View tracker

Den låååånga resan som började augusti 2015 har igen börjat på ruta 1 fast med en diagnos. Låter konstigt va?! Ja de tycker ja med. Maj 2016 började jag med höga doser med kortison 😔 som ledde de ena till de andra. Ångesten va ett problem som kom, som ja innan har kunnat hantera men visste inte hur nu. Så de fick ja oxå medicin för 😔 Och ju längre in på kortisonbehandlingen som de gick ju mer problem med smärta fick ja.. Den ena smärtlindringen efter den andra... Denna resa har varit riktigt tuff med massa olika undersökningar och provtagningar. Svar som inte ja inte kunde kalla svar... Så frågan är när är denna resa slut?

Så nuläget är så här:
Den 19/11 fick ja jätte problem med mitt högra ben, kunde inte böja mej utan att de gjorde ont. Hade de varit i vänstra benet så hade inte smärtan inte varit lika främmande. Så när jag vaknade på söndagen 20/11 fick ja en chock. Hade jätte ont i höften, de hade vandrat uppåt. Stod vid spegeln och skulle kamma håret och föll ihop. Kunde inte stödja mig. Benet lyssnade inte på mig. Tårarna rann och smärtan va hemsk.
Tankarna snurrade, hade ja fått en blodpropp? Va vänder?
Åkte in akut till akuten.. Där efter många timmar, först med 2 smärtstillande som inte tog mer än lite dåsig i huvudet. Nu hade smärtan dragit sig mot ljumsken.
ÄNTLIGEN 🙈 fick ja träffa en läkare som gav mig ännu mer smärtstillande då jag inte kunde stödja på benet när jag skulle gå för han. Han beställde tid till röntgen för att utesluta någon spricka i skelettet eftersom de är vanligt när man äter så mycket kortison.
Timmarna gick och bilderna såg bra ut och jag fick åka hem med en jävla massa smärtstillande för att ens kunna röra mig.
Så de var dagar med kryckor för att kunna ta mig från plats A-B.
Så ytterligare ett liv med smärtstillande och sorg i kroppen att den känns som den ska ge upp och bryta sakta ihop.
För varje dag som gick, med smärtstillande i kroppen gick de lite lättare. Men maken min fick hjälpa mig att bädda kroppen i rätt ställning när jag skulle sova för att slippa ha ont mm.
Jag ringde till min dr i Lund eftersom läkaren i Halmstad inte ville förblanda sig för mycket med de som läkaren i Lund ordinerar, så detta resulterade i ett akutbesök på torsdagen 24/11 istället för 30/11.
Så nu drar vi en lååååång historia kort:
Läkarbesöket resulterade i att han och andra läkare hade diskuterat mina bilder, och eftersom ja har min värk på vänster sida så kliar de sig lite i huvudet... Men nu har ju värken kommit i höger ben, inte bra!! Han undersökte och kom fram till samma sak, ingen blodpropp. Men däremot en muskelbristning som blivit av min intensiva och höga dos av kortison.
Jag fick en kortisonspruta. Och de skulle släppa och bli bättre inom några dagar. Vi fortsatte våra samtal och detta resulterade i att han vill testa annan behandling, eventuellt cellgift. Men han vill ta nya bilder PET/CT (röntgen men radioaktivt ämne). Så planeringen blev så, inläggning på sjukhuset för snabb undersökning och snabbt svar.
Idag 1/12-16 fick ja min dag, är nu inlagd på sjukhuset, undersökningen gjord och i morgon inväntar vi på samtala med läkaren. Blir nog en helg här på sjukhuset 😔
Men vad för man inte för att hitta rätt behandling och få må väl.

Så här ser de ut! Jag mår som jag mår. Värken har ja än 😢 Nu hoppas vi på de bästa 👍🏼

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

De va evigheter sedan jag var här inne och skrev nått om allt i min sjukdom och mitt liv! 😬😬
Jag ska ärligt säga att jag har inte orkat 😞

Lite allmänt om situationen.
Jag har försökt komma tillbaka till arbetslivet men de fanns hinder som jag inte trodde jag skulle få känna av.. Jag är i fortsatt behandling av kortison och i nuläget inväntar jag en röntgentid för svar på behandlingen och en läkartid för smärtlindring.

Jag är inne i en svacka där jag har svårt att acceptera att jag är sjuk. Jag lever med en ständig ångest som jag försöker hitta saker där jag kan lära mig leva med den och hantera den. Min diabetes lever sitt egna liv, ibland mår jag som en Gud, men sen kommer bakslagen men höga och låga blodsockervärden.
Varje dag är en kamp att se sig i spegeln och inse vad kortisonen har gjort med mig. Svullen och tjock är jag!! Hatar att se mig så!
Sömnen är oxå en bit att jobba med. Vissa nätter sover jag. Andra nätter är jag vaken, ibland kan jag sova några timmar.
Jag har många bitar att jag jobba med. Så de är en salig kamp. DAGLIG KAMP 😥😥😥
Förutom att de syns utvändigt att jag äter kortison så syns inte dom andra besvären som ja dagligen kämpar med... DÖM MIG INTE....!!!!

Jag kommer inte orka uppdatera mig här, men jag berättar gärna men då måste du våga fråga!!
Detta är ingen hemlighet men jag måste lägga min energi på familjen och min återhämtning.


Bara för jag inte ser sjuk ut när du möter mig ska du veta att jag kämpar!!

Likes

Comments

View tracker

​Oj vad dagarna går, veckor och månader. Tror ibland att tiden spelar mig ett spratt. Men i alla fall. 5 veckor har gått sedan diagnos sattes och behandling påbörjades. Fattar inte att tiden har gått så fort. Men nu sitter jag här och bara hoppas på att mina prover ska vara bra och planerna för allt ska gå mot rätt riktning. Varje dag är en kamp. Kampen är i nuläget smärta. Att härda ut smärta!

Något som jag aldrig kommer bli sams med är min trötthet. Att jag ständigt ska vara så trött. Sover som n kratta, då 3-4 timmar är vad jag kan sova. Hur jag än försöker vrida och vända på mig så kan jag inte sova.. De sjuka är att jag är trött så ögonen går i kors, men när jag ska försöka sova på dagen så kryper de i kroppen och jag kan inte sova! BLÄ! 

Uppdatering för övrigt då de är så länge sen jag skrev... Jag mår si så där. Trött, ont och jobbigt vissa dagar med ångest och så. Jag har egentligen ingen ork att skriva eller prata om min situation. Visserligen är de gott att skriva men jag har inte haft ork. Ibland har jag tom sagt att de är bra fast de är skit. Jag tror ibland att jag ljuger för de ska låta bra för jag tror de är bra. Men FAN vad fel man har. Ibland finns inte bara orken. Min energi de sista dagarna har legat på min familj... 

Så vi kämpar... Kämpar med allt, fajtas med allt och försöker vända dåliga saker till bra.. Försöker.... 

VÅGA FRÅGA, OCH JAG SKA VÅGA SVARA...ÄRLIGT

Likes

Comments

​Varje dag är en kamp. Dagligen en kamp som jag som person vill vinna... Jag vaknar efter endast fåtal timmars sömn, eller vad man nu ska kalla de. Jag känner en ständig trötthet som hänger över mig. Orkeslös och ledsen. Inte nog med detta så är de alla jävla biverkningar. Svullna ben, ångest och krypningar i kroppen. 

Denna dagliga kamp ska bli en kamp med energifyllda dagar framöver, jag ska dock hitta dit. Kämpa tills energin ligger på 100% igen. Just nu lär jag känna min kropp med dessa olika känslor och bakslag som ska kämpas. 

VI TAR EN DAG I TAGET.... 

Just nu har dagarna inte varit på topp. Jag har haft många bakslag. Många olika hinder att ta mig över. Men jag måste bara få säga, TACK! Fast att hindren har varit jobba att klättra över så fann de nått som gjorde saker och ting lite lättare. Igår va en dag med massa ny energi. Fick umgås med de häftigaste gänget EVER! Mina finaste arbetskamrater. Fast att allt känns tungt så mådde jag som bäst då... TACK!

SMÅ ORD KAN GÖRA STORT

Likes

Comments

​Den tuffaste biten sen jag började med min behandling av kortison är att jag inte kan sova. Den biten är den värsta, jag är jätte trött. Men jag kan inte, hur hårt jag än försöker så kan jag inte. Önskar jag hade lika lätt som min make, han lägger sig ned, somnar... Orättvist... 

I natt vakande jag redan 1 timme efter jag hade somnat. Sen kunde jag mot förmodan somna om, efter 45 kämpande. Men HAHA, redan  timmar vaknade jag ingen. Och nu sitter jag här. Kan inte sova, gäspar som bara den, men kan inte sova. Har verkligen försökt!!!

Sixten vaknade samtidigt och kunde inte heller sova. Så jag såg min chans, gav han en välling och kröp ner jämte honom, Han somnade så gott, men va hände, jo jag kunde inte sova... 

Jaja, jag hoppas de vänder snart. Så jag kan sova på nätterna i alla fall. De är så många olika biverkningar och saker som händer när man äter denna behandling. Man svullnar upp, diabetes krånglar, man är trött och kan inte sova. Allt utom att jag har svullnat och samlat på mig överdrivet mycket vätska har hänt.. Ja, en annan sak, smärta utav hell har jag oxå fått... De är konstigt... Kortison ska ta ned svullnaden i benen, men de har fan inte blivit så. Utan värk och smärta har dock tillkommit mer. De gör ont, jätte ont. 

​BARA FÖR SMÄRTA ÄR ETT HINDER SKA JAG LOVA ATT JAG KAN RIVA DIG!

Likes

Comments

Vad ska man säga? Varit många tunga dagar och nätter nu ett tag. Inte nog med vad som hänt i sitt privatliv. Utan allt annat. I går va de 3:e veckan som jag hållet på med min kortisonbehandling... Och jag trodde verkligen att de skulle kännas bättre. Men jag känner mig konstigt trött och orolig i kroppen. Sover dåligt och vaknar flera ggr per natt. Kroppen vill sova men jag kan inte...!
Hur mycket jag än undviker stressiga situationer eller utsatta situationer så kan jag inte varva ner. Kroppen går på högvarv. De är en sån konstig känsla, jag kan inte riktigt förklara. Bara jätte jobbigt.

Inte nig med de så har fått en annan biverkning. Eller man kanske inte kan kalla de för de egentligen? Jag fick såna jävla kramper i benen, fick bokstavligt talat panik. De gjorde så ont att tårarna rann. Inte en skön känsla precis!!

TACKSAM FÖR ATT JUST DU ÄR DU!

Likes

Comments

Denna dagen har varit en grubblardag! Alltså jag har så svårt att förstå att jag är sjuk.. Jag kan liksom inte acceptera att jag är sjuk. Med en dosett på bänken, telefonen som påminner om medicin dagligen och biverkningarna som håller mig vaken nästan dygnets alla timmar, speedad, skakningar, svettningar och ångest... De är så tufft att hantera alla mina känslor, blir bakslag efter bakslag. 

Vissa dagar är OK. Men dom andra dagarna är bara tuffa... Så vi kämpar. 

VET NI VAD... ÄRLIGHET VARAR LÄNGST!

Likes

Comments

Vet ni vad? Inte nog med att saker och ting är tuffa, så blev kvällen ännu tuffare... 💔

En älskad MORFAR, FARFAR, FAR OCH MAKE lämnade i dag jordelivet.... Min älskade MORFAR... Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta ❤

Likes

Comments

​John Blund? Ja finns han, i å fall hoppas ja att han hittar hit i kväll... Med tanke på att jag sovit dåligt natten till idag önskar ja att jag kan sova i natt. Känner fortfarande att kroppen är i högvarv men inte lika illa som i natt och morgon/FM. Så, kanske de kan finnas en chans till att få sova. Alltså sömnen är verkligen A å O för att man ska fungera både psykiskt och fysiskt. 

Idag funderade jag mycket på min situation som människa i samhällets system. Jag är placerad i en ruta, en diagnos med en handlingsplan som innefattar mediciner för sjukdomen och sen mediciner för medicinen jag ska äta för sjukdomen för att kroppen inte ska gå sönder. Hängde ni med? Knappt jag förstod. De jag vill säga är att man är så utlämnad som person när man hamnar i detta system. Jag har ändå varit med ett tag då man har diabetes. En handlingsplan i sin hand för att dagligen må bra, och på sin väg undvika komplikationer och skit. Nu är man där igen, i ett system, nytt system man inte är bekant med. Handlingsplanen är upprättad och medicinen är delad i dosett. "Du har, detta ska göras och vi hörs om ett tag"..... Nej men ibland känns de som ett kösystem, ta en lapp få ett svar och vi återkommer. Jag vill absolut inte framhäva nått dåligt i mitt bemötande från sjukvården eller hur systemet har fungerat, utan tvärtemot. Jag vill bara ge bra feedback. Men känslan i de hela. Känslan att vara sjuk med en diagnos och återigen kämpa. 

Nej nu ska jag försöka lägga mina tankar åt sidan och glädjas åt de lilla... 

Vill tacka min vän som en dag till stod ut med mig... Kärlek och respekt!! 

Likes

Comments

​De är en fruktansvärd hemsk känsla, de kryper i kroppen, jag skakar, när man blundar så snurrar allt och jag kan inte sova... 

När jag skulle börja min kortisonbehandling sa min läkare till mig att jag ska undvika stressiga situationer, komma upp i varv för att kortisonen kan göra att man blir speedad, orolig i kroppen och svårt att koppla av. Och klart inte SOVA!! I natt har de verkligen varit ett helvete, inte nog med värmen så klart hände de nått i gå som gjorde att jag inte kunde sova i natt.... Allt började i går morgon, vet verkligen inte vad.. Nått hände?! 

Kan inte förklara, skitjobbigt.. När man väl försöker koppla av så blir man bara mer speedad. Känns som jag springer jämte kroppen.. Vill gärna kunna ta på den speedade Jessica och lugna ner henne, men de gå inte. 

Natten har varit piss som sagt. Har verkligen inte sovit. Jag känner mig trött samtidigt som jag inte är trött. Mysko va? Ja de tycker ja med.... Matlusten är inte på topp heller!! 

NÄR ORKEN SVIKTAR MEN TEMPOT ÄR HÖGT... BLIXT OCH DUNDER!!!!

Likes

Comments