När terror och tragik blir vardag…

Vi vaknar till nyheter om två spanska städer som börjar återgå till det vanliga igen. Vardagen som byggs upp igen som ett slags bevis på att tiden fortsätter att gå och att de terrorister som är ute efter att skrämma oss till handlingsförlamning inte ska få nå så långt. Barcelona är bara en av de platser i världen som nu markeras i blodfärgat rött på den karta av vidrigheter som vi mot vår vilja tvingas måla i syfte att kartlägga, informera och försöka förstå mönstret i. Världen stannar upp i några ögonblick men går sedan vidare. Vardagen i våra terrorbrott har tyvärr tagit oss förbi den där gastkramande känslan om att ”det kommer närmare” och idag orkar folk knappt lägga ut en hälsning till Barcelona-offren på Facebook ens. Uppdateringar på tv-nyheterna visar mera och mera vågade bilder och vi ser men ändå ”ser vi inte”. Vi hör men ”ändå hör vi inte”. Man pratar om att det kunde ha blivit ett större dåd då man funnit sprängämnen och en händelse med ett sprängt hus som bevis för detta. Någon har alltså vaknat i dagar inför detta och planerat att ta någons vardag och trygghet ifrån dem. Någon har utsett sig själv som domare över liv och död till helt okända människor som offer. Någon har beslutat sig för att helt förkastligt och vidrigt rita om vår vardag. Vi måste fortsätta leva.

Världsledare förkastar, vi pratar med grannar på gården, tittar på offrens ursprung och kan stryka ”närmsta vänkretsen” och helt plötsligt är det inte lika nära längre det där terrordådet….det har blivit ett överlevnadssätt. Precis som de bilder vi såg på 80-talet på barn från U-länder med magar som ekade tomma, revben som stack ut ur små kroppar som plågades av hunger…där jag av hela mitt hjärta önskar och hoppas att varenda krona som vi skänkt har gått till dessa barn och förändrat deras chanser till överlevnad. Jag vill att de projekt vi gjorde som tonåringar för att samla in pengar till både mat och trädodlingar har varit en del av någons positiva upplevelser i livet på plats där behovet har varit som störst. Tyvärr kom det rubriker och bevis i pressen som visade hur pengar försnillats in på konton med ägare som var långt ifrån undernärda…där man betalt ut löner och bonusar till människor utan moral och etik som bara håvad in och kunde ”överleva” lite till…och barnen utan framtid fick inte den framtid som vi tänkt oss när vi samlade in i bössor och papplådor. Idag är det live-videor med närbilder på barn som ser ut att lämna jordelivet innan reklamfilmen är över…kändisar som sitter och gråter och ber om att vi ska öppna våra hjärtan för dessa barn till kontrollerade konton där förhoppningsvis ingen stjäl pengarna från de som behöver dem mest. Sedan slungas vi vidare till nästa reklamminut som visar hur vi lätt som en plätt kan köpa oss bekymmersfrihet både genom att få hem matkassar och människor som städar våra hem. Vips är det gråtande barnet borta från våra näthinnor och vi tänker att ”Jaaa…alltså det vore väl skönt att få lite mera tid över…”.

De artiklar som dagligen visas i både pappers- och digitalvarianter från pressen ackompanjeras av bilder och videolänkar som är närgångna, brutala och ofta filmade av människor som befunnit sig på olycksplatsen – där en publicering i media tyvärr prioriteras framför att larma eller något så enkelt GE PLATS ÅT UTRYCKNINGSFORDON OCH HJÄLPINSATSER – för täääänk om miiiin video eller miiiittt foto kommer med i media…alltså how nice! Vi har utvecklat något slags ”mediafilter” framför våra själar och ögon som gör att vi ser men ändå inte ser. Vi har fått ”teflonhud” som min älskade kusin kallar det. ”Allt rinner av oss”. Vi tar inte längre in…för det har kommit så nära, det exponeras så ända inpå oss, vi delar med oss av allt, vi ser blodet, förödelsen, sorgen, ilskan genom ett litet knapptryck på vår digitala enhet…

I bilköer tutar vi åt de där bedrövliga personerna som haft mage att krocka precis när vi har som mest bråttom! Alltså vi vill bara åka hem efter jobbet – är det för mycket begärt? Biltutan blir vår förstärkta siren som kan ge mistljudet som vi känner inom oss när minuterna växer i kön som tar vår tid ifrån oss. Vissa kommer till och med på väldigt innovativa lösningar och ger sig ut i vägrenen för att helt lagvidrigt vinna mot den bilkö som ringlar likt ett monument över de som fått sina liv förändrade för alltid…som sitter i bilarna längst fram i kön och kämpar kanske både med panikkänslor och att behålla livet…där utryckningsfordon inte kan komma till för att platsen som borde vara öppen för dem är fylld av människor som har mera bråttom än den livräddande enheten bör ha… Någon får samtalet, eller ännu värre besöket, om att deras älskade varit inblandad i en olycka och livet blir aldrig mera sig likt igen. En dammlucka som öppnas under en visar sig ta sig in i ens inre och skapar ett varningssystem som är känsligt och vibrerar varje gång risken ens finns…”nu är han sen…det har väl inte hänt något?”. Jag har både fått samtalet och varit tvungen att ringa det. Båda är hemska. Att veta att jag, som var inblandad i en trafikolycka i ett annat land till och med, måste ringa hem och slunga min familj in i oro och otillräcklig information. Där inte bara jag får leva med sviterna efteråt utan hela familjen, mina vänner och mitt jobb blir också drabbade. Jag LOVAR att de som sitter LÄNGST FRAM i den irriterande bilkön vi sitter i önskar att den satt SIST i kön utan sin skräckupplevelse med plåtljud som aldrig kommer att lämna ens inre…med oåterkalleliga sekunder av ren och skär dödsångest…om de fick byta skulle de lätt ta 4 timmars bilkö utan en sur min. Jag skulle det. Vilken dag som helst. Jag hade gärna suttit i kö hur länge som helst om jag och min man hade sluppit våra respektive olyckor. För de där timmarna är ingenting mot de timmar inne i mitt huvud med minnen och flashbacks som drabbar mig om och om igen.

Vi blir härdade

Vi vänjer oss

Vi bildar teflonhud

Vi ger oss själva överlevnadsstrategier

MEN – vi får inte glömma…att bakom varje rubrik, videosnutt, foto – finns minst en människa…och alla dennes anhöriga…

Vi får inte låta terrorn vinna

Vi får inte låta vår bekvämlighet vinna

Vi kan visa omtanke

Vi kan visa förståelse

Vi kan finnas för varandra


KRAMAR DIG - Mimmi

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments