Header

Är det något jag hatar så är det att ta beslut. När man får en fråga och måste svara ja eller nej får mig att få sådan fruktansvärd ångest för jag vet vad det innebär. Men oavsett vad jag svarar så mår jag lika dåligt..

Jag vet att ett JA öppnar nya dörrar, man har chans till utveckling och att man till 99,9% chans inte fysiskt dör av att säga ja. Jag vet att jag egentligen kanske vill säga Ja, men det är inte så enkelt.
För jag undrar om det ens är värt att säga ja till något, när man mår uruselt sekunden efter du sagt det klingande ordet tills att det du tackat ja till faktiskt sker. Jag går runt med ett undre ångestsymptom, något som alltid ligger i det undermedvetna "att det ska och kommer ske något jobbigt inom kort, få se, bara 3 dagar, 7 timmar och 12,5 minuter kvar."

Och detta är för jag vet att det jag sagt ja till är jobbigt för mig. Det kommer ta på mina krafter, både innan, under och efter själva händelsen, då jag förbereder mig inför det långt innan, har ångest och känner en rädsla. Under händelsen, när det väl sker, kan jag inte fokusera på något annat än hur jag beter mig, för mig, rör mig osv. Jag undrar vad alla tycker och tänker om mig. Allt fokus är på mig och jag missar själva upplevelsen då jag mentalt inte varit närvarande eftersom jag har så himla mycket annat att hålla koll och tänka på.
Sedan efteråt analyserar jag ALLT. Vad som hände, varför hon/han gav mig sån konstig blick, jag funderar på vad personerna egentligen tänkte om mig, om dem avslöjade mig? Får återigen ångest.

Så det här är inte bara ett JA, utan det ligger en lång, plågsam process bakom själva ordet. Det är inte "bara" för mig, hur mycket jag än önskade så är det inte det.

Samtidigt som jag istället tackar nej, blir jag besviken på mig själv som flyr och inte antar utmaningen JA.
Hatar mig själv för att vara så dålig, känner mig som en total loser i en boxningsmatch där JA & NEJ nyss mötte varandra i en duell. Nej vinner oftast, det innebär en lugn feeling inombords, men samtidigt växer en avsky av att Ja försöker men aldrig lyckas vinna över nej. Fan det är så jäkla invecklat, men oavsett om jag svarar ja eller nej till något så mår jag typ lika dåligt, fast på olika sätt... Nån som känner igen sig?

kram❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag använder sig fler och fler företag av mer och mer timanställningar än fasta, allt för att det ska bli så billigt och enkelt som möjligt för företaget. Då det inte är till ens egen fördel att vara timanställd under dagens verkliga arbetssituation bidrar detta samtidigt till att psykisk ohälsa ökar mer och mer, speciellt bland unga.
Sen när började den ekonomiska faktorn betyda mer än den mänskliga?
Är det så vi i samhället vill och ska ha det nu och i framtiden? Ska vi tänka mer på pengar än människans hälsa?
Vad är egentligen viktigast?

Timanställda går, timanställda kommer. Chefen kan säga upp dig vilken dag som helst och ordet uppsägningstid finns inte ens i den timanställdes rättighet, vilket betyder att du kan behöva gå minuten efter att chefen sagt upp dig.
Din chef kan ringa dig kl. 06.00 och be dig att komma in till timmen efter, då fast anställd personal blivit sjuk under natten och du blir ersättaren som inte kan säga nej då du i så fall riskerar ditt jobb. Den sjuka fasta anställda ligger hemma, med sjuklön och du tvingas ställa in dagens planer för att ställa upp för företaget och för att du inte ska vara rädd att förlora jobbet, och du kan glömma att räkna med ett tack för din generositet att ställa upp, det är snarare du som ska tacka för att du har fått jobba.

Tur har chefen den dag du tänkt jobba men fått flunsan då han/hon slipper betala ut sjuklön till dig eftersom du bara är anställd per timme.

Du ska vara tillgänglig dygnets alla timmar, alltså ska du helst inte planera in något alls IFALL din arbetsgivare ringer och vill att du ska jobba. Du kan inte få in någon rutin i din vardag eftersom du inte ens vet vilken tid eller om du ens kommer få jobba imorgon. Du ska också jobba då ingen annan vill jobba, som kvällar, helger och röda dagar, snälla du, kom ihåg att det är det du är till för!!

​​Troligen behöver du som timanställd fler jobb än ett då det inte räcker med en timanställning för att klara dig ekonomiskt, man tar inte en sådan risk att kanske bli utan pengar ifall man inte får tillräckligt med timmar på det första stället du är timanställd på. Detta är tufft, att vara på kanske tre olika företag samtidigt gör en förvirrad, stressad och man känner aldrig att man har en egen viktig eller riktigt plats att komma till ro på då du ständigt pendlar mellan olika jobb. Dock så är din första, enda och nuvarande arbetsgivare inte särskilt positiv till att du ska ha något mer jobb, dem behöver ju ensamrätt på dig så dem får dig precis när dem behöver dig.
Detta kan till och med vara en avgörande faktor vid en anställningsintervju, har du en annan timanställning på sidan om, kan du bli nekad jobbet då dem anser att du inte alltid kommer finns tillgänglig och då väljer dem hellre en person som inte har något arbete alls.

Jag personligen tycker inte det är konstigt (tyvärr) att många unga idag drabbas av psykisk ohälsa på något sätt när vi blir behandlade såhär. Vi vill också känna oss viktiga. Vi vill också känna någon form av värde. Vi vill också ha rutiner och struktur över våra liv och vår vardag för att kunna fungera "normalt". Tycker du det är konstigt att vi har huvudvärk? Stressrelaterade sjukdomar? Ångest?

Jag har varit i det här under en ganska lång period och är det (tyvärr) fortfarande, och gissar att det även kommer fortsätta så ett bra tag till. Det är något jag får acceptera. Jag kan inte göra något annat än acceptera att bli behandlad som skräp en oberäknelig tid till framöver. För det är så det känns.
Jag kan inte förhandla med chefen, anser han/hon att jag kanske har för höga krav, eller att jag är en bortskämd unge som vill ha fler timmar eller högre timlön kan han/hon enkelt och smidigt dagen efter skaffat ny personal, då arbetslösheten idag är hög och det är vi arbetstagare som skriker efter arbetsgivare och inte tvärtom.

Det här är sanningen, idag, år 2017. Jag anser att det är sjukt att vi (främst yngre) ska bli behandlade så här.
Det kan inte vara okej att behandla människor på det här sättet.
Vi blir mer än utnyttjade och måste i princip leva efter våra arbeten. Vi måste anpassa oss och vår vardag efter våra jobb.
Är det så det ska vara? Varför anses vi unga inte lika mycket värda som äldre? Varför har vi aldrig möjlighet att få känna oss trygga ekonomiskt och på vårt arbete? Det finns vissa som varje dag oroar sig över att bli uppsagd eller få in för lite pengar i kassan, för man har absolut ingen aning om vad månadslönen blir då den varierar månad till månad. Du kan aldrig planera in något eftersom du inte vet om du kommer ha råd, du kan aldrig anta att det kommer in pengar på kontot då du helt enkelt kan vara utan jobb så snart som imorgon.

Hur skulle du känna dig? Hur skulle du må?
Vi vill också känna ett värde. Vi vill också få känna oss trygga. Vi är ändå, er framtid.


Likes

Comments

Ibland får jag bara sådan grym ångest över livet. Här sitter jag, om mindre än en månad 21 år gammal och har inte (lyckats) åstadkomma något med livet överhuvudtaget. Känns som jag står och trampar på samma ställe om och om igen, och har gjort sedan jag tog studenten. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli, jag har drömmar absolut, men jag tror inte på dem då jag inte tror på mig själv, & då kan jag säga att det är svårt att uppnå dem också.

Vad har jag gjort här i 21 år egentligen? Mer än varit till besvär och/eller blivit utnyttjad?
Har aldrig känt att jag haft stor betydelse i yrkeslivet, (vilket är en stor del av livet, att jobba.) dem har tagit mig som någon man kan behandla hur som helst eftersom jag varit anställd på timme, upplever att jag aldrig har fått känna mig som en viktig person i teamet, eller delaktig. Jag är ju nån man bara tar in när det krisar sig eller när ingen annan fast anställd vill jobba, som extremt tidigt på morgonen eller extremt sent på kvällen och såklart röda dagar och helgerna. Jag är den där lilla trasan som inte har några känslor man bara kan utnyttja till max när man väl behövs att vara ersättare för någon annan och sen totalt skita i resten av årets alla dagar. Jag blir ledsen. Jag vill känna mig viktig. Speciellt i arbetet. Jag vill känna att jag har en viktig roll i arbetet och att jag har en lika stor och mycket värd plats i arbetet, oavsett hur jag ser ut, vem jag är eller vad jag har för psykiska nedsättningar.

Jag vill känna mig viktig i mitt arbete för att det ska ge mig något. Frågan är vart jag hittar det arbetet, som bryr sig mer om sina anställda än om ekonomin?

Det känns bara svart.

Likes

Comments

Under en längre period nu har jag börjat känna mig otrygg nästan alla platser jag befinner mig på. Oro & rädsla blandat med en otrygg känsla får mig att vara på spänn 24h om dygnet.

Jag tror och känner mig som att det är någon som förföljer mig, som ska skada mig, våldta mig eller i allra värsta fall, döda mig.
O den känslan följer med i princip överallt. Jag blir misstänksam väldigt lätt och då inbillar jag mig att den personen faktiskt vill mig något ont.
Värst just nu är i motionsspåret i skogen där jag tränar flera dagar i veckan. Jag tittar bakåt hela tiden för att bekräfta att ingen följer efter mig, jag lyssnar efter konstiga ljud och är beredd på att någon kanske bara hoppar fram bakom ett träd.

Detta har hänt förut (Ida Johansson, 21 år gammal som var ute och joggade och blev mördad i motionsspåret 2015)
och därför blir det också mer verkligt att det faktiskt kan hända just mig, vilken dag som helst, när som helst på dygnet.

Det är så oerhört jobbig känsla att gå runt med att ständigt vara på sin vakt och oroa sig för att möta elaka sjuka människor som bara är ute efter att göra illa.
Kan man ta med sig något så man inte behöver känna sig lika orolig när man är själv ute i spåret? Har hört talas om överfallslarm, men vet inte vart man kan få tag i det...

HJÄLP JAG ÄR SÅ RÄDD! 😓

Likes

Comments

Godkväll,

En kväll utan ångest?! Näe, skulle inte tro det.
Jag åt en Max-hamburgare och sedan satte det igång. Är nästan på väg att ta en lång springtur (i spöregnet) för att inte känna dåligt samvete över maten. Istället för att vara stolt över att jag valde bort både pommes frites & cola och valde morötter & vanligt kranvatten så fastnar jag ändå på det som var dåligt. Känner skuld och skam.
O på tal om ångest... Panikkänslorna över att jag bara går hemma hela dagarna blir bara starkare och starkare, jag måste få ett jobb snart, står inte ut en dag till att bara lufsa runt här i tystnaden !!

För övrigt har det varit en relativt bra dag, inga kraftiga humörsvängningar, och inte en enda tanke på döden! tjoho🎉 Kan det vara så att dödstankarna är på väg bort? Det vore helt amazing.

Natti

Likes

Comments

Igår satte jag mig ned vid datorn och ville peppa er, så jag gjorde denna video, till just precis dig 💜
Så ta 51 sekunder och lär dig detta om dig själv, kram

Likes

Comments

hej raringar,

Idag klev jag upp alldeles för tidigt för att åka iväg till sjukhuset där jag skulle träffa en psykolog för att göra tester inom inlärning & minne. Fyllde också i tabeller som kunde visa om jag var på väg ned i en depression eller om det handlade mer om ångest & oro. Svaret blev ångest och oro, och det förstod jag nästan då det håller på att ta över mitt liv. Skönt i alla fall att få lite bekräftat att jag inte var nära en depression.

Nu är det bara vänta och se vad alla resultat innebär, sedan ska jag träffa ett helt team i oktober som ska redogöra vad nästa steg är mot ett bättre och mer smärtfritt liv och vardag.

Jag hoppas er dag varit fin.
kram!

Likes

Comments

Minns fortfarande ett samtal jag gjorde till psykiatriska akuten vid sjukhuset en sen kväll nu i somras.
Jag hade extrema dödstankar och var nästan rädd för mig själv att jag faktiskt skulle skada mig på något sätt. Jag ville inte vara ensam, speciellt inte i det tillståndet.

Men att ringa ett samtal till psykakuten var inte det lättaste för mig då jag kände att jag bara skulle ringa och störa dem och att jag inte var värd att tas om hand. (Att jag inte hade något värde). Så hade galet mycket ångest innan jag bestämde mig för att ringa, och fick prata med en sköterska där. Berättade hur jag mådde och att jag hade besökt dem tidigare osv.
Sedan sa jag att jag inte visste om jag skulle ringa till dem då jag kände skuldkänslor och att jag tog upp deras tid och störde. Hon instämde något och sade "Ja, vi har väldigt mycket att göra här, så du kanske bara ska gå och lägga dig och sova istället tycker jag."

Hon hade ingen som helst medkänsla och jag som började vrålgråta i telefonen kände mig helt värdelös.
Samtalet slutade med att hon bestämde åt mig att jag skulle försöka sova, fast jag inte tyckte det kändes bra.
Hon pratade med mig som om jag var ett litet barn som inte förstod något, och när vi sade hejdå så väntade jag tills att hon skulle lägga på.

Jag hörde hennes stora djupa suck och på utandningen sa hon irriterat och tyst för sig själv "Herregud , det är inte riktigt klokt."
Sen avbröts samtalet. Gissa om jag mådde bättre efter det bemötandet?

På psykakuten finns det självmordsbenägna människor som både ringer och besöker dem. Det spelar ingen roll om man haft en dålig dag hemma så måste man ändå vara professionell och ödmjuk som sköterska. Det finns inga "men" i detta sammanhang och för mig är det helt obegripligt hur man kan ge ett sådant bemötande jag fick den kvällen. 

Ska det få gå till såhär?
Jag säger bara USCH & SKÄMS!

Likes

Comments

Hej på er och välkomna till min nystartade blogg!
Jag är så taggad på detta och hoppas att det kommer uppskattas. Jag är 21 år gammal och har många års psykisk ohälsa bakom mig. Jag tror egentligen allt började sommaren 2010 då jag drabbades av en hjärntumör, gangliogliom.
Då skulle jag precis fylla 14 år och var mitt uppe i att utforska det nya livet som tonåring. Allt stannade upp för en stund men ändå gick allt så snabbt. Allt gick bra med operationen och jag lade det lite åt sidan efteråt för att försöka bara att glömma.

Kring 2014 började frågor komma och jag gick en utbildning via barncancerfonden där jag kände att min sjukdom inte var psykiskt bearbetad. Därefter har också mitt mående sviktat fram och tillbaka, har haft väldigt många bra stunder men också stunder av depressioner & nedstämdhet.

Idag 2017 sitter jag här, för tillfället arbetslös, men försöker hitta mig själv och vad jag vill i framtiden.
Lider av oerhört mycket ångest & huvudvärk, är en HSP (highly sensitive person), utreder mig för eventuell bipolaritet.
Har också en social fobi/ångest som påverkar mig mycket i vardagen.

Jag tycker det är jobbigt men främst väldigt tråkigt att psykisk ohälsa för samhället fortfarande är alldeles för "hysch-hysch" som man inte gärna vill berätta för någon.
Jag vill förändra det. Jag vill att psykisk ohälsa ska bli respekterat och accepterat. För det är okej. Det är verkligen okej att må dåligt och vi är så många unga som faktiskt gör det idag.
Att må dåligt är inget att skämmas för och vi tillsammans måste hjälpas åt att förtydliga det.

Så i denna blogg tänker jag dela med mig av bra dagar, dåliga dagar, tankar, känslor, åsikter, texter m.m.
Jag vill också hjälpa er, ge er pepp till att älska er själva, därför kommer jag också ha en kategori för bara SJÄLVKÄRLEK.
För det är så viktigt också, att inte tappa bort sin kärlek till sig själv mitt i den dåliga sörjan av psykisk ohälsa, vilket jag vet är så himla enkelt..

Nu blev det ett väldigt långt inlägg här, men jag har verkligen SÅ mycket att skriva & dela med mig av.
Hoppas ni vill hänga på!
kram

Likes

Comments