View tracker

​Sommaren 2014: Storasyster Louise tjatade på mig att följa med på en terränglöpningstävling. Hon hade redan tappat 20-25 kg genom viktväktarna och löptränat i ett år. Jag ville inte. Några månader innan erbjudandet hade jag sprungit vårruset. Var galet besviken på mig själv då jag egentligen inte hade orken. Enligt mitt tidigare tycke så tänkte jag allt för ofta - "Ska det göras, så ska det göras ordentligt". Jag tackade till slut ja till en startplats på tävlingen och sen sparkade äventyret igång.

Tack vare mina otroligt stöttande föräldrar så bidrog dom med ett halvårskort till det lokala gymmet. Det gjorde dom helt rätt i! För jag visste så väl, att om jag inte tränar ordentligt nu hade pengarna blivit kastade i sjön. Dom tränar också där så jag har fått väldigt mycket hjälp att komma igång med träningen. 

Jag började med att styrketräna 3 gånger i veckan i 40-60 minuter. Jag kände mig väldigt rädd och klantig där inne. Jag hade ingen tillit till mig själv och skämdes ofta för att jag var överviktig bland alla muskulösa människor som var så duktiga på allt. Pappa ringde ofta och tjatade på mig att jag skulle följa med till gymmet efter jobbet. Jag tackade ibland nej och skyllde på att jag inte ätit något under dagen eller att jag var trött. Men ju mer jag tränade desto större fokus hamnade på maten. Det kändes helt klart inte värt att kasta bort träningen genom att slarva med kosten.

Gymvistelserna kändes snart bättre, men om någon jobbarkompis frågade mig om vad som skulle hända över helgen så kunde jag börja skämmas och rodna när jag sa att jag skulle träna. Det var helt klart dags att lägga in en växel till för att samvetet skulle må bättre, tävlingen började dessutom närma sig. Snart var man på gymmet 5 dagar i veckan. Matvanorna har blivit mycket, mycket bättre. Även självförtroendet och tekniken blev bättre så snart kunde träningen utföras utan träningskompisar. 

Träningen vände faktiskt och jag började tycka att det var jättekul att se min förändring på både det fysiska och psykiska planet. Numera kan jag faktiskt bli imponerad av min prestation. Intresset för träningen har ökat något otroligt, vilket jag aldrig någonsin hade vågat hoppas på. Jag kan nog snart börja kalla mig ett helhjärtat träningsnörd. Träning, fysik, teknik och framtida prestationer och mål snurrar runt jämt och ständigt i mitt huvud. Från morgon till kväll. Till och med mina föräldrar har bett mig att ta några vilodagar jag jag kört på som bäst. Ibland har jag tränat 14 dagar i rad. Men jag lyssnar på dom och min kropp, man får inte vara dum. Att skada sig i detta läget hade varit nedslående.

Något som också är väldigt roligt är alla människor som berättat att min resa är peppande och inspirerande. Att få höra det är som medicin för själen. Så jag vill passa på och tacka alla er som både stöttat och inspirerat mig i tuffa tider. Och er som har matat mig med inspiration när det går som bäst. Just nu känns detta livet så himla lätt, nu glider jag i princip på en räkmacka av må-bra-feeling.

Förra veckan kom jag till mitt -25 kg jubileum. Ja, jag firade faktiskt denna gång med gottigheter. Det var så jädra gött!  Jag har bara 3 kg kvar till min målvikt, men jag är övertygad om att jag inte kommer stanna där länge. Jag ska bygga muskler, bli stor och stark. Och bara må riktigt jävla bra!

Mig hittar ni på Instagram: sista_chansen, där jag är mycket mer aktiv än på bloggen!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Detta blogginlägg ska jag tillägna min första och trognaste påhejare på bloggen.

Detta är till Miah från bloggen Good is always enough Tack för din virala stöttning! Jag har tänkt på dina peppande ord många gånger ska du veta!

Detta inlägg kan man väll kalla en sammanfattning av en viktresa som jag hållit igång från sommaren 2014. Den sommaren som jag fick nog från att må fysiskt dåligt på grund av övervikt och alla misslyckade viktnedgångar som jag hade i ryggsäcken sedan många år tillbaka. De viktnedgångar som enbart förstörde. Som jag aldrig trodde gjorde någon nytta. Som alltid gjorde mig mer psykiskt skör. Många kallar det jojo-bantning - Jag hade hellre velat kalla det eldsjälsbantning. För det stora engagemang man lägger på sin kropp där och då, den är nästan obeskrivlig. Och jag vet så väl hur alla ni som gått igenom detta känt er. Det kvittar ifall man hade 1000% fokus i en dag eller i 6 månader. Engagemanget var trots allt lika stort. Och du...? Den kan fan aldrig någon ta ifrån dig. Du ska vara stolt över att du försökte och kanske till och med lyckades komma ner (eller upp) till din målvikt och kunde bibehålla den.

Men för mig blev det bara kaos. Jag såg det hela som ett misslyckande. På med skygglapparna och tröståt för glatta/misslyckade livet. Nu i efterhand när jag ändå har kommit så långt i min viktresa, kan jag ändå säga att jag är stolt över min resa. Min hemska, pissiga resa som gjorde väldigt mycket skada innan jag kom till sans.

Vet ni varför...? För jag slutade aldrig försöka. Även om jag satt och åt snabbmat flera gånger i veckan så drack jag nästan alltid lightläsk. Ur det ena perspektivet kanske det verkar jättelöjligt. Men å andra sidan så hade jag ändå ett litet frammåttänk. Tack vare det har jag snart gått ner 25 kilo och jag är i mitt livs bästa form. Man kan inte göra mer än vad man förmår. Så enkelt är det. Så länge man försöker så ska man inte vara besviken. "Good is always enough"!

Man måste sluta klandra sig själv så förbannat hela tiden. Du är jätteduktig som beställer en lightläsk istället för en läsk med socker. Du är jätteduktig för att du var ute och gick en liten vända häromdagen - ÄVEN om du kanske inte gick jättesnabbt och hade myskläder på dig och var jättetrött och allmänt osugen. Du är jätteduktig som köpt detdär gymkortet även om det bara har tagit plats i din plånbok. För det visar att du tänker framåt.

Nästa steg är inte särskilt svårt egentligen. En pytteliten ändring i ditt framåttänkande kommer göra en skillnad till det bättre. Kan du tänka dig att dela en pizza med en vän istället för att äta upp den själv. Kanske kan du ta några härliga danssteg på promenixen när du är ute nästa gång, för att få igång pulsen en liten stund? Det låter ju inte så farligt. Eller hur?

I nästa del kommer jag att skriva om hur jag fysiskt lyckades komma dit där jag är idag då jag utvecklats väldigt mycket det senaste halvåret. Det blev en del text idag så det är väll bäst att lämna en lite cliffhanger åt er.

Likes

Comments

View tracker

​Tripp, trapp, trull ...

Träning för fulla muggar. Jag har fortfarande uppe flåset även om maten har blivit åsidosatt lite smått såhär över jul. Men jag kämpar på i vanlig ordning!

Likes

Comments

38 veckor skiljer det på dessa bilder. Du har säkert sett många före och efter (under)-bilder innan. Men när man tittar på ens egna så kan man knappt tro att det är sant.

Bra mat och träning är svaret! Aldrig mer jojobantning och dieter. Aldrig, aldrig mer!!!

Likes

Comments

​Nej jag har inte gått och gömt mig under en sten om du tror det. Jag har läget alldeles under kontroll, och jag mår just nu som en liten prinsessa! Viktnedgången går bra. Sakta men säkert tappar jag omfång och skaffar mig flera muskeltrådar för varje träningspassa jag kämpar mig igenom. Nu har jag gått ner 21 kg, dvs jag väger 70 kg och jag är inte längre besatt av just viktnedgångstänkandet. Nu har jag ändrat mitt fokus till att bara må bra, träna regelbundet och äta vettig mat.

Hetsäter gör jag sällan längre. Varför vet jag inte. Kanske för att jag numera vet att det inte kommer att lösa några problem. Däremot köper jag fredagsgodis, men då är det i väldigt små portitioner.

Ibland har jag fått berättat för mig att man inte kommer älska sig själv mer bara för att man går ner i vikt och tränar. Men jag tycker verkligen inte att det stämmer. Man älskar sig själv mer när man når sina mål. När man får ett kvitto på sitt hårda arbete. När man kan öka vikterna/repetitionerna eller när vågen går ner eller måttbandet visar lägre siffror. 

Jag rundar nog av inlägget så!

Var stolt!

Likes

Comments

​Det hårda arbetat börjat verkligen visa sin goda sida nu! Är så himla stolt över mig själv, och jag ser fram emot vad framtiden har att ge. 

-18 kg har jag gått ner nu. Fokus ska ligga på rätt kost och muskelbygge så jag kommer mäta mig mer och väga mig mindre. Men jag tror att min "drömvikt" på 63 kg ändå är en relevant siffra. 

Hur går det för alla andra träningskämpar där ute annars? Länka din blogg i kommentarsfältet :)

Likes

Comments

Förra lördagen var den stora, stora dagen. Äntligen fick jag få detta "överstökat". Hela min familj åkte upp till Borlänge och köttade järnet. Jag kom inte sist och jag klarade alla hinder förutom ett, så jag är jättenöjd. Det var faktiskt en väldigt rolig tävling. Fast mina tävlingsnerver är inte särskillt stabila. Jisses så nervös jag var! Tårarna brände i ögonen och magen strejkade lite smått. Men så snart vi blev ivägsläppta på spåret så var det bara att köra. De första kilometrarna var det nästan bara löpning upp och ner för ett berg med ett gäng lerpölar man skulle klafsa runt i. Efter detta var det mest löpning på åkermark med tillhörande hinder.

Målgången kändes fantastisk. Glädjetårarna sprutade när jag fick min medalj runt halsen. En helt obeskrivlig känsla, Det är sällan jag varit såhär stolt. Från att inte kunna springa 600 meter till att löpa 8 km på berg, diken och slita sig över/under/genom olika hinder, är en stor resa för mig.

Nästa år ska jag sikta på bättre tid. Det är det enda kravet jag har på mig själv. Nu ska det bli jäkligt skönt att satsa på styrketräningen igen. Tjoho!!!

Likes

Comments

Så här såg jag ut innan jag började äta viktväktarmat. Jag kände mig så otroligt ful och klumpig. Inga kläder satt snyggt och jag var bara allmänt trött på mig själv. Efter några månader och kilon tappade jag lusten, men kom på banan igen i november. Det var då jag började loggföra mina mått.

Själv tycker jag att det inte är så illa pinkat. Minus minst 40,5 cm och 13 kg lättare!

Beställde hem min första internet-klänning här om dagen i storlek XL dvs Extra Stor. Men känner mig inte extra stor längre. Visserligen har jag ett par hålla-in-fläsket-strumpbyxor på mig. Men är väldigt nöjd över mitt köp. Känner mig jättefin i den och tänkte nog ta med den på utgång ikväll

Likes

Comments

Sprang på en rolig hemsida med info om vad man bör ta för vikter beroende på hur mycket man väger. Väldigt givande att titta på faktiskt. Kopierade tabellerna för Kvinnor från 18 år.

Har tränat sedan November nu, har haft problem med att få in rätt teknik i både knäböj med stång och marklyft. Felet jag gjorde var att jag inte var tillräckligt fokuserad och hade på för tunga vikter. Men nu äntligen har det flutit på! MAXADE för första gången i marklyft i söndags. Och ja... Det blev hela 95 kg. Tror ifs att jag skulle ta 100 kg men PT-farsan stoppade mig. Men jag ska bannemej ta 100 kg så snart mina magnesiumblock dimper ner i brevlådan i veckan. Det var i alla fall väldigt kul att veta vad jag går för. Så ska helt klart försöka Maxa lite andra muskelgrupper.

Dessa tabeller är då en Standard för kvinnor som Maxar - Dvs. Tyngsta vikten du orkar lyfta en gång, med en teknisk god rörelse för övningen.

Intressant va?

Vad lyfter du? och hur mycket väger du?

You got to love heavy lifting!

Likes

Comments