Molnen passerar snabbare än vad man egentligen hinner se, sa hon och svalde det sista pillret. Vad menar du? Svarade jag. Hennes kortklippta gyllenbruna lockar snuddade lätt vid hennes axlar när hon pustade ut. Det var en lugn pust, inte en trött. Jag såg på henne, hon såg inte mig. Hon såg bara molnen. Även fast vi satt där tillsammans var det ensamt, inte övergivet, snarare som att vi var enskilda från resten av tillvaron tillsammans. Hennes ögon flackade till och hon vände blicken mot min. Jag vände upp huvudet mot den rosa himmelen för att hon inte skulle se att jag stirrade, hon skrattade svagt.

Vad tänker du på? frågade hon. Jag ville svara att jag tänkte på allt, allt jag inte ville tänka på, allt jag inte borde tänka på. Jag tänkte på oss, på henne. Ingenting, viskade jag. Är inte det ett sorgligt ord? Ingenting. Det är så stort och mörkt. Allt vi inte vet och inte låssas om finns i ingentingheten. Vart ska vi nu? Hon reste sig upp från filten och gick mot bilen. Kan vi inte stanna här lite lägre? frågade jag henne. Hon öppnade bildörren ställde sig mot vägen, kollade framåt och sedan bakåt. Då kommer vi inte fram i tid, sa hon med tunn röst. Därefter lyfte hon på den vinröda klänningen och hoppade in i passagerarsätet. Det värsta är när kärlek går till spillo tänkte jag. Plockade ihop filten, den tomma pillerflaskan och spriten. Sedan hoppade jag in i förarsätet, satte fotsulan mot gaspedalen och körde.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments