Våga sätta punkt...

Det gör ont att sätta punkt, men jag tror faktiskt att det gör ondare att inte göra det. Jag har kommit till den där gränsen då jag känner att jag inte klarar mer.. Jag är alldeles matt. Saker och handlingar du säger och gör som inte går ihop i mitt huvud.. Sitta o snacka om vårat förhållande och tala om för mig att jag inte är redo att gå vidare ena helgen och helgen efter göra det själv?!?! Vilken rolig info att få på sms, speciellt någon dag innan midsommar!! Tackar.. Jag är ingen jäkla docka, jag är en människa med känslor.. Man kan inte behandla mig hur som helst bara för att jag är snäll!!

Nu tänker jag byta ut mina tårar och ledsna känslor mot ilska, eller det kanske är att ta i. Men jag kommer inte gråta mer pga dig! Det är över nu. Jag vill inte längre vara en del av ditt liv och du ska absolut inte få vara en del av mitt. Jag vill gå vidare jag också och jag tycker att du kan ge mig den friheten speciellt då du gjort de... Det kanske va en sak att skriva till andra när vi var tillsammans men jag vill trots allt inte vara den andra kvinnan! jag vände mig ut och in för dig och din musikdröms skull.. Var inte beredd på all uppmärksamhet från andra tjejer och jag trodde nog inte att den skulle påverka dig så mycket!!

jag vill inte bli behandlad som skräp längre, vill inte vara din rebound!!! kasta din skit på någon annan ! Min skräpkorg är full!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Giftermål, frieri, bröllop..

Fick ofta frågan "ska ni inte gifta er snart ".. Haha vad svarar man på det? Helt ärligt? Vad ska man svara, ärligt, vad man vill och hoppas eller bara ljuga ihop nå för stunden?

Jag valde att svara så som jag ville och hoppades.. "Alltså, jag vill gärna gifta mig, eller ja det är det jag går och väntar på, en ring!" även om jag visste att det inte skulle bli så, men hoppas kan man väl alltid göra?! ;)

Fatta den känslan.. Att stå där, mitt emot karln du älskar så galet mycket och få säga ja till att dela livet tillsammans.. Magiskt skulle jag tro :) kanske en gnutta tvivel, ångest och oro oxå.. Vad vet jag..

Personligen så är jag inte inget större fan av kyrkan. Det är jätte fint och så men det speglar inte mig.. Jag är mer den där som vill gifta sig ute på någon fin plats och bli vigda av en nära vän.. Inte alls speciellt stort utan nära och intimt liksom.. Bara dom närmsta.. Att man kanske inte gör så stor sak av det utan håller sig till själva saken, jag och han blir en..

Det är och förblir en liten dröm att få gifta sig.. Fast sen är det faktiskt inte hela världen om det inte blir så.. :)

Likes

Comments

Sommar...

Jag älskar verkligen sommaren.. Klyschigt men sant... Är ett big fan av värme, kanske inte direkt på jobbet, men när jag är ledig.. Speciellt sommarkvällarna, dom är ju magiska..

Den här sommaren ser ju lite annorlunda ut mot tidigare, men det känns bara spännande.. Det är så mkt folk i rörelse och med en kommande semester som är blank känns det nästan som fjärilar i magen.. Har ju dock en resa inbokad till Cypern sista semesterveckan och det ska blir sjukt jäkla underbart att bara få släppa allt här hemma och dra iväg..

Det händer mkt just nu i livet men det känns faktiskt helt okej! Jag är påväg framåt.. Ingen inte att blicka bakåt och tänka på allt som varit.. Det gör det inte lättare.. Och vi kommer ändå aldrig kunna ändra på saker som har hänt, så lika bra att bara ta lärdom av det och blicka framåt..

Den dagen jag verkligen hittar Han med det där stora H:et längtar jag så galet efter.. Närhet, kyssar, kramar skratt, att få bilda en vardag tillsammans och kanske en familj.. Uh bara tanken ger mig gåshud.. Det enda jag vill är att få vara någons.. Någons allt, någon som inte är rädd att dela livet med mig.. Skulle vara magiskt!

Barnlängtan är verkligen maxad.. Överallt ser jag jättefina magar, familjer, barnvagnar, hör barnskratt - vilken kan vara det bästa ljudet i världen... Men ni, finns det nå finare än en pappa tillsammans med sitt/sina barn? Jag tror fasen inte det.. Jag kan bli så jäkla rörd av en sån bild på sociala medier..

Nej nu väntar folket... Ser fram emot sommaren.. Grillat, vänner, uteservering, mojito, vin och galet jävla mycket skratt..!

Likes

Comments

Tiden som varit...

Först och främst, jäklar va ni läsare ökar snabbt.. Jag är helt i chock, men jösses va roligt! Tack för det..

Jag och familjen var till Stockholm i helgen, fredag till lördag.. Vi kollade på Sverige-Frankrike.. Vilken upplevelse, även om jag inte är ett jätte fan av fotboll.

Det var inte det jag ville skriva om men det i sin tur gjorde att jag på kvällen när vi skulle sova började tänka tillbaka.. Det första och största jag kände då var ensamhet.. Jag vet inte varför, men jag har känt mig så ensam vissa stunder.. Om jag kollar tillbaka så var jag ofta iväg ensam på till exempel kalas och sånt. Även om det inte är en big deal egentligen så är det någon som tar hårt på mig.. Jag vill dela alla möjliga olika stunder tillsammans med den jag är med. Även om det så bara är en tur till affären eller en fika hos mamma. Det är viktigt för mig. Jag har aldrig sett mig själv som en krävande, bitter eller sur person, men ensamheten och evigt väntande gjorde mig sån. Det är något jag aldrig kan ändra på.. Vill aldrig någonsin bli/vara sån igen.. För jag känner som så att så länge man iallafall spenderar en stund tillsammans per dag så är det så mycket mer än att inte ses alls.. Och just det med att man ska vilja vara med varandra.. Jag älskade att vara med dig, du fick mig att känna trygghet.. Och ett lugnt..

Det är mycket man kan ångra så här i efterhand, men jag kan aldrig göra det ogjort.. Men lär så länge man lever.. Vilken egentligen är ganska fantastiskt..

Jag är en person som verkligen är glad när jag känner glädje likväl som jag kan vara jätte arg när jag känner vrede.. Jag älskar att göra saker för människorna jag älskar, det gör mig till freds.. Bara en sån liten sak som att laga mat till någon jag tycker om eller bara tända lite ljus och göra det mysigt.. Hitta på saker som andra gillar, ställa upp när någon har det svårt eller behöver hjälp.. Jag tycker om att ge, det är sån jag är!

Vissa säger att det är den finaste egenskapen jag besitter, mitt stora hjärta men också att det är min abslout störta nackdel gentemot mig själv.. Jag börjar kanske förstå vad ni menar med det. Men det är svårt att se sånt själv..

Att se människor le, speciellt om jag gjort något som genererar ett leende är den abslout bästa känslan som finns..!

Likes

Comments

Vem är jag - är jag någon?

Det här med att lära känna sig själv är inte direkt lätt. Jag är så jäkla kluven.. Är jag tjejen jag var när jag va i ett förhållande eller är jag tjejen som jag tycker att jag är i mitt huvud?

När man är i ett förhållande med någon så känner jag att någonstans måste man ändra på hur man är.. Det är säkert inte så för alla men i mitt fall är det så. Eller det är så i dom flesta fallen. Jag anpassar mig..

Jag står gärna i bakgrunden och låter mig själv ledas.. Men varför?? Varför tar inte jag plats och gör mig själv hörd? Varför ska jag stå och ta skit eller känna att vissa kommentarer inte är okej?!

Jag är liksom snart 30 och det börjar bli dax att ta lite plats.. Jag tänker inte gömma mig längre, jag vill också synas och höras.. Men inte så jag blir dryg eller otrevlig utan bara att jag kan säga ifrån när jag inte tycker att det känns bra. Och det gäller till alla!

Är det något som jag inte tycker om så är det människor som är så vansinnigt självgoda.. Dom gör aldrig fel och är allting bäst.. Nu menar jag inte att det är något negativt med bra självförtroende för det önskar jag oxå att jag hade, utan såna som verkligen talar gott som sig själva hela tiden.

Vi är alla människor, vi har alla brister och vi gör alla misstag! Så är det bara.. Tror det är viktigt med lite självinsikt ibland..

Jag själv har inget bra självförtroende. Jag känner mig genomskinlig ibland och obekväm.. Förr kunde jag inte gå ut utan smink eller i mjukisbyxor.. Men det har jag kommit över,. Hur fin man än känner sig i smink eller i ett par jeans så är det sån jäkla befrielse att bara skippa skiten.. Och inget smink i värden kan förbättra min självkänsla, utan det kan bara jag och mitt egna huvud göra!!

Nu när jag har en nystart i livet kan jag ju verkligen forma det som jag vill.. Jag kan bli mig själv igen, bli Ida! Glad, sprallig och galen..!

Likes

Comments

Idag på dagen för sisådär 13 år sedan träffade jag han den där ☝️..

I en blå A-traktor satt han med en karta och sa knappt ett ord.. När jag såg hans rödguldiga lockar och blåa ögon så var jag helt såld..

Första gången han skulle träffa min mamma kommer jag aldrig glömma.. Han kommer på sin moped i spöregn iförd en stor orange regnkappa.. Han va så söt.. Och nervös så klart.. Men mötet gick bra och allt var frid och fröjd..

Det dröjde några månader innan herr Almgren vågade ta hem mig, men också det mötet gick jätte bra och jag kunde inte önska mig bättre svärföräldrar.!

I 13 år har vi mer eller mindre driftat runt på vår gemensamma väg. En hel del farthinder och djupa hål har vi stött på, men det har inte varit några som vi inte har kunnat ta oss förbi..

Vi har varit med om så mycket.. Bland annat ; mopedturer, musikhuset, travhästar i skogen, massa kvällsturer med bilen, hittat några gemensamma favoritlåtar (inte så lätt ;), flyttat ihop, åkt på en av dom roligaste och mest minnesvärda semestern någonsin - nämligen till Grebbestad tillsammans med Felicia och Fredrik, räkmackor, wallander och beck tittande varje helg, Liseberg, hittat våran butik i Sthlm (granit), kryssningar, köpt bilar, bott isär för att sedan flytta ihop igen, det bästa av allt är när vi blev Mamma och Pappa till våra älskade katter, ett diskbråck, en idolresa, en lågtidssjukskrivning, en idolturne, en hel del ensamtid för oss båda två...

Jag har kommit på mig själv så många gånger när jag bara har suttit och studerat Martin, studerat hans sjukt vackra ansikte.. Hur hans leende verkligen får min mage att gå banans... Hans sjuka humor, som kom att även bli min humor.. Hans löjliga intresse för teknikprylar 😀listan kan verkligen göras lång efter 13 år... Han var min bästa vän kan man säga!!

Jag har sett mig honom stå där framför mig, vacker som en sol, när vi säger ja till varandra.. Detta var nog dock bara min dröm, men den var väldigt tydlig och stark.. Lika så om vi hade fått barn.. Han skulle bli den bästa pappan.. Någonsin!

Det jag försöker intala mig själv just nu är "misstagen vi gör speglar inte våran persoblighet" och därför kommer jag alltid att se på dig Martin som jag gjorde för 13 år sedan.!

Men vägen vi en gång delat har blivit två..

Likes

Comments

Påväg tillbaka..


Hörrni, det har varit två ganska så jobbiga år som gått.. Mitt liv vändes upp och ner över en natt kändes det som och jag blev sjukskriven.. Något jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att jag skull bli. Jag menar jag med mitt sjujäkla tålamod, envishet och rädsla för att misslyckas..

Jodå, just jag var det som var hemma från jobbet i drygt 7 månader. I början var de jätte jobbigt, kände mig så jäkla usel, lat och som att jag bara hittade på. För jag menar jag va ju inte sjuk, utan bara lite trött..

Men ju mer inblick man fick i just utmattning så förstod jag att jag inte mådde bra. Att aldrig veta hur du kommer tackla nästkommande dag, om du kommer sitta instängd hemma i lägenheten, gråta en hel dag, vara så arg så du nästan exploderar, eller om du faktiskt kan hantera känslorna och umgås en timme eller två med människor du faktiskt tycker om. Det är stressande i sig kan jag säga och ändå är det just stress och brist på sömn som gjort dig sjuk. Dom flesta i min närhet förstod och försökte bara så stöttande dom kunde.. Men jag önskar att där jag hade behövt mest stöd kunnat få lite mer..

Och när jag väl återhämtat med hyfsat så kommer en separation som jag måste hantera ... Med mitt känslocentra som inte kan hantera just det..

Men vet ni, här står jag, cirka sex månader efter uppbrottet och känner mig så jävla stark.! Det har varit galet mycket tårar, velande, saknad och bara smärta. Men nu, när man har bestämt att vi ska komma vidare så känner jag ett enormt lugn, nästan en pirrande känsla i magen.. Jag ska leva livet så som jag vill leva det, inte genom en annan människa! Eller jo det hoppas jag ju på att jag på ett sätt kommer att göra, men att mina drömmar är och blir våra gemensamma drömmar!! Det är också nu jag måste försöka hitta mig själv igen, vad vill jag, vem är jag?



Ser så jävla mycket fram emot denna sommar och resterande halvår.. Nu är det jävlar i mig min tur i livet.!!


Jag har äntligen börjat le med hjärtat igen... 😊

Likes

Comments

Barnlängtan - en inre stress..

Ja, ni som verkligen känner mig vet hur mycket jag verkligen längtar efter egna barn. Det har jag gjort i snart 8 år. Det har alltid funnits hinder som gjort att jag tyvärr inte har några barn än. Det är så klart tråkigt, men det finns säkert någon mening med det också.

Många tankar har kretsat kring insemination eller adoption. Men det jag känner är jag vill ju ha en familj med mamma pappa och barn.

Så jag får vänta några år till på dom små liven och glädjas åt att mina fina vänner har fantastiska ungar som jag får kramas, leka och gosa med.! Det är värt bra mycket.!

Likes

Comments

Separation - bara ordet gör så att magen knyter sig..!

Det här med att separera är fasen svårare än jag trodde. Det gör så sjukt ont och samtidigt så vet man att det kanske var det bästa att göra. Men hur vet man egentligen helt säkert? "gjorde vi verkligen rätt", "kunde vi ha kämpa lite till, verkligen lagt all tid på att försöka lösa problemen?". Det är nog frågor man aldrig kommer få något tydligt svar på.

Oavsett om man är överens och man känner att man kommit till en punkt där det inte längre finns något att göra så är det väldigt svårt. Att släppa taget om ens livskamrat, bästa vän och trygghet. Så var det iallafall för mig. Up and downs har man haft många av men vissa motgångar har faktiskt gjort en starka tillsammans. Jag trodde nog aldrig att detta skulle hända just oss, så när livet ger en sådan kraftig käftsmäll är det väldigt svårt att komma ur det. Svårast är det ju när man kommit in i den fasen då man bara kommer ihåg dom bra och fina stunderna. När allt det där jobbiga, tråkiga och tuffa liksom känns som bortblåst och inte alls så stora, jobbiga och tuffa längre.

Man rannsakar sig själv nå otroligt mycket. Tänker "om jag inte gjort eller sagt så, så kanske vi hade hållit ihop". Dom tankarna kan verkligen äta upp en inifrån. Och saknaden, herregud saknade efter den andre. Den kan ju göra en skvatt galen.

Kommer man någonsin vidare? Blir det lättare? Eller kommer det alltid känns som ett misstag och felaktigt beslut? Och hur kommer det kännas när den andre går vidare? Träffar en ny? Hemska tanke..

Detta är ännu några dystra och tråkiga tankar som surrar i mitt huvud. Men det är tyvärr så livet mitt ser ut just nu.

Likes

Comments

Tillit. Vad är tillit för dig, vad är tillit för mig?


Jag vet inte vad jag ska svara på min egen fråga alltså. Det jag vet är att jag känner stark tillit till mina närmsta. Jag vet att dom alltid finns där och att dom inte skulle göra något som såra mig.

Ni vet, när man inte tror att en person ska kunna göra en illa så gör den det iallafall. Då försvinner iallafall min tillit.. Och då är det jäkligt svårt att återfå den. Man kan kämpa och verkligen försöka, men det blir aldrig detsamma.. Är det värtatt försöka återfå den? Eller är tilliten för evigt förlorad om den en gång har brustit? Det här är några av alla funderingar jag har i mitt huvud just nu.. Ett gaska udda första inlägg kanske, men det är så det kommer se ut här!

Likes

Comments