Det är torsdag morgon, klockan är sex och jag vaknar med mensvärkliknande smärtor. Jag har precis gått in i v 13 i min första graviditet och jag anar på en gång att det inte står rätt till. Jag har mått bra under graviditeten och de 2-3 senaste veckorna har jag mått så bra att jag undrat om allt verkligen är som det ska?

Hur som helst, jag går upp på toa och det kommer blod. Jag vet att min barnmorska sagt att det kan göra det, men det här känns inte bra, jag har så ont.

Jag går och lägger mig igen men oron stiger och jag väcker min kille, mitt allt, min sambo, han som ska bli pappa till barnet i min mage. Jag gråter, är rädd. Han föreslår att jag ska ringa 1177 och det gör jag. Kvinnan som svarar talar i en entonig stämma utan en skymt av empati i rösten. Hon ställer frågor som jag redan gett henne svaret på om hon bara lyssnat på vad jag sagt. Sen säger hon att det kan vara en början till ett missfall, men att det behöver inte vara det, att jag kan åka till gynakuten om det fortsätter. Jag undrar vad hon menar med "fortsätter", hon suckar och säger att jag kan åka in.

Precis där och då trodde jag att hon var ett undantag, att hon kanske inte fick den här typen av frågor så ofta och att hon inte var bekväm att svara på dem, att det var därför hon var så kall. Men ack så fel jag hade.

Jag duschade, klädde på mig och ringde till växeln på Danderyds sjukhus. Jag bad att bli kopplad till gynakuten. En sköterska svarar, lite mjukare på rösten säger även hon att jag kan åka in, om jag vill. Det vill jag.

Det byggs om vid Danderyds sjukhus och det tar ett tag innan vi hittar rätt. Vi möts av en barnmorska, hon suckar lite över datorn och beklagar sig över att hon jobbat hela natten. Jag berättar min historia och hon undrar genast om jag har blött en hel binda?

Det hade jag inte, långt där ifrån. "Nähä, då räknar vi det inte som en blödning" säger hon och det ser ut som om hon gör sig redo för att lämna rummet samtidigt som hon mumlar något om att det är konstigt att sköterskan i telefonen sagt att jag kunde åka in. Jag propsar på att få hjälp eftersom jag har så ont också. Tårarna börjar tränga sig på i takt med att känslan av hjälplöshet stiger. Tillslut börjar hon knappa på datorn igen och nu är jag inskriven.

En undersköterska tar med mig för att ta prover. Jag får ta ett urinprov och konstaterar att det kommer mer blod nu, mycket mer blod. Jag blir rädd, vad är det som händer? När proverna är tagna ber hon mig att gå och sätta mig i väntrummet. Jag virrar runt lite innan jag får gå tillbaka och fråga vart jag ska gå. Hon visar mig dit och jag frågar två gånger "Vad händer nu?". Inget svar.

Jag går och sätter mig nära min kille, jag gråter. Vad är det som händer? Tiden går och klockan blir halv åtta. Det har gått en timme sen vi kom in och min kille måste gå. Han vill inte, jag vill inte, men han måste.

Jag blir sittandes där själv i väntrummet, det har börjat droppa in andra kvinnor. Några ser glada ut, någon gråter hysteriskt. De verkar ha förbokade tider och jag blir snart själv igen. Där sitter jag ensam, mitt i väntrummet och gråter. Gråter för att jag är rädd. Under tiden jag sitter där går det minst tio, säkert tjugo olika personer förbi mig, personer som av sina kläder att döma är på sin arbetsplats just då. Det är kanske deras vardag att se kvinnor sitta där och gråta. Men för mig är det allt annat än vardag. Det är min första graviditet, jag är rädd och orolig. Alla jag hittills pratat med har gett mig känslan av att behöva förklara min rädsla och oro, fått mig att känna mig fånig. Nu sitter jag där ensam och gråter och har ingen aning om vad som ska hända härnäst och när det kan tänkas hända. Ingen bryr sig, jag är bara deras vardag även om de inte är min.

Jag läser på en skärm att jag efter provtagningen ska få en preliminär tid för när jag ska få träffa en läkare. Det kan ta 4-6 timmar. Efter att ha läst det säkert fem gånger samlar jag mig och går till receptionen. Där sitter två tjejer och pratar. De skrattar högt och tycks inte lägga märke till att jag står där utanför, alldeles rödgråten. Jag ursäktar mig och förklarar vad jag vill, den ena suckar och tittar bedjande på den andra. "Jaha, är du inskriven eller?" säger hon precis sådär ifrågasättande som alla andra. Jag får lust att skrika "NEEEJ, JAG BARA SITTER HÄR I VÄNTRUMMET OCH GRÅTER FÖR ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR KUL!!!", men jag samlar mig och visar henne bandet jag har på armen. Hon knappar lite på datorn och berättar att det bör komma en läkare vid 8.30 för att träffa mig. Jag känner mig nöjd med den informationen, men hon fortsätter prata och håller ett försvarstal om att läkarna faktiskt har annat att göra innan 8.30. Jag vill skrika igen, skrika att JAG FATTAR ATT JAG BARA ÄR TILL BESVÄR, ATT JAG BARA ÄR IVÄGEN, DU BEHÖVER INTE VARA SÅ TYDLIG MED DET", men jag bara tackar och går där ifrån. De fortsätter skratta och jag fortsätter att gråta.

Strax efter 8.30 kommer en läkare och en student. De presenterar sig och läkaren berättar att studenten ska vara med. Jag tycker det känns lite konstigt att inte få frågan om han FÅR vara med (den frågan har jag fått på vårdcentralen) men är så glad att läkaren kommit att jag inte orkar bry mig. Antagligen hade jag ändå svarat ja, för jag minns hur trevlig läkarstudenten på vårdcentralen var och hur noggrant undersökt jag blev den gången för en långdragen förkylning.

Jag berättar att min kille är på väg och undrar om han blir visad hit när han kommer? Det ska inte vara några problem, de vet var du är säger hon. Läkaren lyssnar på mig och suckar lite över min historia, hon säger i alla fall att vi ska kolla hur det är med bebisen och jag känner mig lättad. Lättad över att inte behöva lägga i nästa växel i att förklara min oro, utan att istället få bli undersökt.

Jag får ta av mig på underkroppen och hoppa upp i stolen. Genast märker jag att jag, patienten, inte längre är i fokus. Nej, nu är jag något som får ersätta en skolbok, ett verkligt exempel. Läkaren berättar och förklarar för studenten. Biologilärare som jag är och dessutom hyfsat påläst inför graviditeten så förstår jag en del, men inte allt. Tillslut förstår jag i alla fall att det inte ser bra ut, att det som skulle komma ut som ett barn i slutet av augusti inte kommer att göra det. Jag försöker titta på skärmen för att se om jag ser något, men den är vinklad bort från mig. Då kommer läkaren på sig själv och visar mig vad det är hon ser. Hon blir osäker och säger att hon ska hämta sin handledare som är specialist på området.

Efter en stund kommer specialisten, hon riktar också uppmärksamheten mot studenten. Pekar och förklarar. Tillslut tittar hon på mig och säger med sådär kylig röst som jag nu börjar tro hör yrket till "Det är ett missfall, jag beklagar, ni får reda ut hur ni ska göra nu". Sen tar hon av sig sina plasthandskar, slänger dem och går. Orden ekar i mitt huvud "det är ett missfall, det är ett missfall". Säkert den korrekta medicinska termen, men det är inte på det sättet jag vill höra att jag inte kommer att bli mamma till sommaren.

Läkaren och studenten lämnar rummet, de ska kolla möjligheter. Jag klär på mig och får tag på min kille på telefonen, han är i receptionen men de vägrar att släppa in honom. Jag har precis fått reda på att vi inte ska bli föräldrar i sommar och vill inget hellre än kasta mig i armarna på den jag älskar mest av allt, men han får inte komma in... Nu är det slut på alla vänliga ord och handlingar. Jag skyndar mig ut ur rummet och hittar tillslut den famnen jag så intensivt längtar efter att omfamnas av. Jag gråter.

Vi får gå in i undersökningsrummet igen. Läkaren berättar vad som ska hända nu. Jag ska få en tablett och efter två dagar ska jag komma tillbaka för att få fler tabletter så att jag kan blöda ut det som aldrig blev ett barn. Jag räknar snabbt, det är torsdag och om två dagar är det lördag. På lördag kväll åker vi till Thailand, som vi har längtat! Ett glädjeämne mitt i allt det hemska. Jag tänker att vi hinner med det.

Vi berättar för läkaren om resan, hon skruvar lite på sig och säger att det nog inte finns några tider så snabbt, men hon ska gå och titta. Väl tillbaka delger hon oss för kanske fjärde gången att hon förstår att det är jobbigt nu, det låter mer och mer tillgjort för varje gång, men hur som helst så finns det inte någon tid FÖRRÄN PÅ SÖNDAG?!? Jag räknar snabbt igen, ONSDAG! Det går inte, det går bara inte! Jag måste få komma iväg! Vi ber och bönar men hon säger att hon inget kan göra och att hon i alla fall inte tycker att en resa till Thailand är lämplig nu. Lite försiktigt undrar jag om hon tror att det är någon idé att vända sig till en privat klinik, men det är det tydligen inte. Jag får istället numret till en kurator, ring dit säger hon. Det gör jag aldrig, jag har större planer än att mina bekymmer ska flyttas över till nästa instans, en kurator!?!

Vi blir visade till ett litet bås där vi kan "sitta och fundera". Min älskade går iväg, jag vill att han ska ringa till Sophiahemmet. Där får han samma svar som vi ska få av tre, oberoende av varandra, personer. Varför gör ni inte en skrapning? Jo, det ska jag berätta. Det beror på att läkaren starkt avråder från det och jag måste ju lita på henne, eller?

Tiden bokas in och vi åker därifrån med två papper som ska hjälpa oss att få pengarna tillbaka för resan och ett annat med tider och information inför det som komma skall. Hon i tidsbokningen avviker lite från de andra, hon är tyst men vänlig, VÄNLIG! Inte sådär kall eller tillgjord, utan bara genuint vänlig. Empatisk.

Mötet med henne visar sig bli början på en ny upplevelse kring denna yrkesgrupp. På Sophiahemmet kan de tyvärr inte hjälpa oss men är förstående inför vår situation och hänvisar oss därför till gynmottagningen på läkarhuset vid Odenplan. Jag ringer dit när vi sätter oss i bilen. En kvinna svarar, hon lyssnar, beklagar och funderar högt kring hur de skulle kunna hjälpa oss. Hon förstår att det blivit än mer viktigt för oss att komma iväg och även hon ifrågasätter varför jag inte får hjälp på kirurgisk väg. Vi pratar länge, hon är uppmuntrande, förstående och lösningsfokuserad. Tyvärr har även de ont om tider men hon sparar mitt nummer och ber att få återkomma om hon ramlar över en lösning. Ring till SÖS och Huddinge så länge säger hon.

Det gör jag, jag börjar med SÖS, det visar sig vara dagens bästa val. Tänk om vi hamnat där från allra första början! Jag får knappa in mitt telefonnummer och efter en stund ringer det upp en ängel. Ja, jag börjar nästan tro att det var en ängel som svarade, även om jag vet att det var Lotta (ja, hon heter egentligen något annat men vi kan kalla henne så).

Lotta lyssnar, förstår och vill verkligen hjälpa. Hon ber mig ringa till Danderyd för att få mina journaler faxade, sen ska hon höra av sig när hon har fått se dem. Innan vi lägger på säger hon "du ska veta att jag har jobbat som barnmorska i 17 år och jag förstår inte varför hon avrått dig från kirurgisk behandling".

Vi lägger på och jag ringer växeln på Danderyd igen, jag blir kopplad till något som sedan visar sig vara receptionen. Kvinnan som svarar ifrågasätter mig, så bråttom kan det inte vara och är det på det viset så får de ringa från SÖS och be om journalerna. De skriver faktiskt inte journalerna förrän ikväll eller imorgon, så jag får allt vänta! Inga journaler förrän imorgon betyder antagligen ingen hjälp imorgon.

Lite hopp finns fortfarande kvar, den där Lotta kan säkert fixa journalerna. Jag ringer upp SÖS igen och telefonsvararen säger "vi kan tyvärr inte ta emot fler samtal idag". Även om jag innerst inne vet att jag kommer ringa upp Huddinge också så rinner allt hopp ur mig och jag inser att jag kommer få blöda mig igenom den kommande veckan.

Det är precis då, när hoppet ligger där i en blodig pöl på golvet, som det händer. Det ringer och bakom numret utan uppringnings-id finns Lottas röst, jag blir så glad! Bara det att hon ringer upp får mig att skina som en sol och nu stiger hoppet igen!

Jag berättar vad som hänt, hon suckar. Sen säger hon: "Jag har varit och pratat med läkaren och sagt att nu måste vi ställa upp och hjälpa till! Det höll hon med om, så vi har en tid till dig imorgon och då kan ni åka till Thailand på lördag". Orden som fortfarande ekar i mitt huvud "det är ett missfall, det är ett missfall", byts ut till Lottas vänliga röst som säger "åka till Thailand på lördag".

Det låter kanske fånigt, men den här resan kändes som den bästa tröst vi kunde få, bättre än alla kuratorer i världen. Att få vara tillsammans i paradiset. Det är klart att jag vill ha tiden! Jag gråter så att tårarna sprutar, jag har gråtit mycket under dagen men det här var de första glädjetårarna! Vilken ängel hon är - på riktigt! Lotta gråter också, sen berättar hon att en barnmorska erbjudit sig att klämma in mig mellan sin lunchrast och sin första patient. Strax innan klockan ett ska jag vara där för samtal och för att få tabletter.

Redan i receptionen märker jag att stämningen är en helt annan här. Det verkar som om rekryterarna på SÖS satt värde på empati. Kvinnan som gått lite tidigare från sin lunch är lika vänlig som alla andra på SÖS. Hon förklarar vad jag ska göra och vad som ska hända. Jag får fylla i lite papper inför operationen. När vi är på väg ner till bilen ringer de från Danderyd. De måste skjuta upp tiden en dag. Bokningskvinnan låter glad när jag berättar att jag vill avboka och varför. Jag tänker att hon borde få träffa människor istället för att sitta vid en dator. Hon är trots all både barnmorska på Danderyd och trevlig.

Dagen därpå opereras jag kl 07.50, läkaren kommer in lite tidigare för att få tid med mig. Alla jag möter på SÖS är fantastiska. Kvinnan i receptionen är fantastisk, sköterskorna är fantastiska, läkaren är fantastisk och resten av operationsteamet också. De skojar med mig och med varandra. Allt går snabbt, jag åker därifrån vid kvart i tio. Läkaren hälsar mig trevlig resa det sista hon gör och tycker att det låter som en mycket bra idé att åka! Vi lämnar blommor till Lotta och går där ifrån.

Nu ligger jag här på hotellsängen i Thailand och skriver. Jag har fortfarande inte blött upp en hel binda. Nej, de ligger oanvända i resväskan. Jag blödde lite samma dag som operationen, men sen dess har det i princip upphört. Jag sörjer barnet som inte kom, men tänker att det går nya tåg. Tänker att det kanske inte är växelfel, lövhalka eller solkurvor nästa gång. Att det kanske går hela vägen fram till mål. Jag tänker på Lotta och alla andra underbara människor på SÖS. Tyvärr tänker jag en del på personalen på Danderyd också, det gör mig arg och jag undrar om de är orsaken till att jag blir erbjuden kuratorstöd där, men inte på SÖS. Vad vet jag. Nu ska jag ut i den Thailändka kvällen med den jag älskar mest av allt och fira alla glädjeämnen i livet!

Så vad är skillnaden som gör skillnaden? Jo, empati, förståelse och en vilja att hjälpa. Det är just den skillnaden som gör att jag ligger här nu och inte hemma i soffan och badar i blod.

Likes

Comments