Jag stirrade i det tomma taket. Det saknade innehåll och inget som tilltalade mig. Jag var bortom mig själv och andra människor. Sorgen satt i halsen och gråten kom aldrig ut men smärtan satt i halsen och runt käkleden. Tankarna flöda runt i svavel. Jag var även bortom kontroll över mig själv. Kastade ord som hade påverkat mig hela dagen i skolan , ingen visade rättvisa idag och jag kände mig förintad. Ingen kunde acceptera att jag fanns. Inga frågor på svaren fanns inte i detta läget och mitt liv var gränsen mellan liv och död. Stenarna blev kastade hårt i själen rakt in i hjärtat, jag var ensam jag hade ingen runt mig idag och ingen rättvisa idag heller. Ingen kunde hjälpa mig att få det sluta. Jag försökte glömma att jag fanns, jag ville dra över mig ett lakan så ingen förstod att det var jag. Jag var slagpåsen du misshandlade och jag ville vara spöket du aldrig såg. Detta gled aldrig ur mina händer men det gjorde det för dej.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 30 Readers

Likes

Comments

Postad i: Denna jävla veckan

Vad ska andra tänka om oss? Är det en fråga eller är den meningen redan punktsatt. Jag gjorde lite tvärtom men ändå inte. Jag försöker sammanfatta människor samtidigt med mig själv försöker jag vara mig själv som är väldigt svårt, det erkänner jag eller att jag säger inte att jag behöver erkänna något. Jag har levt i lögner i väldigt många år människor som har sagt att jag lever i lögner ljuger ganska mycket själva. Jag har sett saker i min släkt som om jag vore utomstående retard(det är ingen diskriminering ) men jag skulle vilja påstå att maktbegäran på andra människor för att fiska pengar är en väldigt aggressiv sjukdom. Jag hade aldrig trott det om jag aldrig sett det med egna ögon. Jag skulle vilja säga att makt och avundsjuka på något sätt sammanför varandra för att avundsjuka är något vi saknar och vill ha men makt då vill vi ha mer"mer ska ha mer". Ganska skamligt men ändå intressant. Jag har en nära relation men jag tryter aldrig efter den jag saknar den däremot. Skulle du kalla det att vara en ensamvarg? Jag vill inget mer än att bara vara typ.

Likes

Comments

Postad i: Denna jävla veckan

Känslan av att man är en värdelös peng bortom ögonvrån. Att man kan hata en hel värld är en möjlighet och att du kan stampa pga alla möjligheter du hade som gick förlorade. Du hade en chans men chansen var inte som du trodde. Man kan tänka på samma sak gång på gång som om det vore samma film du ser på varje gång. Lite för mycket att ta hand i men kanske det ända du har i huvudet är faktiskt att du ska klara dig ur det. Detaljerna du kan blotta men som inte gör någon nytta för systemet fungerar inte så. Vi ligger bortom möjligheterna att få gjort det bra. Vi gjorde något en gång men den välmeningen är bortspolad. Tänk på dom bra sakerna du har gjort eller det värsta ordet jag vet "allt har en mening" - allt har inte en mening. Tsunamin som träffade ner alla familjer och människor som är förlorade, alla som dog i Syrien, till dom som blev våltagna. Kan man säga allt har en mening? Jag ogillar starkt. Jag är kanske lite väl negativ men jag ser mig mer som realist. Jag kanske är osmart men vem är den smarta? Jag kanske är ohälsosam men vem bär hälsan? Just sayin.

Likes

Comments

Postad i: Denna jävla veckan

Är vi rädda för att må dåligt? Är du den som många fler rädslan efter den dåliga stämningen som fasar i många rum? Är du så skör att du låter rädslan ta över din kontroll? Kan jag klara det eller ska jag vara din fara hela vägen? Kan jag ställa mig den fasansfulla frågan till mig själv eller är det fel på mig? Jag kan inte ens göra klartecken för mig själv. Är jag redo för att släppa taget för den rädslan av att faktiskt må riktigt dåligt? Kan dom titta bort om jag ger ett slags tecken ifrån mina tankar? Kan någon läsa mina tankar så jag slipper skönheten någon jävla gång! Jag undviker många och fler ska det bli. Jag är ledsen att jag tolerera detta först men nu kan jag vidta att det var ett stort misstag. Att faktiskt vara rädd för att vara hånad för att man talar ut. Att man kan bli hånad för sina känslor. Att man kan ursäkta sig och ändå stå med käppen i handen än. Du borde ha gråtit offentligt för längesen.

Likes

Comments

Postad i: Denna jävla veckan

Jag hör på många röster och speciellt dom som står mig nära. Ibland blir jag verkligen påmind om vilka vänner jag har, jag blir påmind om hur uppskattad jag är. Ibland blir jag smutskastad så jävla mycket och folk som knappt hälsar för hur fan beter hon sig? Punkt. Jag beter mig som vanligt om frågan fortfarande är relevant. Men däremot mår jag inte så himla bra men de är det många som inte gör. Jag känner mig smått trasig efter allt som hänt och när det kommer en liten sak till så orkar man inte. Känner det komma över hela bröstet som en stor tyngd. Jag tycker det är väldigt tråkigt att vara ensamvarg ibland, jag saknar min mormor väldigt mycket. Hur hon kom och knacka här ofta vara för att fråga hur det var. Jag har drömt mycket om henne det sista, hon har alltid varit min bonusmamma i allt. Känns så tråkigt men jag kanske bara få nöja mig med det som är och var? Jag vet inte hur man ska vara ibland när det kommer det till vissa saker men ta det som det kommer är väl det bästa. Hon brukar ringa helt oanmäld och fråga om Ophelia är trygg och att hon har drömt att hon låg och sov brevid henne inatt och när hon vaknade var hon inte där. Jag tänker på när vi satt ofta vid hennes köksbord och drack kaffe så sa hon ofta "tystnaden dönar". Och den dönar mer än allt ojud. Lustiga meningar som stämmer så bra. ❤️

Likes

Comments

Postad i: Denna jävla veckan

Ibland vet jag inte hur man ska vara. Jag vet inte hur jag ska ge ut ett språk eller hur ska jag kunna förklara mitt liv omkring mig? Jag får inte fokus i dagen eller vardagen att fungera. Jag drömmer hemska drömmar som kommer tillbaka som en budbärare vilket har glömt lämna samma sak varenda gång. Den brännande känslan som går ifrån tårna upp till magen och från halsen och uppåt finns bara aska. Jag känner den rädslan än idag hur dis kille kunna skada mig. Jag är rädd för att lämna mig själv och inte ha något. Jag är rädd att ha något omänskligt brevid mig medans jag väntar på mig själv . Ibland känner jag att jag väntar på ett tåg som aldrig kommer . Tiden tickar men ändå står den bara stilla. Saker händer men bara sånt som inte gynnar mig eller någon annan. Jag är ledsen för den tiden jag gav upp och för att jag inte kan försöka mer. Just nu är jag i ett läge där jag inte kan komma tillbaka. Jag är ledsen för att jag hamna där och att det ska kännas som allt är mitt egna fel. Jag kan aldrig komma över det jag kanske borde men det går inte. Jag är trött på att gå förbi människor som ska vara en bättre del och få sin vardag gå förbi som att vända på steken. Världen är verkligen unik.

Likes

Comments

Idag har jag kommit riktigt igång med kosten och jag har powerwalkat med Ophelia 2,5 timma 🏃‍♀️ borde kanske inte ta i så när förskylningen ligger lvar i kroppen men jag har sagt det förr och nu med att jag kan inte låta bli att vara sådan 🙇‍♀️ jag har lagt upp kosten som så att jag äter väldigt ofta och lite , mycket kvarg, protein och grönsaker givetvis men även simpelt. Jag har även gett mig in på att väga all mat, det känns bättre och mer översikt. Jag håller mig till ris, fast potatis,bulgur, färsk pasta (spenat/tomat) även kikärtspasta. Det är väldigt lite då och ska man äta de så är de bra med en gång om dagen efter träning och morgon eventuellt typ knäckebröd eller lite havregryn. Men vanlig mat är ju bäst och de försöker jag tänka så vanligt som möjligt jag vet grunden bara saker som kommer imellan och stört allt på vägen 🤦‍♀️

Likes

Comments

Postad i: Tahandomdej

Jag trodde aldrig på bekräftelse förr. Jag visste absolut inte vad det betydde. Hur grunden var men inte hur den kunde utveckla sig. Jag tror inte särskilt mycket utan jag har alltid varit en impulsiv person i många saker, jag har alltid känt efter och mina känslor träffar över mig väldigt bra. En instinkt på andra människor som är både för och nackdelar. Mer eller mindre vet jag att så är det bara. Och det finns saker jag har tänkt på så oerhört mycket det sista som allt annat typ, som har hänt mig genom åren som har fört mig dit jag är idag men samtidigt har jag en rädsla för det att tänk om det hände istället för det var. Jag var med om en fruktansvärd händelse i göteborg för många årsen jag tänker inte gå in i djupa detaljer men jag är glad att det inte hände något som inte skulle föra mig dit jag är nu. Att jag fortfarande har en existens och då tänker jag på min vän som stod mig väldigt nära fast det var många mil imellan oss som valde en annan väg, det är så sorgligt. Folk kan ryta till mig " hur bra vänner va ni egentligen när ni bodde så långt borta ifrån varandra?" Hur kan man vara så spydig? Det märks ju på folk och folk, tydligen måste man ha nära vänner i samma stad annars så är man inte vänner? Jag klarar faktiskt inte av strömstad länge till innan jag bara bryter alla kontakter. Folk vet inte vad jag har gått igenom dom 3 åren som har varit för mig, det har vart jävligt. När jag var gravid hade en fruktansvärd graviditet och förlossning den tärde på mig så himla mycket. Min pappa fick cancer och fick operera sig, det var en allvarlig cancer så de va akut ingrepp. När Ophelia var 2 månader skarde Iza upp handen så hon fick åka akut in till näl med ambulans, dom sydde allting gick fint. 1 vecka efter så kunde jag inte sätta Ophelia eller lägga henne ner utan att hon skrek och grät fruktansvärt. Hon fick först 40 graders feber jag ringde 1177 och dom trodde på att de va 3 dagarsfeber men sen natten till måndagen fick hon 41,5 i feber och min mamma bar henne i lakan för att det skulle svalna hon va så varm och jag försökte verkligen amma henne hela tiden men inget funka. Då gick de ett ljus för mig att jag bara lyfte på luren ringde ambulans och då fick vi åka in akut till NÄL. Vi vänta i 40 min på en läkare och fick kissprov och då skulle dom göra blodprov på hennes huvud som inte ville sig på säkert en halvtimma(när man får feber kryper allt undan) hon hade en sänka på 380 och en jävligt kraftig njurbäckensinflammation. Av denna hjälpen jag fick av 1177 va att "inte störa ambulans för feber " . Vi var kvar ett bra tag med Ophelia och jag var glad att vi va på rätt ställe men de va jobbigt mellan mig och min sambo också för de va mycke frågor och oro som jag inte kunde bevisa eller veta. Hon röntgades och fick svar på att det var vidgade urinledare. (Äter fortfarande antibiotika) när vi var inlagda träffade jag min farfar som inte hälsade på mig då utan var liksom kall fast än hur situationen såg ut för mig, då jag fick veta att de va min farmor som blev kollad för hon fick beskedet att hon hade cancer bakom hjärtat. Jag fick åka in med Ophelia 10 gånger under de året för att hon fick feber imellanåt för de skulle hon inte ha när de va sånt jävla skitväder och halka när de inte finns något i strömstad! Jag hållde på att gå in totalt i ras. Min farmor hälsade på mig strax innan jul och jag kände mig väldigt glad men jag såg förändringar men den stunden var den bästa stunden jag någonsin haft med henne och hon fick hålla Ophelia hon grät men hon va glad. Några månader efter fick min pappa blodförgiftning och en sänka på 460 , då jag fick reda på det kände jag hur allt gled mig ut händerna. Jag kan liksom inte kontrollera något av detta liv som har runtom mig så knäckande. Han låg på sjukhuset ett tag under den tiden fick vi ett väldigt jobbigt samtal om att farmor hade gått bort , hon passade Iza väldigt mycket och Iza blev väldigt väldigt ledsen. Nu när Malin försvann så hamna jag i djupet och jag känner så här " vad kan jag göra för att det ska bli bättre , hur kan jag kontrollera motgångarna?" Jag älskar mycket saker här i livet men jag bara väntar på nästa drastiska smäll i ansiktet och så ska det inte vara! Det jag har berättat och skrivit är inte ens hälften vad som har varit och folk har en klang på mig " hon har inte haft det lätt" och min kommentar kan vara barsk men ditt liv är fan inte heller utan problem! Jag berättar detta för det ger mig något inte för sympati eller någon kråka i kommentarsfältet bara läs och ta något bra utav det! F

Likes

Comments

Postad i: Denna jävla veckan

Är vi utan kunskap? Är vi alla utan vetenskap? Är vi så borta men ändå så nära att vi inte vill se verkligenheten som den är HÄR OCH NU! Jag kan se med med känslor och jag vet att jag har missbrukat mitt mående med #jävladumt och andra jävla dumheter vi vill ha bekräftelse för. Ska jag inte berätta om sånt kan ingen annan individ göra det heller! Jag tänker inte på att jag tuffar till mig via detta inlägg och jag är inte någons kämpe heller men jag vill att alla missbrukare inte känner att dom är misslyckade för vinkande är dom mest intelligenta och anledare för samhället. Vi är dom känsliga,ansvarslösa,hopplösa och givmilda. Vi drar bort täcket för att vi måste , vi tar på oss kläder för att få vardagen till att spolas bort , vi gör mat för att hålla nära och kära mätta, vi glömmer våran existens. Bränner jag mig på känslor känner jag att jag lever på så sätt kan jag konflikterna dagen med mig själv. Hör jag någon stackare prata om mina problem så ska jag väl tolerera det. Tänk på något drastiskt så kan jag bara gå och lägga mig. F

Likes

Comments

Postad i: Denna jävla veckan

Vaknar upp och klockan är mer än jag uppskattade. Nu ska man väl tacka sina barn för möjligheten att få sova ut då? Eller säga till sina barn du behövde verkligen sova ut vännen. Jag har i stort sett satt mig själv längst bak i tåget medans alla andra har tagit för sig längst fram. Jag har varit väldigt trött på det och egentligen skulle det bara inte accepteras! Men hur är det med det dära att accepteras? Har jag börjat att acceptera någons vilja så är det väl svårt att komma ut ifrån det, de har jag ju märkt att de är som ett kontrakt du skriver på ogift eller inte men du bara går med på det i de långa loppet. Jag pratar inte om att man är en dålig människa eller inte utan själva grunden till acceptrandet. Jag frågar mig själv varför gör jag detta och hur länge ska jag orka , stå ut i något som bara rasar? Jag är en väldigt öppen människa långt före jag skrev i denna bloggen men vissa saker pratar man inte om och det är vi i sverige väldigt duktiga på, sluta va instängd och lägg ut dig själv för det finns ingen som kan förändra hur du är och det ska man ingen få lov till att göra heller men acceptera dig själv, vara du , njut av att vara i din kropp och få den möjligheten att göra saker. Jag ska till exempel börja med yoga, inte just nu men jag tänkte när skolan börjar och jag börjar komma lite mer på plats med mig själv och hitta den grejen som kanske blir min kroppsliga medicin. Jag har mycket problem och jag behöver sortera vad som jag behöver prioritera. Det ska göras allt på en och samma gång - göra om allt i lägenheten - städa ur kläderna - boka tid för håret - boka tid för fransar - prata med en vettig person ifrån samhället (vem skulle de vara typ) min poäng är att ibland är den bästa medicinen att bara kunna vara, hur man slappnar av i att bara vara, förklara att jag behöver det som en mamma och som en jävla människa det behöver dina nära förstå och acceptera.

Likes

Comments