Jag tror det började när han var fyra, fem år gammal. Jag minns inte säkert. Det här med tid har aldrig varit min starka sida. Jag finns ju inte ens på riktigt.

Jag blev hur som helst adopterad. Av honom. Som låtsaskompis. Jag blev en liten pojkes låtsaskompis. Vad jag gjorde innan dess vet jag inte säkert men tycker heller inte att det spelar särskilt stor roll i sammanhanget. Jag var hans vän och för en tid hjälptes vi åt med saker.

Jag fick alltså namnet Skjuten Jansson. Mitt förnamn uttalas som "Osvald", eller "Stefan", inte som adverbet skjuten. Det där är tydligen viktigt. Eller var, för honom. Själv förhåller jag mig agnostisk. Numera. Inte då. Då var jag rätt så stolt över att vara hans kompis. Och över att veta saker. Över att kunna förklara.

Likes

Comments

Och jag såg honom gå förbi här på gatan för en stund sedan. I sina egna tankar, som oftast. Jag tyckte han såg tankfull ut men inte nödvändigtvis på ett särskilt bra sätt. Mer som om han grubblade över något. Något som skavde.

Jag försökte inte få kontakt. Det har jag inte gjort på många år.

Likes

Comments

Vem fan bryr sig? Egentligen?

Jag var någons låtsaskompis för några år sedan. Det är ju lite märkligt, det där med att bara ha funnits i någons fantasi. Och inte bara det; man har sedan dess INTE funnits i någons fantasi. Å andra sidan får man lov att fråga sig vem som kan bevisa att han eller hon inte bara finns till i någon annans fantasi.

Tanken skulle kunna svindla. Men jag vet precis hur det här fungerar. Det här med att vara någons låtsaskompis.

Likes

Comments