Efter tre månaders slutenvård trodde jag att jag skulle klara mitt dygn hemma bättre. Mycket bättre, till och med. Istället blev det tjugofyra timmar av intensivt hetsätande följt av någon slags försök till kompensation. Egentligen fick jag inte vara ensam hemma, men det kändes okej och jag trodde verkligen att det skulle gå bra. Nu är jag tillbaka på avdelningen och mer uppgiven än någonsin. Snart tolv år åt denna ätstörning som bara tycks eskalera.

Likes

Comments

​Om en timme och åtta minuter är klockan 22 och då får jag, enligt mina egna påhittade regler, äntligen gå och lägga mig. Ytterligare en dag avverkad. Det är så jag lever just nu, att målet varje morgon är att ta sig igenom det kommande dygnet utan att ge upp helt eller göra något som inte blir bra för mig. För var dag som passerar drar jag både en lättnadens suck över att jag överlevde samt får smått panik inombords över att tiden tycks ticka på alldeles för snabbt utan att jag gör något vettigt med livet. 

Likes

Comments