Det blev så deppigt här. Jag vill inte ha det så. Här ska skrivas ett trevligare finare roligare inlägg för alls inblandade.


tänk ändå
två veckor bort
jag ska få flyga flygplan
och känna på storstad


mitt samvete känns rent, mitt huvud snurrar inte, du känns enklare vi känns enklare. det är det som är grejen, man ska ha något att tänka på utan att grubbla.


jag tar iallafall hand om mig själv. så gott jag kan, jag försöker sova försöker äta försöker i skolan, det är det som spelar roll.

tänk att du skrev
tänk att du tänker på mig också
tänk att du inte glömt mig
hoppas allt går bra
hoppas jag kan springa in i dig någon gång
om något år eller så
bara för att se att du finns

jag längtar efter grönt
efter eftermiddagar med jord under naglarna
jag längtar efter hemligheter
jag längtar efter att börja livet
på egna villkor


ska vi hångla eller?
det är konstigt men du känns så himla trygg
och lite läskig på samma gång

Jag överlevde September - trots att börja om och förlora sommaren. För jag gick ensam i varma skogar och kände solen inuti mina händer.
Jag överlevde Oktober - jag tänker bara på färg och att läsa och låta mörkret komma. Jag träffade någon ny.
Jag överlevde november - jag kände mig äldre och vackrare fast min kropp gjorde ont och Östersund drog i mig.
Jag överlevde December - trots vinter innanför jackan och alldeles för mycket ångest. Jullovet var bra faktiskt.
Jag överlevde Januari - fast jag inte visste vad jag höll på med och vintern kvävde mig. Träffade någon för allra sista gången och det var lite ledsamt men jag är glad att vi träffades.
Jag överlevde februari - som varit den värsta månaden under skolåret. Mitt hjärta gjorde så jävla ont och någon veckorna smälte samman i ett enda sorgligt ihopkok. Fast jag tänkte på värme och hittade på saker, återfick någonting och hittade något nytt.
Jag överlevde mars - fast med all ångest nu på slutet. Med ångest i skolan som jag inte haft på länge, med ingen ork, med tårar bakom ögonen. Men med de finaste vännerna man kan önska för de räddar mig livet på mig varje dag.

April börjar. Våren kanske kommer någon gång. En sista tid i den här staden som tycker om att kväva mig och färga mina händer svarta. Jag tänker göra det bästa av det och säga HAH! på studentdagen åt de mörka vinterhörnen, de fula gatorna, all tomhet, all rastlöshet för aldrig igen kommer jag vilja dö av att vara här.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej jag kvävs kan en människa dö såhär kan en människa må så bra och sedan såhär dåligt kan en människa ha så här mycket ångest som krälar lever drar i mig kan jag få leva någon gång

Likes

Comments

Drömmar om att försvinna försvinner aldrig. De sa att jag var vacker men det var det enda de någonsin kallade mig, klart jag är rädd för att bli gammal om allt jag har är en kropp, om allt jag är sitter på utsidan, det var det enda de någonsin sa till mig. Drömmarna om att byta ut hela livet finns kvar. Drömmarna om att säga hejdå försvinner aldrig. Jag har alltid en utväg.


Jag är livrädd för dig.


Instängd i en bil på en regnig parkering. Vi går till livsmedelsbutiken varje dag. Sjunger om träden och jag tror du önskar att du var någon annan. Branta trappor och sneda tak. Lakan som luktar hårt av sköljmedel. Dimmiga dagar, bussresor, skymtar stora skogar från vägkanten, känner en höstsol i nacken. Badar i havet i slutet av september. Smakar salt. Undrar om det är värt det. Det är alltid värt det.


Små delar av hela livet. Finns så mycket mer än sådana som dig att tänka på. Slå i mig, varma värme, slå inuti mig nu när du inte längre finns.

Jag vill aldrig mer ha sex med någon. Jag dör fan hellre.

Står på en våg. Är fortfarande jävligt ätstörd även om det inte känns så. Jag försöker inte gå ner i vikt, bara hatar att känna mig mätt bara hatar att mina bröst finns bara hatar mina lår när jag sitter ner, det går oftast bra jag lovar men det jag har räknas inte som att vara ätstörd är nog mest bara flicka som vanliga flickor är.

Likes

Comments

Några månader har försvunnit och du har blivit någon annan, dig själv. Tänk tillbaka på första kvällen, du var bara ett namn med stjärnor på kinderna. (En ledtråd: det var oktober och allt snurrade)
Ibland vill jag ha dig, ibland vill jag aldrig att du rör mig igen. Du kommer aldrig röra mig igen.
Hur känns det? Jag vet inte. Konstigt. Jag känner mig lite ledsen. Jag känner mig lättad och av det får jag dåligt samvete. Säg det inte högt, men får man vara lättad? Tänk att du aldrig kommer röra mig igen?

Jag har tänkt flera gånger att du borde känna hur min arm knottrar sig under tyget på min tröja där vi sitter. Märker du att vi synkar och att jag försöker osynka? Du borde höra mina tankar som tänker fort. Jag har skrivit om dig ganska länge nu.


Jag skrev om dina händer. Mest om de på mig. Över min rygg när vi nästan sov. Som letade sig till nacken, strök längs med mitt behåband.
Ibland när vi satt här, och jag ser dem i ögonvrån, dina händer på dina lår och jag fattar inte varför de är där och inte på mig?

Jag skrev att du hade fina ögon den morgonen men att jag fick panik av att kolla på dig. Jag skrev att vi inte sa så mycket. Jag skrev om det du sa någon kväll och orden jag viskade tillbaka in i din bröstkorg, mot dina nyckelben mest för att jag inte vågade kolla dig i ögonen.

Jag skrev att du var rolig. Att jag inte riktigt orkade. Att jag ville att du skulle skriva. Att du gjorde det. Att du hade handen på mitt innerlår. Att det gjorde ont när vi hade sex. Att jag inte mår bra av det här. Jag mår inte bra av sånt här.

Här är slutet som knackar på och det är först nu som någonting hugger till och vet du varför? För jag är den som bara vill ha det hon inte kan få och jag kan vara kall och göra som jag vill under hela tiden tills någonting ramlar ur mina händer och det slutar vara mitt. Det verkar passa mig. Min huvudkaraktär som älskar krossade hjärtan och dramatiken och att ha en poesi runt om mig. Jag kanske bara behöver något att skriva om. Jag undrar varför jag är såhär, med slutet precis där och först nu tänker jag på allt som har med dig att göra.

(Som det känns nu gör jag aldrig om det här)

Likes

Comments

Buss hem. Snön utanför blandar sig med gatulampor och jag ser inte. Allt rinner av mig och alkoholen kryper in i hjärnan huvudet blodet. Hinner tänka på hur jävla mycket jag vill ha någon och ångrar mig sekunden efter. Hinner se någon annans namn och dö där emellan. Kvällen är försvunnen och jag med, någonstans däremellan. Det är ensamheten som kryper i mig, som gör mig säker osäker jag vet inte. Spelar det någon roll att jag vill ha någon? Ännu mer att jag ser ditt namn?
Jag ligger någonstans under tre täcken nu, trygg i ensamheten utan känsel i fingertoppar och tankar någon annanstans.

Likes

Comments

Jag sover på eftermiddagarna och är nästan aldrig hungrig längre. Jag sover på eftermiddagarna och nu är det sent, jag är inte trött. Jag sitter på golvet i lägenheten, med tristess som kliar i ryggraden och svettlukt.
Vi känner varandra nu. Iallafall nästan. Och det är bara konstigt, för nu känner vi varandra och snart så ses vi aldrig igen. Om ett tag så glömmer jag bort hur det känns. Om det ens känns.

Jag undrar om jag är självdestruktiv. Eller bara dum i huvudet. Eller bara tonåring. Med att aldrig äta som man ska, aldrig sova som man ska, med att röra kroppen tills den gör ont fastän man inte ska, som att inte klä sig tillräckligt varmt. Min självdestruktivitet gömmer jag fortfarande någonstans, långt in i flickrum, under madrasser, inlindat och omsvept och längst in under sängen eller i byrålådan. Bredvid nedskrivna namn jag knappt minns och minnen om hur det är att vara barn. Jag är inget barn längre men jag minns inte när jag slutade. Jag ångrar att jag slutade vara barn. Jag var bättre på det.



Likes

Comments



Jag undrar vad dem säger, om de ens pratar. Om de vet om vad som hänt, om de vet om varandra. Den här staden är lite för liten. Jag kan inte gå någonstans utan att möta välbekanta ögon.

Tonårspojkar har konstig humor och är alltid varma under kvällarna när vi är kalla. Pratar ord som smakar sött. Med handen innanför tröjan och samma andetag som mig. Tonårspojkar som inte säger så mycket och jag passar inte särskilt bra med någon av dem. Tonårspojkar med dimmiga ögon och lena händer och stjärnor lite överallt. Men när jag vaknar så vet jag inte vad jag ska ha dig till.

Jag vet inte när jag känner mig trygg eller när jag slutade tycka ångesten längst ner i magen var jobbig. Jag vet inte när jag kommer hem igen och jag undrar om jag ens tycker om att dansa. "Det är något farligt med tristessen hos tonårsflickor,"
Jag känner mig inte som en tonårsflicka. Jag känner mig som någon som försöker hålla ihop ett uttorkat lim och utslitna sömmar, jag känner mig inte flickig med giftiga blickar eller glitter någonstans eller drömmigheten eller tuggummituggandet. Känner mig inte sockervaddssöt. Känner mig mer som sliten i december och vill bara sova själv. Det finns inget farligt med mig kanske. Jag saknar när jag hade en kant och ögon som vågar stirra.

Tonårstjejer är gift och tuggummi och mjuka kroppar och vassa tungor och kluvna hårtoppar men ingen konstig humor och pratar inte strunt.


Likes

Comments

Jag tänker inte på dig egentligen

Likes

Comments

Tänker att jag ska sluta ha den här bloggen och skriva ut allt det här på den vanliga. Det är det jag vill. Fast känner inte riktigt att jag kan. Ni får lite mer halvsmutsigt och avslöjande här istället, ni få som läser. Det är bra med få som läser. Någon gång långt fram om ett tag kanske jag håller mig till att bara skriva på den vanliga bloggen.

(Här är det senaste av hittepå eller inte som jag skriver i mina mobilanteckningar, på min dator, med bläck någonstans, i skolböcker, hälsa från mig till fiktionsmig)

(jag hoppas hoppas hoppas dem andra pojkarna och flickorna sitter i varandras knän och skrattar åt det jag skriver här, jag hoppas hoppas hoppas ni skrattar åt mina löjligt välvalda ord och tycker jag är så himla pinsam, jag hoppas hoppas hoppas)


(Mitt samvete känns inte rent. Inte mina lakan heller. Jag känner fortfarande honom mellan mina ben.
Känner du smaken av någon annan som vill ha dig? Någon annan som fick dig?)

(Det är bara så här jag vill ha det. Som jag vill. Mitt neverending längtande efter uppmärksamhet, efter ögon som vilar på mig som jag känner efter mig hela kvällar, jag vill bara ha dig för att du vill ha mig. Det blir nästan komiskt. Fast bara nästan. Egentligen äckligt sorgligt lite patetiskt sådär som man är)

(Det är som en hemlighet nu. Vad konstigt? Jag vet inte vad som räknas, jag vet inte vad andra tycker om det jag gör, jag vet inte vad som räknas som elakt. Som själviskt. Självisk är jag. Det är det enda jag är)

(Min kropp känns inte hel. Jag tror inte min kropp känts hel på väldigt länge. Kanske någonsin. Det känns som om jag är på väg att försvinna. Min kropp försvinner och jag låter den, tillåter mig att försvinna. Det gör alltid så ont, det gör alltid ont inuti mig. I ryggslutet, mina axlar, höften handleder knän käkar skulderblad. Som om jag aldrig rört mig som man ska. Som om jag är för liten för mig själv. Min hy kliar och jag vet inte längre vad jag kan äta. Min mage är trasslig, i knutar, mår illa. Äter inte alls tills jag trycker mig full. På det klarar jag mig i dagar. Jag fungerar inte som man ska. Jag förstår inte vad du säger till mig. Jag slutar upp med att ta hand om, att vara snäll mot. Inte självdestruktivt. Bara ingenting. Jag behöver må lika dåligt som jag gör. Jag behöver må så dåligt som jag förtjänar)

(Det känns som du håller på att försvinna. De kanske tror att du är på väg bort igen. Därför måste de skynda sig att få dig att tycka om dem)

(Mitt huvud är för tungt och min kropp är för dimmig. Jag ser dig. Fattar du väl? Du är där även om du vänder bort. Fattar du väl? Jag är för sjuk för reagera. Ingen puls. Ingen hjärtklappning. Det kanske inte har med sjukdomen. Jag kanske bara är dimmig ändå, det kanske inte spelar så stor roll. Jag håller bäst koll på mig själv och det är så jag trivs)

Likes

Comments