Ingredienser:

1 mörk chokladkaka

Ungefär 150 g vegansk margarin (12 matskedar smält smör, 168 ml)

2,6 dl socker

2 ägg (alternativ nedan)

2 msk vaniljsocker

1.1 dl smält choklad (utöver den mörka chokladen som hackats)

12 msk mjöl (1.2 dl)

4 msk kakao

1 tsk salt

Gör så här:
  1. Sätt ugnen på 180 grader.
  2. Hacka chokladen i bitar. Smält hälften och spara den andra halvan till senare.
  3. Häll i smöret, sockret och vaniljsockret. Knäck sedan i ägg eller häll i de alternativa ingredienserna. Blanda i 1-2 minuter tills blandningen blivit fluffig.
  4. Vispa i den smälta chokladen. Blanda mjölet, kakaon och saltet i en separat skål.
  5. Vikta ner de torra ingredienserna i smeten. Var försiktig så att de inte övermixas med originalsmeten då detta kommer att göra att brownien blir mer kakig i texturen.
  6. Häll ner hälften av den hackade chokladen i smeten och blanda.
  7. Lägg ut bakplåtspapper i en fyrkantig bakplåt. Häll över smeten i plåten och bred ut den med en slickepott.
  8. Baka brownien i ugnen i 20-25 minuter, beroende på hur kladdig/fudgy du vill att den ska vara.
  9. Ta ut kakan ur ugnen och låt den svalna innan du skär den i mindre bitar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Här sitter jag och väntar på att något ska hända. Väntar på att jag ska få orken, viljan och kraften att resa mig upp och åka till gymmet. Göra det bästa av den lilla tiden jag har innan jag måste dra till skolan. Vara produktiv och effektiv. Undvika att få stress över saker som känns ouppnådda. Även fast jag tränade igår... och att det regnar ute... och att jag skulle kunna packa istället.

Tiden är någonting som alltid kommer gå oavsett vad vi gör. Vår uppfattning av tidens hastighet, rymd och betydelse varierar, men trots det, finns den där. Det är upp till oss hur vi spenderar tiden vi har. Jag vaknade klockan 10.20 till en lågmäld huvudvärk och regn som piskade mot rutan. Jag har sedan jag vaknade sett ett helt avsnitt av Breaking Bad, gjort smoothie, käkat två mackor med stekta champinjoner och spenderat tid framför datorn. Och jag har bestämt mig nu. Jag har bestämt mig hur jag ska spendera denna morgon på bästa sätt.

Jag ska packa samtidigt som jag lyssnar på Albert af Ekenstams album Ashes.
Jag ska gå ut med Tyra på en promenad i regnet.
Jag ska sminka mig och sätta på mig kläder som får mig att känna mig gosig men fin.
Jag ska förbereda min väska och packa ner träningskläder så att jag (eventuellt) kan träna efter skolan istället.
Jag ska göra något som får mig att känna mig tillfreds (yoga, några mindre styrkeövningar, läsa)

Sedan ska jag åka till skolan och så blir dagen som den blir. Jag hoppas den blir bra.

Angående när saker var bra; här kommer några bilder från när jag och Simon var på landet i somras. <3


<3

Likes

Comments

Vafan spelar det för roll kan jag sitta och undra samtidigt som jag sitter i min säng med armarna hängandes utmed sidorna och nacken lite böjd. Tyngden från huvudet gör att även ryggen krokas och min hållning liknar en blomma som böjs av tyngden från sin krona. Jag kan känna mig vissnande och undra när hösten kommer så att jag har löven på marken att hålla mig sällskap. Precis som löven: färdigblommande och orangea i kontrast mot det friska gröna önskar jag att min hud också färgades efter hur jag mådde så jag slapp säga det själv när jag tröttnat på hur lite folk märker. Det hade varit så skönt att bara någon gång bli upplockad från marken bara för att jag för för fin för att försvinna i jorden. Om min hud hade varit dramatiskt färgad efter mina känslor hade i alla fall färgen gjort mig värd att betrakta. Att behålla.

Känslor känns så värdelösa när det enda de gör är att förlama. Inte ens om jag blir kramad eller tillfrågad vad som är fel orkar jag anstränga musklerna för att krama tillbaka så hårt som jag behöver eller ens forma meningarna som jag vill ha dem. Det är ju någonting som bara inte stämmer när allt är bra men ingenting är som man vill. Melankolin omsveper mig och allt är lite dimmigt framför ögat. Färgerna finns och allt jag älskar är där men konturerna är oklara och jag kan inte se klart. Jag vill bara ha lite skärpa. Lite kontroll över vardagen och mig själv. Är inte det en ledsam liten lek det där?

Hur jag känner mig hjälplös i mig själv när den enda som kan göra något åt det är jag. Det känns som att mitt jag ligger i en blommas stjälk just nu. Som att jag tappat greppet om kronan och glider ner mot rötterna, utan att längre kunna känna solens ljus eller sträcka på de färgglada bladen som jag egentligen hör hemma med. Jag vill börja se klart igen.

Jag hör inte hemma bland rötterna under jorden. Jag är alla färger som finns och inte bara orange när jag har ruttnat eller grön när jag frodas. Det tar bara lite tid att faktiskt övertyga sig själv på riktigt om att allt det är sant. Och tid får det ta. Jag ser bara till att inte släppa greppet och att ta mig upp i den takt det tar. För det spelar roll. Fan vad det spelar roll.

Likes

Comments


Med ett tryck över bröstet är jag
Med andetag som pressas ut från darrande lungor andas jag
Med blicken koncentrerad på fötter, trädstammar och grå himlar finns jag
Där finns också jorden och världen
I den sköra existensiella rytm jag utgör en liten våglängd av
Här är jag
Oavsett hur mycket det trycker
Kan ingenting sluta mig från att vara
Och det viktigaste av allt:
Sluta mig från att vilja vara

Likes

Comments

Staden känns för liten ibland. Jag får liksom inte plats. Smet ut genom en öppen bakdörr från Bikbok på Götgatan. Där låg en bakgård inringad av hus som man bara ser i Stockholm. En kvinna satt och åt sin lunch på en altan gömd bakom några träd. En man kom cyklandes och han såg på mig som att jag inte hörde hemma. Det gjorde mig ingenting dock- jag hör hemma var jag vill. Jag gick vidare in på gården och såg mig omkring. En låst grind syntes bakom ett huskrön och därmed fanns det ingenting mer av bakgården. Med snabba steg och en blick som försökte ta in så mycket som möjligt smög jag tillbaka in i butiken och därmed var äventyret slut. Staden känns för liten ibland. Men vetskapen om att det alltid finns något som är en oupptäckt i den gör att man stannar kvar.

Likes

Comments

Contains affiliate links

Självsynen har en tendens att spela spratt med en. Få en att känna sig maktlös under dess grepp trots att den är instängd i dig och att det är du som formar den.

Idag såg jag mig själv i varje skyltfönster jag passerade och jag applicerade läppglans över plutande läppar på tunnelbanan. Jag lyssnade på musik som får mig att sträcka på ryggen och jag kände mig iaktagen- inte för att jag gjorde något konstigt utan för att jag utstrålade någonting starkt. Felicia sa att jag var fin idag och jag blev så stolt för jag kände mig verkligen fin.

Jag har insett (eller snarare inser någon gång i bland när jag haft det bortglömt tillräckligt länge) att självsäkerhet är nyckeln till allt. Det är löjligt och nästan skrämmande hur sant det är. Låt mig förklara:

Så fort en tvekar räcker det med att tänka att en klarar allt för att sluta tveka. Genom att lita på sig själv litar man också på andra. Stora beslut kan tas utan ångest och läxor kan göras utan en känsla av fullständig värdelöshet. Avundsjuka försvinner när en tveklöst accepterar och omfamnar det faktum att en förtjänar kärlek. Människor i ens omgivning slutar vilja en ont och de slutar fungera som överordnade dig. Det finns ingen överordnad och en själv är perfekt precis som en är.

Jag har en tendens att alltid söka efter något. Sträva efter något, vilja förbättra något, vilja förbättra mig själv. Ironiskt nog. Jag är väl lite grann av dubbelmoralens mamma. På senaste tiden har jag kommit in i en hetsperiod av att vilja vara närvarande till max. I boken The Power of Now berättar författaren Eckhart Toll om fördelen med att leva i nuet och varför det är nyckeln till fullständig frihet i sig själv och till omvärlden. En fantastisk bok tycker jag och jag använde den som bibel under vintern förra året. Toll tar upp en sak som jag dock ständigt glömmer bort i min hets till "nuhetstänk": acceptans.

Det är väldigt svårt att acceptera att en har svårt att praktisera det "fulländade tänket". Jag har lätt för att bli arg på mig själv för att jag tänker negativa tankar om mig själv eller en specifik situation. Jag blir arg när jag blir distraherad när två kompisar diskuterar någonting eller när jag har svårt att verkligen slappna av och fokusera på bara det som finns här, nu.

Detta leder tillbaka till det jag skrev om tidigare: självförtroende är nyckeln till allt. Genom självförtroende skapas en sorts barriär som skyddar en från alla negativa tankar och och invant och ofta praktiserat självhat.

Jag har bestämt mig för att SLUTA försöka praktisera en massa skit. Det enda jag verkligen ska jobba på är att älska mig själv och framförallt LITA på mig själv. Allt löser sig ju, det gör det ju alltid, men jag tror verkligen verkligen att det blir förre problem eller hinder att lösa om man litar, tror och älskar sig själv på vägen. Preach self love everybody. Dags att imponeras över sig själv varje gång man ser sin spegelbild i skyltfönstren på drottninggatan- inte bara någon gång ibland.

Selflove är ett val och en ständig kamp. Det är inte en känsla som bara kommer. En måste ständigt slåss för sig själv. Det är svårare än det ser ut men enklare än vad det verkar.

Kram.

Likes

Comments

​Bilder från en fotouppgift jag gjorde i tvåan med genren konstfoto.

Modeller: Charlie Hansén och Claudia Magne
Kamera: Canon EOS 6d

Likes

Comments

Den nya uppfarten till tomten, med stort stengrus för att underlätta för körningen. Fram till denna sommar har vägen varit gropig och lerig. Bilen har gungat fram och tillbaka påväg upp för den lilla backen och undersidan av fordonet har skrapats mot sten och högar av jord. Roligt ibland men läskigt när det regnade och bakdäcken inte fick ett stadigt grepp om marken.

Mormor och morfar var redan på landet. Jag och Simon kom samma dag som dem men med Waxholmsbåten istället för bilen. En lite mysigare resväg om jag får säga det själv. Köpte en hisnande dyr öl (för att jag kan) och en ost- och skinkmacka till Simon som svimmade av hunger. Sedan satt vi högst upp på båten och sa vilka hus vi helst skulle bo i om vi fick välja.

Här har vi honom. <333

Detta åt vi till frukost. Hur gott som helst. En av de bästa grejerna med landet är lyxen att bli väckt med solen lysande genom fönstret och att sedan komma ner till köket till ett färdigtdukat bord och en mormor som står och brer sina nyrustade mackor med smör.

Vi käkade också makaroner med köttbullar (vegansk och ickeveganska) samt en sallad gjord på hackad gurka, majs och lite kryddor blandade med vitvinsvinäger.

Vi målade naglarna och Simon tog Tyras hundflytväst "för den var snyggast" i tron om att den var till för en människa.

Sen gick vi ner för att åka motorbåt i Saltsjön. Morfar höll på att fixa med allt som han egentligen inte behövde fixa med innan vi bar oss av. Det var jätteviktigt att byta rep på båten precis just då tyckte han. Mormor stod och klagade på hur långsam han var samtidigt som Simon satt med vinden i håret och var fotogenisk.

Mellan de två små uddarna fick båten soppatorsk. En Waxholmsbåt hade precis åkt förbi lite längre ut till havs och i panik greppade vi tag om den enda åran vi hade för att ta oss ut från mellan klipporna innan vågorna från den andra båten skulle svepa upp oss på grund. Morfar hade som tur var sparat på lite bensin i dunken som precis hann ta oss tillbaka till bryggan. "Om du hade hällt i all bensin från första början utan att spara på det där lilla hade vi inte fått soppatorsk från första början", tyckte mormor. Morfar höll fast vid att det är bra att vara sparsam.

Sedan kom vi tillbaka till stugan. Vi spelade vändtia och käkade chips och zooisar. Trots det var vi fortfarande hungriga till middagen, som vi sedan slängde i oss. Det bar sig av hem dagen efter och bra var väl det- regnet kom in från fastlandet senare den dagen.

Likes

Comments