Hej hola hello!

Valde att radera dom flesta inläggen som jag tidigare har skrivit här på bloggen och tänkte att jag ska börja blogga igen när jag reser härifrån. (Typiskt mig att få sådana ryck bara för att allt ska vara perfekt.) MEN!! Jag ska nämligen tillsammans med Sanna packa väskan och dra ner till Barcelona (!!!!) i slutet av december. Det kommer förmodligen bli lite roligare att se vad jag har för mig om dagarna då, för just nu händer det inte så mycket speciellt i mitt liv ändå.

Varför just Barcelona? Jo, det beslutet togs faktiskt väldigt spontant, vilket bara var bra i mitt fall. För känner jag mig själv rätt hade jag aldrig åkt iväg om jag tog en ordentlig funderare över det. (Har nog planetens största beslutsångest gällande precis ALLA beslut, vare sig det handlar om vilken färg på mjölken jag ska köpa i affären när jag handlar eller vilket land jag vill åka till.) Jag vill nämligen åka precis ÖVERALLT. Jag vill till exempel tågluffa i Europa, volontärarbeta i Afrika, backpacka i Asien och Sydamerika och besöka Usa, Canada och Australien etc. Det finns därför något ställe som jag hellre hade velat åka till hela tiden. Så, why not? Har faktiskt inte hört någon nämna någonting negativt om Barcelona, och någonstans måste man börja.

Att åka till Barcelona tror jag kommer gynna mig. Jag behöver komma bort ifrån min vardag och få ett annat perspektiv på saker samt se på mitt liv från en annan synvinkel. Jag tror att det här är ett steg i rätt riktigt till att jag faktiskt ska må bra igen då jag tror att man lär sig mycket av att vara iväg sådär och stå på egna ben. Flytten dit kan med lika stor sannolikhet vara kortvarig som långvarig och det är det jag gillar med det hela. Jag har ingenting som gör att jag måste tillbaka till Sverige ett visst datum, utan det bestämmer jag helt på egen hand beroende på hur jag trivs där nere. Och kanske flyttar jag någon annanstans efteråt istället för tillbaka hem till Sverige? Eller tillbaka till den här gråa vardagen endast för att det faktiskt är en enorm trygghet. För lite läskigt är det ju att ge sig ut i världen utan några säkra kort att spela med.


Det finns verkligen så mycket att se och så många människor att träffa!! Vill bara ut och upptäcka allt som finns där ute nu nu nu!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

-Ett långt inlägg om min psykiska ohälsa.


För höga krav på mig själv, självkritik, överanalysering, STRESS och kroppskomplex (ja you name it, listan kan göras betydligt mycket längre) är faktorer som har gjort att jag under mer än två års tid har upplevt psykisk ohälsa i en grad som jag aldrig någonsin hade kunnat tänka att jag själv skulle råka ut för. Men ja, helt plötsligt låg jag där, deprimerad och utmattad i sängen och orkade inte ens lyfta ett finger utan att det var för ansträngande.

Eller ja, plötsligt och plötsligt. Min psykiska ohälsa var inte någonting som jag drabbades av över en natt. Den hade under en längre period byggts på och tillförts med mer och mer faktorer som gjorde att mitt liv blev mindre och mindre hanterbart. Under en period, för ca två år sedan, var det så mycket jag ville hinna med om dagarna. Vissa saker ville jag göra för att jag tyckte att det var kul, andra för att jag kände mig pressad till det pga samhället och vissa pga mina högra krav på mig själv. Därav, under en längre period, tränade jag gymnastik flera gånger i veckan och försökte dessutom träna annat utöver det när jag fick chansen, var ledare åt ett gymnastiklag flera gånger i veckan vilket resulterade i att jag spenderade nästintill alla mina kvällar i gympahallen och hade inte mycket tid över till annat. Jag försökte även prestera mitt bästa i skolan så att jag fick så bra betyg som möjligt och utöver skolans plugg pluggade jag teori och övningskörde till körkortet och lyckades även klämma in massa jobb. Det här fick tiden att inte räcka till och jag gick hela tiden på högvarv. Det fanns ingen tid till att vila och varva ner lite förutom de få timmarna som jag sov på natten innan det ibland var dags för att gå upp halv 6 och åka iväg och träna ett morgonpass innan skolan började. Utöver allt det här ville jag såklart spendera tid med vänner vilket jag inte hann med. Därmed kom känslor som att inte räcka till, och annat som kroppskomplex, känslan av att inte duga som man är, att bry sig för mycket om vad andra tycker och liknande var närvarande i huvudet hela dagarna.


Detta sätt att leva fungerade en period för mig innan det såklart blev för mycket att hantera och till slut blev jag sängliggandes. Alla måsten kändes som världens största och jobbigaste grej. Först vart det jobbigt att ta tag i allt plugg, sen att ta sig i väg till skolan, efter det var det svårt att endast ta sig utanför lägenheten eller att sen att ta sig upp ur sängen. Så det enda jag kunde, ville och orkade göra då var att ligga i sängen. Mestadels att sova men annars bara kollade upp i taket. Det fanns verkligen ingen ork någonstans, fysiskt eller psykiskt, att göra någonting annat än det. Det var som att man drogs med ner i en spiral av negativitet. Jag kände mig helt tom.
Ibland drabbades jag även av panikattacker där jag bara grät och grät och kunde inte sluta.
En gång jag drabbades av det var när jag efter ett tag äntligen tog mig iväg på en träning. Men det enda jag gjorde där var att gråta så att jag fick sitta bredvid och kolla på istället.


Det här gick ut över relationen med min familj och vänner och såklart mitt mående. Jag pratade med kuratorer, vänner och familj men samtidigt som jag fick massa tips på hur jag skulle förbättra mitt mående kändes det som att ingen förstod mig. Varje dag när jag inte orkade ta mig iväg till skolan eller när jag hade missat något pga att jag inte hade orkat ta mig iväg fick jag höra att jag är lat och måste skärpa mig. “Det är bara att bita ihop, alla har det svårt ibland!”, “gör någonting åt situationen om du är missnöjd med den?”.

Tro mig, hade jag kunnat hade jag fixat situationen jag befann mig i när det var som värst, hade jag gjort det. Det var det hemskaste jag varit med om. Det var som att hela jag, min identitet, försvann. För från att ha varit super aktiv om dagarna och inte ens har kunnat kolla på en film eller vara hemma ens en timme utan att bli rastlös, var nu det enda jag orkade göra att ligga i sängen hela dagarna och inte göra någonting.

Från att alltid ha varit glad, glad på riktigt och väldigt ofta fått frågorna “varför ler du alltid?” och “varför är du så glad för?” till att nu behöva tvinga fram ett leende pga att glädje inte längre är någonting jag kände. Iallafall inte ofta.

Från att sova så djupt och skönt på nätterna att jag knappt vaknar till någonting till att numera ligga sömnlös vissa nätter pga att man sovit hela dagen istället eller ligger och överanalyserar precis ALLT.

Jag tror att ni själva kan förstå vilket av dessa levnadssätt jag skulle föredra.

Fan vad jag saknar att vara såhär glad på riktigt.

Jag tog mig ur den psykiska ohälsan hyfsat bra ett tag. Kanske för att det inte riktigt togs på allvar och jag tvingades till att pusha mig själv att faktiskt må bättre. För nu i efterhand kan jag säga att jag under en period var deprimerad och utmattad, men inte där och då. Men jag måste även säga att mycket är på grund av min mamma som hjälpte mig att faktiskt ta tag i valen att göra mig av med allt det som stressade mig så gått det gick. Gud vad hon har fått stått ut med mycket. Och även mina vänner.

En vändning i mitt mående var däremot när jag för inte så länge sen började hamna i det som jag aldrig ville tillbaka till och en kurator föreslog att jag skulle äta antidepressiva mediciner då hon antog att mitt mående var på väg till det värre igen. Men jag vägrade hamna där igen. Och nu måste jag faktiskt säga att jag är på väg mot ett mående som liknar det jag hade innan allt detta. Inte alls i närheten, men påväg. Allt det som stressade mig någonting otroligt är numera ute ur mitt liv. Därav finns det nu tid att faktiskt börja fokusera på att göra val som kommer att gynna mig och mitt mående.

Så, vad skönt det var att få detta ur sig och skriva av sig lite. Det finns så mycket att säga kring det här och det är så många som drabbas av det här. Det var faktiskt tack vare min bästa vän, som befann sig i en liknande situation, som skrev hennes sida av den psykiska ohälsan på hennes blogg, som jag skrev det här. Det är så viktigt att skriva om detta och veta att man inte är ensam. Ta hand om er, lyssna på era kroppar som säger ifrån när det är dags att trappa ner på saker och gör sådant som får er glada. Ingen ska behöva hamna i en sådan dålig situation som gör att man mår så dåligt att man inte orkar leva fullt ut.

Likes

Comments

Hej. Tippar på att det är ca 0 människor som kikar in här på bloggen fortfarande eftersom att det var en evighet sen jag gjorde ett inlägg. Tänkte dock att det kan vara kul att börja göra några inlägg lite då och då igen nu när jag faktiskt har tid. Tyvärr kommer jag att bli den där basic tjejen som bloggar om vad hon har gjort om dagen och vad hon har ätit för mat. Men vad gör det egentligen? För den här bloggen är faktiskt mestadels för mig själv (som jag nämnde ovan är det förmodligen ingen som läser ändå.). Jag tycker att det kan vara lite roligt att ha och se tillbaka på vad man har gjort om dagarna. Speciellt när mitt minne är lika kort som en guldfisks och jag inte ens kommer ihåg vad jag åt för mat dagen innan.

Likes

Comments