Blir sittande där en stund, tinar upp en aning. Det luktar kål och kaffe och han känner hur hungrig han är. Från rummet, som han antar är sovrummet, ser han ett svagt ljus som retfullt sipprar fram under dörren. Det lockar honom. Han reser sig upp, snön som har smält i hans hår rinner ner i nacken. Han ryser till av kyla, av upphetsning. Sakta låter han dörren glida upp. Och där ligger hon. Hopkurad på sidan, knäna uppdragna mot bröstet. Täcket har glidit ner och han vill inget hellre än att krypa ihop bakom henne, forma sin kropp efter hennes, känna hennes kroppsvärme. Hennes långa hår döljer ansiktet, men han förstår på hennes lugna andetag att hon sover djupt. Han går fram till henne. Lutar sig fram och andas in hennes doft, söt som honung. Han lyfter en slinga av hennes mörka hår, virar den sakta runt handen. Så nära nu, så nära. Är det nu det ska hända? Är detta slutet? Han släpper hårslingan. Lutar sig fram igen och stryker henne mjukt över kinden. Hon gnyr i sömnen. Han ler, motstår impulsen att röra henne igen. I stället backar han långsamt, släpper henne inte med blicken. Han ska bevara bilden av henne inom sig, bära den med sig. Han ska låta henne vaggas in i skör trygghet. Vänta till hon inte längre ser sig om, tills hon inte längre är på sin vakt. Då - först då - är det dags.


Likes

Comments

Korta texter

Kanske är havet och stranden som vackrast när det är kallt, öde och stilla...


Vinterhav

Svag sol kittlar frusna vågor, det blanka havet vilar, väntar, sträcker ut sig mot horisonten. Havets vågbrus är återhållsamt, försiktigt. Isande blå himmel svävar över den stilla ytan. Salt vind smeker sandstranden, nuddar vid min kind, kyler min nästipp. Jag andas in havets kraft och lugn.


Likes

Comments

Korta texter

På allmän begäran så kommer här en fortsättning på den korta text jag la ut i söndags. Och ok då, om man ska vara riktigt petnoga så är det bara en person som lite i förbifarten nämnt att det kunde vara kul med en fortsättning. Så den kommer här! Jag vill ju ha nöjda och glada följare. 😉




Inspirerad av min utsikt.... fortsättning på söndagens flödesskrivning


Kvinnan drar upp den tjocka halsduken över munnen och näsan. Andas in ylledoften, känner hur de fuktiga andetagen väter hakan. Ögonen rinner när den kalla vinden från sjön sveper omkring henne. Snöflingorna virvlar över den mörka ytan, snart är de ett med sjön. Ljudet från tåget färdas över Aspen. Ett ljud hon har vant sig vid under sin tid i stugan. Ett ljud som ger henne trygghet i den ensamma natten. När hon ligger vaken i gryningen och hör tågen passera ser hon framför sig alla människor på tåget. Då känner hon sig lite mindre ensam. Lite mindre rädd. Kvinnan stampar hårt med fötterna, tårna är frusna och stela, det är dags att gå tillbaks.

Eftermiddagens ljus är dunkelt, grått och ingen annan är ute. Hon bestämmer sig för att ta genvägen genom skogen. Vinden är vass och träden ger lite lä. Kvinnan funderar på sitt liv, på sin framtid. Hon måste ta sig tillbaks till vardagen, till verkligheten. Hon kan inte gömma sig i en fuktig dragig stuga hela vintern. Men hon är inte redo. Så länge han är efter henne måste hon hålla sig undan, hon kan inte återvända till sin lägenhet. Tanken på lägenheten och tanken på honom får hjärtat att picka fortare. Hon vill inte tänka på det som hände. Kvinnan rör sig fort genom den grå skogen, alla färger har suddats ut och skymningen kryper närmare. Hon anar stugan mellan träden nu. Lampan hon har lämnat på i köket välkomnar henne. Hennes barndoms sommarstuga som ingen har brytt sig om på många år har blivit hennes trygghet. Hon drar av sig de tjocka vantarna och fiskar upp nyckeln ur fickan. Hon ser inte spåren i snön nedanför köksfönstret. Hon ser inte ögonen som iakttar henne på avstånd.

Dörren bråkar som vanligt och hon trycker till den med höften som hon brukar. Vantarna faller till marken och hon böjer sig ner för att ta upp dem från hallgolvet samtidigt som hon smäller igen dörren. Hon glömmer att låsa.

Och skuggan lösgör sig från skogen, närmar sig stugan och kvinnan som han inte tänker låta komma undan.

Likes

Comments

Korta texter

Min flödesskrivning/uppvärmning i dag verkar tydligt inspirerad av omgivningen och min utsikt för dagen. Snön som faller, den grå himmelen, sjön som jag anar mellan träden...



De fluffiga vita snöflingorna yr i luften, leker tafatt med varandra. När de landar försvinner de fort, smälter, blir ett med marken. Deras korta liv är över. De flingor som landar i mannens tjocka hår lever lite längre. Vita prickar balanserar i hans mörka lockar. Han märker dem inte. Han är fokuserad på kvinnan. Mellan träden ser han henne komma på stigen. Han drar sig närmare trädet, lutar sig mot den skrovliga fuktiga stammen. Pulsen inom honom ökar tills den dånar i hans öron.

Kvinnan är på väg ner mot sjön. Bara hennes röda nästipp sticker fram, hon har en stor stickad gul halsduk virad flera varv runt halsen, en alldeles för stor grå mössa nerdragen ända till ögonbrynen. Men han behöver inte se mer för att veta att det är hon. Sättet hon rör sig på, hur hon går med släpiga långa steg.
Han blundar en kort sekund, låter en snöflinga smälta på ena ögonlocket. Han fantiserar om att han är så nära henne att han kan nå henne om han sträcker ut armen. Ser framför sig hur hans hand tar tag om halsduken, hur han vevar in henne, drar henne intill sig. Hur han sticker näsan i hennes nacke, andas in hennes välbekanta söta doft. Några djupa andetag av henne - att behålla som minne - innan han drar åt halsduken hårt runt hennes tunna hals, hårdare och hårdare.

Han öppnar ögonen, spanar efter henne. Hon har gått ut på bryggan nu. Hon står längst ut, ryggen mot honom. Hon är omringad av svart djupt iskallt vatten. Så enkelt det skulle vara. För enkelt faktiskt. Han skakar snöflingorna ur håret, vänder och försvinner ljudlöst tillbaks in i skogen.

Likes

Comments

Korta texter

Jag har lovat mig själv att fokusera på "boken" i februari. Men jag måste skriva lite annat också, framförallt måste jag "värma upp". I dag skrev jag till meditativ musik (tips från en skrivarvän) där jag satt i fantastiska Villa Martinsson. Kanske svävade en liten ande från svunna tider över min axel, för denna sorgliga berättelse dök upp inom mig.


Mitt öde

Jag minns hur det kändes när du försvann, när du lämnade detta liv. Tomrummet som uppstod. Smärtan som slog omkull mig, släpade mig i marken, rev sönder mig.

Nu är jag gammal. Det är först nu jag kan minnas och le. Först nu jag kan tacka universum för den tid vi fick, inte bara sörja den tid som slets bort från oss. Sorgen har bytt skepnad. Den är inte längre taggig och snårig, den är mer som ett dovt bultande. Ett bultande som det går att leva med

Fortfarande kan jag sakna sådant som jag tog för givet under vårt liv tillsammans. Mina fingrar saknar din hud. Saknar dina sträva fingrar, din mjuka panna, lukten av din nacke. Smaken av dina läppar. Våra andetag som flätades samman till lugna vågor under mörka nätter.

Bara jag blev gammal. Bara jag blev kvar här på jorden. Mitt öde är att minnas. Du är någonstans. Jag anar dig då och då. Doften av dig sveper förbi mig ibland när jag står och bakar eller lagar mat. Som om du hänger över min axel. Då sluter jag ögonen, står blickstilla och försöker få dig att komma närmare. När jag vaknar på nätterna ur en orolig sömn känner jag ibland din varma hand på min mage. Då somnar jag om, djupt och tryggt, säker på att du vakar över mig.

Likes

Comments

Boken!

Som en del av er vet så skriver jag utöver korta texter och noveller även på ett par längre historier. Ett av mina manus har nu varit en vända hos lektör. Feedbacken från henne har gett mig förnyad inspiration och lust att kasta mig rakt in i manuset igen! Hon skriver bland annat i sitt utlåtande:

”Det är ju en bladvändare och jag tror också att du är på rätt väg med detta. Det känns kommersiellt i den betydelsen att många där ute vill läsa just en sådan här berättelse som är psykologiskt vässad och samtidigt lättillgängligt berättad.”

Jag vet att jag har mycket jobb kvar innan jag är nöjd (blir man någonsin nöjd? Kan det inte alltid bli lite bättre?)

Men eftersom jag är så glad över att jag i alla fall är på rätt väg så delar jag en snutt ur mitt manus.

___________________________________________________________

Vi befinner oss på en arbetsplats. Petrus är besatt av Martina, hon upptar hans tankar mer och mer. I detta kapitel tar han ett avgörande steg, han bestämmer sig för att följa efter henne när hon lämnar jobbet...


Petrus råkade stå utanför hennes kontor när hon skyndade förbi. Hela dagen hade han planlöst hasat runt i korridoren nära Martinas kontor. Hon la inte märke till honom när hon svepte förbi, han å andra sidan uppfattade hela henne. Mest av allt såg hans hennes ögon. Så blå. De skrämde honom mer än någonsin. Ända sedan hon pratat med honom i fikarummet hade han inte kunnat tänka på annat än de blå ögonen. De triggade i gång något inom honom, och innan han kunde hindra sig så följde han med raska men tysta steg efter henne. Ute duggade det och luften var kvav. Hon gick fort och beslutsamt i riktning mot spårvagnshållplatsen. Han följde efter, brydde sig inte ens om att försöka förbli osedd. Han hade kommit till någon sorts insikt under dagen om att för henne var han ingen. Han skyndande på sina steg, hon gick snabbt och han följde efter. Vad han hade för avsikter med sin skuggning visste han inte själv. Detta hade han inte planerat. Något inom honom drev på. Han ville se hur nära han kunde komma, han ville se om han kunde komma riktigt nära utan att bli upptäckt. En spårvagn gled in på hållplatsen, hon skyndade på vagnen och han efter. Fullt med folk, varmt och fuktigt. Hon ställde sig och tittade ut genom fönstret, han ställde sig bakom. Nära, nära, så nära han vågade. Han kunde känna hennes kroppsvärme.

Petrus kände sig anonym i den fullpackade vagnen. Han slöt ögonen och andades in hennes doft. Hon luktade sött, rent och ljuvligt. Hela resan stod han nära, rädd att bryta det magiska tillstånd han befann sig i. När vagnen plötsligt stannade med ett ryck föll han framåt och stötte till henne. Hon vände sig blixtsnabbt om, gav honom en isande blick och fräste:

"Se dig för tjockis!"

Han stapplade bakåt, stammade fram ett förlåt samtidigt som förödmjukelsen steg inom honom. Förödmjukelse och samtidigt något annat. Något pyrande och glödande som han inte var van att känna.



Likes

Comments

Flow

Jag har sagt det förut. Om man är för trött för att skriva med fokus, kan man i alla fall ta sig en liten stund för att flödesskriva utifrån en mening eller ett ord. Ordet "skugga" gav mig en bild av någon som inte längre klarar av att vara en sådan som ingen ser och från någonstans i bakhuvudet kom den här korta historien.

SKUGGAN

Jag är bara en gråaktig skugga. En tunn darrig skepnad. Jag är säker på att de som ser mig tror att om de blåser på mig så virvlar jag i väg som ett visset löv om hösten. De vet inte att styrkan inte syns, att den finns inom mig. Att bakom det bleka skälvande skalet döljer sig en kraft. Och den växer. Jag rör mig i maktens korridorer, nära väggarna. Men jag har ingen makt. Jag är osynlig, doftlös, meningslös. Men i mina drömmar stegar jag fram, stolt och rak. I mina drömmar är jag upphöjd, avgudad och orädd. Allt det jag vet att jag kan vara, men som ingen ser. Än.

För varje dag växer jag en aning. Inte så att det syns med blotta ögat, men jag känner det. Hur benen knakar, hur lederna töjs, hur musklerna vidgas. Ja, ni får tro att jag är galen, men hon har gett mig gåvan att växa. Hon har valt mig, jag är den utvalde. Orden hon viskar i natten blir till sanning när solen går upp. När hon lägger sin svala hand över mitt bultande hjärta vet jag vad jag måste göra. Hennes andetag blåser liv i den jag inte visste att jag kunde vara, men som jag nu vet att jag är. Hon har fått mig att förstå att jag är den man har väntat på, den som kan ändra allt.
Snart, väldigt snart, finns inte skuggan längre. Då ska ni få se.


Likes

Comments

Korta noveller

Ibland säger man inte det man skulle vilja säga...av olika anledningar. Ibland vet man inte vad man ska säga.... och ibland säger man för mycket!

Det man säger kan ju få olika konsekvenser, min novell handlar om att det man inte säger också kan få konsekvenser.

Osagda ord


De sitter en stund på bänken i trädgården, tittar upp på stjärnhimlen och lyssnar på syrsornas serenad. Det är en ovanlig stund för dem. En paus i vardagen. De unnar sig aldrig pauser tillsammans. Detta avbrott i livet är forcerat, deras vuxna barn har bett dem lämna huset en stund, en överraskning förbereds.

Pauser för paret betyder fara. Pauser skapar möjlighet till reflektion. Reflektion kan leda till insikt. Insikt kan leda till förändring. Förändring är besvärligt.

Han lägger sin hand på hennes knä. Hon tar inte bort den, men luften blir en aning svalare, hennes andning lätt ansträngd. Kroppskontakt kan leda till närhet, närhet skapar tillit, när man litar på någon är man sårbar.

Så de sitter där. Nära varandra. Tysta. Ett oändligt avstånd breder ut sig mellan deras trötta kroppar.

Han harklar sig, klämmer fram:

”Undrar nu vad ungarna hittar på.”

”Mmmm…”

”Säkert en försenad bröllopsdagspresent, tror du inte?”

”Det kan det vara.”

Tystnaden lägger sig över bänken igen, obekväm som småsten i skorna.

De osagda orden faller till marken, krullar ihop sig och dör.

Syrsorna sjunger sitt starkaste, sitt vackraste. De vill överrösta tystnaden, vill hjälpa paret på travet med sin ivriga sång.

Han lutar huvudet bakåt, stirrar på stjärnorna. Hon tittar på sina fötter. Han tar bort sin hand från hennes ben. Harklar sig igen, men orden som vill komma ut, som vill fånga ögonblicket, har fastnat på vägen, trasslat in sig i något där inne i det trånga utrymmet i bröstkorgen. Ut kommer i stället en djup suck.

”Vad suckar du över nu då?”

”Jag suckar inte.”

”Men jag hör ju att du suckar.”

Han tar sats. Nu ska orden ut, nu ska det sägas, det kommer aldrig ett bättre tillfälle.

”Jo…du…Eva, det är så här…”


”Mammaaaaa, pappaaaa, skynda er och kom in nu!”

Paret flyger upp samtidigt. Stunden är över. Den korta pausen i livet som inte blev mer än ett obekvämt påtvingat ögonblick, men som kunde ha blivit så mycket mer.


Likes

Comments