Header

Hej sötnosar!

Idag är det fredag! Och jag kunde inte vara mer glad! Som jag har längtat efter denna dag, att få lämna jobbet 15.00 med en känsla av ledighet va det bästa på länge.

Nitton dagar kvar! Helt otroligt. Sitter och väntar på att maten ska bli klar och kan inte ens förstå att vi snart är framme vid dagen då det händer. Dagen då vi sättet oss på planet och lyfter från svensk mark för att åka iväg på ett äventyr utan dess like!

Har egentligen ingenting att säga idag mer än att jag mår superbra just nu. Ser framemot denna fredagkväll med god mat och extremt bra sällskap. För att sen dra upp tempot imorgon och festa loss med några av mina allra närmaste vänner!

Då jag sitter mitt ute i ingenstans vill verkligen min telefon inte ladda upp någon bild överhuvudtaget så detta inlägg får en bild imorgon då jag når civilisation ingen!

Ha en super kväll alla!
Kramar, Sandra

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Godkväll, fina ni!

Tänk att det bara är tjugo dagar kvar, det känns jättebra. Så nära, men ändå så långt bort. Jag försöker leva i nuet även fast det är svårt. Jag vill ju bara sitta på det där planet till Thailand nu, nu, nu!

Idag har jag iallafall varit och handlat till min och Sandras avskedsfest. Vi kommer visa er massvis med bilder i helgen. På lördag smäller det iallafall för alla våra nära vänner, vi startar hemma hos Sandra och rör oss sedan ut. Det ska bli jätteroligt!

Efter festen på Lördag så är alla förberedelser inför resan över. Det var liksom den sista etappen i denna process. Vilket känns sorgligt men ändå helt okej. Vi båda är ju så redo att få dra nu snart!


Här får ni två bilder från några dagar sedan när jag var i Stockholm på julmarknad. I helgen får ni massvis med bilder! Vi hörs snart älsklingar!


Kram Biim

Likes

Comments

God kväll alla underbar människor!

Tänk att jag idag kan skriva och säga, med en sån lycka i själen, att det idag är exakt tre veckor kvar. Så om exakt tre veckor denna tid sitter vi på flyget mot en annan kontinent. Det är helt otroligt hur mycket jag längtar.

Men nu till vad jag ska berätta för er idag.

Den 26 juni 2017 bar jag mig iväg till militäranläggningen i Enköping. Jag hade då ingen som helst aning om vad jag gett mig in på, jag hade verkligen ingen aning. Det var ca 40 av 500 som sökt som kommit in och skulle få delta på militärveckan, och jag var konstigt nog en av dem. Helt ärligt vet jag inte alls varför jag sökte, men det var min mammas kille Mats som tyckte jag borde söka för att han tyckte det var något för mig som gillar att samarbeta och röra på mig. Ja och jag sökte och kom in och var på väg mot en vecka jag sent kommer glömma.

Det var en av de absolut värsta, men samtidigt bästa, veckorna i mitt liv. Jag fick vara med om så otroligt mycket. Det var strikta tider, klädkoder, skor som skulle putsas, sängar som skulle vara ordentligt bäddade, ja allt var strikt och hårt. Vi bodde ca 5-6 personer i varje logement och man kan säga att varje logement var ett lag, men alla peppade alla oavsett vad. Tidiga mornar och sena kvällar med fullspäckat schema var exakt vad denna vecka handlade om. Vi lärde oss om sjukvård, kamouflering, hur man rör sig på fält, överlevnadskunskaper, hur man använder ett vapen, vi fick åka militärfordon, vi marscherade, hur man på bästa sätt klär sig för att inte få skavsår. Vi lärde oss så otroligt mycket, vi slet och kämpade hela veckan för att oavsett vart vi skulle eller vad vi skulle göra skulle stridspackningen vara på ryggen.

Hela vecka gick ut på att förbereda oss för fredagen och vad den hade att erbjuda. Vi gick till sängs tidigt på torsdagskvällen ovetande om när vi skulle bli väckta på morgonen. Det enda vi visste var att vi skulle jobba logements vis och att det skulle bli en lång dag. 05.00 skriks det i korridoren och det slås på dörrarna, då hade vi 15 min på oss innan uppställning i korridoren med all packning på ryggarna. När vi efter att vi lyckats ta oss igenom 5 olika kartor med 15 kilo på ryggarna, sammanlagt 3 mil i stekande sol och fullt påklädda, trodde vi att dagen äntligen nått sitt slut. Men det kunde vi ju bara drömma om 21.00 begav vi oss marscherande mot nästa utmaningar. Vi körde dragkamp, tre i rad med vikter ja allt man kan tänka sig. 01.00 blir vi beordrade att byta om till skoteroverall och gympaskor, för vad vi trodde var dags att sätta upp läger för natten. Men när vi alla tror, som de sagt, att vi är på väg till lägerplatsen blir vi beordrade att vi från ingen stans ska ta tag med högra handen i vännen framför och vänstra i vännen bakom och oavsett vad fick vi inte släppa varandra. Helt plötsligt har vi gyttja upp till midjan och stod vi stilla sjönk vi och fastnade. Vi gick alltså med gyttja upp till midjan och skulle ta oss igenom röret under motorvägen. En ibland de värsta sakerna jag gjort i mitt liv. Väl uppe ur gyttjan marscherade vi hem till huset där vi hade våra logement och blev av spolade med iskallt vatten och efter det hade vi 15 min på oss att byta om till träningskläder. När man inte tror det kan bli värre liksom. Nu skulle vi ut och springa 5 km, men när vi skulle börja springa, istället för att vi sprang ut sprang vi upp för alla trappor och möttes av ett bord fullt med mat, och oj vilken lycka det var.

En vecka med mycket skratt och extremt mycket slit avslutades med en hel del nya vänner, erfarenheter men främst med väldigt mycket mer kunskap om mig själv och hur mycket jag faktiskt klara av bara jag vill!


Kramar, Sandra

Likes

Comments

Godmorgon kära läsare!

Jag har haft lite problem med att sova inatt, det har varit mycket tankar i huvudet. Jag har ingen speciell resfeber, än. Men jag antar att det kommer så småningom.

Sommaren mellan ettan och tvåan på gymnasiet åkte jag och Sandra första året till Grekland på en vanlig charter. Ett år senare åkte vi och båtluffade, som vi tidigare nämnt. Det var sommaren mellan tvåan och trean som det ägde rum. Den resan var något mer än bara en upplevelse, det var en månads helande för mig. Jag hade tänkt berätta något väldigt personligt för er, något väldigt ärlig. Om en person känner sig mindre ensam så är jag nöjd.

Det hela började som utfrysning, en vanlig känsla av att inte känna sig välkommen, inkluderad eller betydelsefull. Utanför. Jag minns att jag försökte anpassa mig efter detta och jag hade inställningen att det inte rörde mig i ryggen, alls. Sakta men säkert fick jag ta emot elaka blickar, höra skitsnack bakom min rygg och jag blev väldigt ofta tillknuffad i korridorerna. Det hela skedde ändå på ett väldigt sofistikerat sätt, jag tror inte det var någon utanför mig och den här gruppen som märkte något. En social, utåtriktad och pratglad tjej gick till att bli sluten, rädd och introvert. Det blev en personlighetsförändring som många i min omgivning utanför skolan märkte av. Jag fortsatte att gå till skolan, trots allt. Men betygen dalade och jag blev väldigt ensam i det här. Jag hade enstaka vänner i skolan, men på något vis kände jag mig så otroligt ensam och oförstådd i den här stormen. Mobbningen.

Mobbning, det är ett starkt ord. Gärna använder vi inte det ordet men det jag blev utsatt för är ren och skär mobbning. Att sparkas och slå behöver inte vara den enda beskrivningen av mobbning. Det sker också bakom det dolda och det tysta. På ett sofistikerat sätt, för att sakta bryta ner någon så att den personen helt enkelt inte orkar mer.

Jag behöver inte gå så djupt in på exakt vad jag blev utsatt för, det jag vill berätta om är hur det här faktiskt påverkade mig. Jag fick panikångest, vilket jag idag kämpar med fortfarande. Olika fraser eller personlighetsdrag som denna grupp hade och använde kan ge mig kalla kårar än idag. Men just ångesten är det som tagit värst på mig, att inte kunna sova eller ta sig an utmaningar på samma sätt.

Jag är också tacksam för att detta hände, jag hade aldrig varit den jag är idag om det inte vore för dessa tjejer som plågade mig på det här sättet. Ni som undrar.. ”vad gjorde hon för fel?” .. svaret är; jag har ingen aning.

Tack för mig. 

Kram Biim. 


Likes

Comments

Hej sötnosar!

Idag är en unik dag för idag är det vi båda som sitter här och skriver. Vi har idag gjort en massa skoj, men det bästa av allt är att vi fått dela denna dag tillsammans.

Dagen började med att vi tog en trip till Gränby för att inhandla det allra sista till resan. Vi handlade saker så som solskydd, aftersun, packpåsar, ja lite praktiska grejer helt enkelt.

En annan sak vi idag tänkte fixa var vår gopro, en av luckorna som täcker laddaruttaget hade gått sönder. Vi gick till stället där vi köpte kameran för att få lite hjälp, men de kunde tyvärr inte fixa problemet så vi fick använda Google som hjälp. Det hela slutade med att vi faktiskt i ren och skär lycka lyckades hitta en reservdel och nu är den inköpt och påväg till vår brevlåda.


Därefter tog vi bilen till Stockholm med riktning mot Vietnamesiska Ambassaden. Det är ett riktigt underligt ställe faktiskt. Till att börja med öppnas dörren med en speciell knapp dom har inuti ambassaden, vi stod alltså i kylan och väntade i tio minuter iallafall innan dörren öppnades. Sedan sprang vi in, gick till första luckan och blev sedan skickade till en annan lucka som tog emot våra kontanter. Därefter fick vi våra pass med ett visum i sig. Så nu kan vi vara i Vietnam i två månader och i Thailand i två månader.

Det känns väldigt skönt att ha allting klart nu, för om tre veckor åker vi!

Snart sitter vi i bilen på väg mot Terminal 5, med våra pass, ryggor och vår biljett. Det här kommer bli fantastiskt, känns också otroligt att ett års planering för detta nu tar sitt slut. Sorgligt, men så skönt.


Kramar, Sandra & Biim.

Likes

Comments

Hej alla ni därute!

Klockan är 20.26 och jag har precis lagt mig i sängen. Denna jobbhelg, eller snarare dessa 5 dagar jag nu jobbat har varit de 5 jobbigaste dagarna på länge. Jag är helt slutkörd och har verkligen ingen ork alls kvar, och dessutom vet jag inte alls vad jag ska skriva i detta inlägg men det kommer nog bli bra iallafall.

Imorgon ska Biim och jag åka till Vietnams ambassad i Stockholm för att hämta våra visum. Efter, ja vad kan det nu ha tagit, kanske 1 månads tid är vi äntligen färdiga med allt detta gällande visum. Det har inte alls varit så lätt som vi trodde. Allt från att man måste ha passfoton i rätt storlek, och för att tillägga är det inte samma storlek till alla visum, till att hitta till rätt ambassad i Stockholm. Vi har stött på otrevliga människor i telefonen, bilproblem, parkeringsproblem, skumma hus att gå in i, ja vi har nog stött på det mesta. Men som ni kanske börjar förstå vid detta laget är Biim och jag är väldigt bra team vilket faktiskt har lett oss ända hit, och imorgon kommer vi stå med våra pass där vi då kommer ha ett visum för Thailand och ett för Vietnam stämplat i passet. Så mycket slit för en liten stämpel, men ändå så värt.

Det är helt otroligt att det bara är tjugofyra dagar kvar, bara tjugofyra dagar kvar, det är verkligen nära nu. Efter all slit vi genomgått för att ta oss hit, alla äventyr vi har åkt på för att fixa det ena och det andra, efter alla långa dagar med planering som varit så rolig, ja efter allt vi gjort för att göra denna resa möjlig är det nu helt plötsligt bara tjugofyra dagar kvar. Jag är helt enkelt mållös, snart sitter vi på planet iväg från allt här hemma för att åka mot ett äventyr utan dess like. Längtar så.

Nu tackar vi för denna vecka och vaknar upp imorgon med nya krafter, nya möjligheter och en ny vecka. Jag vill också passa på att tacka alla som gå in och läser vår blogg, det betyder mycket för oss.

Avslutar detta inlägg med att bjuda på två gamla bilder på oss två. Godnatt och sov nu gott allihopa.

Kramar, Sandra.

Likes

Comments

Hej på er, välkomna tillbaka till vår blogg!

Blev ni lika glada som jag när ni kikade in här igår? Jag hade faktiskt en riktigt jobbig dag igår så Sandras inlägg rörde mig till lyckotårar. Jag behövde det där. Tänk att hon alltid vet hur hon ska få mig att må bättre.

Jag tänkte på att göra ett liknande inlägg för några dagar sen, jag antar att Sandra hann tänka innan mig.

Nu är det iallafall min tur att få berätta för er vem Sandra egentligen är, eller iallafall för mig.

Sandra är en otroligt generös och givmild människa innehållandes ett stort hjärta med utrymme för tonvis av kärlek. Hon vill alltid hennes medmänniskor det bästa, vilket är både på gott och ont. I hennes närhet känner jag mig alltid trygg och säker, hon dömer inte mig och hon stöttar mig alltid i olika val jag gör.

Sandra är en person som är genomgod och snäll. Hur klyschigt det än låter så är det en otroligt präglande egenskap som hon har- Snäll. Omtänksam.

Hon inspirerar mig på det planet. Att alltid vara genomsnäll i mina handlingar och att behandla alla människor med respekt, inte döma för snabbt. Innan jag lärde känna Sandra hade jag en tendens till att ibland döma lite för snabbt och skapa mig en uppfattning om en människa väldigt fort. Just Sandra har visat mig att det krävs tålamod att lära känna en människa och att vem den personen är och vilken bakgrund den personen än har så ska den behandlas med stor respekt.

Inte nog med detta är Sandra en otroligt driven tjej med höga ambitioner. Hon är hjälpsam och ger mycket av sig själv för att andra ska lyckas. Exempelvis; utan Sandra hade jag aldrig vågat starta företag. Jag hade aldrig blivit godkänd i matematiken på gymnasiet. Jag hade aldrig sökt den linjen jag sökte på gymnasiet. Hon får mig helt enkelt att våga och vara modig.

Hon är orädd, intelligent, modig, ansvarstagande och lojal. Otroligt lojal. Är det något jag alltid kommer att vara säker på när det gäller henne så är det hennes lojalitet. Det kommer alltid vara vi två och det finns ingenting som kan bryta det bandet.

Skillnaderna mellan oss är bra, vi kompletterar varandra och det är alltid en fördel i en relation. Sandra är duktig på att ta in konsekvenser i olika handlingar hon gör och hon är väldigt duktig på att inte skapa problem som existerar. Jag däremot har svårt att se konsekvenser ibland av handlingar och kan ibland skapa problem som inte finns. Det är skönt att ha Sandra vid sin sida, det är fantastiskt att se henne utvecklas och lyckas inom sina målsättningar.

Jag är otroligt stolt över henne och allt det hon åstadkommit hittills. Det är en fantastisk person vi talar om. Tack för att du är du, du är sagolik och fantastisk. Jag älskar dig, tonvis.

Kram Biim.

Likes

Comments

Hej allihopa!

Hoppas ni haft en jättebra fredag och är taggade på helg. Själv taggar jag för att jobba hela helgen…, men det ska faktiskt blir roligt det också. Det har varit en lång dag för mig, först ett träningspass och sedan 10.5 timmars jobb utan rast, inte riktigt det jag hade planerat men det är tur att jag har grymma jobbakompisar som ställt upp och hjälpt mig. Jag har funderat hela dagen på vad jag ska skriva i detta inlägg, men det slog mig faktiskt först nu vad jag ska skriva om. Jag ska denna fredagskväll berätta för er vem Biim är. Tänkte att det kan vara lite roligt för er att få reda på vilka vi är och det är ju mycket lättare att beskriva en annan person än sig själv, därav att jag nu tänker berätta för er vem Biim är.

Så vem är Biim? Eller snarare vem är Biim i mina ögon?

Först och främst är hon en glad och positiv tjej som verkligen sprider glädje omkring sig, är man med henne mår man sällan dåligt. Skulle man må dålig ser hon till att man mår bättre. Hon har en stark personlighet och när hon har bestämt sig för något, på gott och ont, är det de som gäller. Social och lätt att prata och skapa konversationer med nya människor är också en av hennes starka sidor. Att blicka framåt och se livet som ett äventyr är exakt vad hon väljer att göra. Såklart har hon saker hon är mindre bra på också, men vem har inte det? Fast i mina ögon är hon perfekt. Hon får mig alltid att skratta.

Hon älskar musik i alla dess former, och att spela och sjunga är något hon brinner för. Ingen tvekan på att hon är en otroligt duktig på att både göra covers och egna låtar. Vi ska faktiskt köpa en gitarr när vi är i Asien så hon kan spela och sjunga även där. Vänner och familj är också något hon värderar väldigt högt, och sin katt såklart.

Tror jag inte behöver skriva något mer än att hon är min allra bästa vän, hon finns här i vått och trott och jag vet att oavsett vad jag gör kommer hon stå vid min sida. Livets allra bästa vän!

Kramar, Sandra

Likes

Comments

Godmorgon kära läsare!

Just idag har jag stirrat på detta blanka dokument för att komma på något bra att skriva om. Skriva om något som berör eller som får just dig att bli intresserad och stanna kvar. Jag tänker låta orden flöda från hjärtat, för idag vaknade jag med ren tacksamhet i själen.



Den sjunde december, mindre än fyra veckor kvar tills avgång. Jag längtar verkligen ihjäl mig samtidigt som resfebern är med mig. Både jag och Sandra har lagt fram våra ryggsäckar och en början på packning har startats. När jag skulle kolla igenom vilka badkläder som skulle tas med så kom en förväntansfull känsla tryckande genom bröstet. Kort därefter frågade mor och far mig om jag kunde fira nyår hemma med dom, vilket var ett självklart val för mig. Den förväntansfulla känslan ändrade sig och formade sig till en saknad.

Hur kommer det kännas att lämna nära och kära under en så lång tid? Det är en oro jag bär med mig. Jag har också en flygrädsla, den rädslan kommer verkligen utmanas när jag och Sandra kliver på flygplanet 13:30 på Onsdagseftermiddagen i Januari. Det känns skönt att ha Sandra vid min sida under dessa omständigheter eftersom att hon är väl medveten om mina rädslor och osäkerheter.



Trots rädslan och oron som formar en klump i magen, så är jag otroligt peppad över att få göra denna resa. Jag tror att Sandra känner lika, att vi kommer bli utmanade, ställda på prov och det kommer skapa en trygghet i oss själva och många rädslor vi hade innan kommer nog att vara som bortblåsa när vi väl kommer hem igen och under resans gång.

Jag vill avsluta detta med att jag är så otroligt tacksam för att vi har möjligheten att göra detta. Både praktiskt och rent ekonomiskt. Jag är även otroligt tacksam och glad för att just jag och Sandra gör detta, hon är min högra hand och någon jag inte känner mig det minsta osäker på. Livets bästa vän helt enkelt.

Tack för att ni läste idag. Idag är en sådan dag där det känns overkligt att vi ska åka iväg om snart bara tre veckor.
Sköt om er.

Kram Biim.


Likes

Comments

Hola!

Jag hoppas ni mår bra i kylan och att ni tycker om att kika in på vår blogg. Med bara tjugoåtta dagar kvar, och exakt 4 veckor, tills att vi åker tänkte jag berätta om något jag gjorde för åtta dagar sedan.

Det hela började den 27 december 2015, jag hade min första dag på mitt allra första riktiga jobb. Helt på egen hand hade jag skaffat mig detta för att samtidigt som jag gick i skolan skulle kunna jobba lite för att få in extra pengar inför studenten. Jag var så otroligt stolt över mig själv men samtidigt otroligt osäker på vad jag gett mig in på. Den osäkra tjejen som jag då faktiskt var satte sin fot på McDonalds för första gången den 27 december 2015.

Rädd men samtidigt förväntansfull ställdes jag i kassan, och jag lovar att det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Efter bara fem minuter stod jag där själv i kassan och försökte göra så gått jag kunde. Efter en kämpig första dag fick jag mycket beröm av mina då nya arbetskamrater, vilket redan då gav mig känslan av att jag kommer trivas med dem.

När jag ett halvår senare tog studenten började jag jobba heltid, jag utbildades till skiftledare vilket i stora drag innebär att jag fick mer ansvar. Jag trivdes så otroligt bra, alla nya vänner, gemenskapen, teamwork, glädjen, de jobbiga stunderna, beröm, allt jag lärde mig, ja allt var bra. Jag vet att många har fördomar osv om att jobba på donken, men jag säger bara att du har verkligen inget att säga till om om du inte själv jobbat där! Såklart har det funnits dagar jag verkligen inte alls velat jobba där, men de har kompenserats upp med allt det andra som varit bra.

Men oavsett hur mycket jag älskar mitt jobb är det nog inte riktigt något jag vill göra resten av livet. Så nu inför vår resa tog jag ett beslut som jag faktiskt blev väldigt förvånad över att jag gjorde. Jag sa upp mig! Något som både var otroligt jobbigt men samtidigt en väldig lättnad. Det som känns så bra är att jag nu inte har något här hemma att tänka på när Biim och jag åker iväg, jag kan verkligen släppa allt och känna mig fri. Men det som känns jobbigt är att jag kommer lämna mitt andra hem, för donken har verkligen blivit som mitt andra hem, min andra familj. En familj som alltid funnits där och gjort varje dag på jobbet speciell. Men som vi alla på donken säger, i alla fall där jag jobbar, en gång McFamily alltid McFamily.

efter exakt två års tid på en otrolig arbetsplats kommer jag lämna mitt andra hem med så sjukt mycket nya erfarenheter, otroligt många nya fantastiska vänner och jag kommer alltid vara stolt över att jag jobbat på McDonalds. För oavsett vad folk tycker så är det ett jobb jag lätt skulle rekommendera alla att vara på en period i livet. McDonalds har gett mig så mycket och jag är glad att jag stannade så länge som jag faktiskt gjorde, det ångrar jag verkligen inte.

Kramar Sandra ❤

Likes

Comments

Hej på er, alla stjärnor där ute!

Det är den 5 december idag, det betyder alltså att det är tjugonio dagar kvar. Jag hoppas ni hänger med i vår countdown här och att ni är lika taggade som vi två är på att snart dra iväg.

Det är från en trött Biim ni nu får en uppdatering på vart någonstans i planeringen vi är. Det som gjorts är alla vaccinsprutor, det som är kvar på den fronten är tre tabletter och en vätska vi ska få i oss två veckor innan vi åker. Visumet till Thailand är fixat, nu återstår visumet till Vietnam. Sen är vi ready to set!

Som Sandra tidigare nämnde, så började idén kring att backpacka i Asien som något spontant, liknande en liten trip liksom... vi insåg efter ett tag att detta blev ganska stort. Visum... Vaccin... Reserutt, etc. Vi var inte alls beredda på det, därför är jag så otroligt stolt över att vi faktiskt är nära målet och att vi tagit tag i allt det som behövts fixas innan avgång.

Det som nu återstår att få klart gällande resan är ett hum om vart i Thailand vi ska. Lite vagt har vi planerat att först ta oss till Bangkok, för att sedan röra oss mot norr. Sedan flyger vi till Thailands östra kustsida och sedan söder mot gränsen till Malaysia, upp igenom den västra sidan av Thailands pärlband av öar och sedan vidare till Bangkok samt öarna där omkring och över till Kambodja. Jag känner att Sandra har bättre koll på det där än jag, samtidigt som vi inte vill planera för mycket. Just nu känns det lite som en djungel att resa runt i Asien, men jag är helt säker på att vi kommer klara det galant. Vi är ett så bra team.

Jag kan knappt bärga mig tills det bara är några dagar kvar, jag hoppas ni stannar kvar med oss.

Kram Biim.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej alla fina människor!

Idag är det min tur att skriva ihop något för er att läsa. Jag har aldrig riktigt varit en bloggare så vi får väl se hur detta går, men ska absolut göra mitt bästa.

För att fortsätta där Biim så fint avslutade, så började ju sommaren och all planering inför vår resa startade. Vi började forska lite kring vad som är bra att tänka på när man ska bege sig iväg med endast en ryggsäck och varandra. Det vi först trodde skulle bli en kort liten lista slutade med flera sidor av punkter som vi då skulle behöva fixa innan resan. Allt från alla olika vacciner, visum, telefonabonnemang till hur mycket kläder vi behöver ha med oss. Det vi först trodde skulle bli en liten spontan trip till Asien hade blivit så mycket mer än vi trott, med väldigt mycket förberedelser och planering. Men det var absolut inte något dåligt, utan något mycket lärorikt och roligt på samma gång.

Men det var ju sommar och såklart kände vi att vi måste göra något tillsammans även denna sommar, så mitt i all planering bestämde vi oss för att ta en roadtrip till Norge. Denna roadtrip inkluderade även en lite avstickare till Biims morfar i Piteå och min sommarstuga utanför Kalix. En resa som möttes av många hinder på väggen, men ändå lyckades bli helt fantastisk.

Det hela startade en söndagseftermiddag, jag hade precis kommit hem från en vecka i det militära. Jag skulle bara packa om och sen bar det iväg igen. Klockan var runt 3 på eftermiddagen när vi körde upp på E4 och tog kurs mot Korpijärvi (sommarstugan), med packade ryggsäckar och ett tält. Med 100 mil framför oss i bilen dunkades det musik och våra munnar kunde inte sluta gå. För när Biim och jag inte setts på länge (några dagar) har vi mycket att prata om. Tiden gick fort, eller ja fort och fort men för oss kändes det fort, och vid 4 på måndagsmorgonen rullade vi in på gården mitt ute i ingenstans. Vi möttes av en orolig farmor men det gick snabbt över och vi gick för att sova några timmar.

Vi vaknar av lugnet som sveps över oss. Tystnade och känslan av att det varken fanns internet eller teckning för att kunna sms eller ringa, var en känsla utan dess like. Inte bara tystnaden utan också den friska luften fick verkligen våra kroppar att slappna av ordentligt. De följande tre dagarna bestod av lite solningen, fiske, bastubad, grillning och långa kvällar sittande på bryggan och bara njuta av livet. Men våra kroppar började nu att känna av att vi inte tagit det lugnt på ett tag, och det resulterade i att jag började bli lite små sjuk. Min hals mådde inte alls bra efter en vecka hos militären och min kropp var helt sliten.

Men inget fick stoppa vårt äventyr så på torsdagen bar vi oss iväg med nästa stopp som var hos Biims morfar i Piteå. Där vi möttes av mycket glädje och en väldigt god lunch. Jag fick även höra lite historier från Biims barndom, hihi. Efter några timmar var det dags att sätta sig i bilen igen och nu va nästa stopp Norge. En trip rakt genom Sverige med ett stopp hos en vårdcentral för att kolla upp min hals, men jag skulle bara vila och äta alvedon så vi rullade vidare.

Väl i Norge börjar vår resa med en spännande natt sovandes i bilen utanför staden Mo i Rana, bara det var en upplevelse i sig. Med många fina stopp genom hela Norge tog vi oss från Mo i Rana till Trondheim, vidare till Bjoril för att, vad vi inte visste då, avsluta vår resa med Trollstigen och Geiranger. Vi fick vara med om allt möjligt, allt från att sova i bilen, slå upp tältet på en åker till att faktiskt hitta en vettig tältplats. Efter några dagar utan dusch blev vi tvungna att använda vår lilla takeaway dusch som vi fyllde med hälften kokande vatten och hälften med vatten från forsen. Så vi stod alltså under ett träd precis bredvid en fors i våra bikinis och tvättade oss. En mindre bra idé med tanke på att jag redan va sjuk men så kan det gå. Vi fock se allt från Trondheims vackra hamn till otroliga landskap fyllda med liv.

Men resan fick en oväntad vändning, jag fick riktigt hög feber och mådde verkligen inte bra. Efter många nätter där jag vägrat inse att jag faktiskt inte mådde så bra gick det inte längre, kroppen sa verkligen ifrån. Och inte bara de utan bilen började låta som en helikopter. Efter många samtal med olika människor hemma för rådgivning tog vår resa slut några dagar för tidigt. Vi beslöt oss för att åka hem, men vi var inte ledsna för det för vi hade varit med om så mycket på väldigt kort tid.

Nu ska jag sluta babbla på och avsluta mitt allra första inlägg någonsin på en blogg. Hoppas att jag lyckats skriva ihop något just DU tyckte va roligt att läsa, och tack för att du kikade in här och vi hoppas att DU vill fortsätta följa med på vårt äventyr.

Kramar, Sandra ❤

Likes

Comments

Hej på er allesammans!

Det första inlägget som kommer pryda den här resebloggen firar att vi om en månad, exakt, idag åker iväg på vår drömresa. Äntligen. Idén för en sådan här typ av resa föddes sommaren 2016. Jag och Sandra hade precis kommit hem från vår båtluff som ägde rum i Medelhavet runt om i Klykaderna, Grekland.



Vi var då borta i en månad och kände direkt att det inte räckte för oss. Vi kom då på den briljanta idén att åka, till för oss, en okänd kontinent. Asien. När tanken slog sig rot i våra huvuden var planen att vi endast skulle vara borta i fyra månader. Den här tanken utvecklades snabbt till att bli fem månader, sex månader. Till slut bestämde vi oss för att inte ha någon hembiljett, alls.

Efter jul och nyår inleddes 2017, vintern passerade och sommaren växte fram i Juni månad. Vi gick iväg till en resebyrå och utan syfte till det så kom vi hem med varsin biljett. En one way-ticket till Bangkok, Thailand.
Med Google-maps i högsta beredskap påbörjade vi planeringen kring vilka länder vi skulle utforska. Det började med fem länder som sedan blev 7 länder. Thailand, Kambodja, Vietnam, Fillippinerna, Indonesien, Singapore och Malaysia. -Där av namnet; Sju Resor Värre.



För att inte göra det här inlägget för långt; Tack så hemskt mycket för att ni har kikat in här, vi båda hoppas att just DU vill fortsätta följa vårt äventyr via den här bloggen och kommande youtube-videos. Nu går stapeln av i vår första kategori: COUNTDOWN.


Kram, Biim.

Likes

Comments


Hello, Bonjour, Hola, Moi, Hallo!

Varmt välkomna till duon som driver den här fantastiska resebloggen, Sju Resor Värre, som kommer ta er runt på ett magiskt äventyr genom Sydost Asiens alla guldklimpar. Vi heter Biim och Sandra, vi är två sprudlande personligheter som alltid är på språng. Vi har oftast flera bollar i luften och ett nytt äventyr som väntar på andra sidan hörnet.

Positivitet, optimism, givande energi och färgglad attityd är det ni kommer mötas utav varje gång vi ses på den här bloggen. Vi kommer göra inlägg om alla förberedelser som har med vår sagolika resa att göra. Vi kommer sedan försöka blogga så mycket vi kan när vi väl är på resande fot.

Den här bloggen startades med det främsta syftet att ha som dagbok och minnesbank för att kunna titta tillbaka på allt den dagen vi väl kommer hem till Sverige igen. Men också för er, vår familj, som behöver få en tydlig bild av att allt är bra med oss. Men den är också till för er som ska göra en liknande resa, våra fina vänner och för er som bara är nyfikna på hur detta äventyr kommer te sig. Det kommer inte finnas några filter, grundstenen är ärlighet, det är precis det den här bloggen kommer fyllas utav.



Året var 2013, Biim hade arrangerat ett läger för ungdomar med inriktning på musik och E-sport. Lägret varade i en vecka och hölls i Storvreta. En ort utanför Uppsala. Sandra fick höra talas om lägret och i slutet av veckan möttes flickorna första gången.

År 2014 inleddes en stark vänskap som skulle komma att bli svår att bryta, årets läger planerades tillsammans med en grupp andra ungdomar. Sandra och Biim var två utav dom. Året därefter inträffade spontant en resa till Grekland, Biim och Sandra åkte iväg på en veckas semester tillsammans och sedan dess var dom oskiljaktiga. Under resans gång delade dom mycket och kom varandra närmare. Det var en turbulent tid med mycket i skolan eftersom att båda studerade och det var även mycket dramatik på ett privat plan i båda flickornas olika umgängeskretsar.

Det var även under den resan som planeringen inför en framtida båtluff startade, något som började som snack och drömmande blev sedan verklighet när resan bokades året där på. Dom var ute och luffade runt i medelhavet i en månads tid och beslutade sig för att fortsätta resa tillsammans. Efter båtluffen tog planeringen kring att backpacka i Sydost Asien igång. En weekend till Riga och en roadtrip igenom Sverige och Norge hanns även med under 2017.

Under dessa år har dom delat hjärtesorg, skratt, tårar och lycka tillsammans. Det har tjafsats och skett försoningar. Svagheter och styrkor kompletterar dom, det som Sandra är mindre bra på är oftast en styrka hos Biim och det som Biim är mindre bra på är oftast en styrka hos Sandra. Detta har underlättat enormt under resornas gång men även i vardagen hemma i Sverige.



Tack för att ni läste detta, det här är första inlägget av många.
Vi ses.

Au Revoir,
Biim & Sandra


Likes

Comments

YouTube
Biim & Sandra