Varje steg är lite extra tungt och jobbigt att ta på vägen hem från Debaser Medis. Cymbalerna ligger vilandes på min rygg och de väger så mycket att jag får ta pauser för att vila axlarna. Men jag är på så bra humör att jag ler så fort jag tappar självmedvetenheten på tunnelbanan hem, så det gör inget att de är så tunga. Spelningen hade varit lyckad och jag känner mig hoppfull. Tankarna snurrar och jag sitter med dålig hållning på det blåklädda sätet med cymbalerna placerade mellan mina ben. Plötsligt känner jag mig iakttagen och vänder automatiskt upp min blick från sätet framför där den råkat fastna. Ensam i en annan fyrsäte sitter en smal kille med tighta svarta jeans. Håret är ruffsigt och han har en lika ruffsig mustasch. Han bär på ett hårt fodral till något gitarrliknande instrument. Våra blickar möts och han kollar hastigt bort som att inget hänt. Men när min blick återligen vandrat tillbaka till att fastna på sätet framför så känner jag hur han betraktar mig från sin plats. När tunnelbanan stannar vid min hållplats så känner jag en underlig dragningskraft att gå ut genom samma dörr som honom, trots att det är mer logiskt för mig att gå ut genom den närmaste dörren i vagnen. Jag går lite före honom ut på perrongen och sen står jag före honom i rulltrappan. Utanför spärrarna börjar jag gå snäppet långsammare och låtsas att det är på grund av cymbalerna som väger tungt - men i själva verket väntar jag in honom. När han går närmare vänder jag huvudet och möter hans blick. "Spelning ikväll?" frågar jag. "Jaa, på Stampen. Durå?" svarar han snabbt, som att han redan vetat vad jag skulle säga. "Jaa, på Debaser med mitt band". Vi gör sällskap en bit på vägen och pratar om våra spelningar, om hans banjo, om andra musiker. Det känns som ett långt samtal trots att vi bara går ca. 100 meter. Sen stannar jag till. "Jag ska upp här för trappan. Vart ska du?" frågar jag. "Jag ska egentligen två stationer till med tunnelbanan om jag ska vara ärlig. Du är inte för ung för att ta en öl eller?" frågar han och ser på mig med en lite nervös blick. "Jo tyvärr, jag är 17". "Okej, men kul att prata - vi kanske ses någon gång" säger han och plockar upp sin banjo och drar den över axeln. Sen promenerar han tillbaka mot tunnelbanan och jag går upp för min kissluktande trappa fylld med fjortisar som klagar när de måste flytta sig pga. mitt stora cymbalcase.

Likes

Comments

Med ryggen emot låg jag på sidan med blicken fäst i väggen. Nyss hade jag känt värmen från hans nakna överkropp stråla genom min ryggrad, men nu hade hans andning blivit tyngre och han hade rullat ifrån mig för att sova natten igenom på rygg. Tillvaron hade kunnat vara lugn och fin. Men jag kunde inte finna glädje från den intima stunden han och jag så nyss delat utan det enda som låg kvar i luften var känslan av tomhet. Min kropp kändes tung och värdelös.

Det ekade fortfarande från ljudet av mitt hjärta som ramlat ner från sin trygga plats och studsat mellan revbenen och krackelerat för att tillslut landa i spillror i min mage. Det var som ett kraschat flygplan som ständigt gjorde sig påmind genom att skicka upp SOS raketer till min hjärna. Signalerna gick nu fram och det började okontrollerat tränga fram tårar ur mina stängda ögonlock. Fan. Jag ville verkligen inte att han skulle märka. ”Tänk om han vaknar nu av att hans tinderdejt ligger här och grinar utan anledning” - tänkte jag och greps av panik. Men min tunga kropp lyssnade inte på mina tankar utan började skälva och snyfta okontrollerbart. Efter några sekunder gav jag upp med att kämpa emot och några få minuter senare hade attacken slutat. Det enda spåret som fanns kvar var en blöt pöl på kudden. Kanske hade han hört mig, kanske inte. Hade han hört hade han förmodligen ignorerat det av ren artighet. Jag låg och tänkte ett tag och kom fram till att jag imorgon skulle berätta min hemlighet för honom.

Tillsist somnade jag och när solen sken i min lilla överhettade etta morgonen efter så vaknade jag med trötta puffiga ögon. Han drog ner täcket från mitt halvtäckta ansikte, såg på mig med sina isblå ögon och frågade med en rak röst hur jag sovit. ”Bra” svarade jag långsamt efter att ha både gäspat och sträckt ut armarna ovanför huvudet för att vakna till liv. Han sträckte sig efter sin mobil för att koppla den till mina två högtalare monterade ovanför sängen. Frank Oceans röst gjorde entré och nya albumet strömmade ut efter det vanliga knastret försvunnit då man kopplar dem med bluetooth. Jag blundade igen, med handen knuten ovanför ögonen, morgontrött som jag är och bestämde mig att jag inte skulle berätta ändå. Varför ska han behöva veta om anledningen till att min aptit försvunnit, varför mitt kök saknar hälften av de nödvändiga redskapen och det överstrukna efternamnet på min ytterdörr.

Det är inte som att hans plats på den andra sidan av sängen är reserverad för honom ändå.

Likes

Comments